Det är ett sorgligt spektakel som Wanja Lundby-Wedin nu ägnar sig åt. Under söndagskvällens presskonferens gick hon tillbaka till sin första reaktion på kritiken mot de stora pensionsersättningarna hon har varit med och beslutat om i AMF:s styrelse: hon har blivit lurad.
Hon skyller ifrån sig. Bara därför att hon lyfter högt arvode för styrelseuppdraget kan man inte förvänta sig att hon vet vad det är hon beslutar. Det måste någon annan ta ansvar för…
I Expressen säger Stig-Björn Ljunggren: Nu är det Elmehagen som är skurken. Alltså: den som fått ta emot förmånerna borde inte tackat ja när Wanja Lundby-Wedin i AMF-styrelsen erbjöd pengaregnet. Det är ju löjligt att skjuta över ansvaret från arbetsgivare Lundby-Wedin på den anställde.
Varför står inte Lundby-Wedin upp och försvarar de höga ersättningarna istället? Det är ju inte bara i AMF som LO givit guldkantade avtal åt chefer. Det har uppenbarligen varit LO:s strategi att öka ”löneklyftorna” (se förrförra kommentaren). Men när detta kommer fram i ljuset står man inte för den lönepolitik man medvetet bedrivit i åratal.
Det som retar mig är hyckleriet. Folk ska stå får de beslut man fattar!
Men jag borde kanske låta bli att bli irriterad. För det är som Malin Siwe skriver i Dagens Nyheter: Om Wanja Lundby-Wedin blir kvar som LO-ordförande blir hon den borgerliga regeringens bäste valarbetare, Bästa valarbetaren kvar.
Wanja blir en vandrande valpelare för Socialdemokratiskt hyckleri och rofferi.
(Andra intressanta bloggar om girighet, Socialdemokraterna, LO, Wanja Lundby-Wedin, Helle Klein, bonusar, bonus, politik, Val 2010)