Ett skäl till att jag inte ojar mig över Sverigedemokraternas närvaro beror på att de ingalunda är de mest extrema rösterna i svenskt samhällsliv.
Kommunister pussas och kramas hjärtligt av så gott som alla mainstreammedier. I nya numret av Axess skriver Johan Lundberg träffsäker ledare med anledning av att skådespelaren Sven Wollter fick en hel myskväll i SVT, Vem minns Wollters blodtörstiga vänner?
Sven Wollter är nämligen sedan länge aktiv i Kommunistiska partiet, ett parti på yttersta vänsterkanten, vars mikroskopiska väljarstöd inte har någon motsvarighet i partiets storstilade ambitioner. Man hoppas nämligen gå i bräschen för en väpnad revolution; man anser att människor av fel åsikter och klass bör fängslas och likvideras, att privategendom bör konfiskeras, och att diktatur (närmare bestämt proletariatets diktatur) bör införas i Sverige.
Av partiprogrammet framgår att partiet ”föddes i kamp mot den förvanskning av marxismen och den kastrering av den revolutionära arbetarrörelsen som i början på 1960-talet påbjöds av borgerliga krafter i ledningen för Sovjetunionens kommunistiska parti”. Åsikten att Sovjetkommunismen urartade efter Stalins frånfälle, förtydligas för säkerhets skull lite längre fram i partiprogrammet, där det talas om vikten av att partiet knyter an till ”det socialistiska byggets framgångar i Sovjetunionen under 1930- och 40-talen”.
Att avliva miljontals människor i den egna befolkningen, så som Stalin gjorde, är uppenbart inget problem i svensk samhällsliv. Inga protester mot att Wollter framställs som mysfarbror i SVT utan att få några kritiska frågor om viljan att förfölja och avrätta meningsmotståndare.
Så länge medierna blundar för denna sorts extremism saknar man trovärdighet att vara indignerad över någonting.
Alla politiska riktningar borde granskas kritiskt och debatt borde föras på saklig grund. Tyvärr saknas båda i svensk debatt. Det är en förklaring till att det ser ut som det gör.
(Andra intressanta bloggar om politik, Riksdagsval, val 2010, Sverigedemokraterna, Sven Wollter, kommunism, extremism)