Den här helgen börjar Svenska Spårvägssällskapet köra musievagnarna på Djurgårdslinjen i Stockholm. Linje 7 går från Norrmalmstorg till Djurgården och passerar Skansen och Grönan.

Det är ett vårtecken så gott som något.  

Bakgrunden till Djurgårdslinjen var att Centerpartiet på 1980-talet ville återintroducera modern spårväg i Stockholm. Landstingsrådet Knut Nilsson (C) var en starkt resultatinriktad politiker av den gamla sorten. När de borgerliga fick majoritet i landstingsvalet 1985 såg han till att en utredning om ny spårväg tillsattes.

Men motståndet mot modern spårväg var starkt.  Jag jobbade som landstingsrådssekreterare när vi entusiaster i C och M fick inse att modern spårväg var politiskt omöjligt även om spårvägsutredningen visade att snabbspårväg, särskilt i nya ringlinjer i närförort, var samhällsekonomiskt lönsamma.

Däremot fanns en nostalgi kring de gamla spårvagnarna. Den omfattade till och med S och FP. Därför kunde landstinget tillsammans med Stockholms stad 1988 besluta om att bygga museispårväg enligt gamla linje 7 till Djurgården.

Knut Nilsson var långtifrån nöjd med detta, men strateg som han var sa han: “museispårvägen kan bli en trojansk häst för modern spårtrafik.”

Och så blev det ju. När miljöpartiet efter valet 1988 fick vågmästarroll i landstinget, och blev stödparti åt en ny S-ledning, lyckades Knut Nilsson och M-trafikpolitikern Stig Dingertz få med både MP och FP på att fälla S-ledningens trafikbudget för att istället starta projektering och bygga spårväg enligt den förut avvisade utredningen – det som idag är tvärspårvägen från Sickla udde via Gullmarsplan till Alvik.

Och nuvarande trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm (M) jobbar för utbyggnad av fler spårvägslinjer, både i förort och innerstad.

Politik är ibland att ta ett steg bakåt, tillbaka i historien, för att kunna ta steg framåt in i framtiden.

(Andra intressanta bloggar om spårväg, museum, historia, kultur, trafik, teknik, samhälle, miljö, vår, vårtecken)