Essä om framtiden: Ett nytt partipolitiskt landskap En gång kallades partierna Hattar och Mössor. De försvann. Det kommer nuvarande partier också att göra. Måndag 2004-04-19 / 20.12 NYA POLITISKA PLATTFORMAR behövs i vår tid. Europafrågan visar tydligt att de gamla politiska skiljelinjerna inte längre gäller. Visst kan vi fortfarande se värderingar som kan kallas höger och vänster, men vår nya tid knyter ihop frågor på ett helt nytt sätt och då kan man på samma värdegrund göra helt olika bedömningar. Själv upplevde jag folkomröstningen 1994 som en dörröppnare för den då yngre generationens partister (60-talisterna) att mötas friare över partigränserna. Vi som ville ja hittade likar i de andra partierna, på samma sätt som nejsägarna hittade sina. Nya nätverk uppstod. På ett märkligt sätt revs dessa nät sönder inför EMU-omröstningen, då helt nya kontakter knöts. Många jasägare hade nu mer gemensamt med vissa nejsägare än med andra jasägare. Och tvärtom. Också inrikespolitiskt håller ett skifte på att ske. I den vridning mot gammel-reglerings-vänster som under det senaste året skett inom det kapitalistiska Sverige (moderaternas nedtonade skatteprofil och Svenskt Näringslivs allians med socialdemokratin) har Mattias Bengtsson och Johan Norberg skrivit om nödvändigheten av nya plattformar för den frihetliga kampen - som på ett sätt i dag är vänster i meningen kamp mot översitteri (som numera stavas socialdemokrati, inte aristokrati) och för de enskilda människornas frihet. Jag har plockat fram Roy Jenkins Gladstone-biografi därför vår tid blir alltmer lik 1850-talets England. Då kastades den tidens sedan mer än ett halvt sekel etablerade partier - Whig och Tory - och därmed alla ideologiska allianser och aktörer in i en turbulent tid. Partierna löstes upp och de som förut varit bittra motståndare hamnade plötsligt på samma sida - och tvärtom. Viktiga sakfrågor var protektionism, imperialism och religionsfrihet - alltså ämnen som också idag kan sägas vara centrala orosskapare: nationens förhållande till omvärlden (både handel och människors rörlighet, då imperiet, nu EU) och sociala strukturer inom landet (då kyrka, nu välfärdsstat). Det handlar om att väga och prioritera gamla värderingar och idéer i ett nytt samhälle med nya villkor (då industrialismens framväxt, nu globaliseringen). Därför behövs en diskussion som på ett plan rör samma värderingar som förr, men de konkretiseras i ett nytt och okänt sammanhang. För att skapa en stark, och hos en bred opinion accepterad, agenda krävs att frihetliga krafter kan mötas och diskutera i obundna och prestielösa former som står fria i förhållande till det gamla samhällets maktstrukturer. I 1850-talets turbulenta England spelade gentlemannaklubbar som Carlton Club, Reform Club, Brook's Club, White's Club en viktig funktion för att vid sidan om den direkta maktutövningen i Parlamentet diskutera hur principer och värderingar rangordnas och inbördes ska tolkas utifrån de nya förutsättningar som industrialismen framkallade. När gamla mönster bryts upp hamnar ideologiska aspekter i ny dager. Protektionistiska Tory splittrades då inflytandet för den nya handelsklassen och deras frihandelsidéer växte och de nya näringarna konkurrerade med det gamla prästerskapets makthavare. Den mot prästerskapet modest reformvänliga aristokratin i Whig hade sin identitet i motståndet mot de gamla makthavarna och när betydligt radikalare reformivrare dök upp inom Tory blev partiet obsolet. Gladstone och Disraeli tillhörde i ingången av 1850 samma parti, Tory, men kom att bli de två ledande kombattanterna under andra halvan av 1800-talet. Disraeli skapade ett nytt konservativt parti med basen i överklassen som med Bismarcksliknande välfärdsstrategi försökte värva arbetarklassen med viss statsexpansion i kampen mot det liberala parti för medelklassen som Gladstone skapade. I en helt oseriös, men underhållande parallell, skulle man kunna säga att socialdemokraterna motsvarar Tory och de borgerliga Whig. Framöver kan man då räkna med att de mest konservativa i socialdemokratin fortsätter försvara 1900-talets välfärdsstat långt in i 2000-talet trots allt större missnöje med välfärdsstatens ökande ineffektivitet. Parollen blir "vi vet vad vi har, men inte vad vi får". Alla övriga partier upphör, eftersom deras hittillsvarande identitet varit att på marginalen kritisera socialdemokratin. Marginell kritik intresserar ingen i framtiden. Kärnan i dagens borgerliga partier - alltså nuvarande riksdagsledamöter, kommunpolitiker och ombudsmän - ansluter sig till socialdemokratin för att försvara välfärdsstaten och sina personliga privilegier. Istället växer en ny allians fram som motståndare till socialdemokratin. Dit går den halva av borgerligheten som inte tillhör välfärdsstatens elit och förenas med den halva av vänsterblocket som tröttnat på statens översitteri. Den nya alliansen bejakar globaliseringen och vill röja upp det som dagens borgerliga inte vågar ta i: att avskaffa välfärdsstatens bidrags-, privilegie- och regleringssystem som konserverar det gamla och hindrar det nya. Alliansen syftar till att befria medborgarna så att de får behålla lönen för mödan av sitt arbete och därmed kan använda sin nästan fördubblade löner i handen till att skapa trygghet och välfärd efter egna önskemål. Socialdemokratin blir privilegiepartiet för dem med arbetsfria inkomster (från politiska generaldirektörer till socialbidragstagare). Den nya Alliansen blir partiet för dem som arbetar och producerar (från sjukvårdsbiträdet till Kamprad). För är det inte egentligen här dagens politiska skiljelinje går? Mellan de nya privilegierade och de som är korkade nog att arbeta? Torsdag 2004-04-22 / 13.15 EFTER PARTIERNA. Min framtidsessä har väckt frågan om jag inte är inkonsekvent. Dels välkomnar jag moderaternas nya mer utslätade skatteprofil av rena maktskäl, dels förlöjligar jag partierna därför att de ligger så nära varandra och förutspår att alla borgerliga partier går in i socialdemokratin. Javisst. Skillnaden är tidsperspektivet. Moderaternas utslätning sker av ett skäl: att kunna vinna valet 2006 och därmed krossa enpartistaten. Det är viktigare än någon sakfråga fram till 2006. Det handlar om att rädda demokratin från en situation där staten och socialdemokratin är ett. Men tittar man framåt på lite längre sikt, så behöver Sverige en helt ny rörelse som saknar varje band till den välfärdsstat som byggdes upp på 1900-talet. Alla nuvarande partier, också m, är så intimt förknippade med välfärdsstaten att de mentalt aldrig kommer att frigöra sig från den. Samtliga riksdagspartier sitter fast i 1900-talet. Framtiden måste nya rörelser ta hand om. Uppslutningen bakom försvaret av 1900-talets statsmodell kommer, av naturliga skäl, att avta med tiden. Då blir det logiskt att de som lever kvar på 1900-talet sluter sig samman för att försvara sina personliga och sina väljares statsprivilegier. Mot dem ställs ett framtidsinriktat parti för dem som inte profiterar på staten och som inte skräms av globalisering, som står för meritokrati istället för rättigheter utan skyldigheter, som upprätthåller rättsstaten men inte en bidragskorrumperad välfärdsstat. Det hände i England på 1850-talet (då kyrkans privilegier utmanades av ett nytt liberalt parti lett av William Gladstone), så varför skulle inte välfärdsstatens privilegier kunna utmanas på 2010-talet i Sverige...?