Partiernas struktur förhindrar samspel med sociala medier

I min paneldebatt, i regi av Allians för Sverige, blev det en diskussion om varför partierna har så svårt att öppna upp för förutsättningslös diskussion.
Min uppfattning är att svensk politik strukturellt är ordnad för en annan tid, då partierna var folkrörelser och interndemokratin var fullgod för att kanalisera medborgerliga opinioner in i stat och kommun.
Även om partierna inte längre har några medlemmar, utan i stort sett bara offentligt förtroendevalda, uppträder man som om man företrädde medlemmar. Det gör att man agerar som språkrör för något som inte finns, inför medborgarna som uppfattar sig som stående utanför.
Kristdemokraten Helena Höij bekräfade denna bild. Hon anser sig företräda partistyrelsens beslut, detta eftersom hon varit med och påverkat detta beslut.
Men det gör ju att politiker redan avgjort frågan. Det finns inte längre något att diskutera med medborgarna. Återstår bara envägspropaganda.
Det är just detta medborgarna märker, och därför vänder sig emot partierna. Paneldeltagaren Ewa Westerberg, tidigare ordf för SACO:s studentråd, återgav resultat i en studie där ungdomar associerar politisk aktivitet med bojkotter, skadegörelse och protest. Många ungdomar ser sig alltså stående helt utan möjlighet till påverka politiska makten inifrån och genom diskussion.
I realiteten har politiker i Sverige redan den roll de har i USA: man står utan folkrörelse och parti i ryggen. Men man låtsas att man har mandat från parti. Då är enmansvalkretsar betydligt bättre. Där blir det tydligt att förtroendet handlar om relationen mellan kandidat och väljare, inte mellan parti och väljare.
Om vi skulle också i vårt valsystem erkänna detta, skulle en sund diskussion kunna uppstå mellan politiska kandidater och medborgare, inte minst då genom sociala medier. Partierna får ta ett steg tillbaka, kandidaterna kliva fram och visa vilka de är.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , )

Rulla till toppen