I eftermiddag blev jag vittne till en märklig tillställning i Landstingssalen i Stockholm. Professor Sven Britton presenterade sin fältstudie om sprutnarkomaners vanor i Stockholm, Baslinjestudie om blodburen smitta hos narkomaner.
Det är en av de studier som ska ligga till grund för beslut om Stockholms läns landsting ska starta sprututbyte.
En känsloladdad strid råder i Socialsverige om sjukvården ska förhindra smittspridning av hepatit C och hiv, eller om man ska offra liv för att upprätthålla en ovillkorligt restriktiv narkotikapolitik. Striden har hårdnat sedan tre generaldirektörer för viktiga hälsomyndigheter på DN-Debatt gått ut och tydligt förespråkat att sprututbyte krävs för att hindra allvarlig smittspridning:
Det är hög tid att en gång för alla slå hål på myterna och ta de vetenskapliga belägg som finns på området på allvar. Sprutbyte motverkar smittspridning, ökar inte antalet narkomaner och påtvingar inte ett land en drogliberal politik.
Det märkliga var att Sven Britton under en timmes presentation inte nämnde sprututbyte. Striden fördes i det fördolda, mellan raderna. Men både Britton och hans projektledare är sedan tidigare kända för att vara starka motståndare mot sprututbyte. Det var därför de tillsattes av landstingsrådet Birgitta Rydberg (FP) som också är känd för sin kamp emot sprututbyte.
Istället för öppen argumentation sa Britton att hans studie inte kunde visa någon statistiskt signifikant smittrisk för narkomaner som delar sprutor och andra verktyg (parafernalia). I studien formuleras detta häpnadsväckande påstående så här:
[Vi kan inte] se något klart samband mellan risk för infektion och riskbeteenden som att dela nåla/pumpar, ha många sexualpartners och låg kondomanvändning. (s 56)
Men i studien visar figur 25 att aktiva narkomaner har ett mycket stort riskbeteende. Alltså: man använder varandras sprutor och verktyg, ett beteende som utan något vetenskapligt tvivel innebär stor risk för smittspridning.
I tabell 4 framgår att de som känner till sin hiv-infektion ändå i stor utsträckning delar verktyg — 2 av 3 gör det. Av de narkomaner vars hiv-smitta är nyupptäckt, är riskbeteendet som allra störst — 92 procent delar sprutor, i tron att de inte är smittade.
När statistikern får frågan, i kaffepausen, om varför inte statistisk signifikans räknats på dessa uppgifter svarar han att underlaget är för litet.
När Sven Britton hävdar att riskbeteende är icke-signifikant är det alltså fel. Statistiskt kan man varken säga att det är signifikant eller inte. Britton borde låta bli att övertolka uppgifterna.
Men så här förs det socialpolitiskt ideologiska kriget i Sverige: med trixande kring statistik på enstaka fall.
En infektionsläkare menade under frågestunden om det verkligen är konstruktivt att sprida uppfattningen att det inte medför någon ökad smittrisk att dela sprutor. Att 80 procent av narkomanerna har smittats av hepatit C, att 75 procent delar på redskap och att en överraskande stor del av narkomaner som deltar i metadon- och subitexprogram ägnar sig åt ”sidomissbruk” visar att den nuvarande politiken har misslyckats, menade hon. Och fick applåder.
Självklart är missbruket i sig ett misslyckande. Men att straffa missbrukarna genom att inte hindra dem från att infekteras av allvarliga sjukdomar som hepatit C och hiv, tycker jag är inhumant.
Jag ser gärna att man straffar missbrukare för de brott de begår, som inbrott och stölder, genom att på anstalt tvinga dem att jobba för att betala av skadestånd de döms till. Och att de tvingas arbeta av sina skulder till dess de är betalda.
Men jag tycker inte de ska straffas genom att få smittsamma sjukdomar. Det är ett sorts indirekt kroppsstraff som tillhör medeltiden.
De missbrukare som tar sig samman, betalar sina skulder och påbörjar ett nytt ansvarsfullt och drogfritt liv, tycker jag ska få en andra chans. Om de smittats av hepatit C och hiv blir de märkta för livet, hur väl de än återanpassar sig.
Striden har pågått i 20 år. Jag skrev 1991(!): Fria sprutor minskar hiv-spridning. Sedan dess har en lag tillkommit som tillåter sprutbytesprogram, men i praktiken har inget hänt på alla dessa år. Otroligt.
Det finns falanger för och emot i flera partier, exempelvis skapades viss förvirring om vad S-kongressen nyligen egentligen beslutade om sprututbyte. Riksdagsledamoten Veronica Palm försöker förklara i sin blogg, Vad hände egentligen med sprututbytet?
Aktuella artiklar: Dagens samhälle i Sprututbyte är politik baserad på verkligheten, Folkbladet i Moralkakor botar inte hiv, Dagens Medicin i Skepsis från kommunerna stoppar fria sprutbyten, TV4 i Få landsting planerar sprutbyte, Sydsvenkan i Fråga Lund, Arbetarbladet i Byt ut sprutorna, Expressen i Sylvass kritik mot hälsominister Larsson, Helsingborgs Dagblad i Politiker vill genomdriva sprutbytesprogrammet trots lokalproblem, Sundsvalls Tidning i Rena sprutor – bara folkhälsa?, Smålandsposten i Legitimerat drogmissbruk.
(Andra intressanta bloggar om politik, sjukvård, smitta, sprututbyte, smittspridning, folkhälsa, narkotikapolitik, hiv, hepatit)