Blog-kommentarer i urval: Väst förlorar mot terrorismen Följande kommentarer utgör dystopier om framtiden. De två första var tänkta som ironier, men det blev naket utlopp för känslor om händelseutvecklingen... Långfredagen kanske var rätt tid för sådan reflektion. Efter dem kommer en tredje kommentar som bekräftar utvecklingen. Dick Erixon Långfredag 2004-04-09 / 17.11 (uppdaterad) VÄST KOMMER ATT FÖRLORA TERRORKRIGET. När de islam-fascistiska terroristerna gick till fullt anfall mot västvärlden - vilket skedde 11 september 2001 - trodde jag inte att de skulle kunna rubba våra stabila demokratier. Men nu finns skäl för tvivel. Terroristerna är på väg att vinna. Inte på egen hand genom bombdåd, skändningar och kidnappningar. Det som får mig att börja tro att väst är på väg att förlora är västvärldens egna reaktioner. Massmedierna intar en kraftig antikrigshållning, i Sverige ledda av Sverige Radios ekoredaktion, TV4 och Dagens Nyheters utrikesredaktion. De bedriver en hetskampanj mot varje försök att etablera demokratiska rättsstater i arabvärlden. Man gottar sig åt varje bakslag och tar jublande emot nyheter om nya problem med försöken att ge friheten en chans. Terroristerna känner till denna mediala bias och utnyttjar den extremt skickligt. Skändningarna av liken i Fallujah skedde inför kamerorna, vilket naturligtvis var meningen. Och de västerländska nyhetsstationerna tar med stor skadeglädje emot bilderna på grymheterna och visar dem för folk med en tydlig underton: ”Så här går det!” Massmedierna i västvärlden bedriver ingenting annat än psykologisk krigföring mot sin egen publik. Logiken bakom detta självdestruktiva beteende - att gå de politiska krafter till mötes som vill upphäva yttrande- och pressfriheten - finns att söka i den ideologi som medierna lever efter och som statsvetaren Olof Petersson gjort känd under benämningen journalismen. Den går ut på att kritiskt granska makten i det egna landet. Den ger legitimitet åt att skoningslöst kritisera varje åtgärd som regeringar tar mot terrorismen, medan konsekvenserna av kritikernas alternativ aldrig granskas. Eftersom journalistkårerna i alla västländer har kraftig överrepresentation av vänstersympatier, blir kritik mot terrorinsatser dessutom en viktig bricka i inrikespolitisk maktkamp. De flesta journalister i västvärlden vill fälla president Bush och premiärminister Blair. Att det också betyder att man ger terroristerna en överväldigande moralisk seger, vill man inte låtsas om. Att bekämpa terrorism är ingen enkel sak. Det hade aldrig kunna ske utan en hel del bakslag. Men kampen hade kunnat vinnas om västvärlden stått fast vid att den är värd sitt pris, hur smärtsamt varje förlorat liv än är. Om denna fasthet inte finns? Om västerländska medier agerar i samspel med terroristerna och utnyttjar varje problem för att blåsa upp opinionen mot demokratisträvandena, för att få medborgarna i väst att säga: ”det här är inte värt sitt pris, låt oss göra som terroristerna vill, dra tillbaka trupperna, kriget mot terrorismen är meningslöst”? Då undergrävs naturligtvis möjligheterna att föra denna redan från början komplicerade kamp. Politiska ledare som annars är rädda för att sätta sin karriär på spel blir naturligtvis övertygade fredsälskare (Chirac, Schröder, Persson). Politiska ledare som tar kampen nöts ut och kan komma att förlora nästa val. Så har redan skett i Spanien. Också Tony Blair och George W Bush kan snart förlora val. Om de gör det blir det uppenbart för alla politiker i väst att terrorkamp är något man inte ska ägna sig åt. (se också Fareed Zakara, som avslutar sin artikel i nästa nummer av Newsweek på följande sätt: ”Så kriget mot terrorism är i realiteten ett krig om idéer och ideal. Och jag är inte säker på att vi vinner det.”) Långfredag 2004-04-09 / 17.11 (uppdaterad) VAD FÅR VI NÄR VI GER UPP? När västvärlden givit upp kommer många att bli förvånade. Då, och först då, kommer det för dem som nu propagerar mot terrorkrig att stå klart att islam-fascisterna inte nöjer sig med att få ta makten i Irak och att utplåna Israel, vilket krigsmotståndarna hela tiden trott - och ansett vara okej, det stör ju inte oss i Europa om nya folkmord begås där borta. Men Irak och Israel är ingalunda målet för islam-fascismen, de är vad Tjeckoslovakien var i Münchenavtalet från 1938 - en liten godbit, men inte slutkravet. Vilket är deras mål? Att knäcka den kristna civilisationen! Vilka är deras medel? Att sprida skräck, kaos och anarki så att det öppna samhället störtar samman i Europa och USA. Yttrandefriheten förstörs genom att döda dem som säger emot. Demokratiska val saboteras så att legitimiteten i de europeiska nationernas styrelseskick upphör. I Spanien visade de att de vet hur man ska göra. Droppen som gav mig detta dystra framtidsperspektiv var när det stod klart att de islam-fascister som MI5 slog till mot 30 mars eftersom de i London var i färd med att genomföra ett värre bombdåd än det i Madrid, inte var influgna från något arabland utan födda och uppvuxna i muslimska medelklassfamiljer i England. Vi i Europa har alltså redan en inhemskt växande fascism som är ute efter att störta vårt statsskick. Om massakrer i framtiden utförs av infödda, blir uppgiften att hindra sådana så mycket svårare. Ja, helt omöjlig om massmedierna undergräver vår vilja att bekämpa dem. Vad kommer ”journalisterna” som nu jublar åt bakslagen i Irak att säga om några år? Jag blir innerligt trött. Varför måste mänskligheten upprepa sina gigantiska misstag? Och så ofta. Det hände 1935-38, för mindre än 70 år sedan. Nu kommer det att hända igen. Och de ivriga och antiamerikanska krigsmotståndarna kommer efteråt att säga: att det skulle gå så illa, det hade vi ingen aaaning om! Med anledning av att terroristernas halshuggning av Nick Berg tonades ner, medan enorm uppmärksamhet riktas mot misshandel av irakfångar fanns skäl för följande uppföljning: Fredag 2004-05-21 / 13.25 ”KONSEKVENSNEUTRALA” - VILKET SKITSNACK! Massmedierna är besatta av de foton som visar amerikanska soldaters behandling av fångar som inte är acceptabel i fred i en demokrati - men förtiger den fruktansvärda behandling som fångar hos islam-fascisterna utsätts för, inklusive halshuggning, eller för den delen fångar hos rysk militär i Tjetjenien (se Kasparov i Wall Street Journal). Bröllopsskrönan (del 1 och del 2) visar också att medierna ställer högre tillit till uppgifter från hårdföra islamister än från amerikansk militär. Detta är ett val av sida. Massmedierna rapporterar inte objektivt och konsekvensneutralt. De väljer att skildra verkligheten exakt så som islam-fascisterna medvetet planerat och manipulerat för - att komma åt Bush och Blair, det medierna är ute efter. Massmedierna i väst, såväl i Sverige som i Europa och USA, agerar nu stödtrupp för fascistiska rörelser som vill krossa yttrandefrihet och demokrati. Först i Irak och övriga arabvärden, sedan i Europa och Amerika. Med detta agerande är det uppenbart att terrorismen kommer att lyckas. Politiska ledare som Bush och Blair har ingenting att sätta emot när de har hela medievärlden emot sig. Min fråga är när journalistkåren kommer att förstå vems ärenden de går genom sitt vinklade propagandakrig mot västvärldens demokratiska ledarskap. Är det när USA drar sig ur Irak och landet faller in i anarki som sprider sig över hela arabvärlden? Är det när Pakistans atomvapensystem kommer i händerna på al-Qaida? Eller är det när de gatustrider som nu ske i Irak flyttas till Berlin? Är det när självmordsbombare blir lika vanliga i Paris som i Jerusalem? Är det när ett nytt terrordåd som får 11 september att blekna sker i London? När ska journalistkåren kritiskt börja granska fascister som Muqtada al-Sadr som står för en människosyn som är obeskrivligt vidrig och strider mot allt vad mänskliga rättigheter står för? När ska journalistkåren rapportera vad som faktiskt predikas i så kallat ”radikala” muslimska moskéer? Det finns inga skillnader mellan budskapet som i dag framförs av Muqtada al-Sadr och det som Adolf Hitler levererade. Ändå ställer journalistkåren upp som en person bakom al-Sadr i det psykologiska kriget om den allmänna opinionen i västvärlden. Vi lever i en fullständigt sanslös tid där eftervärldens dom över den fria världens massmedier kommer att bli förkrossande. Efter andra världskriget fick tyska folket, med rätta, bära skulden för nazismens övergrepp och deras försvar om att de ”inte visste” möttes med förakt. Efter terrorkriget kommer västvärldens medier att få skulden för att man förtigit eller aktivt understött den samhällsutveckling som var helt uppenbar för alla som höll ögonen öppna. Och deras försvar kommer att vara ”vi visste inte”.