Oxfordprofessorn Timothy Garton Ash beskriver i DN-kolumn hur stora skillnaderna varit mellan Polens första och andra tragedi vid Katyn, Upplösta lögner. När Stalin mördat mer än 21.000 polska officerare i Katyn år 1940 förnekades det ända fram till Sovjetunionens fall. Och många länder i Europa vågade inte utmana den lögnen. Så går det inte längre till:
Den första Katynkatastrofen hölls hemlig i årtionden i de totalitära lögnernas dimma. Den andra blev genast förstasidesnyhet i hela världen. Allra märkligast har den förre KGB-officeren Vladimir Putins reaktion varit. Han har gått osedvanligt långt i sina uttryck för Rysslands deltagande. […]
Det är Polen, med andan hos alla de polacker som har dött i Katyn, då och nu, som […] vunnit brett internationellt erkännande av sina förluster. Det har skett genom deras egna ansträngningar att säkra sin position som ett fritt fosterland, förankrat i Europa och i en vidare gemenskap av demokratier. Historien hjälper dem som hjälper sig själva.
Nu när ännu en tragedi kan kopplas till Katyn kan sorgen visas öppet och minnet vårdas utan att förgiftas av lögner. Det visar hur oerhört centralt det är med öppenhet, och hur skadlig censur är. Öppenheten är en läkande faktor i sig.
(Andra intressanta bloggar om politik, Polen, Lech Kaczynski, sorg, historia, Katyn)