I New Orleans har såväl utsatta som lokala makthavare beskyllt den federala regeringen för de sena räddningsinsatserna. Men experter säger att när naturkatastrofer inträffar är det lokala och delstatliga myndigheter som har huvudansvaret att handla snabbt, inte den federala nivån.

New Orleans egen omfattande krisplan förutser situationer med 'stora mängder strandsatta människor' och lovar att 'staden ska ianspråkta alla tillgängliga resurser för att snabbt och säkert evakuera hotade områden'. Planen slår fast: 'Särskilda arrangemang ska vidtas för att evakuera personer utan egna transportmöjligheter'.

När orkanen Katrina slog till följdes dock inte krisplanen. Istället för att använda stadens bussar för att evakuera dem som inte kunde göra det på egen hand, uppmanades folk i New Orleans att söka sig till Superdome och Convention center, där ingen försåg dem med förnödenheter eller säkerhet.

11 september svek den federala regeringen folket; förra veckan svek de lokala och delstatliga myndigheterna folket. Den 11 september satt man fast i en 30 år gammal plan; förra veckan brydde man sig inte om att följa den modernt uppdaterade planen för 2000-talet. Varför käbbla om vilken nivå av byråkrati man föredrar att bli sviken av?

länk
EFTERVERKNINGAR: INGEN VÄNSTERVÅG, UTAN GIULIANI. Många på vänstersidan i USA tror att en ny vänstervåg nu kommer att starta, eftersom naturkatastrofen visade hur viktigt det är med starka myndigheter och att människor kommer att kräva ökad trygghet av det offentliga. Exempelvis var förre guvernören Mario Cuomo - ibland beskriven som den bäste vänsterpresidenten USA aldrig haft - i eld och lågor i en intervju i Sky News. Kontentan var: orkanen visar att vi måste höja skatterna och bygga en välfärdsstat som i Europa.

Jag vill ju inte tro det (föga förvånande). Det kan vara tvärtom. Handlingskraft är en viktig faktor i amerikansk politik på ett helt annat sätt än i Europa, där slöa pratkvarnar omväljs medan nytänkande röstas bort. Av USA:s 43 presidenter har 6 varit generaler, den senaste Eisenhower. Det Amerika vill se i tider av oro är en president som utstrålar styrka, handlingskraft och mod. Det gör det än svårare för vänsterns mera byråkratiska profiler, som John Kerry.

Och i takt med att det klarnar vilka de största syndarna i hanteringen av orkanen varit, borgmästaren i New Orleans och guvernören i Louisiana, blir det än mer uppenbart vilken enorm kapacitet och vilket geni New Yorks förre borgmästare Rudy Giuliani är. Bara några timmar efter det att han själv nästan blivit begravd när tvillingtornen rasade 11 september höll han sin första presskonferens inför hela världen. Och från första stund gav han intryck av att ha full kontroll och kunde förmedla både ledarskap, sorg och vrede.

Jag tror orkanen kan fungera som katapult för Rudy Giuliani in i Vita huset 2008.


Torsdag 2005-09-08 / 8.30 länk
ANALYS: LEDARSTIL A LA BUSH. Har jag inte något kritiskt alls att säga om Bush, frågas i ett mejl. Jodå. Skälet till att jag lyft fram annat är att Bush-kritik totalt dominerat mediebevakningen. Den som vill gotta sig i sådant har haft en bra vecka. Men låt mig lyfta fram två artiklar som förnuftigt och rationellt resonerar om presidentens ledarskap: Fred Barnes i Wall Street Journal, Back to Business, och David Ignatius i Washington Post, A CEO's Weaknesses.

Barnes citerar en Bush-medarbetare som kommenterar det låga förtroendet (mellan 40 och 50 procent av amerikanerna anger att han gör ett gott jobb) genom att jämföra med Clinton som under sin andra period hade högt förtroende (runt 60 procent ansåg han gjorde ett gott jobb): ”Skillnaden är mellan opinionsmätningar på drygt 40 procent samtidigt som man förändrar historien och att få siffror på drygt 60 procent och rulla tummarna. Vi väljer det första. Det är vårt motto.”

Det kan uppfattas som arrogant men den attityden är vanlig hos de statsmän som går till historien. Margaret Thatcher sa att hon hellre var respekterad än populär. Om man vill åstadkomma förändringar måste man vara beredd att betala ett högt pris, vill man vara populär kan man inte fatta tuffa beslut.

David Ignatius pekar just på att Bush är koncentrerad på de största frågorna i tiden och vill lyckas i dom (he wants home runs). Det gör att han delegerar den löpande driften och inte ligger på de federala myndigheterna att förbereda sig för de krissituationer som kan uppstå och som gör sig så illa i medierna. Bush saknar en stark andreman som kan fungera som en sorts premiärminister och kan rådda med det trista vardagliga managementet av regeringen, skriver Ignatius.

Den analysen förvånar mig. Förut fick Bush mycket kritik för att ge vicepresidenten Dick Cheney för mycket makt. Men det kanske är rätt, för Cheney har inte synts och märkts alls sedan presidentvalkampanjen drog igång för ett år sedan.

Bush avskyr att behöva ägna sig åt detaljer. Han vill analysera och agera i tidens stora frågor. Det gör att han inte är proaktiv utan reaktiv när det händer saker i vardagen. Det är en kritik jag tycker är rättvis. Men samtidigt är ju frågan, om någon ska ha tid att koncentrera sig på de största frågorna, är det väl presidenten?


Torsdag 2005-09-08 / 0.40 länk
BUSH KOMMER ATT LEDA ÅTERUPPBYGGNADEN. Den alltid giftige analytikern Dick Morris skriver att Bush will rebound from Katrina missteps.

Bilderna av tragik, död och elände kommer snart att bytas mot scener från återuppbyggnaden, glada människor som flyttar hem och verksamheter som med optimism startar upp på nytt.

Det här är inte första gången presidenten kritiseras för långsam reaktion, påminner Morris. Efter 11 september framfördes ihärdig kritik, exempelvis i Michael Moores Fahrenheit 9/11, om att Bush fortsatte läsa högt för skolbarn sedan han fått beskedet om att USA var under attack. Det tog den gången flera dagar innan han, via en raspig megafon, fångade stämningarna och samlade folket. Återhämtningen efter Katrina kommer att följa samma mönster, tror Morris, som för den skull inte viftar bort kritiken och kraven på utvärdering.

Men den demokratiska oppositionen bör hålla tillbaka sin skadeglädje. Om ett år kan ett framgångsrikt återuppbyggnadsarbete efter Katrina ha skapat ett nytt och starkt momentum för en administration som uppenbarligen hade börjat få slut på idéer ...

Ja, hittills i år har Bush verkat seg och ointresserad. Det kan mycket väl vara så att han nu fått en ny mission, ett nytt konkret uppdrag att ta tag i. Just det han gillar och utför med styrka och ledarskap.


Torsdag 2005-09-08 / 0.05 länk
USA MOT NYA FRAMGÅNGAR - INGET NYTT 70-TAL. Flera dysterkvistar inom det demokratiska partiet i USA talar om att det kaotiska, dystra 1970-talet med oljekris och hopplöshet är tillbaka. Lawrence Kudlow, ekonomisk rådgivare åt president Reagan, summerar på ett utmärkt sätt varför det är fel: Not That ’70s Show.

På 1970-talet, före Reagan, var ekonomin, också i USA, i hög grad reglerad. Det gjorde att ekonomin inte klarade svängningarna. Nu, tack vare Reagan, är marknaderna fria och flexibla. ”Faktum är att ekonomin gick in i Katrina-chocken med mycket god hälsa. Förra veckan rapporterades att arbetslösheten sjunkit till 4,9 procent.” Kudlow menar att bortfallet av hela ekonomin i Louisiana och Mississippi kommer att sänka tillväxten med en procent för USA, från 3,5 till 2,5 för tredje kvartalet. Arbetslösheten kommer att öka. Men den flexibla amerikanska ekonomin kan genom återuppbyggnaden redan till fjärde kvartalet vända utvecklingen och tillväxten stiga över 3 procent igen (att jämföra med exempelvis Tysklands enprocentiga tillväxt).

Visst är det mycket mer intressant att höra vad man kan och kommer att kunna göra, än alla dysterkvistar som bara ser elände? Kudlow summerar:

Inte ens en temporär ekonomisk förlust av 750 miljarder kronor [för återuppbyggnaden] kommer att hindra amerikansk företagsamhet från att fortsätta framåt ... Kanske kan våra ekonomiska framgångar hjälpa till att lätta upp humöret hos den efter Moder Jords härjningar demoraliserande och missmodiga vänstern.

Onsdag 2005-09-07 / 21.30 länk
FN-GRANSKNING: INKOMPETENT LEDARSKAP. Paul Volcker har lämnat sin slutrapport om korruptionen i FN i samband med olja mot mat-programmet i Irak. I pressmeddelandet heter det:

Den oberoende kommissionen lämnar idag sin slutrapport om den övergripande ledningen och övervakningen av det 'tillfälliga' olja mot mat-programmet, ett program som pågick i sju år och vars transaktioner omfattade mer än 750 miljarder kronor [!].

Sammanfattningsvis, i ljuset av förutsättningarna, höll inte generalsekreteraren och biträdande generalsekretaren måttet i utövandet av det ledarskap som Förenta Nationerna bör kunna upprätthålla. Kommissionen har också i sitt arbete konstaterat att kraven som ställdes på generalsekreteraren och dennes sekretariat var administrativt svåra att uppfylla på grund av hur programmet organiserats och det överlappande ansvar som säkerhetsrådet innehade.

För att översätta till ren svenska: inkompetent organisation (genom oklar ansvarsfördelning) med inkompetent chef (som inte visste vad som hände, inte ens att hans egen son fixade kontrakt). Så kan alltså tillståndet i FN sammanfattas.


Onsdag 2005-09-07 / 18.46 länk
PER WENDELS MÄRKLIGA 'KANIBALISM'. Politiskt kommenterande journalister är ibland ytliga. Men när Per Wendel i samband med en ny opinionsmätning från Demoskop i Expressen frågar Ett tecken på borgerlig kannibalism? är det något utöver det vanliga.

Hur kan man ens komma på tanken att använda 'kanibalism'-metaforen? I mätningen backar ju alla fyra borgerliga partier. Då kan de knappast anses växa genom att 'äta' upp varandra.

(Själv tycker jag det bara är bra att det är jämt mellan de två regeringsalternativen - segrar i val kan aldrig tas ut i förväg. Det är stenhårt jobb som gäller.)


Onsdag 2005-09-07 / 18.26 länk
STAMCELLSFORSKNING ÖKAR NÄR STATEN MINSKAR ANSLAG. Tidskriften Reason pekar på en paradoxal utveckling: sedan president Bush fattade det kontroversiella beslutet att förbjuda statlig finansiering av forskning på stamceller från foster (med undantag för linjer som redan tagits i bruk) har resurserna för denna forskning ökat markant. Skälet är att andra aktörer blev provocerade av beslutet och anser forskningen så viktig att man själva ställt upp med forskningsanslag. Det handlar både om delstater, som Schwarzeneggers Kalifornien, och privata företag. Och visst är det bättre när många olika aktörer bidrar än när alla forskare ska vända sig till EN instans för anslag? Se Funding stem-cell research without Uncle Sam.


Onsdag 2005-09-07 / 18.18 länk
KLOKA AMERIKANER GER NATUREN SKULDEN. CNN:s opinonsmätning frågar: vem bär ansvaret för katastrofen på amerikanska sydkusten?

13 procent svarar Bush, 18 procent uppger federala myndigheter, 25 procent lägger skulden på lokala och delstatliga myndigheter och flest - 38 procent - svarar att ingen är skyldig.

Detta trots massiva kampanjen från medier och den demokratiska oppositionen att försöka lägga skulden på presidenten.


Onsdag 2005-09-07 / 9.40 länk
SJUK CHIRAC SÄTTER FART PÅ PRESIDENTKANDIDATER. Sedan Frankrikes president, Jacques Chirac, 72, lagts in på sjukhus för en mindre stroke, har den politiska temperaturen stigit. Ordinarie presidentval ska hållas 2007, men Chiracs sjukdom kan tidigarelägga valet, rapporterar Independent.

Två bittra rivaler inom Frankrikes borgerlighet kommer att kämpa om vem som ska ta över: den dynamiske och nytänkande Nicolas Sarkozy, nu inrikesminister, och den traditionalistiskt nationalistiske Dominique de Villepin, nu premiärminister. Alltså: ska center-högern i Frankrike börja förspråka förnyelse och mer maknad eller ska man nostalgiskt försvara 'den franska modellen' som ger hög arbetslöshet och ingen tillväxt?

Jag hoppas ju intensivt på Sarkozy. Tänk trojkan: premiärminister Tony Blair, förbundskansler Angela Merkel och president Nicolas Sarkozy. Då kan vi få fart på Europa igen, efter många års försummelser under Schröder-Chirac.


Onsdag 2005-09-07 / 9.22 länk
SOCIALDEMOKRATINS FALL I EUROPA. Vänstertidningen Guardian skräder inte orden i en analys av politiska vänstern: Socialdemokraterna har inget mer att erbjuda varken i Tyskland eller Europa. Man påpekar att flera regeringschefer till vänster träffades i slutet av 1990-talet i nätverket Progressivt regerande, och talade om 'den tredje vägen', 'den nya mitten'. Idag är alla regeringschefer borta utom Tony Blair och Gerhard Schröder, som kan försvinna om drygt en vecka.

Kollapsen för Schröders rödgröna koalition detta år är en av de mest vanhedrande händelserna i socialdemokratiska partiets historia. Med en klar majoritet i parlamentet och mer än ett år kvar av mandatperioden kastade Schröder i praktiken in handduken och kallade till nyval som han förmodades förlora. Mer än någonting annat var det ett erkännande av att han var bankrutt, ett medgivande om att den en gång så mäktiga tyska socialdemokratin inte längre hade något att erbjuda Europas största och viktigaste nation.

Intressant. Jag slås ofta av hur lika utvecklingen är i olika länder, även om debatten inte alls är sammanlänkad mellan oss. För är det inte så att det här också speglar hur vi ser på de svenska socialdemokraterna just nu?


Onsdag 2005-09-07 / 0.15 länk
EN BALANSERAD MEDIERAPPORT! Har för första gången hittat en balanserad medierapport i Europa om orkanen Katrina, till min förvåning i BBC: Multiple failures caused relief crisis. Här går man sakligt igenom vad som hänt i kronologisk ordning. En slutsats är häpnadsväckande, med tanke på den totala krisstämning som arenorna utgjorde i medierapporteringen:

Men ironiskt nog hade misslyckandet vid Convention Center förhållandevis lätt kunnat undvikas. Reportrar körde dit utan problem. En tog en taxi.

Jag trodde de nödställda vid de två uppsamlingsplatserna var avskurna av vattenmassorna! Nu pekar BBC på att det varit hur enkelt som helst att ta sig till åtminstone den ena och därifrån. Och att ordna bussar är en lokal fråga, inte regeringens. Om Bush skriver man:

[Det] var han som påskyndade evakueringen av New Orleans (han har ingen laglig möjlighet att beordra en sådan) och han har slagit fast att långsamheten i räddningsarbetet varit 'oacceptabel'.

Även anklagelserna om att besparingar i vallbyggnationer skulle orsakat skada avvisas av BBC, som därmed bekräftar det som hävdats här i bloggen: de vallar som brast var nyss uppgraderade och bestod inte av jordmassor utan av betong. Se där, vissa redaktioner kan ge en balanserad bild.


Tisdag 2005-09-06 / 21.25 länk
SKA PRESIDENTEN DIRIGERA BUSSAR I NEW ORLEANS? Det blev en animerad diskussion mellan Göteborgs-Postens Britt-Marie Mattson och mig i Studio Ett idag. Mattsson lät som en valarbetare för det demokratiska partiet och riktade kritik mot Bush på alla tänkbara punkter.

Mitt huvudbudskap var att jag tycker det är trist att massmedierna enbart ger ena sidans perspektiv (vänsterns) så som Mattson just demonstrerade. På frågan om jag kunde ge exempel, tog jag upp att staden New Orleans bussar står under vatten därför att borgmästaren inte använt dom i evakueringen av människor som saknar bil. Det är alltså andra som bär ansvar för det som gått snett i samband med orkanen. Men Mattson ville inte gå med på det, så jag frågar:

Skulle presidenten dirigerat bussar i New Orleans?

Britt-Marie Mattson: Det är presidenten som proklamerar undantagstillstånd i delstaterna … [Han är] den högst ansvarige, som på något sätt står över alla de här delstatliga befattningshavarna och som kan gå in och se till att man rättar upp det som inte rättas upp på delstatsnivå. Det är ju det som är presidentens uppgift.

Detta är en djupt felaktig och okunnig beskrivning av konstitutionen i Förenta staterna (där 'staterna' syftar på delstaterna). Man kan inte i radiodebatt på några minuter undervisa motdebattörerna, men här i bloggen kan jag ju mästra bäst jag vill.

För det första är det inte presidenten, utan guvernörerna, som kan proklamera undantagstillstånd, se Louisianas här - proklamerat av guvernören, inte presidenten.

För det andra är det guvernörerna som är överbefälhavare över Nationagardet i varje delstat och beslutar när de ska sättas in, exempelvis vid större olyckor och naturkatastrofer. Presidenten kan kalla in delar av Nationalgardet i federal tjänst, men det handlar då om krigsuppdrag utomlands. Nationalgardet fungerar som aktiva reserv åt armén i delstaterna. Men i inrikestjänst, som vid räddningsinsatser, är det guvernörerna som otvetydigt är befälhavare.

President Bush försökte i fredags, då han såg att inget hände, få Louisianas guvernör att frivilligt och skriftligen lämna över Nationalgardet till den federala regeringen. Men hon vägrade! Ur Washington Post-artikeln White House Shifts Blame to State and Local Officials (4/9):

Bakom scenen har en maktkamp bedrivits då federala [presidentens] företrädare försökt att vrida makten ur händerna på Louisianas guvernör Kathleen Blanco (demokrat). Strax före midnatt i fredags, uppger en centralt placerad källa, sände Bush-administrationen till henne ett förslag till juridiskt memorandum att underteckna där hon skulle begära ett federalt övertagande av ansvaret för evakueringen i New Orleans.

Regeringen sökte enhetlig kontroll över all lokal polis och trupper i Nationalgardet som lyder under guvernören. Delstatsledningen i Louisiana avvisade förslaget efter en nattlig diskussion, eftersom de var oroliga att en sådan åtgärd kunde jämföras med att deklarera krigstillstånd (martial law) då civila lagar träder ur kraft.

Det svenskar har svårt att förstå är att USA är en federation där delstaterna styr i inrikespolitiken. USA kan därför jämföras med EU. Det förhållandet kommer nog att ses över, under hård debatt. Men även om ändrigar sker, så kommer nog inte presidentens ansvar att utsträcka sig till att dirigera bussar i evakuering inför det som kan bli en naturkatastrof...


Tisdag 2005-09-06 / 13.36 länk
KOMPLEXA SAMHÄLLEN SÅRBARA FÖR NATURKRAFTERNA. Spelet om att lägga skulden för oredan efter orkanen Katrinas härjningar fortsätter. Som allt tydligare bovar i detta spel framstår delstaten Louisiana och staden New Orleans (i Meet the Press beskrevs delstaten som ”välkänd för sin korruption” och Pittsburgh Post-Gazette skriver om lokalt och delstatligt ansvar). Och vänstern fortsätter givetvis att skylla allt på presidenten.

Men, som bloggen tidigare varit inne på, är det att grovt överskatta vad politiker kan göra. Politiker är inga gudar som kan förutse katastrofer, var, när och hur de ska slå till, och därför förbereda på rätt sätt. Att skydda sig från varje tänkbart katastrofscenario är omöjligt. Ett bra perspektiv på hur små vi människor är inför naturens krafter ger Dennis Byrne i Chicago Tribune: Why do we always assign blame?

En 'normal' orkan är packad med energi som motsvarar hundratals atombomber, och svarar för ett halvt års energiförbrukning i hela USA.

Krav på att 'dom' [politikerna] ska hantera sådana krafter genom att bygga 2 meter högre vallar är löjligt. Det är också idén att all den mat, vatten och husrum som en miljon evakuerade behöver skulle kunna finnas på plats över natten ...

Kanske kommer skuldbeläggandet från dagens mentala inställning att någon annan alltid måste vara redo att tillförsäkra oss vår säkerhet och trygghet. Eller från arrogansen som ligger i att tro att det i förväg går att planera för varje tänkbar katastrof.

Jag tror att vi, ju mer avancerade våra samhällen blir, paradoxalt nog ställer allt högre krav på att våra avancerade liv inte ska få avbrytas av någonting, samtidigt som detta avancerade samhälle är avsevärt mycket mer sårbart för störningar. Försvinner elektriciteten dör all elektronik, alla system slutar fungera. Det avancerade samhället faller mycket, mycket djupt ner i det mest primitiva tillståndet.

I en tid för bara två generationer sedan, då el var en lyxprodukt som inte användes till så mycket, innebar elavbrott ingenting dramatiskt. Fallet i bekvämlighet och service blev litet. Och förväntningarna från mina morföräldrars generation var inte stora. Avbrott i vardagen blev inte dramatiskt, särskilt om man vuxit upp då det var ont om mat. Man kunde avvara det mesta och ändå känna livets mening.

Inte så längre. Själv blir jag rasande när bredbandet inte fungerar under någon timmes avbrott. Våra krav idag är enorma! Allt ska finnas - omedelbart, och alltid. Vi går i taket för varje störning.

Det politiker kanske ska se som sitt ansvar i egenskap av ledare för samhällets organisation är att tala om för oss medborgare att vi måste lära oss att räkna med avbrott. Vi måste mentalt förstå och ta till oss att de avancerade systemen är känsliga och kan slås ut. Och att det kan ta tid innan vardagen återskapas. Det handlar om en psykologisk beredskap som saknas och gör att vi inte ser komplexiteten och saknar respekt för att naturen ibland är destruktiv och starkare än oss.


Tisdag 2005-09-06 / 10.55 länk
STUDIO ETT OM NEW ORLEANS. I P1-programmet Studio Ett kl 16.05 i eftermiddag kommer jag att medverka i diskussion om orkanen och dess effekter för New Orleans och USA som helhet.


Tisdag 2005-09-06 / 9.32 länk
CARLSHAMRE TILL FI? Det spekuleras om vilka 'borgerliga' politiker feministlistan säger sig förhandlar med. En kan vara folkpartiets Maria Carlshamre som ligger i konflikt med det egna partiet. Se mer här.


Tisdag 2005-09-06 / 9.32 länk
MERKEL TOG ÖVER SCENEN. Samtidigt som den svenska partiledardebatten i söndags debatterade kanslerskandidaterna i Tyskland. Och nu, så här ett och ett halvt dygn senare, kan vi konstatera att de flesta bedömmare är samstämmiga: Merkel vann. Der Spiegel beskriver under rubriken Kansler Schröder lämnade över scenen till kansler Merkel. Inte därför att Merkel var bäst, det anser alla att Schröder var. Utan därför att Merkel kunde mäta sig med den medieskicklige kanslern, och därför framstod som en tänkbar förbundskansler i Tyskland.

Kommentarerna får mig att tänka på debatterna Palme-Fälldin, då det sades att Palme var rappare och fick in fler poänger, men Fälldin framstod som den mest trovärdige. Man sa: Palme vann alla ronderna, men Fälldin vann matchen.

I Sverige missar kommentatorerna ofta det som kanske är debatternas viktigaste uppgift: att inför folket visa vilka som är politiska ledare. Ledarskapets betydelse i politiken är kraftigt underskattat av journalister. De flesta medborgarna är inte insatta i detaljerna kring försäkringssystemen, utan vill få en uppfattning om man gillar motiven och avsikterna som politiska ledare framför. Står de för det ledarskap jag vill rösta på? Penseldragen är mycket bredare än vad medierna gör debatten till. Har de borgerliga tillräckligt kvalificerade ledare för att ta över från Göran Persson och leda landet? Det är en viktigare fråga än om a-kassan ska vara 65, 78 eller 80 procent.

Och både den borgerliga oppositionen i Sverige och den i Tyskland visade att de är redo och kapabla att ta över.


Tisdag 2005-09-06 / 9.05 länk
FREDAGSBÖN PÅ HOLLÄNDSKA. En god nyhet: tre moskéer i Amsterdam har antagit uppförandekodex för att bekämpa radikalismen, tala för demokrati och uppmana imamerna att tala holländska. Något för svenska moskéer att lära av?
Nu finns flera av bloggens inlägg om islam och muslimsk kultur samlad på en sida: Muslimska kulturen ska diskuteras.


Tisdag 2005-09-06 / 8.04 länk
MEDIEKATASTROFEN. Den totala snedvridningen i rapporteringen efter orkanen Katrina fortsätter, men nu hörs i alla fall några andra röster. Roland Poirier Martinsson var nyss med i P1 Morgon, efter Expressen-artikeln Svenska journalister saknar yrkesheder, och klargjorde att starka känslor inte är fel, men det blir propaganda när bara ena sidan får komma till tals.

Nu finns bloggens alla inlägg om svenska mediers rapportering efter orkanen Katrina samlad på en sida: Medierapporteringen en egen katastrof.


Måndag 2005-09-05 / 20.44 länk
REPUBLIKANERNA AVSKAFFADE SLAVERIET, AFTONBLADET. Nyss inkommet mejl:

Gunnar Fredriksson skriver i sin kolumn i Aftonbladet i dag att dagens politiska ledning härstammar från slavägarna på 1800-talet. Rätta mig om jag har fel, men uppstod inte republikanska partiet som en protest mot slaveriet? Är vilka lögner som helst tillåtna när man smutskastar USA?

Ja, i svenska medier är vilka lögner, vilka myter och vilka skrönor som helst tillåtna - bara de smutskastar USA. Sanningen i detta fall är att republikanska partiets förste president hette Abraham Lincoln. Han är förmodligen helt okänd på Aftonbladets redaktion. Men för andra är han känd som presidenten som avskaffade slaveriet.


Måndag 2005-09-05 / 19.44 länk
RAPPORT HYR IN FOLK FÖR ATT TALA SKIT OM BUSH. SVT:s rapport låter utländska turister från Europa fördöma president Bush i inslag från New Orleans. Självfaller nämner man inte med ett ord att flera färska opinionsundersökningar visar att amerikanska folket inte lägger skulden på presidenten för långsamt räddningsarbete. Alltså ytterligare ett partiskt och obalanserat inslag om USA. När ska de sluta ägna sig åt politisk propagada och börja göra journalistiskt arbete?


Måndag 2005-09-05 / 18.40 länk
REHNQUIST - EN JURIDISK GIGANT. Chefsdomaren i USA:s Högsta domstol dog i sitt hem i helgen, 80 år gammal. President Bush påpekade i sin kommentar att William Rehnquist var barnbarn till svenska immigranter. Och denne svenskättling hyllas nu som en av de viktigaste juristerna i Amerikas historia - av kommentatorer från både vänster och höger. I Time-artikeln Who Will Be the Next Rehnquist? menar juristprofessorn Cass Sunstein att Rehnquist med sin tysta auktoritet förtjänat en plats som ”en av de mest betydelsefulla personerna för amerikansk juridik genom historien”.

Visst är det rätt typiskt: vi ser inga politiker av vikt med svensk eller nordisk bakgrund i USA, men väl i den mer lågmälda professionen som jurister... Och Washington Post inleder artikeln One Man's Unwavering Constitution med ett annat gammalt svenskt karaktärsdrag, viljan att hålla tider:

Han satte ära i att nationens tredje statsmakt fungerade med precision, alltid i tid, där varje ärende handlades effektivt, ett efter ett i ett aldrig fallerande system. Hans arbetsmoral och stil gjorde honom djupt respekterad bland alla sina kollegor, även de som inte delade hans konstitutionella filosofi.

I Slate:s minnesartikel berättar juridikprofessor Walter Dellinger om Rehnquist som person: ”Även om jag tillhörde 'andra sidan' [vänster] var han varm och välkomnande när jag blev Justitiekansler och bjöd in mig på te för att diskutera hur han såg på denna befattning och hur den bäst utövades.” Dellinger förklarar varför Rehnquist fick så stark ställning: ”Kraften i hans intellekt - många jurister såg honom som den smartaste domaren i en domstol med många skarpa hjärnor - gjorde att han snabbt fångade kärnan i de många komplicerade juridiska frågor som HD hade att behandla. Som en konsekvens av detta kunde han leda domstolens diskussioner effektivt.”

När man sedan också läser National Review, “With His Boots On”, framträder ännu tydligare det faktum att Rehnquist, trots mycket starka ställningstaganden, var en person av koncensus, också det något av ett svenskt drag. Medan rena inbördeskriget råder i amerikanska senaten, har HD under Rehnquists ledning kunnat hålla mycket polariserande värdediskussioner utan att falla ner i personliga motsättningar.

På samma sätt som centralbankschefen Alan Greenspan har Rehnquist varit en institution i Washington i årtionden, men medan Greenspan har stått i strålkastarljuset har Rehnquist utanför det haft betydligt mycket mer makt över det amerikanska samhället som chefsdomare.

Rehnquist har omtolkat konstitutionen och vänt utvecklingen som pågått sedan 1930-talet och handlat om att ge allt mer makt till kongressen, en aktivism som vänstern drivit på. Rehnquist var som federalist för delstaternas självbestämmande och ville begränsa kongressens makt. En filosofisk hållning han var ensam om när han tillträdde 1972, och skämtsamt kallades 'den ensamme riddaren' av sin stab av unga jurister. Men efterhand har han fått fler kollegor som delar den strikt federala filosofin. Före Rehnquist var elfte tillägget till konstitutionen, som just understryker delstaternas självständighet, närmast bortglömd. Nu ses tillägget som centralt.

Tom Curry i NBC pekar på två historiska domslut i HD i artikeln Chief justice shaped high court conservatism, nämligen USA mot Lopez 1995 och Morrison mot USA 2000. Det handlade om att kongressen i första fallet ville införa federal lag om skolsäkerhet, byggd på handelsklausulen i konstitutionen (Commerce Clause) som ger den federala nivån rätt att ingripa när det handlar om handel som berör mer än en delstat (denna paragraf används som kryphål för att stärka federala makten). Rehnquist började plugga igen kryphålet, förklarade att lagen stred mot konstitutionen och HD upphävde den. I det andra fallet ville president Clinton och kongressen göra brott motiverade av kön till federala brott, också det med hänvisning till handelsklausulen. Rehnquists HD upphävde lagen eftersom den inte handlade om handel och brottmål handläggs i delstaterna.

I EU kommer vi att få allt fler liknande motsättningar mellan EU-nivån och nationalstaterna. Vi skulle behöva mer av federal debatt, så att vi kan skriva en riktig konstitution för EU som följer Rehnquists filosofi: staterna ska ha makten och den federala nivån, EU-nivån, ska hållas kort, mycket, mycket kort.


Måndag 2005-09-05 / 14.00 länk
BORGERLIGA LAGET. Nu har också Aftonbladets Lena Mellin tippat hur en möjlig borgerlig regering kan se ut. Till namnen överensstämmer hennes spekulation väl med den här bloggens statsrådsdueller: 14 av 19 är desamma (om än på andra ministerposter). Mellin plockar bort, för centern Åsa Torstensson och Roger Tiefensee och lägger till Lena Ek och Eskil Erlandsson. För folkpartiet plockar hon bort Olle Wästberg och lägger till Karin Pihlsäter. För moderaterna plockar hon bort Tove Lifvendahl och Anne-Marie Pålsson och lägger till Johan Forssell, Gustaf Douglas plus tre till: Hans Wallmark, Chris Heister och Catharina Elmsäter-Svärd.

Men varför alls spekulera i statsråd? Jag tycker det gör nytta, förutom det spekulativa underhållningsvärdet: det sätter press på de individuella politiker som diskuteras att visa vad de går för och inte gömma sig bakom sin partiledare. De känner att kraven på prestation i valrörelsen ökar - och att möjliga belöningar finns. För partiledarna är det mindre kul, eftersom deras beslut när det verkligen gäller blir tuffare och känsligare om de väljer andra än dem det spekulerats om.


Måndag 2005-09-05 / 14.00 länk
GENERAL HONORE HAR TAGIT BEFÄLET I NEW ORLEANS. Han har 'John Wayne'-image, Lt. Gen. Russel Honore som nu leder räddningsarbetet med 40.000 trupper. Han är helt underbar i medieframträdanden och precis den typ av ledare som krävs i en sån här situation.

På frågan varför nationalgardet inte var på plats från början svarar han, ”Hade vi varit här i måndags hade vi också tillhört orkanens offer.” När han får frågor om varför det går långsamt och vems felet är: ”Du kan inte rösta bort vattnet”. Om sena matleveranser till arenorna säger han ”Om du haft 20.000 personer på middag någon gång, så vet du vad jag talar om. Om det var enkelt skulle det varit gjort.”

- Sedan han kom har folk satt fart, säger borgmästaren Nagin (demokrat) som själv mest gnällt i medierna och inte ens lyckades få stadens egna bussar att evakuera folk. Hundratals bussar blev stående och dränkta i två meter vatten.


Måndag 2005-09-05 / 8.45 länk
AMERIKANERNA GER BUSH GODKÄNT. Till skillnad från den politiska vänstern, den som svenska medier blint följer men på inget sätt respresenterar USA, anser det amerikanska folket att presidenten skött sig och inte bär skulden för räddningsarbetet. Det visar opinionsmätning från TV-stationen ABC News i natt. När det gäller långsamt räddningsarbete frågar man: ”Är det Bush fel?” 55 procent svarar: nej. Opinionsinstitutet Rasmussen visar liknande siffror: ”Hur har federala regeringen skött sig?” 53 procent svarat utmärkt, bra eller okej. 45 procent svarar dåligt.