Jag tror vi sitter fast i ett berättartema (narrative) som lyder: 'Denna president och detta presidentskap är slut'. Hans stöd i opinionen är lågt. Han hanterade inte Katrina bra. Kriget är inte över. Och allt han gör speglas inom ramen för detta tema.

Men, det underbara är att amerikansk uppmärksamhet och mediebevakning kräver att berättelsen ändras. Den kan inte förbli densamma hela tiden, för då tappar den i nyhetsvärde. Och därför kommer nästa berättelse att handla om hur presidenten gör comeback. Och när man tittar på vad som hänt de senaste veckorna, det vi missat, är en stor nyhet att Irak i folkomröstning godkände konstitutionen. Orkanen Katrina och de höga bensinpriserna skulle förstöra ekonomin och sänka börsen, sades det. Men vad hände? Vi har just fått nyheten att tillväxten ökade med 3,8 procent, en kraftig ökning. Ekonomin kan gå in i en ny högkonjunktur. Men det har vi inte bevakat eftersom det inte passar in i dagens berättarvinkling.

Däremot har nomineringen av Harriet Miers [till Högsta domstolen], som var ett misstag, fått mycket stort medieutrymme, som det skulle ha. Men det finns också två utmärkta nomineringar i form av [chefsdomare] Roberts och [centralbankschef] Bernanke ... Så vad vi kommer att få se, kanske inte nästa vecka men -- och åtalet mot Libby var naturligtvis inte ett åtal mot Rove och därmed ett slut på spekulationerna om en konspiration mot en underrättelseagent. Så jag ser hur hela berättarperspektivet kommer att förändras...

länk
KOMMUNISTISKA VÄRDERINGAR UTAN KOMMUNISM. Jag hade tänkt kalla denna post för ”En kommunist mindre”, men när jag hör vänsterpartiets partiledare Lars Ohly i SVT:s Agenda säga att han inte längre tänker kalla sig kommunist, men har kvar samma värderingar i Marx' anda, då är det ju så att han fortfarande är kommunist.

Min slutsats: Det här var ett meningslöst utspel av Lars Ohly.


Söndag 2005-10-30 / 15.01 länk
FOLKPARTIET VILL STOPPA USA. Inte heller folkpartiledaren Lars Leijonborg har några tal eller artiklar om utrikespolitik på partiets hemsida. Men där hittar jag en artikel av EU-parlamentarikern Cecilia Malmström som tar upp folkrätten, men också vetorätten i FN:s säkerhetsråd:

Folkrätten bör reformeras och kompletteras med en slags nödvärnsrätt. Säkerhetsrådet bör bli mer representativt och endast dubbelt veto bör kunna användas, dvs. två länders veto krävs för att stoppa ett beslut. På sikt bör EU ha en gemensam plats i säkerhetsrådet.

Reformering av folkrätten låter ju bra, men 'nödvärnsrätt'? Ska mänskliga rättigheter därmed fortsätta att vara underordnad staternas suveränitet? En märklig prioritering av värderingar för någon som är liberal, tycker jag.

Enda motivet för 'dubbelt veto' i FN är att stoppa USA:s inflytande. Däremot kan Ryssland och Kina gå ihop och blockera FN:s beslut. Folkpartiet kanske borde sätta sig ner och fundera lite till på det här...


Söndag 2005-10-30 / 14.40 länk
MAUD OLOFSSON RAKAST I UTRIKESPOLITIKEN. Också Maud Olofsson har talat hos Utrikespolitiska föreningen, men centerpartiet tycker uppenbarligen det var ointressant. Man har inte lagt ut talet på sin hemsida. Partierna verkar skämmas över sina partiledare! Hur ska man annars förklara att man är så dålig på att lägga ut talen elektroniskt? Via nätet kan ju många, många fler ta del av talen än de som råkade höra dem framföras. Då skulle vi kunna diskutera talen i bloggarna och sprida kännedom om partiledarens budskap. Men, nej!

Därför vill jag påminna om ett utrikespolitiskt tal Maud Olofsson höll i juni förra året och där hon sa att folkrätten ställer oss...

...inför svåra tolkningsproblem. Kan angrepp som inte bara syftar till att förhindra pågående folkmord, utan till och med till att byta politisk ledning motiveras? Vilket ansvar bär en regim för terrorgrupper aktiva i landet? Och, vilket är kriteriet som säger när det är rätt att ingripa och när det är rätt att avstå? Centerpartiet vill utveckla folkrätten så att den kan vara till skydd för människors rättigheter, inte främst diktatorers.

Därmed tar hon större grepp och är tydligare än både Göran Hägglund och Fredrik Reinfeldt. De frågor hon ställer borde den borgerliga alliansen diskutera och ha en genomtänkt strategi för i valrörelsen.


Söndag 2005-10-30 / 13.12 länk
GÖRAN HÄGGLUND I UTRIKESPOLITIKEN. När kristdemokraternas partiledare höll utrikespolitiskt tal hos Utrikespolitiska föreningen i Uppsala var han på flera sätt rakare än moderatledaren Fredrik Reinfeldt som tidigare i veckan höll linjetal i samma ämne (se recension).

Förklaringen är att Hägglund hade en vit tråd genom talet: hans tydliga idealism för frihet och mänskliga rättigheter i världen gav talet liv. Han kritiserade också socialdemokratin hårt, både historiskt - för undergivenhet mot sovjetmakten om Baltutlämningen och vägran, så sent som 1989, att se Estland som ockuperat - till dagsaktuella pinsamheter - som dribblandet med om folkmordet i Darfur är ett folkmord eller, som regeringen sagt, bara har 'samma karaktär som ett folkmord'.

Det här vill vi höra mer om. När socialdemokratin i valrörelsen attackerar de borgerliga om utrikespolitiken borde varje borgerlig företrädare ställa socialdemokratin till ansvar för fegt krypande för diktaturer och massmördare.

SVT sände igår en plågsam dokumentär om den kanadensiske generalen Roméo Dallaire (se CBS, Amnesty, PBS) som vägrade lyda FN-högkvarterets order om att evakuera hans lilla och illa beväpnade FN-styrka från Rwanda 1994. Han kunde inte förhindra folkmordet, men han stannade för att ge ögonvittnesskildringar och hela tiden rapportera till omvärlden vad som hände. Men varken den ansvarige FN-tjänstemannen för Afrika, en viss Kofi Annan, eller president Bill Clinton lyfte ett finger för att stoppa mördandet av 800.000 människor.

Men Annan och Clinton gjorde ju precis det vänstern vill - satt passiva. Och det är därför man så skoningslöst kritiserar Bush om Irak - han förhöll sig inte passiv till förtrycket utan avsatte tyrannen med våld.

Men Göran Hägglund är, när det kommer till kritan, inte mycket tydligare än Göran Persson och Fredrik Reinfeldt - som vi vet kommer att tillåta nya folkmord. Persson har som statsminister inte gjort ett skit för att rädda de svarta i Darfur. Hägglund trasslar in sig i formuleringar som ”när alla andra vägar är uttömda” och ”De militära operationerna ska begränsas till ett absolut minimum och alla andra medel ska definitivt vara uttömda.” Vi vet att det i praktiken betyder att militära insatser aldrig är godtagbara. Inför Irakkriget demonstrerade stora delar av västvärlden, med Frankrikes president Chirac i spetsen, att det alltid finns en ny konferens att bjuda in till eller en ny förhandling att föreslå. Talet om militärt våld som ”sista utväg” är Chiracs retoriska språk för att aldrig, aldrig, aldrig, aldrig någonsin göra någonting för att rädda människor som förtyckts och mördas.

När Hägglund använder det språkbruket diskvalificerar han sig från en initierad debatt om säkerhetspolitiken i vår post-Kalla kriget-epok. Och det är synd för Hägglund framför ett antal andra intressanta formuleringar:

En ny regering måste därför vara tydlig med att Sverige kan hamna i situationer där synen på våra medmänniskor tvingar oss att agera också militärt för att hindra fortsatta övergrepp. I den kristna idétraditionen som mitt parti bygger sin politik på har denna syn på militärt våld utvecklats inom traditionen om det rättfärdiga kriget ... Ansvaret att agera militärt för att stoppa folkmord och andra grova övergrepp gäller också för oss svenskar, oavsett om övergreppen sker nära eller längre bort.

Men vilken trovärdighet har detta om man samtidigt menar - i Chiracs anda - att aldrig ta ansvaret i praktiken? Hägglund hamnar på Chiracs föga trovärdiga sida eftersom han inte förklarar varför vi behöver tala om militära ingripanden och ”det rättfärdiga kriget”. Han talar om behov av förtydliganden i folkmordkonventionen. Men det är fel. Vi står inför mycket större förändringar av internationell politik.

Skälet till att Kofi Annan, Bill Clinton, Jacques Chirac och Göran Persson låter folkmord äga rum är att man lever kvar i den folkrättsliga tradition som FN etablerade efter andra världskriget. Då sattes statssuveräniteten över allt annat - också över mänskliga rättigheter. Staters rätt skyddas av folkrätten, men inte människors rätt. Det är också på denna föråldrade folkrätt som vänstern och det utrikespolitiska etablissemanget kritiserar president Bush för invasionen i Irak - han har invaderat ett annat land och kränkt statssuveräniteten för Irak. Därför ser vänstern terroristerna som 'frihetskämpar', även om de spränger irakiska barn i luften. Och det är därför vänstern ursäktar Saddam Hussein - så länge han dödade sitt eget folk inom sina egna statsgränser har övriga världen inte med det att göra.

Men denna folkrätt är överspelad. Det inser president Bush. Men inte andra. Göran Hägglund hamnar någonstans mittemellan. Han försvarar mänskliga fri- och rättigheter, men ser inte att folkrätten är det stora och avgörande hindret för att göra just detta. Hägglund och de borgerliga borde ta upp folkrätten till debatt och ifrågasätta suveräniteten för diktaturer och tyranner. Bara då kan man få en internationell politik som legitimerar insatser för att förhindra ett nytt Rwanda och ett nytt Darfur.


Söndag 2005-10-30 / 10.12 länk
'ÖDESVAL' - DÄRFÖR ATT DE BORGERLIGA 'GADDAT IHOP SIG'. Radioprogrammet Godmorgon Kamrat! är rätt avslöjande ibland. Just nu, när man sänder inslag med anledning av den socialdemokratiska kongressen, heter det att valet 2006 är ett ödesval för partiet. Varför då? Jo, därför att de borgerliga 'gaddat ihop sig' och gör anspråk på makten!

Ja, jösses. Det visar hur totalt frånvarande de borgerliga varit tidigare. En opposition som inte funnits. En regeringsmakt som aldrig varit hotad. Allians för Sverige har, om inte annat, skakat om socialdemokratin...


Söndag 2005-10-30 / 9.22 länk
VÄNSTERNS PARANOIA. Den konservative kolumnisten David Brooks skriver i New York Times, med anledning av Libby-affären, att ”ledande demokratiska politiker har slängt fram en rad stora konspirationsteorier som hör hemma i John Birch-sällskapet (*). Varför är dessa människor så tvångsmässigt överengagerade? Varför måste de bre på så vilt med dåligt underbyggda anklagelser som inte åstadkommer något annat än att de själva framstår som att vara ur obalans?”

Tyvärr kan jag inte länka till kolumnen eftersom denna vänstertidning nu blivit så girig att man tar betalt för att läsa kolumnisterna. Citatet är hämtat från Drudge report.


Söndag 2005-10-30 / 9.12 länk
MINIAFFÄREN LIBBY. Eftersom jag ser att de stockholmska morgontidningarna fortsätter att älta åtalet mot Lewis 'Scooter' Libby, som handlar om att han i förhör förnekat något han visste, vill jag visa hur WorldNetDaily bevakar ämnet. I deras webbfråga har man erbjudit följande intressanta svarsalternativ på frågan ”Vilken är din reaktion på åtalet mot Vitahuset-medarbetaren Libby?”

• Det är en politisk hetsjakt i syfte att underminiera president Bush (46%)
• Eftersom [Clintons säkerhetsrådgivare] 'Sandy' Berger klarade sig trots att han stal hemligstämplade dokument, och ljög om det, borde också Libby enkelt klara sig undan (23%)
• Valerie Plame var ingen hemlig agent så varför en två år lång utredning? (18%)
• Ingen utanför Washington bryr sig om det här (4%)
• Libby tar smällen för att skydda Rove och Cheney (4%)
• Detta är Bush' Watergate (1%)
• Hela affären är obegriplig (1%)
• Annat (3%)

Lördag 2005-10-29 / 16.10 länk
GÖRAN PERSSONS ÖPPNINGSTAL på socialdemokratiska kongressen bestod av tre mycket, mycket välkända komponenter: starkt försvara offentlig sektor, spela oppositionspolitiker som ska rätta till alla fel i samhället om man bara får makten och skrämma med högerspöket. Och varför inte. Det har gått bra för Göran Persson i valet 1998 och 2002. Så varför inte köra samma visa 2006?


Lördag 2005-10-29 / 14.15 länk
VAD GJORDE GÖRAN PERSSON I LUMPEN? Henrik Alexandersson har gjort en djupdykning i statsminister Göran Perssons betyg från militärtjänsten: Malajer för sanning.


Lördag 2005-10-29 / 14.15 länk
EN SCHIZOFREN UNION. Daily Telegraph säger i den intressanta ledaren EU schizophrenia:

Trots premiärministerns retorik om högteknologi kastar EU pengar efter det mest korrumperade, dyra, slösaktiga och omoraliska system för jordbruksstöd i världen. Det tar 42 procent av EU:s budget under 2006 och ytterligare 37 procent går till strukturfondens meningslösheter. Bryssel kommer att spendera resten på sin egen byråkrati - även om man också, för att vara rättvis, föreslår en besparing: man vill spara in på kontoret för bedrägeriövervakning.

Det finns, om sanningen ska fram, två EU. Ett officiellt - EU-kommissionens uttalanden, ministerrådets kommunikéer och Blairs tal som ordförande - som hävdar att tusentals 'onödiga' regleringar ska skrotas. Medan man i verklighetens EU, samma dag som kommissionen gör detta uttalande, i EU-parlamentet röstar igenom en lag som reglerar cirkusverksamhet och om ålar.

Skälet till att EU är i sådant vanrykte är de som vill se europasamarbete försvarat all den idioti som pågått och fortfarande pågår i unionens namn. Det är dags för europavännerna att i Daily Telegraphs anda, lyfta fram och avslöja denna idioti och kraftfullt arbeta för att få bort denna dårskap. Vi har sett en viss förskjutning i denna riktning sedan förra EU-parlamentsvalet, men det måste ske mer av vilja och mindre av valtaktiska skäl.

Jag förstår inte varför EU-parlamentariker sätter igång och blottlägger detta och gör det till en samhällsfråga i Sverige. Bättre sätt att neutralisera junilistan och vinna både europavänner och skeptiker finns inte.


Lördag 2005-10-29 / 13.45 länk
MANDELSON MOT FRANKRIKE. EU:s handelskommissionär Peter Mandelson driver på om frihandel inför WTO-förhandlingarna i Hongkong i december, rapporterar Guaridan:

Europeiska unionen erbjöd sig igår att göra kraftigare neddragningar i jordbrukstullarna i ett ett nytt försök att rädda samtalen om liberaliserad världshandel - i syfte att få fart på tillväxten och välståndsutveckling i fattiga länder - från kollaps. Genom att lägga ett sista bud som innebär att EU i snitt skär ner jordbrukstullarna med 46 procent, säger Peter Mandelson att han nått yttre gränsen på hans förhandlingsmandat.

Men denna balansakt, att göra USA och tredje världen nöjda och samtidigt hålla ihop EU, är inte enkel. Frankrike blev, som vanligt, rasande över Mendelsons utspel och hotar att lägga in veto mot att godkänna en WTO-överenskommelse av detta slag.

Återigen manifesteras att medlemsländerna inom Europeiska unionen inte har en samlad syn om vad EU är till för. Inte ens på det som var dess ursprungliga uppgift, underlätta handel över gränserna. Frankrike vill behålla högt jordbruksstöd till franska bönder och höga tullar mot import från fattiga länder. Det är EU:s uppgift enligt Frankrike. Övriga länder måste tydligt visa att det inte är vad unionen handlar om.


Lördag 2005-10-29 / 10.59 länk
SVENSKHET, DEFINIERAD AV UNGDOMAR. På DN-Debatt publiceras idag för ovanlighetens skulle en intressant opinionsmätning (även om det ju knappat är 'debatt') av statsvetaren Hans Lödén vid Karlstad universitet:

Språk mycket viktigare än ursprung när gymnasieungdomar bedömer 'svenskhet', enligt ny undersökning. Hela 93 procent av gymnasieungdomarna menar att 'en riktig svensk' ska kunna tala svenska. Bland de ungdomar som inte talar svenska i hemmet är denna uppfattning särskilt stark. Nästan nio av tio unga anger dessutom att respekt för statsskicket och lagarna är ett viktigt kriterium på 'svenskhet'. Om en person är född i Sverige eller har bott här under lång tid spelar däremot ingen större roll i ungdomarnas bedömningar.

Detta är inte alls en dum definition. Vi behöver tala mer om i vad svenskheten består, inte skämmas över det så som många gör. En diskussion om vilka ofrånkomliga fundamenta som utgör svenskheten är viktig för oss alla, men kanske mest för dem som har en annan bakgrund. Hur ska man kunna bli svensk, om man inte får veta vad det är? Om det är något hemligt som det är politiskt inkorrekt att tala rakt och öppet om?


Lördag 2005-10-29 / 10.09 länk
EN MINIMAL VITA HUSET-SKANDAL. Idag har Svenska Dagbladet ett helt uppslag om att 'Scooter' Libby har åtalats för mened. Dagens Nyheter hade ett helt uppslag med spekulationer i ärendet häromdagen. Man utmålar detta som en jätteskandal. Men det är den klart minsta skandal som drabbat en omvald president på länge. Bill Clinton blev personligen ställd inför riksrätt. Ronald Reagans medarbetare ställde till med Iran-Contras-skandalen som handlade om olaglig hantering av statliga medel.

I jämförelse är Libby-affären en bagatell. Denne Libby är en för de flesta okänd medarbetare i Vita huset. Han åtalas inte för att ha läckt säkerhetsklassad information, utan för att han ljugit inför åklagarna om att han inte känt till uppgifter han bevisligen har känt till.

Varför blåsa upp en bagatell i Amerikansk inrikespolitik i svenska medier? Gissa. Det är ytterligare ett skäl att smutskasta en viss president. Medierna verkar inte ha mycket annat i huvudet än just detta.


Fredag 2005-10-28 / 16.33 länk
NÅGRA ORD FRÅN LENO & LETTERMAN.

Jay Leno:
• al-Qaida söker folk att anställa i sin videoproduktion. Uppenbarligen hade de två senaste grabbarna man anställde kort stubin.
• Enligt en ny studie kan överviktiga kvinnor som bantar se fram emot högre kvalitet i sitt sexliv. Idag avfärdade förre presidenten Clinton resultatet som 'skräp-forskning'.
  David Letterman:
  
• Hillary Clinton fyllde 58 år i onsdags. Bill Clinton firade hennes födelsedag som han brukar: med ett dussin rosor, middag med levande ljus, passionerat sex - och sen åkte han hem till Hillary.
• Donald Trump har kommit ut med en CD full med julsånger. Jag vet inte hur bra den är, men snattare har faktiskt lämnat tillbaka dem.
• Donald Trump har fått 1,5 miljoner dollar i arvode för att hålla tal om hur man blir rik. Lektion nummer ett: samla ihop en bunt förlorare som betalar dig 1,5 miljoner för att tala om hur man blir rik.

Fredag 2005-10-28 / 16.33 länk
SATIRTECKNAT MED KALLE STROKIRK finns nu på temat Farväl till vänstern. Just nu om strukturerna som förtrycker.


Fredag 2005-10-28 / 16.33 länk
DAGENS MEJL lyder:

Man undrar vad DN:s ledarsida har för världsbild. Inte ett ord om att konstitutionen i Irak har godkänts eller att invånarna i Irak har tröttnat på terroristerna och i stället blickar framåt. Tur att din blogg finns.

Ja, vi nog allt fler som undrar. Man kan bara skakar på huvudet och tycka synd om DN:s läsare.


Fredag 2005-10-28 / 9.58 länk
SPELAD FÖRVÅNING ÖVER IRAN-UTTALANDE. Det är löjligt att höra Laila Frevalds, José Manuel Barroso och de andra utrycka 'bestörtning' över den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejads uttalanden. Alla vet att odemokratiska stater i Mellanöstern och palestinierna inte alls är ute efter en 'två-statslösning', med Palestina och Israel sida vid sida. Man vill utplåna Israel, begå ett nytt folkmord. Så iranske presidenten framförde bara allmängods när han hävdade att Israel ska "utplånas från kartan".

Om Europa och Sverige fått sköta Mellanösternpolitiken, istället för Israel och USA, hade det blodbadet redan ägt rum i regionalt krig. Men i Europa babblar man naivt vidare om att det är Israel som är hindret för fred.


Fredag 2005-10-28 / 9.42 länk
FÖRLORAREN SCHRÖDERS SISTA GALNA DANS. Den avgående förbundskanslern Gerhard Schröder borde ha avstått att åka på EU-toppmötet igår, men passade naturligtivs på att för en sista gång ställa till pinsamheter. Times rapporterar i Parting Schröder sticks boot in Blair:

Han framförde ett tal till EU-ledarna proppat med koder - och inte så kodade - attacker på Tony Blair. Han varnade för 'höga förväntningar på Tony Blair'. Han sa att 'nationerna på den europeiska kontinenten är samhällen inriktade på konsensus', underförstått att Storbritannien är något annat.

Inte undra på att EU gått i stå. Med så svaga och småaktiga regeringschefer som Schröder är det ju omöjligt att föra ett så stort projekt framåt. Det är bra för Europa att han nu försvinner.


Fredag 2005-10-28 / 9.22 länk
KRAUTHAMMER OM REALPOLTIK. Charles Krauthammer skriver om antikrigsrörelsen och ger en rak beskrivning om vad realpolitik står för, utifrån den neokonservativa idealism i utrikespolitiken som han själv omfattar:

Kallblodigheten är kännetecknande för denna nations mest doktrinära utrikespolitiska 'realist' [förre säkerhetsrådgivaren Brent Scowcroft]. Realpolitik är en biljardbollsteori för utrikespolitiken. Man struntar helt i vem som styr i länderna. Oavsett om det är en Mother Teresa eller en gangsterfamilj Assad i Syrien, bryr man sig bara om deras agerande i utrikespolitiska frågor, inte hur de behandlar sitt eget folk.

Detta tål att upprepas många gånger. Denna realpolitik är helt central i motståndet mot Irakkriget. Se exempelvis på Iraq Body Count som medierna ofta citerar och som sammanställer antalet döda - efter Irakkriget. Varken medierna eller de antikrigsaktivister som ligger bakom Iraq Body Count bryr sig det minsta om de hundratusentals som dödades när Saddam satt vid makten. Det är ett typiskt utslag av realpolitiskt tänkande. Folkmord inom landets gränser är inget att bry sig om, inget att uppröras över, inget skäl att vidta minsta åtgärd att stoppa det.

Bara om man går över en gräns till en annan nation börjar realpolitikens företrädare att vakna. DÅ plötsligt blir döandet av intresse. Först DÅ börjar man reagera. För mig är detta en otroligt cyniskt, förlegat och inhumant synsätt. Men det är det som gäller och därför är så många emot Irakkriget. Man skiter fullständigt i vad Saddam gjorde inom landets gränser.


Torsdag 2005-10-27 / 20.12 länk
JANICE ROGERS BROWN & LUDWIG VON MISES. Ett skäl till att jag så skarpt gillar Janice Rogers Brown - och av samma skäl av vänstern stämplas som extremist i dagens Amerika, för att inte tala om Europa - framgår av en underbar genomgång som Ludwig von Mises Institute gjort i sin blogg: The supposed extremism of Janice Rogers Brown.

Gång på gång visar man att hennes rakbladsvassa formuleringar kan jämföras med hyllade statsmän, författare och filosofer ur historien. I vår tid ger Janice Rogers Brown röst åt Thomas Paine, Thomas Jefferson, Benjamin Franklin, George Washington och Alexander Hamilton. Hon är lika benhårt övertygad som dem. Lika skarp. Lika rak. Skillnaden är att då betraktades det som briljans, idag kallas det extremism.

Den hyllade politik-siten Real Clear Politics presenterar toppkandidaterna till Högsta domstolen. Bland dem Janice Rogers Brown.


Torsdag 2005-10-27 / 15.40 länk
MIERS DRAR SIG UR - DAGS FÖR JANICE ROGERS BROWN. Nyss meddelade Harriet Miers att hon tackar nej till president Bush' nominering till Högsta domstolen. Officiellt därför att senaten - som godkänner eller förkastar presidentens förslag - begär att få se privat korrespondens mellan Miers och presidenten under Miers tid som vice stabschef i Vita huset. I realiteten drar hon sig ur därför att hon står alldeles för långt till vänster för att vara acceptabel för den republikanska högern.

Det här är en stor seger för de konservativa. Nu borde Bush nominera Janice Rogers Brown (se här) som är en pålitligt nyliberal domare som inte viker en tum för politisk korrekthet. Demokraterna skulle skrika sig döva, men ingen kan betvivla Browns kompetens. Och hon ingick i den kompromiss som 14 senatorer från båda partierna gjorde tidigare i år när det gällde att godkänna domare till lägre federala domstolar.


Torsdag 2005-10-27 / 13.00 länk
TIMES INTE LIKA EU-SKEPTISK. London Times är en av de brittiska tidningar som länge varit mycket skeptiska till Europeiska unionen. Men idag, då ett informellt EU-toppmöte hålls i ordförandelandet Storbritannien, ger man en överraskande positiv bild i huvudledaren:

Ett antal basala fakta behöver slås fast. För det första är EU inte i kris. Kollapsen för den dåligt tajmade och överdrivet uppblåsta konstitutionsprojektet är ett plus, inte ett minus. Och utvidgningen har redan gjort mer för att väcka upp EU ur sin dvala än vad Lisabonagendan kunde ha hoppats på. Lyssna på de nya dynamiska medlemmarnas erfarenheter och lär av dem, borde premiärminister Blair säga.

Och just så är det ju. Fokus ligger alldeles för mycket på trötta västeuropeiska länder som Frankrike och Tyskland. Istället borde vi fokusera på de nya länderna i öst. Vi borde studera och diskutera hur de gör. En som gör det är Peter Wolodarski i DN-kolumnen: Välkommen till Europas turboekonomi.


Torsdag 2005-10-27 / 12.22 länk
RINGHOLM, SKATTEFIFFEL & CO. Lite satir på ny hemsida: Välkommen till de nya tjänsterna från Bosse Ringholm:

Efter många år i regeringen och som finansminister står jag ansvarig för många av de lagar, regler och skatter som småföretag och organisationer drabbas av. Låt mig säga så här, jag är stolt men inte nöjd. Därför erbjuder jag, Bosse Ringholm, nu mina tjänster för företag och organisationer som vill fiffla med alltifrån reseräkningar till att betala ut svarta löner. Dessutom så har jag goda kontakter inom skatteverket, så även om jag åker fast så är det lugnt. Helt riskfritt för mig alltså!

Torsdag 2005-10-27 / 12.12 länk
ETT SANT ORD OM PARLAMENTARIKER... En av Amerikas mera kända programledare i TV är John Stossel på ABC. Med anledning av att republikanerna i Kongressen tagit ledningen i att slösa med skattemedlen citerar Stossel ekonomen Walter Williams, som han för många år sedan intervjuade för ABC:

- En tjuv är mer moralisk än en riksdagsman; när tjuven stjäl dina pengar kräver han inte att du ska tacka honom för det.

Stossel ansåg då att det var att ta i. Men när han nu ser vad som händer i Washington är han beredd att ge Williams rätt.


Torsdag 2005-10-27 / 8.55 länk
EU MÅSTE SLUTA MED FLYTTKARUSELLEN. Historikern och professorn i Europastudier, Timothy Garton Ash, brukar ligga etablissemanget nära i sina analyser, men i dagens kolumn i Guardian ger han ett utmärkt förslag på hur unionen kan sända en tydlig signal om att nya tider gäller:

Det är vansinnigt, och helt enkelt obegripligt för de flesta européer, att hela det Europeiska parlamentet fortfarande pendlar mellan två stora byggnadskomplex i Bryssel och Strasbourg, till en nota på över €200m [1,9 miljarder kr] som europeiska skattebetalare får stå för varje år.

Detta är dårskap i extravagant slöseri som vi inte längre har råd med, menar Ash, som vill att EU lämnar byggnaderna i Strasbourg.

Ja, ska EU återskapa något som helst förtroende i det europeiska folkdjupet måste man visa handling. Dessa ständiga toppmöten och lyx för statsledningar utan resultat är provocerande och bevis på unionens inkompetens och handlingsförlamning. Att lämna Strasbourg skulle chocka världen i visad handlingskraft, därtill riktad mot den egna byråkratin. Det skulle signalera att EU inte är helt hjärndött.


Torsdag 2005-10-27 / 8.20 länk
MEDIERNAS RASISTISKA DEMONISERING AV CONDOLEEZZA RICE. Den ledande tidningen USA Today erkänner - efter bloggarnas avslöjande - att man manipulerat fotografi av utrikesministern Condoleezza Rice. För 50 år sedan var det Rosa Parks som provocerade vita rasister i södern, idag är det medievänstern som provoceras av en svart republikansk kvinna med makt.

Kolla kolumnisten och bloggaren Michelle Malkin som jämför foto av Rice, det ena från USA Today och samma foto visat på en spansk nyhetssida. I den amerikanska tidningen har syftet uppenbarligen varit att demonisera Rice. Och efter avslöjandet tvingas tidningen be om ursäkt.

Det är inte första gången svarta personer i republikanska partiet utsätts för uppenbara rasistiska utfall av den politiska vänstern. I går länkande Andrew Sullivan till en sida som diskuterar det faktum att delstaten Marylands vice guvernör Michael Steele ställer upp i senatsvalet. Han råkar vara svart och republikan: ”DEN RASISTISKA VÄNSTERN: detta inlägg talar för sig självt”.

Det är ju så att svarta som vägrar leva på bidrag, som vägrar vara beroende av vänsterpolitikernas välfärdsreformer och vill stå på egna ben är ett hot mot vänstern. Dessa svarta visar inte respekt för vänstern som vill ta dom omhand genom en stor stat. Och de ska straffas för att inte visa underdånig tacksamhet för att de blir omhändertagna.


Onsdag 2005-10-26 / 17.37 länk
SVARTA HÅNAR ARVET EFTER ROSA PARKS. Rosa Parks (1913-2005) var den svarta kvinna som 1 december 1955 på en buss i Montgomery, Alabama, vägrade resa sig för en vit man och blev avkastad. Det resulterade i en bussbojkott ledd av Martin Luther King - och startskottet för hela den svarta medborgarrättsrörelsen i amerikanska södern.

Sedan Rosa Parks dog i förrgår har en lång rad artiklar skrivits om henne, det hon åstadkom och den svarta minoritetens ställning i dagens USA. Jag har särskilt fastnat för två svarta kolumnister: Derrick Jackson som i dagens Boston Globe skriver: Mocking Parks's legacy, och framför allt Shelby Steele i Wall Street Journal: Blacks, whites, and the politics of shame in America.

Jackson citerar Rosa Parks som i en intervju för några år sedan riktade en uppmaning till unga svarta: ”var inställda på och eftersträva bättre utbildning och satsa målmedvetet och engagerat på att förbättra villkoren för vårt folk”. Detta ställer Jackson mot hur unga svarta idag struntar i utbildning och genom musiken förmedlar ett allt annat än bildat språk. Lyriken är istället full med 'fuck', 'nigger', 'hora' och glorifierande av våld, mord och droger.

Under sina sista år underströk Rosa Parks att vi måste ”motivera unga att eftersträva sin högsta potential”. En uppmaning som idag klingar ohörd. Rosa Parks var en lågmäld kvinna som förändrade historien, avslutar Jackson, och hennes arv undermineras nu av tomma men högljudda röster.

Shelby Steele gör en mycket intressant analys om varför frågan om ras fortfarande är så laddad i USA. När medborgarrättsrörelsen vann på 1960-talet fanns en balans i uppgörelsen mellan vita och svarta. De vita kunde inte annat än ta på sig ansvaret för att den svarta minoriteten var eftersatt på alla plan, i utbildning, inkomst och bostäder. Det var odiskutabelt att de vitas förtryck hade hållit svarta tillbaka. Att tala om att också de svarta hade ansvar för sin livssituation sågs på den tiden som ren rasism. Men nu, 50 år efter det att Rosa Parks vägrade lämna sin plats på bussen, är situationen en annan, skriver Steele och fortsätter:

De svartas skam för underlägsenhet (som resultat av förtryck inte genetik) kan inte överkommas med någonting mindre än ett heroiskt antagande av ansvar bland svarta amerikaner. Faktum är att verklig jämlikhet - lika möjlighet att uppnå rikedom och förmåga inom alla raser - nu i huvudsak är ett ansvar för svarta. Det kan ses som ojust, men historisk rättvisa - av den sort som löser historiska oförrätter - är en idealistisk hållning som plågar det svarta Amerika eftersom ansvarstagande för svarta inte anses vara politiskt korrekt ... Trots att större ansvarstagande är den enda förändringskraft som kan göra svarta verkligt jämlika, är det en idé som strider mot 40 års politiska sanningar.

Både vita och svarta lever med skam, skriver Steele. De svarta för sin underlägsenhet och de vita för det förtryck majoriteten historiskt stått för. När en händelse som orkanen Katrina inträffar blir inkompetensen i svarta samhällen uppenbar, men istället lade man genast skulden på vita: ”perspektivet byttes från svart otillräcklighet till vit ondska”.

Steel ger den bästa förklaring jag läst till dagens klimat i USA. Svarta känner skam för sin otillräcklighet och vita skam över sina förfäder. Och man skuldbelägger varandra för bristerna. Skuld och skam är starka känslor som blockerar förnuftet och omöjliggör rationellt tänkande.

Och vi i Sverige håller på att skapa en liknande underklass - bidragstagarna. Det handlar inte om ras och bidragen betalas inte ut som kompensation för majoritetens oförrätter, men bidragen försätter likväl människor i hjälptlöst tillstånd. Människor överlämnar ansvaret för sina liv på staten, och hamnar därmed i underläge. I beroendeställning. Det viktigaste för alla medborgare är att stå på egna fötter, försörja sig själv och bidra till gemenskapen bland sina närmaste. Allt annat innebär att man klär av människor deras värdighet.


Onsdag 2005-10-26 / 10.04 länk
DÄRFÖR FÖRLORAR AMERIKANSKA VÄNSTERN. En stjärna för dem på vänsterkanten i demokratiska partiet är komikern och författaren Al Franken, nästan lika stor som Michael Moore. Han har nu gjort en reklamfilm för sin nya bok där han sparkar ner en konservativ republikan för att inte gilla boken och andra slår sedan den konservative i huvudet.

Detta ska vara humor, men illustrerar just varför den amerikanska vänstern aldrig kommer att vinna val igen. De saknar respekt för andra åsikter och hatar sina motståndare så intensivt att man vill ta till våld. Det här är ingenting för den amerikanske väljaren. Man vänder demokraterna ryggen. Men skiten importeras gladeligen av Europa.

Reklamvideo med Al Franken


Onsdag 2005-10-26 / 9.40 länk
HITCHENS OCH ANTIKRIGRÖRELSENS FRONTFIGUR GALLOWAY. Den från labour avhoppade parlamentsledamoten på yttersta vänsterkanten, George Galloway, blev åter invald i parlamentet som oberoende från London i våras. Och blev också anti-Irakkrigsrörelsens frontfigur i Europa. Nu stärks misstankarna om att han tagit mutor av Saddam Hussein. I Slate, Calling Galloway's Bluff, går Christopher Hitchens igenom bevisen som visar att Galloway tagit emot mutor och avslutar artikeln med:

Jag undrar om alla dem som givit honom en plattform nu har heder nog att erkänna att de lyft fram en man som inte bara varit en hallick för fascism utan också en av dess prostituterade.

Ja, och hur mycket tillit ska man ha till en antikrigsrörelse finansierad av tyranner?


Onsdag 2005-10-26 / 9.25 länk
FAMILJEN GER TRYGGHET. På tal om valstrategi för hur de borgerliga kan bli offensiva i sociala trygghetsfrågor (se förra kommentaren) ger Elise Claeson kött på benen i sin kolumn i Svenska Dagbladet idag:

Vi är något mer än skattebetalare, klienter och rationella individer. Vi är människor. Och vi är beredda att göra uppoffringar för våra närmaste. Vi inordnar oss frivilligt i familjer och lokalsamhällen ... Vi blir lyckliga av att vara behövda och känna tillit. Vi växer när vi tar personligt ansvar ...

'Vår starkaste drift är att få tillhöra, få respekt', konstaterar författaren Lasse Berg ... 'Att tillgodose behovet av att vara behövd är ... samhällsbildande. Ja, man skulle till och med kunna säga att det är grunden för samhällets existens', skriver historieprofessorn Arne Jarrick

Här får de borgerliga tips på hur man kan forma sin trygghet, i kontrast till vänsterkartellen som hånar familjen, talar om ”död åt familjen”. Här finns två olika sätt att se på trygghet - låt de stå emot varandra i nästa val.


Tisdag 2005-10-25 / 23.17 länk
FÖRVALSANALYS (V): GÖR FAMILJEN TILL VÄLFÄRDSFRÅGA. I tidigare avsnitt av förvalsanalysen (del 1, del 2, del 3 och del 4) har jag lyft fram lärdomar för Sverige i de skarpsinniga slutsatser som amerikanska valanalytikerna William Galston och Elaine Kamarck levererar om varför vänstern i USA förlorar presidentval och varför de inte lär sig av misstagen (i rapporterna Politics of Evasion, 1989, och Politics of Polarization, 2005).

De konstaterar till exempel att ”gifta kvinnors partibyte från demokraterna till republikanerna är en av de allra viktigaste nyheterna i modern amerikansk politik”. Bush vann en majoritet av dessa kvinnor, som 12 år tidigare röstat bastant demokratiskt. Vad hände? Republikanerna tog över familjepolitiken. Medan demokraterna krasst talar om pengar i form av bidrag och offentliga stöd, har republikanerna lyft fram familjen som den viktigaste institutionen för att skapa ett tryggt samhälle.

Jag begriper inte varför de borgerliga struntat i att gör familjepolitiken till sin viktigaste sociala fråga. För att ta ett exempel ur luften: i dag presenterar DN/Temo en mätning som visar att svenska folket med kraft avvisar kvoterad föräldraledighet. Hela 60 procent av väljarna vill låta föräldrarna själva bestämma över föräldraledigheten. Ynkliga 9 procent står bakom vänsterkartellens ambitioner att tvångsdela föräldraledigheten. Här ska de borgerliga naturligtvis gå på storoffensiv för familjernas rätt och mot socialistiskt förmynderi.

Det amerikanerna visar är att familjepolitiken inte avgörs av hur mycket pengar politikerna lovar. Det handlar istället om att på djupet förstår familjens sociala betydelse i vardagslivet. Det handlar om människosyn och en ideologisk strid om fria eller nya människor. Feminism, ekologism och andra ideologier vill skapa en ny människa. På politisk väg ska medborgarna göras om. De ska hjärntvättas för att leva på ett nytt sätt. Alla dessa idéer har stora likheter med kommunismens syn på makt - den måste ligga i politikernas händer så att medborgarna inte kan motsätta sig politiska diktat.

Jag är övertygad om att en stor majoritet av svenska folket, inte minst gråsossar, absolut inte vill utsättas för politiska experiment och tvång. Också här kan de borgerliga gå på offensiven, avslöja motståndarnas ambitioner att omkonstruera människorna i utopiska syften. De borgerliga kan här ta de vanliga, hederliga och strävsamma medborgarnas parti och stå upp för deras rätt att slippa vara försöksdjur i utopiernas lekstugor.

Här finns en svensk motsvarighet till den kulturkamp som pågår i USA. Det handlar om att respektera människornas rätt att bestämma över sina egna liv, eller se dem som människomaterial i en politisk utopi. Den striden vinner de borgerliga - om de vågar ta den. För den handlar inte om procentsatser, om kronor eller lagparagrafer. Den handlar om värderingar!


Tisdag 2005-10-25 / 20.17 länk
TIDNINGSAFFÄRER: SKILLNAD MELLAN BONDFÖRNUFT OCH SOCIALISM. Sverige har haft partiägd press. Men 1992 gick socialdemokratiska A-pressen i konkurs och år 2000 gick Arbetet i graven då LO tröttnat på ständiga förluster. I dag sålde centerpartiet sin tidningskoncern. För 1.815.000.000 kr (ca $230m), enligt G-P och Dagens Media. Tidningarna och kringproduktion, som tryckerier, är extremt välskötta och de årliga vinsterna är stora. Dessutom ska centerpartiet tillsätta politiska redaktörer för ledarsidorna även i fortsättningen.

Ja, så ser skillnaden ut för verksamhet skött med bondförnuft och verksamhet utformad efter verklighetsfrämmande socialistiska dogmer. Varför skulle det vara någon skillnad när det gäller förmågan att sköta nationen Sverige?


Tisdag 2005-10-25 / 18.55 länk
IRAKISKA FOLKET: 78,6 PROCENT JA. Röstsammanräkningen efter helgens folkomröstning om konstitutionen har utfallit med ett starkt ja: 78,6 procent. Nej fick 21,4 procent.

Uppmärksamheten har särskilt riktats mot fyra provinser (se blogg 15 okt) där sunniaraberna utgör en betydande andel. Skulle de i tre av dessa nå upp i 67 procent nej? Då hade det inbyggda minoritetsskyddet trätt ikraft och fällt förslaget. Så här blev utfallet i sunniarabiska provinser, enligt BBC:

Anbar ................. 96,9% nej ..... 3,0% ja
Salahuddin........... 81,7% nej .... 18,2% ja
Nineveh ............. 55,1% nej .... 44,9% ja
Diyala ................ 48,7% nej .... 51,3% ja

Det fattades alltså 12 procentenheter i Nineveh för att fälla konstitutionen. Eftersom 78 procent av irakiska folket stödde förslaget var det ju bra att det inte föll. Och samtidigt är det en tydlig signal till sunniaraberna att de har möjlighet att påverka. De var nära att få sin vilja igenom. En tredje glädjande aspekt är att förklaringen till att det blev så nära, är att många sunnier gick ut och röstade. De har brutit igenom en viktig psykologisk spärr och deltar nu aktivt i uppbyggandet av ett demokratiskt Irak - helt i strid med terroristernas mål.


Tisdag 2005-10-25 / 18.28 länk
FÄLLDIN ÄR UNDERSKATTAD. Förra kommentaren har resulterat i mejl där det frågas om Fälldin. Och min uppfattning är att de stockholmska etablissemangen, både till vänster och höger, underskattade honom. När Fälldin i juni 1976 var i ungefär samma situation som Reinfeldt nu är i - oppositionsledare med vittring på statsministerposten - höll han rikstingstal i Ystad. I utrikesavsnittet betonade han först att neutralitetspolitiken ”bärs upp av en överväldigande majoritet av vårt folk och den bidrar verksamt till fred och stabilitet i vår del av världen”.

Istället för att ta strid med socialdemokratin gör han den förda säkerhetspolitiken till sin, på begäran av svenska folket. Genom den retoriken uppfattas han inte som någon som tar efter andra, utan är jämbördig med Palme, Undén, Torsten Nilsson, Sven Andersson och de andra som format utrikespolitiken. Han använder neutralitetspolitiken för att neutralisera socialdemokratins övertag i utrikespolitiken. Fälldin behärskade ”triangulering” långt innan begreppet uppfanns (av Dick Morris).

I Ystadstalet 1976 tog Fälldin sedan upp Helsingforsdokumentet, som några månader tidigare undertecknats efter förhandlingar mellan västvärlden och Sovjetblocket. Fälldin betonade alltså sin värdegrund; demokrati och mänskliga rättigheter:

En första förutsättning för att Helsingforsöverenskommelserna skall vara en hållfast plattform för framtiden är, att länderna som skrivit under följer både bokstav och anda i dessa dokument. Vår känsla för social rättvisa och för demokratiska fri- och rättigheter gör det till en angelägen uppgift för vårt land att påverka alla länder att uppfylla utfästelserna från Helsingfors.

Fälldin gjorde alltså det Reinfeldt inte gjorde igår - vred den idealistiska fanan i utrikespolitiken ur händerna på socialdemokraterna och talade om frihet bakom järnridån, om frihet för dem som levde i kommunistiska diktaturer. Av naturliga skäl hade Fälldin större trovärdighet och auktoritet att tala om det än socialdemokraterna som regerade med stöd av kommunister - då som nu.

Ska de borgerliga vinna valet 2006 måste partiledarna personligen visa samma auktoritet och moraliska kraft som Fälldin i värdefrågor. De måste visa att de kan ta kommandot. Då duger det inte att pladdra om detaljer av allehanda slag. Då gäller att visa vilka värderingar man verkligen tror på och strider för. Fälldin var sävlig, talade ofta i äldre invecklade termer och kunde vid första ögonkastet ses som en outbildad bonde på tillfälligt besök i staden. Men svenska folket uppfattade att bakom denna vardaglighet, som var genuin, fanns också en extraordinär ledare som man kände förtroende för - och därför till honom gav majoriteten i riksdagen, inte en utan två gånger.


Tisdag 2005-10-25 / 13.35 länk
REINFELDTS UTRIKESTAL - DET HAN INTE TOG UPP. När man läser moderatledaren Fredrik Reinfeldts första utrikespolitiska linjetal, framfört hos Utrikespolitiska Institutet i går, är det lätt att bli irriterad.

Visst. Det finns inga väljare att vinna i utrikespolitiken. Den är ett minfält för de borgerliga, där röster bara kan förloras. Därför lät, på sin tid, statsminister Thorbjörn Fälldin den socialdemokratiska linjen ligga där den låg, om än utan Olof Palmes alla utfall. Fälldins taktik var att använda utrikesfrågor för att markera den svenska nationella sammanhållningen, och kunde på det sättet plocka poäng genom att 1) signalera trygghet och stabilitet, 2) förmedla positiv nationalkänsla, och 3) agera samlande statsman - i kontrast till splittringens och provokationernas Palme.

Fredrik Reinfeldt har ingen taktik - än - för att vända den besvärliga utrikespolitiken till en fördel. Jag blir irriterad av att han 13 gånger talar om nya, nytt, förnya och nytänkande, när hela talet har ett huvudbudskap: att slå fast gamla synsätt och sedan länge uppenbara fakta.

Det är ur röstmaximeringssynpunkt logiskt att inte stå för någon kursändring i utrikespolitiken. Men då ska man ju inte låtsas som att man gör det. Budskapet blir bara förvirrat.

Och i den osäkra globala situation världen nu befinner sig i behöver man inte komma med en massa tvärsäkra ståndpunkter. Reinfeldt kunde tagit de teman han tog upp, men, istället för att bara slå fast det uppenbara, ställt vår tids centrala frågor. Han hade kunnat förmedla starka värderingar om demokrati, frihet, frihandel och den fattiga världens möjligheter genom att kritiskt ifrågasätta den nuvarande internationella politiken.

Reinfeldt konstaterar om FN:s säkerhetsråd: ”Men rådet paralyseras många gånger av vetot eller saknar den politiska viljan att agera ... säkerhetsrådet tar inte sitt ansvar”. Jaha. Den intressanta frågan som Reinfeldt - i likhet med det s-märkta utrikespolitiska etablissemanget - noga undviker är: varför? Varför ingriper inte säkerhetsrådet för att stoppa folkmordet i Darfur i Sudan?

Om relationen Europa-USA konstaterar Reinfeldt ”Vi kommer inte alltid att vara överens.” Okej. Varför? Han nämner Kyotoprotokollet och Internationella brottsmålsdomstolen. Visst. Men varför är USA och EU inte överens?

Reinfeldt säger också: ”Om USA agerar som om det inte finns någon motvikt bland övriga nationer kan detta gradvis leda till att övriga världen vänder sig mot USA i centrala utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. En sådan utveckling ligger inte i någons intresse.” Och? Reinfeldt gör som Persson och Freivalds, man säger A men inte B. Frågan är åter: varför? Varför känner sig USA tvingad att agera på egen hand?

När det gäller EU säger Reinfeldt: ”Vi har lärt oss läxan att den Europeiska unionen inte kommer att kunna fungera i framtiden om EU:s institutioner förknippas mer med byråkrati och självbespegling än konsekvent agerande gentemot gränsöverskridande samhällsproblem ... I Europasamarbetet saknas en tydlig svensk röst som kämpar för starkare ekonomisk tillväxt i unionen. Som kämpar för att EU skall ha en starkare roll på den internationella scenen.” Här finns inslag av analys. Men han försöker inte svara på frågan: varför har EU hamnat i kris?

Även om Fredrik Reinfeldt inte vill utmana socialdemokratin i utrikespolitiken, vilket säkert är smart rent valtaktiskt, borde han kunna visa på det han själv säger: ”våga tänka nytt och framåt”. Men hela talet genomsyras av att tänka gammalt och stå för det som varit. Istället för att slå fast en massa ståndpunkter i enskildheter borde han öppna upp för ett bredare resonemang, ett vidare tänkande, om utvecklingen i världen och Sveriges roll i den.

På två punkter går dock Reinfeldt längre än socialdemokratin:

Det är viktigt att EU kan visa ett tydligare och mer konstruktivt politiskt engagemang för att bistå i återuppbyggnaden och demokratiseringsprocessen i Irak. Ingen har ett intresse av ett instabilt Irak.

Och just denna insats för det irakiska folket är en del i mitt svar på ovan ställda frågor. Varför? Därför att vi kommit varandra så nära i världen att vi inte längre kan tolerera diktaturer. FN fungerar inte därför att diktaturer sätter käppar i hjulen, inte minst mot kraftfulla insatser i Darfur. USA är, till skillnad från det naiva EU, skeptisk till internationella organ där diktaturer i världssamfundets namn kan komma att fatta beslut över USA och EU. Den viktigaste internationella frågan är hur demokratierna i världen förhåller sig till diktaturerna: ska vi buga inför dem eller ska vi ta av dem deras legitimitet och underlätta demokratisk utveckling? I dessa frågor hade Reinfeldt kunnat hålla ett offensivt och ideologiskt tal om värdegrund.

Den andra punkten där Reinfeldt går längre än regeringen har uppmärksammats i medierna:

Vi måste bli bättre på att utforma vårt utvecklingsstöd så att det hjälper till utveckling [och] inse att vi inte kan få till stånd utveckling utan säkerhet. Säkerheten måste därför bli en tydligare komponent i biståndet ... Jag tycker också det vore naturligt om vi i ökad utsträckning kunde finansiera säkerhetsfrämjande insatser via biståndet.

Jag delar helt denna syn. Men förslaget blir obegripligt när Reinfeldt inte förklarar mot vilken bakgrund detta blir naturligt.


Tisdag 2005-10-25 / 9.56 länk
PÅ TAL OM KINA: S-KONGRESS NÄRMAR SIG. Och det har fått SVT:s Faktum-redaktion att göra en parodi: Kina-TV med den Store Ledaren - Göran Persson.


Tisdag 2005-10-25 / 9.26 länk
STOR RESPEKT FÖR GREENSPANS EFTERTRÄDARE. Wall Street Journal har i Taking Bernanke's Measure samlat kommentarer från tio ekonomer om den nominerade amerikanske centralbankschefen Ben Bernanke. Enbart lovord: ”Jag har över åren fått mycket stor respekt för Bernanke” och ”Ett utmärkt val av en första klassens ekonom”.


Tisdag 2005-10-25 / 8.58 länk
NY GRYM BOK OM MAO. Mao Tse-tung och hans brutalitet kan fortfarande skaka om. Den nya boken Mao: The Unknown Story av Jung Chang och Jon Halliday får stor uppmärksamhet på kultursidorna i USA.

Los Angeles Times skriver i Long march to the real Mao Tse-tung att Chan och Halliday avslöjar myterna om att Mao vad de fattiga böndernas röst och att han var ett militärt geni. ”Istället porträtteras Mao som en slug och hänsynslös intrigmakare som högg folk i ryggen och vars enda motiv var makt. Den dryper av berättelser om svek i en nästan otänkbar skala. Den är också en mäktig skildring av Kinas sorg, om ett land sönderslitet av hans grymma metoder.”

New York Times skriver i The Real Mao: ”Om ordförande Mao varit riktigt ihärdig hade han lokaliserat en liten flicka i provinsen Sichuan med namnet Jung Cang och dödat henne och hela hennes släkt. Men istället växte flickan upp, flyttade Storbritannien och har nu skrivit en biografi om Mao som kommer att förstöra hans rykte för alltid. Baserad på årtionden av minutiösa intervjuer och arkivgenomsökningar river denna magnifika biografi ner varje grund som ger Mao sympati eller legitimitet.”

Washington Times skriver i The Real Mao: ” Jung Changs och Jon Hallidays 'Mao: The Unknown Story' är så chockerande full med revisionistiska bomber att nästan varje kapitel får mig att skaka på huvudet av överraskning”

USA Today skriver i 'Unknown Story' repeats Mao's brutal history: ”Efter att ha läst boken kommer läsaren att inta en skeptisk hållning till mediernas sympatiska presentation av Mao under dennes senare år, till USA:s utrikespolitiska hållning mot Kina och den nuvarande kinesiska regimens vördnad för Mao”.


Måndag 2005-10-24 / 20.02 länk
UR GREENSPANS SKUGGA. Det blev ingen överraskning när president Bush nominerade ny chef för centralbanken: Ben Bernanke. Även om han, likt Harriet Miers, också är rådgivare i Vita huset har han dessförinnan varit ekonomiprofessor vid Princeton och suttit i centralbankens styrelse. NBC:s ekonomikorrespondent skriver:

Även om Greenspan inte sade något vid den korta presskonferensen i Vita huset, är hans skugga lång efter 18 år som centralbankschef då han personifierat bankens makt över finansmarknaderna och varit den främste uttolkaren av nationens ekonomiska läge.

Ja, att en avgående befattningshavare deltar i presidentens presskonferens då efterträdaren presenteras är inte vanligt och markerar Greenspans särskilda ställning.

Enligt ekonomibloggaren Kudlow (ekonomirådgivare till Ronald Reagan) kommer Bernanke att ge understöd till en utvidgning av president Bush' sänkning av reavinstbeskattningen. Bernanke anser att skattehöjningar bara skadar ekonomin.


Måndag 2005-10-24 / 18.36 länk
IRAK BORTOM BILBOMBER. I dag har några bomber sprängts i Bagdad och medierna flockas likt nyfikna vid en bilolycka, därtill serverades bomberna precis utanför journalisternas hotell. Gissa varför. Vi kommer att få se bilder på utbrända bilar i världshistoriens mest primitiva utrikesrapportering.

Analyser om innebörden i och effekterna av folkomröstningen om konstitutionen och att en despot i arabvärlden, för första gången någonsin, ställs inför domstol, är det ont om. Bortom de utbrända bilarna kan en grundläggande attitydförändring skönjas. Här är tre exempel på artiklar som ser lite längre än andra.

Bruce Kesler sammanfattar i American Enterprise, Not a Sunni Day for the Left, argumenten för och emot Irakkriget. Exempelvis att defaitisterna på New York Times tvingas erkänna att nu också sunnimuslimerna är en del av den demokratiska processen och att röster för demokrati höjs i Syrien som en direkt följd av utvecklingen i Irak. Likasom att Arabförbundet, dominerat av sunniarabiska eliter, och dess generalsekreterare Amr Moussa nu fördömer våldsdåden som terroristerna utför i Irak.

I San Diego Union-Tribune skriver Robert Caldwell: More good news from Iraq. ”Terroristernas fullständigt misslyckade försök att förhindra folk att rösta visar deras oförmåga att störa demokratiutvecklingen och säger en hel del om deras politiska svaghet. Terroristerna erbjuder inte, till skillnad från den nya regering, irakierna några begripliga politiska mål eller hopp om en bättre framtid; bara besinningslösa bombdåd som slår mot civila irakier.”

Jack Kelly menar i Pittsburgh Post-Gazette, Prime-time for democracy, att rättegången mot Saddam Hussein är ett steg på Iraks resa mot politisk mognad. Kelly pekar också på att en brorson till Saddam, som anses vara en nyckelperson i finansieringen av våldsdåden, fångats in, därtill efter tips från Syrien, vilket kan tolkas som att de tröttnat på att stödja våldet i Irak.


Måndag 2005-10-24 / 13.16 länk
UTAN TIINA: UR ASKAN I ELDEN. Fick just in ett intressant mejl med annan vinkling på konspirationsteorin som antyder att attackerna på fi slagit fel för s och v:

Att Tiina försvunnit ur FI-bilden kan inte vara annat än katastrof för s-, v- och mp-partierna. Med Gudrun vid rodret attraheras långt fler ur dessa led än Tiina någonsin skulle ha gjort ... Gudrun känner man till, vet var man har och kan säkert tänka sig lägga en röst på. Analysen i insändaren på bloggen håller inte hela vägen. Maktpartierna har tvärtom hamnat ur askan i elden med ett Fi utan Tiina men med Gudrun.

Det slår mig att fi ännu inte presenterat någon riksdagslista. Och mejlskrivaren har nog rätt i att en valsedel som toppas med Gudrun Schyman kan bli attraktiv för de 12 procent av svenska folket som röstade på vänsterpartiet när hon var partiledare där.


Måndag 2005-10-24 / 12.46 länk
NYTTIG IDIOT? JAG!? Ett bloggläsare skriver med anledning av förra kommentaren i bloggen:

När det gäller den nuvarande 'hetsjakten' på FI så är det bara att konstatera att alla borgliga skribenter är just 'nyttiga idioter'. Jag resonerar så här. Nästan 'alla' har under nästan 'hela' tiden varit medvetna om hur tokiga feministerna är. Men trots detta har de alltid fått finfin press och TV.

Men nu plötsligt så har detta ändrats. Inte en dag går utan att de större medierna skildrar feminister och framförallt företrädare för FI negativt. Varför nu? Enkelt. Tidigare var feministtokarna medlemmar i den stora röda familjen (S) och (V) och kunde därigenom bidra till väljarstödet.

Nu är det tvärtom. Sedan de bildade eget genom FI underminerar de väljarstödet för (S), (V) och troligen även (MP). Vill det sig riktigt illa kommer varken (V), (MP) eller (FI) in i riksdagen och makten tillfaller därigenom de borgliga. Men detta kommer inte att ske om allmänhetens bild av FI kan skiftas till en sekt av fuskande, heltokiga överklasskärringar.

Välformulerat. Men konspirationsteorier är något jag inte har så stort intresse av. Jag har alltid tyckt att den strukturalism som feminismen bygger på är galen, vilket jag framfört långt innan FI bildades. Och jag tänker fortsätta att hävda det, även om det kan finnas en taktisk poäng i att låta bli.

Sedan tror ju jag att den hårdare granskningen av feminismen beror på att de nu gör anspråk på politisk makt. Det är faktiskt enorm skillnad på att skriva arga insändare i tidningarna och att eftersträva mandat i Sveriges lagstiftande församling. Den som vill komma in där ska granskas av medierna på ett mer ingående sätt än någon annan. Massmedierna gjorde fel när de tystade ner junilistan inför EU-parlamentsvalet istället för att granska partiet. Nu gör man rätt i att inte göra om misstaget med FI. (Jisses, det känns konstigt att ge mainstreammedierna beröm! Men rätt ska va rätt.)

Dessutom anser jag att de borgerliga ska vinna på sina egna meriter, inte på att motståndarna är splittrade. De måste presentera en egen positiv agenda för en borgerlig regering. Bara så kan de behålla makten över flera mandatperioder, vilket är nödvändigt om man ska påverka samhällsutvecklingen.


Måndag 2005-10-24 / 9.48 länk
EVAEMMA ANDERSSON TALAR KLARTEXT OM FI. Måste tipsa om senaste krönikan av EvaEmma Andersson i Aftonbladet: feminister i fi är livsfarliga.

Förra veckan deltog jag tillsammans med sju andra kvinnor i programmet Insider på TV3 för att diskutera fenomenet feminism ... De fyra deltagarna som representerade feministiskt initiativ radade med mord i blicken upp sina trettiotvå anteckningsblock och gjorde sig redo att krossa allt i närheten av kritik ... Det hånlogs, klappades på huvudet och himlades med ögon. Jag erkänner villigt att jag hade svårt att hantera situationen, för jag stod faktiskt där och kände mig förtryckt för första gången i mitt liv.

Patriarkatet var inte i närheten, men jag blev överkörd och tillrättavisad i egenskap av kvinna, och fick höra vad jag minsann borde tycka egentligen. Att jag borde "inse" hur jag har det.

Exakt sådan är feminismen. Totalitär. Föraktfull. Skrev om det redan 1999: Feminist? Nej, humanist. Det är kul att se att allt fler får upp ögonen för hur sjuk feminismen är som politisk ideologi.


Måndag 2005-10-24 / 9.48 länk
SLÖJFÖRBUD ÖKAR JÄMSTÄLLDHETEN. Norske konsuln i Tunisien Bjørn Grinde berättar i Dagbladet:

Tunisien har haft slöjförbud på offentliga platser i snart 40 år och kan uppvisa ett förbluffande positivt resultat på de flesta områden inom utbildning, jämställdhet och arbetsmarknad för bägge könen ... Genom att satsa på individens rättigheter, utbildning - och på lika villkor för män och kvinnor i politiken och i samhällslivet i övrigt - har Tunisien varit i stånd att utvidga den demokratiska grunden och klarat av att möta samhällets utmaningar ...

I huvudstaden Tunis är vuxna och unga av båda könen klädda som i vilken av Europas storstäder som helst. Slöjförbudet på offentliga platser har fråntagit de fundamentalistiska krafterna makten och reducerat familjens press på kvinnorna. Och att avlägsna trycket på kvinnorna på detta sätt ger sannerligen bättre effekt än att endast ha som mål att hjälpa den lilla andel kvinnor som vågar att bryta sig ur.

Bjørn Grinde menar att Tunisien kommit längre i jämställdhetsarbetet än vad Norge gjort bland första- och andra generationens invandrare. Och det ligger mycket i det. För också i Sverige har vi en politik för ”integration” som betyder att invandrare ska behålla sina ursprungliga traditioner, istället för att ta till sig värderingarna som gäller i Sverige. Det gäller exempelvis slöjan, som inte föreskrivs i koranen utan är ett politiskt uttryck för fundamentalistisk uttolkning av islam.