Söndag 2005-09-25 / 17.40länk ÄR GEORGE W BUSH SOCIALIST? I mejl ifrågasätts min beskrivning av kritiken mot presidenten
igår (Kan det bero på att jag tog död på illusionen om att svagt stöd för Bush betyder att Amerika går åt vänster?). Okej. Låt mig ge några exempel från dagens skörd av analytiska artiklar:
Steve Chapman vid Chicago Tribune skriver i artikeln
Så höjer republikanerna skatterna: ”President Bush säger att han inte ska höja skatterna för att betala kostnaderna efter orkanen Katrina. Och här är den dåliga nyheten: Han har redan höjt dom.”
George Bush har lovat spendera 200 miljarder dollar [1 520 miljarder kr - två årsbudgetar för svensk offentlig sektor] på sydkusten efter orkanen Katrina. Wall Street Journal sätter beloppet i perspektiv: Det finns ungefär en halv miljon familjer strandsatta efter Katrina. Med 200 miljarder kan man ge varje familj 400 000 dollar att bygga upp sina hem var som helst i Amerika, utom som grannar på Barbra Streisands gata.
Sist men inte minst speglas opinionen hos träffsäkra satirtecknare: Michael Ramirez i Los Angeles Times ser i Bush en ny Franklin D Roosevelt:
The new new deal. Och grabbarna Cox & Forkum är inte sämre:
Big Spenders.
Söndag 2005-09-25 / 17.00länk KAPITALISM OCH DEMOKRATI. Ofta heter det att kapitalism och demokrati behöver varandra. Kapitalistisk marknadsekonomi och privat ägande höjer levnadsstandarden och demokrati rättar till orättvisor och ger trygghet för dem som inte lyckas. Men har vi nu nått en punkt i historien där detta inte längre stämmer?
I nästa nummer av Newsweek skriver Robert Samuelson, mot bakgrund av valresultaten i Tyskland och Japan, en tänkvärd artikel: Capitalism vs. Democracy:
Kapitalism drivs av förändring - den skapar ny teknologi, nya produkter och nya vinstmöjligheter. Demokrati motarbetar förändring - den skapar starka särintressen som förespråkar status quo.
Och Samuelson menar att skillnaderna mellan Tyskland och Japan inte är så stora. Även om premiärminister Koizumi vann på en förnyelseagenda är den i sak mycket blygsam och angriper inte grundorsakerna till den stagnerande ekonomin i Japan. Både Tyskland och Japan har nära nog nolltillväxt. Och rekordhög arbetslöshet.
Den politiska läxan borde vara att en framgångsrik demokrati ger människor skydd, men när trygghetsambitionerna blir så starka att man förhindrar ekonomisk utveckling blir de självförstörande. Politiker i både Japan och Tyskland försöker ge skenet av att status quo inte har ett pris. Man hoppas att dagen då räkenskaperna ska summeras aldrig kommer. De har fel, skriver Samuelson.
Ja, om vi ser till de riktigt stora perspektiven så är nationalstaterna i sig en färsk idé i mänsklighetens historia. Likaså demokrati och välfärdsstater som inom nationsgränserna lovat allt fler förmåner, ofta bekostade av kommande generationer (ex ATP). Är det omöjligt att upprätthålla balans mellan kapitalism och statlig aktivitet? Leder demokrati oundvikligen till allt mindre ekonomisk frihet? Är det så att demokrati saknar broms?
Tyvärr indikerar i alla fall det tyska valet att så är fallet. Att ens andas förnyelse leder omedelbart till brakförlust i val. Demokrati tycks producera en sorts politik, den som leder till ekonomisk totalitarism. Och i så fall till kapitalismens och välståndets undergång.
Den svenska valrörelsen nästa år blir en spännande mätare på hur mycket förnyelse som står på dagordningen och hur svenska folket reagerar på det. Om de väljer som tyskarna? Jag vill inte ens tänka tanken...
Söndag 2005-09-25 / 15.05länk MAKT PÅ RÄTT NIVÅ. I aktuellt temanummer av tidskriften
Ekonomisk debatt diskuteras kommunernas självstyre och de vindar som nu blåser till förmån för 6-8 regioner i Sverige. I ledaren (ej online) levereras några viktiga poänger, som lätt kommer bort när politiker diskuterar rutor och sträck i organisationsscheman - det som tycks ha blivit deras favoritsysselsättning.
Det finns få andra länder där centralmakten delegerat så mycket ansvar till en lägre ... beslutsnivå som i Sverige. Genom att ansvara för en stor del av välfärdsstatens praktiska uppgifter och genom rätten att beskatta invånarnas löneinkomster intar kommunerna en mycket central roll i det svenska samhällsbygget.
Exakt. När ”alla”, från regeringsutredaren Mats Svegfors till Centerns högskoleförbund, engagerat talar om att införa regioner, missar man detta fundamentala faktum. Det kommunala självbestämmandet må vara luggslitet efter alla statliga intrång, men det är en av huvudförklaringarna till att offentliga sektorn fungerar bättre i Sverige än annorstädes, där statlig verksamhet är synonymt med korruption, senfärdighet och inkompetens.
Gunnar Wetterberg menar i sin artikel (ej online) att kommunala självstyret skapat något som liknar en marknadssituation eftersom man på olika håll kunnat pröva skilda lösningar i den sociala sektorn.
Just möjligheten att pröva och söka sig fram är en av självstyrelsens mest tilltalande drag. Den har en demokratisk sida som är viktig, men den är också ekonomisk rationell. I dagens debattklimat betraktas sådana skillnader ofta med stor skepsis. Jämlikhet likställs med likformighet, trots att olikheterna rimligtvis uttrycker medborgarnas vilja ...
Utländska iakttagare förvånas ibland över den offentliga sektorns stora roll i svensk ekonomi, med en produktion som uppgår till bortåt 30 procent av BNP. [I andra länder] blir politiska beslut liktydigt med ett politiskt beslut, giltigt för hela riket. Om det går snett, så kommer man att göra fel från norr till söder. Då blir skadeverkningarna stora ... I Sverige ger självstyrelsen andra förutsättningar. Det är inte längre fråga om bara en aktör och bara ett beslut, utan om över trehundra kommuner och landsting. Innebörden blir i bästa fall att självstyrelsen härmar en av marknadens mest sympatiska mekanismer: de många aktörernas förmåga att lära av andras framgångar och misstag, så att förnyelse och anpassning sker successivt, rullande, med möjlighet at sprida goda exempel.
Kommunerna är svaret på varför offentliga sektorn alls fungerar. Även om man som borgerlig vill minska offentliga sektorn därför att man anser att ännu mer marknad skulle ge ännu bättre social service (och detta blir svårare att åstadkomma om offentliga sektorn fungerar någotsånär) är kommunerna att föredra som grundbult i den mindre stat man, även som borgerlig, ändå vill behålla.
Genom att lägga tyngdpunkten i kommunerna - naturligtvis utan statliga pekpinnar - uppnås både stor demokratisk närhet mellan väljare och valda, och möjlighet för de medborgare som inte gillar den politiska inriktningen i kommunen att flytta till annan kommun. Kommunalt självstyre innebär också ökade individuella alternativ. En socialistiskt präglad befolkning kan höja kommunalskatten till 40 eller 50 kronor per 100-lapp, och en liberal kommun kan sänka den till 10-20 kr. Olika lösningar kan provas jämsides och vi skulle få en tydligare bild av vilka ideologier som fungerar bäst i praktiken.
Så här långt går naturligtvis inte Gunnar Wetterberg. Han uttalar sig till och med positivt om regioner och deras möjligheter, även om han påtalar alla de svårigheter som finns i gränsdragningen mellan kommun och region. Och den här insikten i slutet av artikeln är central:
Däremot ska man tänka sig för innan man skapar hierarkier med regioner som är överordnade kommunerna. Det räcker med staten som övernivå, som kan köra över såväl landsting som kommuner och döma av i konflikter dem emellan.
Wetterberg varnar för att göra regioner till ny mellannivå mellan stat och kommun. Och det är ju faktiskt så att landsting egentligen heter landstingskommuner och juridiskt är jämställda primärkommunerna, men med egna ansvarsområden, främst sjukvård.
Det här är oerhört centralt. Få har förstått vikten i det, utan talar om regioner som en övernivå ovanför kommunerna. Jag delar här helt Wetterbergs analys. Inga nya byråkratiska nivåer! Men varför då alls dribbla med regioner? Jag tycker kommunernas självstyre ska stärkas. Sedan är det upp till dem att samarbeta och skapa organ för de regionala samordningsbehov som finns. Men de ska vara underställda kommunerna, inte överställda.
EU-parlamentarikerna blir ambassadörer för EU i stället för svenska folkets representanter i EU-parlamentet. Junilistan i rapport, citerad i DN
2005-09-25
Europaföreträdare har uppfattats mer som EU:s PR-konsulter i Sverige än svenska folkets representanter i Europa. erixon.com2003-09-28
Det här var, direkt efter EMU-omröstningen, min viktigaste förklaring till nej-resultatet. Men den är mindre aktuell nu. Partierna har börjat förstå vems deras uppdragsgivare är. De är dock fortfarande alldeles för dåliga i att väva in Europaperspektivet i politiska diskussioner, för jag vill inte att det ska tippa över åt andra hållet och bara talas i termer av 'vi' och 'dom' i Bryssel.
Europa är en spännande och ofrånkomlig dimension i politiken. Vi måste våga diskutera den. Junilistan ska ha en eloge för att man försöker, men jag gillar inte deras vinkel på inrikes partipolitiskt käbbel, i alla fall inte i mellanvalsperioder som nu.
Söndag 2005-09-25 / 10.40länk DEMORALISERAD POLIS GÖRS TILL SOCIALTANTER. Vice statsminister Bosse Ringholm intervjuades i går i DN (ej online) om sitt uttalande om att polisen ”är så djävla slöa”. Ringholm kan konstatera att 75-80 procent av dem som hört av sig utrycker samma frustration som han själv känner. Så lyder också rubriken på helsidesintervjun: "80 procent tycker ungefär som jag".
DN hänvisar till den disputerade polisen Stefan Holgersson som i sin avhandling visat att antalet insatser för polismännen sjunker snabbt i takt med tjänsteåren. Ringholm påpekar att det var just denna avhandling han syftade på i det tjuvavlyssnade samtalet. ”Många poliser jag talat med säger att polisen har en oklar ledningsorganisation och att det finns byråkratiska hinder.” Finns det ledningsproblem, frågar DN. ”Jag kan bara referera till min egen erfarenhet under de tio år jag satt i polisstyrelsen i Stockholm ... Då fanns det definitivt ett ledningsproblem, det var för många chefer och oklart vem som skulle besluta vad.”
På DN-debatt skriver polisfackets ordförande Jan Karlsen,
Polisens auktoritet allt mer urholkad. Han tar inte upp problemet med inkompetenta chefer. För känsligt? Istället går han utan analys in på sitt förslag, delegera makten från cheferna till polismännen: ”Genom att låta de enskilda poliserna få större möjligheter att fatta fler beslut och därigenom minska den förlamande byråkratiska hanteringen ges en ökad närhet till medborgarna. I dag har poliser rätt att själva fatta långtgående beslut vid extrema situationer. Det borde vara lika naturligt att samma människor, under lugna förhållanden, får möjlighet att fatta fler beslut.”
Hur politiskt tillsatta polischefer resonerar framgår tydligt idag på SVD-Brännpunkt, där Stockholms länspolismästare Carin Götblad vädjar gråtande:
Polisen måste få mer hjälp. ”Utanförskapet måste brytas ... I dessa områden är arbetslösheten mer än dubbelt så stor som i övriga Stockholm .... Arbetsgivare kan sluta kräva sökande på utdrag ur belastningsregistret ...” Så låter politiker och socialen, men här är det alltså en polischef som uttalar dem. Identifierar sig polischefer alls med polisiärt arbete? Eller ser de sig som representanter för socialdemokratin, de som tillsatt dem? Eller identifierar de sig med socialtjänstens terapi och stödinsatser?
Polisen ska inte vara socialtanter eller dagisfröknar. De ska vara ordningsmakten, de som har våldsmonopolet i en rättsstat. Politisk ideologi och social terapi måste polisen överlåta åt andra, om man ska kunna sköta sitt jobb: förhindra och lösa brott och stoppa våldsverkare. Då krävs möjlighet att ta till våld för att förhindra våld. Inte bygga in ambitioner om att börja läsa sagor för ligisterna.
Polisorganisationen ruttnar - uppifrån. Genom partipolitisk korruption leds polisen av avdankade politiker eller partierna närstående personer, inte av de bästa polisbefälen. Det gör att polisen inte kan stå emot medievänstern, som dagligen attackerar polisen så fort de griper in, som nu senast i Ronna.
En poliskår som först utsätts för press i laddade situationer ute på stan, och sedan i medierna får klä skott för värsta sortens påhopp och anklagelser och sedan inte har ett ledarskap som kan ingjuta självkänsla och stolthet i ett svårt arbete, ja, då blir resultatet exakt det Bosse Ringholm
sa: ”Gör du inget har du inte gjort fel, men gör du något så kan det bli fel”. Detta är urtypen av reaktion i en demoraliserad organisation utan ledarskap.
Lördag 2005-09-24 / 19.40länk BUSH KRITISERAS FÖR ATT HA BLIVIT VÄNSTER. Kritiken mot president Bush växer. Allt fler börjar anse att han är för mycket av vänsterpolitiker. Bush lever inte upp till Ronald Reagans mål om en stark men liten offentlig sektor. Och efter orkanen Katrina har presidenten låtit som en socialist som är mer än villig att spendera medborgarnas skattepengar.
Läget för honom hårdnar när konservativa som varit hans allra mest lojala supportrar nu öppet börjar kritisera presidentens inrikespolitik. Jonah Goldberg skriver i National Review:
Goodbye to All That, och syftar på att Bush-etiketten ”medkännande konservatism” är ute. ”Jag känner ingen utanför Vita huset som verkligen gillar presidentens 'medkännande konservatism'”, skriver Goldberg, och fortsätter i bildspråk:
Alla konservativa jag känner vill att brandmän ska släcka bränder. Vi vill dock inte att brandmän ska fråga oss om hur våra äktenskap fungerar eller undervisa oss om hur man blir mer 'inkännande'. En brandman kan inte släcka elden i mitt hus om han kommer för att ge mig en stor kram.
Olyckligtvis är detta just problemet med de ideologier som försöker få offentliga sektorn att bli en förlängning av familjen. Välfärdsstatssocialism vill att staten ska agera som din mamma. Medkännande konservativa vill att staten ska bli din pappa. Problemet är: staten kan inte älska dig, och ska inte försöka.
Kärlek gör oss starka och kapabla att göra saker som staten aldrig borde ha makt att göra och sådant staten aldrig kan göra bra. Föräldrar är riktiga sociala ingenjörer ... De kan belöna och bestraffa sina barn - i förhoppningen om att de uppfostrar dem till att bli goda människor.
Skillnaden mellan den medkännande konservatismen och vänsterpolitik är, enligt Goldberg, att de förstnämnda förstår bristerna i staten, men att de ändå alltid landar i statlig aktivism. Traditionella konservativa, å andra sidan, anser att en liten stat är väsentlig i syfte att ge medborgarna frihet och ansvar.
En förklaring till att Bush har lågt förtroende (iochförsig:
41 procent anser han gör ett bra jobb, vilket kan jämföras med Göran Persson, andelen svenskar som tycker att deras regeringen gör ett bra jobb är
31 procent) är alltså att många som röstade på Bush tycker han har en alltför vänstervriden politik. Detta är viktigt att påpeka eftersom många i Europa automatiskt drar slutsatsen att lågt stöd för Bush betyder att USA går åt vänster. Så enkelt är det inte.
Lördag 2005-09-24 / 10.10länk BARA BARNET, 64, UTMANAR SENATOR BYRD, 87. West Virginia-senatorn Robert Byrd ställer upp för en ny 6-årig mandatperiod nästa år. Han siktar på att sitta till han blir 94 år, och kanske då ställa upp än en gång och slå senator
Strom Thurmond, som avgick när han var 99 år gammal (på D-dagen landade Thurmond i Normandie som officer i fallskärmstrupperna).
Men Robert Byrd kan utmanas av en stark republikan, förre basketstjärnan Gale Catlett, som dock är rena barnet jämfört med Byrd: han är bara 64 år, rapporterar Robert Novak.
Här ännu ett skäl till varför jag gillar Amerika! I USA respekterar man äldre människors erfarenheter. Och där har tramsiga politiskt korrekta utsagor, som att man kan bli ”för gammal”, ingen chans mot starka personligheter.
Lördag 2005-09-24 / 9.50länk NETSCAPE-CHEF LEDER ÅTERUPPBYGGNAD I MISSISSIPPI. Efter orkanen Katrina har fokus legat på New Orleans och delstaten Louisiana, just därför att där har ingenting fungerat före, under och efter orkanen. I delstaten Mississippi som drabbades lika hårt av vindarna har guvernören Haley Barbour lett arbetet med trygg kompetens.
Och folkets förtroende för guvernör Barbour (republikan) har skjutit i höjden: före Katrina ansåg 43 procent av Mississippi-borna att han gjorde ett bra jobb, efter Katrina är de
58 procent (+15%). Det kan jämföras med Louisianas guvernör Kathleen Blanco (demokrat), hon som inte gjorde något annat än att skyllt ifrån sig: före Katrina ansåg 50 procent att hon gjorde ett bra jobb, efter Katrina är de
41 procent (-9%).
Haley Barbour har till och med slutit fred med Netscapes förre vd James Barksdale, som tidigare anklagat guvernören att gå Microsofts ärenden. Nu har guvernören utsett Barksdale att leda återuppbyggnaden efter orkanen,
rapporterar Robert Novak.
Lördag 2005-09-24 / 9.20länk SOLPPGÅNG I JAPAN. Jag är så avundsjuk. Avundsjuk. På Japan. På att en djärv och högst okonventionell förnyare som premiärminister Junichiro Koizumi inte gör katastrofval utan dundersuccé, just därför att han vågar stå för något nytt. I Weekly Standard skriver Duncan Currie,
Sunrise in Tokyo:
[Japanerna] tycks dela sin premiärministers smak för vilda tag (maverick politics). I en miljö som länge dominerats av en offentlig sektor styrd av särintressen och uppgörelser i dunkla korridorer, agerar Koizumi som en omstörtare: en rättfram reformator som målar i starka färger och kontinuerligt utmanar de gamla konventionerna.
Japan är i grunden ett konservativt samhälle, som på många sätt präglas av samma tveksamhet till amerikansk kapitalism som Europa, men de är inte lika rädda som européer. De vågar pröva något nytt när de ser att det gamla gått i stå. Hur ska vi uppamma samma känsla här hemma? För i längden kan väl inte Sverige och Europa vilja falla ner i fattigdom och misär bara för att upprätthålla socialistiska slagord?
You Don't Say:
"Federal Generosity Comes With Price Tag" (St Petersburg Times)
Better Switch to 'Heavy':
"'Light' Smokers Face Tripled Risk of Heart Disease and Cancer" (Scotsman)
In New York, We Call It 'the Sun':
"Mysterious 'Ball of Fire' Seen in Fla. Skies" (WKMG-TV Web, Orlando)
Don't Tell Laura:
"Bush Eyes Rita as He Tours Gulf Coast" (CNN)
Have They Looked in the Chili?:
"Wendy's Loses President" (TheStreet.com)
Trading Hurricanes for Suicide Bombs:
"Some New Orleans Schools to Open on West Bank" (Associated Press)
Lawyers Would Be Even Worse:
"'Second Disaster' May Follow Katrina: Doctors" (Reuters)
Fredag 2005-09-23 / 16.45länk I POLEN FÖRLORAR VÄNSTERN. Det svänger häftigt i polsk politik. Inför söndagens parlamentsval har Vänsteralliansen rasat från 41 till 7-8 procent i de senaste opinionsmätningarna,
rapporterar CNN. I ledningen finns två borgerliga partier: marknadsekonomiska Medborgerlig plattform får 32 procent och konservativa Lag och rättvisa 30 procent. Bondepartiet Självförsvar får 10-12 procent.
I valrörelsens intensivskede går den konservative statsministerkandidaten Jaroslaw Kaczynski till häftigt angrepp på Ryssland:
Polish PM hopeful slams Russia. Och hans tvillingbror Lech Kaczynski ställer upp i presidentvalet om en månad. Så Polen kan snart ha enäggstvillingar på de två viktigaste posterna:
Poland's Kaczynski twins strive for peaks of power.
Fredag 2005-09-23 / 15.55länk NETTOBIDRAG TILL EU GER RÄTTVIS BILD. Det är beklämmande att se hur svenska medier,
via
TT, köpt den vinklade presentationen av EU:s bokslut för 2004. I Kommissionens rapport redovisas medlemsavgifter per nation tillsammans med nationernas BNI, och då framstår det som att Storbritannien inte står för sin andel av EU-projektet. Syftet är naturligtvis att öka pressen på Tony Blair att ge upp ”rabatten” som Margaret Thatcher förhandlade fram.
Men genom just Thatchers politik har Storbritannien valt en liberal ekonomisk politik som gör att alla offentliga utgifter är betydligt lägre än i övriga Europa, vilket också gör att tillväxten där är högre. Och som en logisk konsekvens kvitterar Storbritannien också ut betydligt mindre av EU-stöd än andra länder. Inte minst jämfört med Frankrike som är en stor mottagare av jordbruksstöd.
För att ge en rättvis bild av vilka medlemsländer som är ”generösa” och ”solidariska” måste man se till vilket netto varje land betalar. Första grafiken, från BBC, visar vad länderna netto skjutit till eller fått i miljarder euro under 2003. Storbritannien var år 2003 den i reda pengar näst störste bidragsgivaren till Europeiska unionen - trots rabatten.
Och i det nu aktuella bokslutet för 2004 visar BBC att även om vi räknar nettobidrag i förhållande till BNI, så är Storbritannien en av de mest generösa medlemsländerna, mer givmild än Frankrike. Och Sverige är i topp som nettobetalare tillsammans med Holland.
Fredag 2005-09-23 / 13.40länk FLER EUROPEER ÄR TVÅSPRÅKIGA. EU-kommissionen
publicerar idag en Eurobarometer där man undersökt européernas språkkunskaper. Andelen som säger sig vara tvåspråkiga har ökat något sedan 2001, från 47 till 50 procent.
Mest intressant är dock, tycker jag, att engelska språket är det klart största inom EU: en tredjedel av alla européer uppger engelska som andraspråk. Långt efter kommer tyska språket (12 procent), som passerat franska språket (11 procent). Om man lägger till engelsmännen och irländare, som utgör drygt 14 procent av EU:s befolkning, så betyder det att nära hälften av EU:s 450 miljoner medborgare något så när behärskar engelska.
Om unionen någon gång ska bli förankrad måste ideologisk, filosofisk och politisk debatt börja föras över nationsgränserna. Då måste vi börja diskutera med varandra, och på samma språk. Vi kan inte ha tolkar emellan. Det tar död på all direktkontakt, all energi och all den närhet som är central för att en diskussion ska få fart och betyda någonting. Alltså något helt annat än de tarvliga diplomatiska artighetsfraser som nu mest utvecklas till ingen nytta.
Unionen förblir ett kallt och stelt byråkratiskt lik i människornas ögon så länge den inte genererar livfull och värdeladdade diskussioner, från Thessaloniki till Dublin och från Luleå till Lissabon.
Så jag vill, till skillnad EU-kommissionen som firar språklig mångfald (linguistic diversity), fira vår möjlighet att börja tala direkt med varandra.
Fredag 2005-09-23 / 10.00länk HENNES MAN DÖDADE 26 I SJÄLVMORDSBOMB. Nu
intervjuas frun till Jermaine Lindsay som 7 juli dödade 26 passagerare genom att spränga sig i luften i Londons tunnelbana. Han hade ett barn och ett var på väg, och har fötts efter bombdådet. Hon menar att han blivit hjärntvättad vid moskéerna, men säger också:
”Jamal är ansvarig för sina handlingar till 100 procent och jag fördömer det han gjort av hela mitt hjärta”.
Hon vill till barnen förmedla minnet av en snäll pappa, men inser att hon någon gång måste berätta vad han gjort. Stackars barn. Övergivna av en far som inte bara kastar bort sitt eget liv utan berövar 26 helt vanliga tunnelbaneresenärer deras - allt i ett helt meningslöst terrordåd.
Fredag 2005-09-23 / 10.00länk KULTURPROTEKTIONISTISKT EUROPA. I en avslöjande kolumn i Svenska Dagbladet visar Fredrik Erixon hur outvecklad frihandeln är till och med inom Europa:
Varför så tyst om kulturell protektionism? De fall som tas upp är hårresande. Dirigenter som häktas för att tagit med EU-medborgare över gränsen till Frankrike! Det är som om EU aldrig existerat och jag börjar undra vad man gjort under de 50 år som Europa-samarbetet sägs ha varit under utveckling.
Allt tal om öppna gränser är struntprat. EU används av medlemsländerna för att komma över egna fördelar och skjuta kostnaderna på andra. Det är en viktig förklaring till varför EU inte har högre anseende i befolkningarna. Deras ledare tror inte på idéerna, utan använder dem som skynken bakom vilka de agerar i skrupelfritt egenintresse. Är det inte dags att avgöra om EU alls står för frihandel och öppenhet över gränserna? Tjänstedirektivet kan bli avgörande. Om EU inte slutar hyckla, är grunden för unionen nu så lös att hela projektet kan rämna om man inte börjar tala klartext.
Fredag 2005-09-23 / 9.24länk JOHN MCCAIN KRITISERAR ÖKADE STATSUTGIFTER. Den inflytelserike kolumnisten Michael Barone skriver i US News & World Report, efter en middag med senatorn
John McCain, att denne positionerar sig för att ställa upp inför presidentvalet 2008. McCain står bakom Bush i utrikespolitiken, men är kritisk till att budgetunderskottet tillåts växa. Han vill ompröva flera av de kostsamma reformer Bush initierat och fått godkända av kongressen.
McCain och Rudy Giuliani leder opinionsmätningarna på den republikanska sidan. Båda har förut ansetts ligga för nära mitten för att kunna bli nominerade av republikanska partiets kärnväljare som ligger längre till höger. Men efter orkanen Katrina har den politiska spelplanen förändrats. Opinionen vill ha handlingskraftiga ledare, inte pratkvarnar. Och är det något McCain och Giuliani är, så inte är det skrivbordspolitiker. Se mer om
McCain och
Giuliani.
Torsdag 2005-09-22 / 19.50länk KENNEDY RÖSTAR EMOT DOMARE ROBERTS. Justitieutskottet i amerikanska senaten har idag röstat för att rekommendera hela senaten att godkänna John Roberts som ny chefsdomare i Högsta domstolen. Med rösterna 13-5, rapporterarFox News. Mot Roberts röstade senator Ted Kennedy och andra längst till vänster.
På måndag kommer hela senaten att rösta och förmodligen godkänna den 17:e chefsdomaren i USA:s historia. Det kommer att bli en av George W Bush' största segrar som president. Roberts kan komma att dominera de mest laddade juridiska striderna i över 30 år, eftersom utnämningen är på livstid och han nyss fyllt 50 år.
Bush har ytterligare en vakans i den nio personer starka domstolen att nominera. Eftersom allt fler konservativa kritiserar presidenten för att slösa pengar som en vänsterpresident, kan han komma att nominera en riktigt hård libertariansk-konservativ domare för att samla trupperna. Varför inte Janice Rogers Brown? Hon har förespråkats tidigare här i bloggen:
Tuffaste domaren på årtionden och
Bush borde välja Janice Rogers Brown och
HD nästa?
Torsdag 2005-09-22 / 12.24länk BARROSO MANAR TILL FÖRNYELSE - ELLER? Idag skriver EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso i International Herald Tribune:
Europe must open up to the globalized world. Och i artikeln talar han om att ”vi behöver hantera dessa förändringar, inte försöka motarbeta dem, vi måste skörda, inte avvisa fördelarna med globalisering.” Ord som ”förnya och reformera” kommer tillbaka och han menar att det är möjligt även utan den förkastade EU-konstitutionen. Låter bra och offensivt.
Men samtidigt bygger han, likt så många andra politiker i Europa, in reservationer. Vi ska vara för frihandel säger han, för att sedan lägga till signalorden ”fair trade” som används av vänsteraktivister och betyder motsatsen till frihandel: protektionism. Hur ska han ha det, Barroso? Frihandel eller protektionism? Man kan inte stå för båda samtidigt! Det är något Europa måste lära sig.
Trovärdigheten i artikeln blir noll och intet eftersom han försöker tillgodose alla. Slutintrycket är det vanliga: Bryssel pratar och pratar och pratar och pratar, men står inte för någonting alls.
Torsdag 2005-09-22 / 8.44länk WASHINGTON POST BLOGGAR SMART. Till skillnad från svenska kvällstidningar använder Washington Post bloggar för att ge läsarna mer kunskap och analyser, inte billigt skvaller.
När säkerhetsexperten och kolumnisten William Arkin för en vecka sedan startade upp bloggen
Early Warning skrev han:
Early Warning kommer dagligen att rapportera om nationell säkerhet ... Här kan jag att presentera dokument, i högre grad gå in i detaljer, under längre tid bevaka en story när andra gått vidare och förmedla nyheter som undgått mainstream media. Det råder ingen tvekan om att Washington Post är mainstream media, men i detta utrymme hos dem har jag större frihet.
Se där ett smart sätt att använda bloggen. Svenska Dagbladets ledareredaktion använder sin blogg i samma syfte, att förmedla mer än vad som får plats i den tryckta tidningen. Men WP tar det ett steg längre.
Detta ska jämföras med New York Times som tar bort alltmer av sitt material från nätet, nu senaste kolumnister, vilket får bloggaren Andrew Sullivan att
kommentera: ”det betyder bara att färre kommer att läsa deras kolumner”.
Torsdag 2005-09-22 / 8.18länk BUDGETEN I TVÅ MENINGAR. Ber om ursäkt för min skrala bevakning av statsbudgeten. Men jag klarar inte av ordkaskader som varken är analytiska, substantiella eller ens hederliga. Tycker två meningar i Svenska Dagbladetshuvudledare idag sammanfattar budgeten:
Huvudproblemet är regeringens bristande tilltro till företagsamheten. Men det handlar också om längtan efter snabba politiska klipp.
Intressant debatt om USA-hatet och den svaga staten och omöjligheten för
fattiga svarta att skapa ett liv. Jag har det senaste året haft förmånen att
ha en flickvän som bor, arbetar och studerar i Florida. Det är synnerligen
intressant att jämföra bilden Ola Larsmos et al ger jämfört med min
flickvän, som råkar vara svart, och invandrad till USA som sextonåring. Hon
berättar varje dag om hur glad hon är att hon kan utnyttja utbildningssystem
och möjligheter att bygga ett liv i USA. Visst hon får jobba mycket och
studerar dessutom på heltid vid sidan om sin fulltidstjänst, men den fullt
reella möjligheten att tjäna 100000-120000 USD [ca 850.000 kr] om året som sjuksköterska gör
att hon tycker uppoffringen är värd det hårda arbetet.
Min flickvän är idag 24 år och jag kan inte låta bli att undra vad en svart
tjej som invandrat till Sverige skulle tillåtas bygga upp på samma tid. Om
man dessutom är intresserad av att jobba inom vård och omsorg. Och så
propagerar Kommunal och LO för att behålla ett kommunalt vårdmonopol. En
propaganda som betalas av fackföreningsavgifter...
Problemet med nyhetsrapporteringen från USA är inte så mycket det som sägs
utan det som inte sägs...
Det här är en beskrivning av amerikansk verklighet som är betydligt mer representativ än de svenska mediernas fokusering på de fattiga som också finns i USA, men som ger en ungfär lika god bild av landet som om utländska journalister skulle fokusera sin Sverigebevakning på människoöden vid Sergels torg i Stockholm.
Onsdag 2005-09-21 / 19.38länk UN-PLUGGED - FN PÅ NYTT. Claudia Rosett går i sin
kolumn i Wall Street Journal inte lika långt som denna blogg och föreslår en ny världsorganisation att ersätta Förenta Nationerna. Men hon ställer tänkvärda frågor:
Om dagens demokratiska ledare stod inför samma möjligheter som våra farföräldrar - men utan att först behöva rasera världen omkring oss till grus [så som stora delar av världen såg ut efter andra världskriget] - och skulle starta en världsorganisation från grunden, hur skulle den se ut? ... Skulle vi skapa ett säkerhetsråd i vilket en despotisk folkrepublik som Kina hade permanent plats och en fascistisk stat som Syrien fick hålla i ordförandeklubban via roterande plats, men systematiskt utestänga demokratin Israel från att alls tjänstgöra? Skulle vi skapa en generalförsamling i vilket Zimbabwe, Nordkorea, Burma och Turkmenistan alla hade rösträtt, men förneka de demokratiskt valda ledarna från Taiwan att ens sätta sin fot i lokalerna?
Rosett menar att frågorna tillhör fantasiernas värld eftersom ingen seriöst närmar sig frågeställningar som dessa. Jag är inte så säker på det. Toleransen för diktaturer sjunker och svårigheterna att reformera FN kan till slut leda till att tillräckligt många ifrågasätter den 60 år gamla organisationen, mer hemmahörande i andra världskrigets efterspel än på 2000-talet.
Onsdag 2005-09-21 / 18.18länk VARFÖR HATAR SÅ MÅNGA AMERIKA? När jag läser Ola Larsmo kommer jag att tänka på den artikel forskaren och författaren Thomas Sowell skrev inför nationaldagen, 4 juli, och där han riktade sig mot de intellektuella. Slutklämmen:
När vi firar både vårt lands och vår individuella självständighet den 4:e juli får vi inte glömma att denna självständighet är provocerande för dem som vill att vi ska vara beroende av dem.
Onsdag 2005-09-21 / 17.22länk USA-HATAREN OLA LARSMO. "Jag blir alltid lika irriterad när jag hör ordet 'USA-hatare'",
skriver Ola Larsmo i DN-kultur. Sedan gör han ett halvhjärtat försök att framstå som balanserad i sin syn på landet, men landar naturligtvis i de mest primitiva och anti-amerikanska fördomarna:
I spåren av nyliberalismens övertro på avregleringar har den "svaga staten" blivit gångbar ... USA har en infrastruktur som krackelerar ... Att påpeka det är inte USA-hat. Det är en oro för en ansvarslös ideologi ...
Larsmo har en poäng i att vänsterns kritik är så hård delvis därför att USA är ett fritt land där majoriteten ogillar regleringar och förmynderi, en hållning som skrämmer livet ur vänsterskribenter oavsett om den skulle finnas i Europa eller USA. Men att infrastrukturen krackelerar, som Larsmo hävdar i rubriken, är en fördom. Under Bush-administrationen har mer satsats på infrastruktur än under Clinton (och något Bush fått kritik för).
Och att fattigdomen skulle bero på den "svaga staten" är en typisk vänsterretorisk slutsats. Efter orkanen Katrina har en intressant ideologisk diskussion startat i USA. Thomas Bray skriver i dag i Detroit News:
Collapse of family remains the key to persistent poverty, där han, med hänvisning till socialpolitisk litteratur, visar att fattigdom i stor utsträckning beror på familjens kollaps. På vänsterdebattörernas påstående om att orkanen svepte bort skynket som dolde Amerikas fattigdom svarar Bray:
Det skynke som verkligen sveptes åt sidan var det som dolt familjelivets kollaps, särskilt bland svarta i storstäderna, vilket är den främsta förklaringen till fattigdomen.
Familjens sammanbrott har gjort generationen som läste novellen ”Rötter” rotlösa och sårbara. Bray hoppas att presidenten motstår trycket om att återskapa den starka statens bidragsberoende och istället ser till de kulturella faktorernas betydelse i återuppbyggnaden av New Orleans.
Rich Lowry fokuserar på just sådana verktyg i dagens kolumn,
New Orleans disaster highlights the failure of the welfare state, i Salt Lake Tribune. Med Europa som avskräckande exempel pekar han på att ju mer omfattande bidragsförmånerna blir, desto mindre anledning har folk att söka arbete. Lowry gillar de idéer som Bush-administrationen börjat ta fram i sina räddningspakt för New Orleans: skolcheckar till barnen och tidsbegränsade personliga konton för arbetslösa att använda för utbildning och ersättning medan man på egen hand söker sig ett jobb.
Detta ger initiativet till medborgarna att forma sina liv efter orkanen, utan att en stor del av skattemedlen försvinner i federal, delstatlig och lokal byråkrati. Att sätta en bortre gräns på 26 veckor för arbetslöshetsersättningen är riktigt, menar han, liksom att belöna dem som inom 13 veckor skaffar jobb (genom att låta dem behålla en del av kvarstående medel i det personliga arbetslöshetskontot).
För Ola Larsmo är detta naturligtvis fruktansvärd högerpolitik. Att låta medborgarna själva skräddarsy sina liv efter en naturkatastrof! Det går ju inte för sig. Här måste tusentals socialsekreterare, försäkringskassetjänstemän och AMS-byråkrater sättas in. De drabbade ska ställas i kö och bli omhändertagna av den stora, varma, goa välfärdsstaten.
- Med den mer decentraliserade politiken och bloggarna har många fler människor engagerat sig. Det demokratiska partiets aktivister följer nomineringen mycket noga, säger Bob Brigham aktiv i Swingstateproject.com.
Han konstaterar att de demokratiska senatorer som röstar ja, kommer att få stå till svars för alla ur vänsterns synpunkt 'dåliga' domslut som Roberts fattar fram till valet 2008. Det är därför många menar att de som tänker kandidera till president, inklusive Hillary Clinton, måste rösta nej för att ha ryggen fri. Det är, om något, smutsig politik.
- Det svenska facket har inte förstått att idén med EU är att skapa en gemensam marknad. Det säger Lettlands ekonomiminister Krisjanis Karins, som tycker att Byggnads blockad mot det lettiska byggföretaget i Vaxholm var "stötande".
Onsdag 2005-09-21 / 8.50länk NEW YORK TIMES I EKONOMISK KRIS. Ingen tidning i världen har så snabbt tappat aneende som New York Times. Från hög höjd har tidningen rasat till att fabricera nyheter, publicera påhittade interjuer och sparka chefredaktören Howell Raines efter alla skandaler. Lägg till det en ledarredaktion som driver hatkampanj mot presidenten och förvränger fakta som Michael Moore. Ett koncept som inte tycks ekonomiskt gångbart.
Onsdag 2005-09-21 / 8.50länk GUVERNÖRERNAS POPULARITET. Survey USA publicerar
opinionsmätning om hur populära USA:s 50 guvernörer är. Sveriges statsminister är mest att likna vid en guvernör, eftersom det i snitt bor 6 miljoner per delstat. Och hur många svenskar och européer kan namnen på guvernörerna? Vi brukar fnysa åt att amerikaner inte kan namnen på Europas huvudstäder, kan vi namnen på delstaternas huvudstäder?
Inrikes är det dessa guvernörer som leder amerikansk politik. Och det som slår mig är hur många delstater som splittat sina röster och valt presidentkandidat från ett parti och röstat på det andra i guvernörsvalet.
Tisdag 2005-09-20 / 22.40länk SVERIGE HAR GIVIT UPP BROTTSBEKÄMPNINGEN. I Kristianstadsbladet skrev författaren Thomas Nydahl en essä om domarna mot sex unga män som brutit sig in i en villa i Kristianstad och grovt misshandlat två personer:
Tortyr i natten. Efter en noggrann genomgång avslutas den så här:
Om häktningstiden får dras av och man dessutom tillämpar halverad strafftid för skötsamma fångar så återstår inte mycket av straffen, inte ens för dem som svårt misshandlat andra. Då uppstår frågan: kostar det inte mer att förstöra livet för andra människor, slipper man så billigt undan att strafftiden snarare kan betraktas som ett slags rekreation – en välbehövlig paus för människor som verkligen sliter för att göra livet surt för sin omgivning?
Det är svårt att inte tänka denna hädiska tanke, och att i dess förlängning fråga sig vad ord som rättsmedvetande betyder.
Jag vet att alla dessa sex unga män snart är tillbaka. Och jag förstår att de människor som drabbats av deras kriminalitet fruktar deras återkomst.
Därmed kan man också konstatera att de hårdaste straffen gavs Björn och Maria: deras framtid är slagen i spillror, de lever i skräck och oro och har fått bestående skador. De är båda brottsoffer. De har mitt i centrum för sina personliga liv drabbats av tortyr och av den fått lära sig vad verklig dödsskräck vill säga.
Frågan för oss alla lyder kanske: vilka slutsatser drar vi av brottsoffrets erfarenhet, och vad innebär i så fall dessa slutsatser för vår syn på förövarna och de omständigheter som lett fram till deras handlingar?
Människor har hört av sig per telefon och mail, ute på stan har man hejdat mig för att diskutera. Jag har tagit emot reaktioner från författarkollegor. Reaktionerna har en gemensam faktor. Man säger till mig att jag "är modig som vågar publicera en sådan text", man säger att jag då "utsätter mig för mycket stora risker" ...
I samband med upploppen i Ronna i Södertälje i början av veckan intervjuade Metro några av de skolflickor som råkat ut för pojkgängens övergrepp. En sa: "Så länge man visar respekt gör de inget". Flickan är 14 år! Hon har redan lärt sig att de unga brottslingarna ska visas respekt för att hon ska få vara ifred. Är det rätt väg att gå? Är tystnad och underdånighet en framkomlig metod att möta gängkriminaliteten med?
De frågorna borde ställas till svenska politiker som låter kriminaliteten ta allt starkare grepp om samhället. Varför? Därför att det inte är politiskt korrekt att slå näven i bordet och gripa in. Vi ser ju hur Bosse Ringholm ena stunden visar sig vara mycket väl insatt i hur demoraliserad poliskåren är, men när det kommer till offentligheten så är allt sååå bra. Det finns ingen samhällssektor som så länge och så grundligt varit i strykklass som rättsväsendet. Hela vägen från polishögskolan - där man får lära sig att man ska tala snällt med ligisterna, inte upprätthålla lag och ordning som bara ger negativ media - till åklagarväsendet och domstolarna. Alla saknar ledarskap. Alla är kuvade under politisk korrekthet. Ingen vågar gripa in och på allvar ta upp kampen mot kriminaliteten.
Tisdag 2005-09-20 / 15.48länk RINGHOLMS POLISUTTALANDE VÄRLDSNYHET. Nu sprids Bosse Ringholms uttalande över världen. Så här låter Reuters
telegram:
STOCKHOLM (Reuters) - Sweden's deputy prime minister faced calls to step down on Tuesday for calling the police "bloody lazy" in a conversation with an aide that was overheard by a journalist who had just interviewed him ...
He was recorded calling one unnamed Stockholm policeman an "idiot" and, when the aide commented that police do not take burglaries seriously, said: "They prefer doing nothing because then they don't risk making a mistake."
Ringholm apologised to the police but rejected calls for his resignation. Prime Minister Goran Persson, sinking in opinion polls before elections next year, said he was "surprised".
Tisdag 2005-09-20 / 15.28länk VÄNSTERN FÖRLORAR STRIDEN OM CHEFSDOMARE. Idag går till och med vänstertidningen Los Angeles Times ledarredaktion ut i ledare och konstaterar att det vore skadligt för demokratiska partiet om deras senatorer röstar emot en så kvalificerad domare som John Roberts, som nominerats av president Bush att efterträda William Rehnquist. Under rubriken
Godkänn Roberts raljerar tidningen över vänstersenatorer, typ Chuck Schumer, som hävdar att de vaknar mitt i nätterna och undrar hur de ska rösta.
Skälet till att de inte vet hur de ska rösta är att de inte vet vad en ja-röst betyder för presidentens val i nomineringen till den andra vakanta platsen bland de nio på livstid utsedda domarna. ”Detta är löjligt, Roberts borde bli godkänd på hans egna meriter”, menar ledarartikeln.
Tisdag 2005-09-20 / 15.28länk GRÄLSJUK BUDGETDEBATT. Jag kommer inte att referera budgetdebatten eftersom jag inte orkar ödsla tid på skit. Det lät mer som ett familjegräl än en diskussion om Sveriges framtid.
Tisdag 2005-09-20 / 13.20länk TULLEN FÅR ANSTÄLLA 50 PERSONER. Finansministern presenterar statsbudgeten för 2006. Vad med babbel. Babbel. Babbel.
Låt mig ta en av de ”satsningar” finansministern nämner i riksdagen: Tullen får 50 tjänster. Ett av de många historiska beslut som visar vägen för Sverige i framtiden. Eller hur?
Fjuttigheten i svensk politik demonstreras aldrig så tydligt som när statsbudgetarna läggs.
Om du vill fånga tillståndet i Europa i ett nötskal, skippa det tyska valet och kolla den här nyheten från södra Frankrike: en man i Marseilles åtalas för bedrägeri efter att ha levt med den döda kroppen av hans mor i fem år för att kunna kvittera ut hennes pension på 700 euro per månad.
Hon var 94 år när hon kroknade, så hon hade förmodligen erhållit pensionscheckar från den gamla regeringen i mer än tre årtionden, men hennes son ansåg att han lika gott kunde låta pensionspengarna fortsätta rulla in tills hon blev mer än 100, med hennes lik gömt bland högar av skräp ... Som Reuters rubrik löd: 'Fransman levde med död mor för att behålla pension'.
Det är en perfekt summering av Europa: välfärdsmissbruk genom demografisk realitet.
Tyvärr är det ju sant. Lite tillspetsat. Men sant. Välfärdsmissbruket breder ut sig. I jämförelse med de missbruk medierna skriver om, allt från spel- och sexmissbruk till alkoholmissbruk, är bidragsberoendet klart allvarligare. Baksmällan i Europa kommer att bli värre än någon depression mänskligheten skådat.
I det dödläge som uppstått efter tyska valet, då inget block uppnår majoritet, kan presidenten få avgörandet i sin hand. I praktiken har tyske presidenten haft mindre makt än svenske talmannen. Men enligt grundlagarna är de jämbördiga. Om partierna inte kan ge presidenten tydliga råd om vem han ska föreslå som förbundskansler inför förbundsdagen att rösta om, kan presidenten på eget initiativ föreslå kansler inför förbundsdagen. Eller utlysa nyval.
Själv minns jag vagt hur partiledarna sprang in och ut hos talman Henry Allard efter Fälldin-regeringen fallit på kärnkraften 1978. Vem skulle bli statsminister? Det myglades ordentligt och det som moderaterna trodde skulle bli en fp-m regering, blev en ren fp regering under Ola Ullsten, sedan socialdemokraterna beslutat att passivt stödja en sådan regering genom att lägga ner sina röster.
Tisdag 2005-09-20 / 8.00länk IRAN BYGGER ATOMBOMBER. Washington Post menar att iranske presidentens framträdande på FN-toppmötet förra veckan nu börjar sjunka in:
Iran's President Does What U.S. Diplomacy Could Not.
Och Mahmoud Ahmadinejad har lyckats övertyga naiva européer om det USA sagt men inte velat tro på: Irans syfte är att bygga atombomber.
Mahmoud Ahmadinejad skulle lugna européerna, ”Men istället bidrog hans tal, följt av en förvirrad timslång presskonferens, till det som veckor av amerikansk diplomati på hög nivå inte lyckats med: övertyga skeptiska allierade om att Iran, faktiskt, använder kärnkraftsteknologin för att bygga atombomber. Ledande europeiska diplomater sa omedelbart efter talet att det inte bidragit till framsteg i förhandlingarna. Snarare motsatsen.”
USA:s biträdande utrikesminister Nicholas Burns summerar: ”Det är ingen tvekan om att detta har stärkt vår sak och gjort vår uppgift enklare”. Ja, tänk att européer alltid vill tro att tyranner är goda, snälla och att lita på...
Måndag 2005-09-19 / 19.44länk MERKEL ELLER KOIZUMI - VEM VÄLJER ALLIANSEN? Ju mer man tänker på det tyska valet desto värre upplever jag det. Inte bara för eurozonen, utan för allt politiskt reformarbete i Europa. Också i Sverige. Kan Reinfeldt fullfölja sin strategi om försiktig mittenpolitik? Det är ju exakt det som Angela Merkel försökte med, och hon tappade 20 procentenheters försprång på tre månader fram till valdagen. De borgerliga i Sverige leder nu med ungefär 5 procentenheter. Man har ingen som helst marginal att tappa någonting under valrörelsen.
Är Merkel-strategin ett misslyckande i vardande också för den borgerliga alliansen?
Samtidigt blir man på bättre humör när man läser om vilken historisk seger Japans premiärminister Junichiro Koizumi vann häromveckan. Och det på rakt motsatt strategi. Han gick till val på en kraftfull, dramatisk och så extremt kontroversiell förnyelseagenda att många i hans eget liberala parti gick emot honom. Men väljarna gav honom ett fullkomligt öronbedövande stöd: 62 procent av väljarna står bakom Koizumi som nu kan genomföra precis vilka reformer han vill.
Tänk tanken att de borgerliga skulle våga köra Koizumi-strategin och vinna 62 procent av svenska folkets röster...
Glenn Hubbard i Business Week,
Keep Your Eyes on Japan, och Richard Halloran i Honolulu Advertiser, Koizumi's big win has foreign-policy consequences, förklarar vilken dramatisk förnyelse Koizumi gick till val på och vilken smart balans han skapade i sitt valprogram. Detta tillsammans med dramatisk förnyelse bland politiska kandidater, varav många av de nya är kvinnor, i ett land där maktens män hållit varandra om ryggen.
Japans postbank är en gigantisk statlig institution som Koizumi vill dela upp och privatisera. Postbanken är en av de heligaste korna i Japan, symbolen för välfärdsstaten. Istället för att bara tala i krassa ekonomiska termer har Koizumi sagt att reformeringen är väsentlig för att återupprätta Japans ställning som ekonomisk supermakt. Han har också gått till val på att återuppbygga Japan som militär makt. Händelserna de senaste åren visar att 'mjuk makt' via förhandlingar och påtryckningar - Europas väg - har försvagats, och att det är 'hård makt' via militär råstyrka - USA:s väg - som ger inflytande i världen.
Koizumi bryter två tabun samtidigt: förnyar i marknadsekonomisk inriktning, något väljarna ogillar, men kombinerar det med en förnyad och offensiv utrikespolitik, något väljarna gillar. Han återskapar alltså framtidstro genom att köra ett parallellt patriotiskt spår till den ekonomiska förnyelsen.
Militär upprustning är kanske inte det svenska folket allra helst vill se. Men två-spårsstrategin är smart. Det ena kan då handla om impopulära beslut, medan det andra ger framtidshopp. Vad skulle det vara i en svensk version? Jag vet inte. Men det är något att tänka på.
Jag börjar bli tveksam till om Reinfeldts Merkel-strategi kommer att hålla. Persson kan göra en Schröder, och svensk socialdemokrati är starkare i förhållande till de borgerliga än vad tysk socialdemokrati är i förhållande till CDU/CSU. Det som blev en besvikelse för Merkels parti kan för Reinfeldt betyda ett nytt katastrofval.
Måndag 2005-09-19 / 19.20länk BOSSE RINGHOLM TALAR KLARTEXT. TV4-Nyheterna avslöjar vad vice statsministern Bosse Ringholm egentligen tycker om polisen. Efter en telefonintervju glömmer Ringholm bryta samtalet och fortsätter tala om polisen med sina medarbetare,
Bosse Ringholm om polisen:
"De är så jävla slöa!"
I studion spekulerar man om det här betyder att Ringholm måste avgå. Men han säger ju sanningen, rakt på sak:
De gör för lite! De vidtar inga åtgärder eftersom de är rädda hela tiden för att de ska råka ut för böter, bli av med jobbet eller råka illa ut. Gör du inget har du inte gjort fel, men gör du något så kan det bli fel.
Den intressanta frågan är varför polisen saknar ledarskap. Varför man inte vågar ingripa. Varför man är rädd för att göra fel. Svaret är: socialdemokratins politik. De har utsett en kommunistisk psykolog till rektor för Polishögskolan och man gör allt för att förvandla poliser till dagisfröknar (Se mer i bloggen
här). Heder åt Ringholm för att han säger som det är. Men han borde väljas bort av väljarna därför att han och hans parti bär skulden för den verklighet han beskriver.
Måndag 2005-09-19 / 14.52länk REHNQUIST: HUMORISTISK SVENSKÄTTLING. Den här artikeln av Michael Manning i Arizona Republic ger en ny och avslöjande bild av den nyligen bortgångne chefsdomaren William Rehnquist:
Big day for law student. Mitt i alla högtidliga och högtravande hyllningar om hans enorma intellekt, berättar Manning om sitt dråpliga möte med Rehnquist 1977.
Manning studerade vid den lilla juridiska högskolan i Topeka, Kansas, och hade blivit redaktör för skolans tidning, Law Journal. Han blev utskrattad av andra studenter och sina professorer när han berättade att han bjudit in HD-domaren Rehnquist att skriva en artikel i tidningen och helst förmedla den personligen inför studenterna. En professor påminde Manning om att han var student vid en oansenlig högskola i ”To-puke-a” [puke=spy].
Manning berättar att han blev stum när han fick ett brev från Högsta domstolen och hoppades att få ett vänligt avböjande. Men Rehnquist skrev att om de försåg honom med en flygbiljett och någonstans att bo, skulle han gärna komma till Topeka och hålla föredrag på högskolan. Manning berättar sedan vad som hände när han åkte för att möta Rehnquist på flygplatsen:
När nästan alla passagerare kommit ut och ingen imponerande person hade passerat, blev jag nervös ... Jag noterade en man som också såg ut att vänta på någon. Han hade en skrynklig och sliten rock, ungefär som TV-figuren Columbo, och stora stövlar och en fiskarhatt vars brätten slokade ...
När siste passageraren lämnat gaten närmade sig mannen mig och sa 'Du har klätt upp dig som om du väntade på en viktig person.' Avböjande och tittande åt ett annat håll svarade jag, 'Snälla, låt mig vara. Jag är här för att hämta en av domarna i USA:s Högsta domstol.'
Han sa: 'Vilket sammanträffande! Jag är också domare i Högsta domstolen. Du har inte lust att ge också mig skjuts till stan?' Han skrattade och presenterade sig som Bill Rehnquist. Under bilfärden lovade han att inte komma till högskolan i stövlar.
Manning berättar mer, om bla pub-besök. Och när man vet vilken enorm prestige de nio på livstid utsedda HD-domarna har i USA, är det riktigt kul att läsa hur avväpnande prestigelös William Rehnquist var. Denne den mest framstående svenskättlingen i USA
(Se mer:
Rehnquist - en juridisk gigant).
Måndag 2005-09-19 / 14.12länk PERSSON SOM PRESIDENT. Många har kommenterat Olle Svennings bok Göran Persson och hans värld. Bäst hittills tycker jag Olof Ruin, professor emeritus i statsvetenskap, är i sin recension
Ledarhannen. Ruin påpekar att den dominerande ställning som Göran Persson haft i snart ett decennium inte alls bara beror på egen personlighet, så som många vill få det till. Tre andra faktorer spelar in: han leder en enpartiregering och den svenska författningen framhäver, faktiskt, på olika sätt befattningen som statsminister.
Det sistnämnda blir uppenbart för oss som följer amerikansk politik och ser hur Göran Persson med ett enkelt beslut på regeringssammanträde utser precis vem han vill till generaldirektör och ambassadör. Det är en enorm makt som amerikanska presidenter inte ens kan drömma om. Alla utnämningar av vikt, till och med de egna ministrarna, ska godkännas av senaten. Här har alltså USA:s president avsevärt mycket mindre makt än den svenske statsministern.
Ett tredje - och mycket viktigt - skäl till varför statsministern blivit mäktigare än till och med vår grundlag avsåg, är det alltmer omfattande internationella samarbetet, som Ruin kommenterar så här:
Ökad makt för regeringschefer har nämligen kommit att bli ett generellt drag i parlamentariskt styrda stater. Man talar om en 'presidentialisering' av ämbetet. Denna utveckling är en följd bland annat av de allt viktigare internationella förhandlingar som dessa regeringschefer kommit att delta i med ganska stort eget handlingsutrymme liksom av massmediernas fixering vid dem. Detta generella drag kunde möjligen ännu mer ha betonats i Olle Svennings på många sätt intressanta bok.
Ett tydligt exempel på detta, som jag kommer att tänka på, är hur tyske förbundskanslern Helmut Kohl använde EMU-förhandlingarna för att driva tysk ekonomisk politik. Machiavellisk slug som Kohl var, insåg han att han som regeringschef i förhandlingar om internationella fördrag kunde fatta beslut å Tysklands vägnar, som han inte hade befogenheter att göra i inrikespolitiken. Det var så stabiliseringspakten med gräns om högst tre procents budgetunderskott uppstod. Kohl skapade ett utgiftstak för Tysklands statsbudget i förhandlingar med Frankrike, inte genom beslut i förbundsdagen. På samma sätt godkände Frankrikes president François Mitterrand en från politiker oberoende Europeisk centralbank.
Denna ”osynliga” maktförskjutning är en förklaring till förvirringen om EU och debatten om demokratiskt underskott. Men till skillnad från dem som hävdar att besluten i EU saknar legitimitet, menar jag att underskottet består i att man inte för folket tydliggjort var makten ligger så att folket vet vem man ska utkräva ansvar av.
Det ökade internationella samarbetet visar att demokratisk legitimitet och förankring bör knytas till personer - inte partier. Partier är i grunden en socialistisk och kollektivistisk organisering av det politiska livet som inte passar i vår globala, flexibla och snabbt föränderliga värld. Partipolitiker kan inte lova att genomföra ett i förväg utformat program under 4 år! Verklighetens villkor förändras alltför snabbt för den sortens trögrörlighet. Bättre då att, likt det Aristoteles tog för självklart, medborgarna ger förtroende till jämbördiga medborgare - personer, inte partier! - att leda staten. På ett ögonblick skulle det demokratiska underskottet försvinna.
Måndag 2005-09-19 / 9.20länk MERKEL FÖRE SIN TID, TYSKARNA HAR INTE UPPLEVT MISÄR ÄN. I International Herald Tribune tolkar statsvetare och kommentatorer det oväntade valresultatet i tyska förbundsdagsvalet:
News Analysis: Electorate puts off hard decisions. En menar att Angela Merkel var för tydlig med sin liberala förnyelseagenda. Varken det kristdemokratiska partiet eller väljarna är redo än. Det märktes också på kommentarerna från den sittande röd-gröna regeringen.
”Väljarna avvisade Merkels kalla och asociala politik”, sa miljöpartiets Joschka Fischer.
Karsten Voigt, långvarig medarbetare till Gerhard Schröder sa: ”Man måste ha skaffat sig stöd på många håll i samhället innan man startar reformer. Man måste göra eftergifter och kompromisser. Jag tror det fanns en känsla av att Merkel skulle skapa polarisering. Man åstadkommer ingenting i en sådan polariserat miljö. Det vore en stor risk för det tyska samhället.”
Problemet för dessa herrar är att deras förnöjsamhet i att lämna allt oförändrat, att inte våga göra någonting, är den snabbaste vägen till sammanbrott. Tyskland och Europa behöver vakna och ta upp den globala konkurrensen. Men tyskarna har valt att sova vidare medan skeppet sjunker.
Jag upprepar att man kan ha olika åsikter om kriterierna, men om man främjar en kultur av inkonsekvenser där man lockas att tro att ”det-kanske-går-ändå” så kommer tusentals och åter tusentals att chansa trots att de uppenbart inte uppfyller kriterierna.
De flyktingar som gömmer sig i Sverige är ingen homogen grupp, förvisso ännu ett argument mot ett generellt beslut, men många av dem är offer för Sveriges otydliga linje i migrationsfrågan.
Och den enda princip som fortfarande gäller i flyktinghanteringen är att det sker individuell prövning. En 'amnesti' skulle upphäva denna sista gnutta ordning och rättssäkerhet som finns kvar. Det är därför inte svårt att förstå varför organisationer som Amnesty och Röda Korset inte ställer upp på flyktingamnestin.
via
Och i det nu aktuella bokslutet för 2004 visar BBC att även om vi räknar nettobidrag i förhållande till BNI, så är Storbritannien en av de mest generösa medlemsländerna, mer givmild än Frankrike. Och Sverige är i topp som nettobetalare tillsammans med Holland.
