Nya Wermlands-Tidningen skriver med anledning av att generaldirektören fått sparken av regeringen, Länge efterlängtat krafttag:
Att regeringen igår med omedelbar verkan sparkade chefen för biståndsorganet SIDA var en välkommen nyhet. Detta är nämligen ett organ som i decennier inte förstått skillnaden på att bedriva socialdemokratisk propaganda och hjälpa människor i nöd. […]
Och [vem] som än i slutändan tar över mer permanent så bör denna person, vid sidan av att genomföra ett skoningslöst räfst och rättarting, få en enda överordnad uppgift: att under snabba men ordnade former börja lägga ner hela organisationen. För den har, som sagt, i praktiken varit körd redan från början.
Ja, akut bistånd utförs bättre av frivilligorganisationer som kan arbeta med civilsamhället i mottagarlandet. Dessa borde dessutom samla in sina biståndsmedel själva, istället för att kvittera ut skattemedel. Om svenska folket vill ge en procent av BNP i bistånd borde detta manifesteras genom att man frivilligt betalar in pengar, och får göra avdrag för dem i deklarationen.
Sida är som regeringsorgan hänvisad till mottagarlandets regering som motpart. Och fattiga länder är fattiga därför att korruption genomsyrar allt. Sida tvingas alltså smörja de sjuka delarna av dessa länder.
Och det bistånd som borde gå via staten — i form av konstitutionell lagstiftning som garanterar äganderätt till fastigheter och tillgångar, som gör att ekonomin i dessa länder kan växa genom investeringar — är en uppgift för kunniga jurister snarare än idealistiska socialister på Sida.
I samma tidning refererar biståndsdebattören Pär Krause från en hearing som det biståndsindustriella komplexet bjudit in till:
I inledningen av seminariet sade moderatorn Mats Wingborg som en bakgrundsinformation att utvecklingen de senaste åren har varit sämst för de redan fattigaste och mest biståndsberoende afrikanska länderna, medan utvecklingen varit starkare i flera asiatiska länder, som tagit emot betydligt mindre bistånd. Över detta faktum gjordes ingen reflektion.
Nej, vem vill erkänna att Sverige kastar ut över 30 miljarder kronor om året på bistånd som i realiteten kan visa sig göra mer skada än nytta?
Regeringen och biståndsminister Gunilla Carlsson har startat ett förändringsarbete inom detta område. Men mycket mer behöver ske. Pengar bränns i otrolig mängd. Utan att göra nytta. Samtidigt är det få områden där så mycket skitsnack flödar okritiskt.
Och vem blir lidande? De som inte får möjlighet att ta makten över sina egna liv.
(Andra intressanta bloggar om politik, bistånd, biståndspolitik,korruption, äganderätt, Sida)