Det har blivit en intressant bloggdiskussion efter lunchseminariet som Siv Jensen och Fremskrittspartiet höll i Stockholm i måndags. Flera av oss som var där ger en annan bild av detta Norges näst största parti, än den gränslöst kritiska och onyanserade bild som svenska medier ger.
Men Johan Norberg menar att en i flera punkter intressant agenda ändå är förstörd om man har fel hållning i invandrarfrågan. Den övertrumfar allt annat. Med denna linje är alltså Vänsterpartiet att föredra framför Fremskrittspartiet. Hellre ofrihet för alla i en stat, än begränsningar för dem utanför landet som vill komma hit.
Jag kan inte förstå det logiska i den prioriteringen. Det betyder att de som vill komma till vårt samhälle är viktigare än de som lever i det. För mig är det helt bakvänt.
Om de som vill bosätta sig i Sverige automatiskt har rätt till allt det som svenska medborgare har, varför har i så fall inte alla världens medborgare dragningsrätt på svenska trygghetssystem? Är den som inte vill att Sverige åtar sig att utbetala sjukpenning, förtidspension etc till alla kineser diskvalificerad?
Norberg skriver att invandrarfrågan ”är en central mätare på var man står i synen på öppenhet, mångfald och gränsöverskridanden”. Men var drar han själv gränsen? För någonstans måste den väl dras? Jag anser alltså inte att frågan är svart/vit och principiell som Norberg vill göra gällande. Det handlar om gränsdragningar. Pragmatism. Olika aspekter ställs emot varandra och ska vägas samman. Det är inte en fråga om att blanda gift i maten, utan en fråga om hur starkt maten ska kryddas. Och tänk på att ”gift” alltid är en fråga om dosering. Det mesta blir giftigt i för höga koncentrationer.
Mattias Svensson har rätt i att Siv Jensen var långrandig och inte helt klar i sitt resonemang, men jag tolkar det som så här: eftersom vi idag har ett samhälle där staten tar hand om en stor del av medborgarnas ekonomi och ska fördela dem, är lönsamheten för utomstående att bli gratisåkare mycket stor. Det är inte bara jobb som lockar, utan kravlösa och höga bidrag.
En förutsättning för ökad rörlighet är att välfärdsstaterna blir mindre och ansvaret för den egna försörjningen större.
Om ökad invandring till nuvarande system blir verklighet kommer konflikterna mellan dem som betalar för välfärdssystemen och de nyanlända som inte bidragit att växa. Den sortens motsättningar är farliga. Strider om hur en ”gemensam” pott ska fördelas blir lätt oförsonliga och kan undergräva hela samhällets funktionssätt. Bara om medborgarna får behålla lönen för mödan av sitt arbete kan man i längden skapa respekt och acceptans för att nyanlända kommer in i bilden. Genom äganderätten skapas möjlighet att leva sida vid sida.
Man kan fråga sig om inte de som förespråkar ökad flyktinginvandring är de verkliga populisterna, eftersom de vill vara alla till lags: både låta välfärdsstaten vara stor och öka invandring som ger alla rättigheter medan skyldigheterna som ingår i samhällskontraktet kan undvikas. Det är ologiskt och inte uthålligt för ett samhälle. Och den underblåser motsättningar som vi redan ser: allt fler medborgare får sina bilar utbrända. Om dessa motsättningar ökar, har ingen vunnit någonting.
Här måste man alltså välja: 1) öppenhet och rörlighet kräver minskad stat och större inviduellt ansvar 2) en icke-reducerad välfärdsstat kräver höga murar och att invandring begränsas till arbetskraftsinvandring.
Jag menar att det här handlar om att vara pragmatisk, därför gäller alternativ 2 till dess alternativ 1 har uppnåtts.
Johan Norberg vill som debattör inte ta ställning till 1) och 2) utan utgår från en önskeläge som inte finns.
För mig är det populism. Hedersam sådan. Men konflikten mellan önsketänk och verklighet är farlig, för att inte säga explosiv.
I mitt referat från lunchseminariet valde jag medvetet att inte ta upp svepande kritik, eftersom jag anser sådan förvandlar diskussion till pajkastning. Jag tycker Fremskrittspartiet ska tas på allvar. Då ska man diskutera sakligt, vilket jag tycker bloggdebatten efter lunchen varit. Hoppas den kan fortsätta så, och att fler deltar.
Se inlägg: Johan Norberg, Mattias Svensson, Fredrik Segerfeldt, Johnny Munkhammar, Johan Ingerö, Philip Wendahl, Aaron Israelsson.
Se mitt inlägg: Skandinaviens Margaret Thatcher?
(Andra intressanta bloggar om politik, Norge, stortingsval, Fremskrittspartiet, Höyre, Siv Jensen, populism, liberalism, integration, Norden)