I Expressen skriver Uje Brandelius, vänsterpartiets blivande pressekretare, en intressant debattartikel, Så ska (v)i locka besvikna sossar:
För bilden av vänsterpartiet är tyvärr, fortfarande, ganska mycket en bild av ett parti för kulturarbetare och unga arga med planekonomi på agendan. Kanske har den här bilden delvis underblåsts av partiet självt, som med all rätt varit glada över att vara de unga radikalas val. Problemet är bara att den bilden av partiet stöter bort fler än den attraherar. Besvikna vänstersossar på flykt undan sahlinismen undviker att söka asyl i vänsterpartiet för att de tror att de ska påtvingas en palestinasjal.
I det har han helt rätt. Den här inriktningen skulle utsätta socialdemokratin för ett svårt tvåfrontskrig — dels mot mjukare moderater och dels mjukare vänsterpartister.
Men jag förstår inte hur denna profil ska göras trovärdig när man i ledningen har demagoger som Kalle Larsson. De utstrålar stenhård radikalism, på gränsen till sekterism. För att uppfylla Brandelius ambition krävs företrädare som är villiga att samtala och resonera snarare än skandera med knutna nävar.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, SAP, Sahlin, vänsterpartiet)