Från politik i staten till engagemang i civilsamhället

Tyska veckomagasinet Die Zeit hävdar i artikelserie att dagens ungdom strävar efter snabb och enkel framgång och omedelbar tillfredsställelse — hedonism — snarare än efter politisk revolution. Detta kommenterar Helsingborgs Dagblad på ledarplats, Det är rätt att göra uppror:

Men det tilltagande ointresset för politik och ungdomsförbund och bristen på generationsbetingad uppstudsighet i sig, är ingen bra kombination. Till viss del beror aningslöshetens attityder på att auktoriteter förlorat sitt utpräglat auktoritära ansikte. Vem ska man ta strid mot? Återstår således för många att resignera och ägna sig åt livet i den varma, ombonade privata sfären.

Här gör tidningsredaktörerna det vanliga socialistiska/kommunistiska felslutet. Det finns inga likhetstecken mellan godhet och politiska krav på statliga ingripanden, eller mellan egoism och engagemang i det privata civilsamhället.
Jag ställer inte upp på slutsatsen att människor bara kan fatta goda beslut om det sker kollektivt i staten, medan människor om de får fatta beslut i vardagen, i familjen, med automatik blir onda som djävulen själv.
De som vill ha statliga beslut — som nu när socialdemokraterna anser sig bättre än föräldrarna veta vem som ska ta föräldraledigt — är har inte mindre onda än de som vill att människor själva ska kunna styra sina liv. Tvärtom. Jag anser socialdemokrater och andra politiker som vill gå in och diktera vardagen för medborgare har hävdelsebehov av gigantiska proportioner och kanske mer än något annat behöver egen terapi för storhetsvansinne, narcissism.
De som däremot vill ha makt över sitt eget liv, som vill kunna spara en del av en lägre beskattad lön för att så långt som möjligt själva kunna klara en oväntad kris utan att ligga andra till last, är ytterst hedervärda medborgare enligt min mening.
Jag förstår att Helsningborgs Dagblad vill se uttryck för solidaritet och gemenskap. Ett civiliserat samhälle kännetecknas att man ställer upp på dem som hamnar i kris. Problemet är att Sverige under 1900-talet likställde denna solidaritet med staten. Men det var möjligt bara så länge Sverige var ett extremt homogent samhälle där alla hade samma syn på livet och gjorde samma prioriteringar om vad som var viktigt. Så är det inte längre.
Nu finns väldigt olika livsmål hos medborgarna. Det svenska samhället är inte längre homogent. Och då kan inte staten längre tillgodose den ökande mångfald av olika prioriteringar om vad som är viktigt som medborgarna gör.
Vi måste återupptäcka det civila samhället där människor är solidariska på olika sätt och utifrån de olika livsstilar som nu präglar samhället. Genom frivilliga gemenskaper kan samhörighet och stöd skapas som kännetecknar ett varmt och välkomnande samhälle. Det handlar om sociala nätverk som inte syns i — och framför allt inte lyder under — den officiella politiken inom staten.
Så: istället för att gräma sig över att dagens unga inte i politiska partier vill votera om vilket liv de ska tvingas leva, borde Helsingborgs Dagblad och alla vi andra se möjligheterna som de nya tiderna ger att bygga nya gemenskaper, föreningar och folkrörelser. Vi borde minimera staten och uppmana medborgarna att organisera sig så att man skapar ett engagerat civilsamhälle.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , )

Rulla till toppen