Stockholm City (foto: Dick Erixon)

BWO, centern och upphovsrätten

onsdag 16 april 2008 · 23:38

Stämningen var laddad under centerpartiets seminarium om upphovsrätten i kväll. Fildelning och frågan om immateriella rättigheter skär rakt igenom liberala kretsar på ett sätt som ingen annan fråga.

Eftersom det var en kvalificerad panel hade jag hoppats att få höra goda argument för fildelning, den inställning jag har svårast att förstå hur liberaler kan inta. Att inte betala för någon annans skapande, för någon annans arbete som man uppenbart drar nytta av, strider mot min grundläggande moraluppfattning.

Nicklas Lundblad, policychef hos Google samt ledamot regeringens IT-råd, menade att industriskapandet (etablerade artister) kommer att slås ut av användarskapandet (privatpersoner som skapar gratis), eftersom produktionsmedlen (kameror, inspelningar mm) blir allt billigare, och därför att nätverkskreativiteten skapar nya synergieffekter.

Jag gillar optimistiska visioner, men det här är trams när det gäller kvalificerat kulturellt skapande. Visst kommer många fler att kunna visa upp sin förmåga på nätet, men för att skapa kvalitativt goda inspelningar krävs resurser i form av tid och kunnande, vilket kostar pengar.

Upphovsmannen och artisten Martin Rolinski i BWO frågade varför just musiker ska arbeta gratis. En högst berättigad fråga. Och jag blev förbannad när någon i publiken till honom ställde frågan om inte artisterna kan tänka sig att inte kräva lika mycket betalt. Frågeställaren hade lika gärna kunnat ställa sig själv frågan: varför begär jag inte att få sänkt lön?

Rasmus Fleischer, doktorand i samtidshistoria samt en av grundarna till Piratbyrån, påpekade att minneskapaciteten snart nått så långt att man skulle kunna lagra all musik som skapats genom historien på ett minne litet som en bläckpenna. Det betyder att gränsen mellan det som är privat bruk och spridning suddas ut. På grund av digitalteknikens utveckling kollapsar möjligheten att upprätthålla upphovsrätten.

Det resonemanget fick advokaten Monique Wadsted att ställa den helt centrala frågan: varför är vi beredda att betala dem som tillverkar datorer och håller med nätverken, men inte dem som står för det kreativa skapandet? Vi är beredda att betala för apparaterna men inte för det innehåll de ska fyllas med. Musiker och andra upphovsmän har rätt till respekt för sin ansträngning, sa hon.

Här trillade för mig ner en pollett: första gången jag hörde en livlig diskussion om fildelning var mellan Oscar Swartz och Alexander Bard. Det förvånade mig att de då så utpräglade och skärpta liberalerna kunde ha så diametralt motsatta uppfattningar. Men Wadsted fick mig att förstå: Swartz kunde tjäna pengar som internetoperatör, han kunde ta betalt för sina tjänster, därför kan han vara utan upphovsrätt – och är följdriktigt emot den. Alexander Bard är som artist och kompositör beroende av upphovsrätten för att kunna få betalt för sina tjänster, därför är han för den.

Här skulle man kunna citera Karl Marx: intresset ljuger aldrig.

Och riktigt otrevligt blir det när man hör fildelningens förespråkare tala om att skydd för skapandet är “monopol” och att allt immateriellt skapande borde vara fritt tillgängligt (denna kväll yttrat av en moderat riksdagsman i publiken). På det replikerade Henrik Pontén, jurist vid Antipriatbyrån: det är ju en socialistisk tanke att människors skapande tillhör ”samhället”. Pontén påpekade att tvångslicensiering har prövats, i Sovjetunionen. Och där avskaffade man den 1973.

Andra obehagliga socialistiska tankar som framfördes i publikfrågor från dem som vill göra all fildelning laglig var att musiker borde få statlig kulturlön istället. Tanken svindlar. Då är budskapet som STIMs vd Kenth Muldin framförde mer intressant: han vill hitta nya former att lagligt förmedla musik och hänvisade till Danmark där internetföretag som en del av marknadsföringen erbjuder kunder laglig nedladdning av musik.

Flera i panelen höll med om att skivbolagen varit dåliga på att öppna lättillgängliga möjligheter för betald och därmed laglig nedladdning. Men förespråkarna för upphovsrätt lade till att bara därför att servicen är dålig rättfärdigar inte det olagligheter. Vilket jag håller med om. Men här är upphovsförsvarets svagaste punkt – varför fungerar inte utbud/efterfrågan här?

Ytterligare en socialistisk ståndpunkt var att låta demokratin avgöra, ”ge folket vad det vill ha”. Martin Rolinski påpekade att om man frågar folk om de vill betala får något eller få det gratis, är svaret ganska givet.

En annan argumentation på samma ideologiska grund, framförd av en person som jag annars räknar som god liberal, var att musiker borde finna andra inkomstmöjligheter, med tillägget ”Se på Mozart!” Men Mozart fick betalt eftersom olika furstar och kungar i Europa beställde musikstycken till födelsedagar, jubileum etcetra. Jag undrar om liberaler är beredda att återgå till en samhällsmodell, där monarker beskattar folket för att kunna köpa musik…

Jag är förvånad över att förespråkarna för fri fildelning har så vidrigt dåliga argument. I den här debatten hade upphovsrättens försvarare det sunda förnuftet på sin sida, eller som STIMs vd sa till arrangören riksdagsledamoten Annie Johansson: ”Centerpartiet säger sig värna småföretagare. Musiker är småföretagare och de är helt beroende av upphovsrätten för att kunna få lön för sitt arbete.”

Fildelningsdebatten präglas av en anarkistisk underton. Men bara därför att tekniken har gjort det enkelt att begå lagbrott, betyder inte det med automatik att det olagliga måste göra lagligt.

Eftersom Rasmus Fleischer inte håller på att lag ska följas, tappar han trovärdighet när han varnar för ett storebrorsamhälle när ordningsmakten letar nya vägar att beivra lagbrott. Om man är anarkist vill man väl inte ha några lagar alls. Varför inte säga det då? Varför bara tala för anarki på nätet? Här låter det mer som att intresset talar: musikkonsumenter vill slippa betala.

Jag gillar att vara jordnära och inte sväva upp i den högre ideologiska stratosfären. Sunt förnuft säger mig att den som ägnar sig åt kreativt skapande har samma rätt att kunna erbjuda detta på marknaden och tjäna pengar på det, som vilken datatekniker eller hantverkare som helst. De som skapar musik och konst har rätten att kunna tjäna pengar på sitt arbete.

Hur det ska gå till, kan jag inte svara på. Men de socialistiska förslag som kvällen erbjöd tilltalar inte mig. Inte ett dugg. (Andra intressanta bloggar om , , , , )

Tema: Ekonomi