Sundsvalls Tidning analyserar Mona Sahlins alla ministerposter sedan hon i partiledardebatt påpekat att ”Jag har suttit med i ett oändligt antal regeringar”. I ledaren Hon har inte mycket till resultat att visa upp skriver man:
I sin första regering hann Mona Sahlin vara arbetsmarknadsminister under 35 dagar. Det var i början av 1990, och direkt fick hon hantera regeringens ekonomiska stoppaket som röstades ned i riksdagen och ledde till att ministären Carlsson-I avgick — för att återväljas av riksdagen bara två veckor senare, som regeringen Carlsson-II. Sahlin fortsatte på samma ministerpost, men tiden varade bara till valdagen 1991 då de borgerliga fick makten.
När Ingvar Carlsson efter valet 1994 bildade sin tredje regering inträffade det som många än i dag förknippar tydligast med Mona Sahlin, den så kallade Tobleroneaffären som tvingade henne att avgå från sitt uppdrag som vice statsminister efter bara ett år […]
Under Göran Persson som statsminister var Sahlin 1998-2002 biträdande näringsminister med ansvar för arbetslivs- och arbetsrättsfrågor, småföretagande och regional näringspolitik. Därefter, 2002-2004, demokrati-, integrations-, jämställdhets- och idrottsminister, vilket Persson försökte lansera som ”storstadsminister”.
Slutligen blev hon 2004 chef för Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet, en skapelse som funnits varken före eller efter Mona Sahlin och som utöver miljöfrågor även inbegrep bostäder och energi.
Trots alla titlar är frågan vad hon åstadkom under alla dessa år i regeringen. Några bra svar har vi inte. Och svenska folkets betyg på henne (mätt av Aftonbladet/Sifo) sjönk, från 3,3 (på en 5-gradig skala) år 1998 till 2,5 sista regeringsåret innan valförlusten 2006.
Det är ingen imponerande regeringsduglighet som Mona Sahlin visar upp.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, Socialdemokraterna, Sahlin, regeringsduglighet)