Med anledning av att Utredningen om vanvård i den sociala barnavården lagt fram delbetänkande, skriver Stockholms socialborgarråd Ulf Kristersson (M) i sitt nyhetsbrev:
När jag läser Vanvårdsutredningen blir min egen reflektion, att vi är många i Sverige som nu måste förstå den viktiga skillnaden mellan skuld och ansvar. Vi som är aktiva idag har naturligtvis inte personlig skuld i beslut som fattades innan vi ens var födda. Men i kraft av våra roller och våra ämbeten har vi ett ansvar gentemot medmänniskor och ett ansvar att se till att det inte sker igen.
Detta ansvar lyser inte precis med sin närvaro i svensk socialpolitik. Vi har i den meningen alltför lätt att skaka av oss, gå vidare och hoppas att misstag inte kommer att upprepas. Jag känner djupt med de nu vuxna som en gång fick sina liv slagna i spillror, för att sociala myndigheter blundade och vände ryggen till. Jag har sett samma sak på albanska barnhem. Vår civilisations fernissa är inte alltid så tjock.
Det är en klok reflektion. Det fanns förr ett svart hål när det gällde kraven på jämlikhet. Med Socialdemokraterna och Alva Myrdal infördes en socialistiskt och värdenihilistiskt tänkande i syfte att ”framskapa ett bättre människomaterial”, som det hette i boken Kris i befolkningsfrågan (1934).
Socialdemokratin var pådrivande för att införa tvångssterilisering av under ”sinnesslöa” så att de inte skulle föda barn. Steriliseringen sågs som ett krav för att barnbidraget skulle kunna införas, eftersom man inte ville stimulera ”själsligt och socialt handikappade” att skaffa barn. Välfärdsstaten krävde rashygieniskt dugliga barn.
Detta förakt spillde över från föräldrar på deras barn, ett förakt som levde kvar. Länge. Det är bevis på denna människosyn vi ser i alla vittnesmål som dokumenterats i vanvårdsutredningen.
Se mer i bloggen: Uppgörelse med Alva Myrdals vidriga människosyn.
(Andra intressanta bloggar om politik, barnens rätt, barnhem, vanvård, socialen, sociologi, utanförskap, välfärd, Socialdemokraterna, Alva Myrdal, socialpolitik)