Söndag 2005-08-28 / 20.31 TYSKLANDS VIKTIGASTE VAL PÅ 40 ÅR. Ledaren
Schroder - Merkel
i Financial Times slår fast att valet 18 september är det viktigate sedan 1969. Då bytte Tyskland från den marknadsekonomiska linje Ludwig Erhard och Wilhelm Röpke så
framgångsrikt genomförde efter andra världskriget och som skapade det tyska undret, till Willy Brandts socialdemokratiska blandekonomi som genom allt fler regleringar strypt den tyska ekonomin till sådan grad att den nu står absolut still.
Ska Tyskland få fart igen eller sjunka ännu djupare i kris och arbetslöshet? Angela Merkel får kritik för att vara för försiktig, men utnämningen av Paul Kirchhof till ekonomisk talasman och möjlig finansminister ger hopp. Han har föreslagit platt skatt på 25 procent och avskaffande av alla 418 kategorier av skattesubventioner.
Låt mig börja med en enkel mening som, även när jag skrev den, kändes ... modest i sitt budskap: 'Förhållandena för fångarna i Abu Ghraib har förbättrats dramatiskt sedan koalitionens trupper intog Bagdad'. Jag försvarar gärna det påståendet mot vilken företrädare från Human Rights Watch eller Amnesty som helst och jag vet redan att ingen av dem kan utmana det, och ännu mindre hävda att det är fel.
Precis så ska frågan ställas till alla så kallade freds- och människorättsaktivister. Deras alternativ, allt ifrån att aldrig ha invaderat Irak till att nu omedelbart lämna Irak, har och kommer att leda till obeskrivligt lidande och enorma bakslag för mänskliga rättigheter såväl i Irak som i en global skala. De sk freds- och människorättsaktivisterna är nyttiga idioter för fascister, tyranner och mördare. De bereder, i sin stollighet, marken för dessa barbarer och för kommande massmord. Tack vare president Bush och premiärminister Blair har humanitet och mänskliga rättigheter tagit flera steg framåt och utmanat återstående barbari i vår ofullkomliga värld.
Hitchens påpekar att världen på inga sätt har undsluppit totalitära ideologier efter kommunismens fall. Men vänstern uppträder som trotsiga barn:
Det finns, för det första, problemet med de distanslösa och pseudolegalistiska bokstavstrogna. I Sakis novel The Lumber Room triumferar den odygdige men smarte pojken Nicholas, som redan placerat en groda i sin gröt, över de vuxna som inte godkänner hans ursäkt för att inte äta upp sin nyttiga frukost: - Du sa att det inte kunde fanns
en groda i min gröt, men det är en groda i min gröt, upprepade pojken med intensiteten hos en skicklig taktiker som inte tänker ge upp sin position.
Barnslighet är en sak - de av oss som vuxit upp med denne underbare Edwardianske författare blev alltid glada att se de vuxna och bestämda bli obekväma och svarslösa. Men omognad hos vuxna är en helt annan sak och inte alls lika charmigt: 'Ni sa att det fanns massförstörelsevapen i Irak ... Bla, bla, bla' ... Den enda vilseledande strategin står de för som tror, eller låtsas, att Saddam Hussein inte var något problem.
Hitchen gör också upp med 1990-talet, då så många misstag begicks: Gjorde Bush den äldre rätt att låta Saddam Hussein sitta kvar efter Kuwaitkriget? Var det korrekt att så länge stå passiv inför den etniska rensning som de galna drömmarna om ett Storserbien resulterade i? Var det välbetänkt av Clinton att retirera från Somalia, eller klokt av FN att motsätta sig förstärkningar av FN-trupper i Rwanda?
Nästan ingen kommer ur 1990-talet utan grova felbedömningar, skriver Hitchens, som dock finner ett undantag: Det enda tal av en statsman som tål att läsas idag från det oärliga och låga årtiondet är det Tony Blair höll i Chicago 1999. Långtifrån att vara en amerikansk pudel kritiserade Blair Clintons senfärdighet i Kosovo och talade om insatser mot Irak medan Bush fortfarande var isolationistisk guvernör i Texas.
Giftigast är Hitchens när han svarar på en vanlig frågeställning om kampen mot terrorismen:
Fredsaktivisterna älskar att fråga: När och var kommer det att ta slut? Svaret är: Slutet kommer när en av sidorna ger upp eller besegras. Behöver jag tillägga att jag är övertygad om vilken sida det måste bli?
Beatrice Ask blir det enda statsrådet från Bildt-regeringen som kommer tillbaka. Det visar hur länge de borgerliga varit utanför makten - 12 år. Då var Ask skolminister. Just nu är hon moderaternas talesman i rättsfrågor. Hon är yrkespolitiker sedan ungdomen, vilket denna blogg inte uppskattar, men samtidigt behövs regeringserfarenhet i en ny regering där alla andra är färska statsråd. Hon blir sjukvårdsminister i socialdepartement. Ask är född 1956 i Sveg, Härjedalen, och har varit ordförande i moderata ungdomsförbundet, skolborgarråd i Stockholm och riksdagsledamot sedan 1994.
Ylva Johansson blev riksdagsledamot för vänsterpartiet 1988. Lämnade partiet och gick med i socialdemokraterna. Blev skolminister 1994 och slutade 1998 då kärleksaffär med statsrådskollegan Erik Åsbrink offentliggjordes. Efter några år som konsult kom hon tillbaka till regeringen förra året, då som vård- och äldreomsorgsminister. Johansson är född 1964 i Huddinge.
Duellen blir jämn, båda är politiska proffs och når ut mer än många andra: 3 poäng vardera, av 5 möjliga. (Fler
statsrådsdueller)
Murray har skrivit essä i nästa nummer av Commentary:
The Inequality Taboo. Har inte hunnit läsa ännu. Däremot håller jag med Sullivan när han menar att vänstern är fel ute när man vill förhindra resonemang om och analyser av människors olikheter. Analyser som tillför kunskap är bra, inte bara när det handlar om kvinnors sämre ställning gentemot män. Det som är fel är när man gör politik av fakta som exempelvis visar att en viss grupp har ett högre eller lägre medelvärde i IQ. Att göra politik på ras eller kön är fel, därför är rasism och feminism som politiska ideologer fel.
Lördag 2005-08-27 / 13.20 SVERIGES RADIO SABBAR REINFELDT-INTERVJU. När ekots
lördagsintervju med Fredrik Reinfeldt ska sändas får vi istället höra musik. Varför misslyckas Sveriges Radio sända just när moderatledaren ska intervjuas? När sändningen kommer igång hamnar man mitt i resonemangen och det känns rätt meningslöst. Intevjun är totalt förstörd. Hur kan detta ske!?
Det viktigaste med detta dokument [förslaget till konstitution för Irak] är att det framför allt är irakiskt. Det är formulerat av irakier och om det godkänns i folkomröstningen kommer det att representera folkets vilja. Självbestämmande förblir, så som det varit i ett århundrade nu, den enda verkliga grunden för uthållig internationell fred.
De ... neokonservativa har gjort mycket fel. De må ha varit naiva om hur enkelt och snabbt ett fritt Irak skulle resa sig ur Saddams ruiner. De må ha underskattat graden av etniskt, religiöst och politiskt motstånd mot demokrati. Men den kaotiska vägen till frihet som de vill knuffa in världen på förblir en bättre väg än alternativet, det förmodat realpolitiska synsättet på internationella affärer som vi försökt med förr. Det alternativet, är jag rädd, slutar i inget mindre än sympati för djävulen.
Den vanligaste attacken, som också fått stort utrymme i exempelvis Sveriges Radio, är att sunniaraberna skulle vara emot en federal struktur i den demokratiska staten. Men detta har ingenting med religiösa skillnader att göra, så som västerländska Saddam Hussein-nostalgiker låtsas, skriver Taheri. Skälet till att irakier önskar och sunniarabiska eliten inte önskar federalism är att den försvårar en framtida militärkupp i syfte att återupprätta fascistiskt styre under den gamla sunni-eliten. Om makten inte är centraliserad i Bagdad, försvåras varje kuppförsök.
Taheri påpekar också att de som gjort sig till sunniarabiska talesmän saknar demokratisk förankring, eftersom sunnierna bojkottade valet i januari. Först i kommande val och folkomröstning kan de folkliga ståndpunkterna bland sunniaraber göra sin röst hörd.
Wästberg är nu chef för Svenska Institutet. Dessförinnan bl a generalkonsul i New York, chefredaktör för Expressen, statssekreterare i Bildt-regeringen och riksdagsledamot. Har också varit styrelseordförande i Sveriges Radio och Stockholms Stadsteater. Wästberg är född i Stockholm 1945 där han också bor. Han är en ovanlig politiker, den med mest intellektuell framtoning jag kan komma på. Han har inte låtit partipolitiken dominera utan intar ett vidare och resonerande perspektiv, något en regering, som ju jobbar som ett lag och kollektiv, behöver. Och efter Marita Ulvskog och s-regeringens vanstyre i kulturen kan Wästberg höja sakområdet (utan att för den skull lova massa skattepengar).
Lena Hallengrens uppgifter får utbildningsministern ta hand om. Hon är född 1973 i Kalmar där hon blev SSU-ordförande och politisk sekreterare i Kalmar kommun. Sedan förbundssekreterare i SSU i Stockholm 1999 och statsråd 2002. Hon har inte gjort några avtryck i rikspolitiken.
Det här blir en av de mest ojämna duellerna. Hallengren får 1 poäng, Wästberg 4, av 5 möjliga. (Fler
statsrådsdueller)
Hillary Clinton har tänkt att i New York vinna omval till senaten 2006 med en mittenprofil och sedan fortsätta som moderat demokrat i presidentvalet 2008 för att vinna mittenväljarna och därmed Vita huset. Men nu kan hon stoppas av partiernas kärntrupper som kan vägra att acceptera en presidentkandidat som inte kategoriskt är emot Irakkriget. En radikal vänsterkandidat får dock mycket svårt att vinna över republikanerna.
Den svaga opinionen för Bush är dessutom inte av omedelbar maktpolitisk betydelse. Bush får inte ställa upp för omval. Och stödet för demokraterna är ännu sämre. Efter det 90-procentiga stödet för Bush i samband med 11 september-attacken, har han kontinuerligt tappat. Men tappet stannade upp så fort demokratiska partiet hade en frontfigur och motkandidat, först Howard Dean hösten 2003 och sedan John Kerry 2004.
Förklaringen? Det finns redan en effektiv anti-Bush opposition i Amerika - massmedierna. Vi behöver inte två!, skriver Kaus. Så länge ingen motkandidat finns till Bush, riktas alla kritiska ögon mot honom.
Därmed går utvecklingen mer emot Hillary Clinton än republikanerna, trots dystra opinionsmätningar för den republikanske presidenten.
... hur många demonstrationer minns du i väst mot Saddams ekoterrorism? Nehej, tänkte väl det. År 2005 får vi veta mest varje dag vad som händer i Irak [av negativt slag]. År 1995, just ingenting. Det är värt att påpeka emellanåt.
Laila Freivalds är född 1942 i Riga. Jurist som efter tjänstgöring i domstolar blev byrådirektör och generaldirektör i Konsumentverket. Justitieminister i Ingvar Carlssons regering 1988-91 och 1994-2000. Efter lägenhetsaffär och avgång direktör för Svensk Scenkonst. Tillbaka i regeringen 2003 efter Anna Lindhs död. Också som utrikesminister blev hon omstridd för sitt tvära humör som fungerade illa efter flodvågskatastrofen julen 2004. Har en mer juridisk än politisk framtoning.
Gunilla Carlsson är moderaternas utrikestaleskvinna, född 1963 och uppvuxen i Östergötland. Nu bosatt i Tyresö, Stockholms län. Carlsson var europaparlamentariker 1995-2002 och därefter riksdagsledamot. Andre vice ordförande i partistyrelsen sedan 1999. Har skapat sig en stark ställning i partiet genom att respektera grösrötterna och ha god personkännedom, ett gammalt politikerknep för att bygga förtroende. Hon talar, som de flesta andra, om utrikesfrågorna med ett inrikespolitiskt perspektiv, utom i europafrågorna där hon ofta försvarat Brysselbyråkratins ståndpunkter.
Duellen är jämn: 2 poäng vardera, av 5 möjliga. (Fler
statsrådsdueller)
Men hur i hela fridens namn kan länder som Egypten anklagas för tortyr? Dessa länder sitter ju i
Förenta Nationernas kommission för de mänskliga rättigheterna! Varför ger Förenta Nationerna sådant förtroende till länderna om de inte går att lita på?
Innan FN-tjänstemän riktar kritik mot västländer borde man sopa rent framför egen dörr och kasta ut diktaturerna ur FN:s organ. Så länge det inte sker har FN inget som helst trovärdighet, allra minst i frågor om mänskliga rättigheter.
Så var det under 1970-talet, ja. Men då var det
Thorbjörn Fälldin som tog ansvaret som borgerlig statsminister och fick ta smällarna för att hålla samman det borgerliga regeringsalternativet. Fälldin hade dock inte med sig sina egna partiaktiva om att etablera centern som det breda borgerliga mittenpartiet med 25-30 procent av väljarna, även om Fälldin fortfarande har det borgerliga rekordet i modern tid på 25,1 procent i riksdagsvalet 1973. (Olof Johansson och andra ville göra partiet till en grön sekt och lyckades väl med att åtminstone skrämma bort väljarna.)
Efter Fälldin tog moderaterna över som ledande parti på borgerliga sidan. Och i den positionen ser partiers villkor annorlunda ut, åtminstone om man vill att de borgerliga tillsammans ska vinna majoriteten i riksdagen och kunna kasta ut socialdemokraterna från statsrådstaburetterna. Man måste välja: plakatpolitik eller regeringsmakten.
Enligt min mening borde andra aktörer vara dem som hårdast driver samhällsdebatten när det gäller frihet, företagande och avregleringar. Den uppgiften kan inte ligga på partier som ska leda landet. Det är sorgligt att det finns så lite aktivitet i civilsamhället på den borgerliga sidan. Alla sätter allt hopp till politiska partier. Inte undra på att detta alternativ historiskt varit svagare än socialistiska sidan.
Nu försöker Europa att komma ikapp, skriver man. Och visst är det typiskt att EU:s intresse är liktydigt med böcker på tyska och franska språket. Detta trots att betydligt fler européer behärskar engelska än dessa två marginaliserade språk.
Varför Europa rent allmänt är på tillbakagång får också en kusligt tydlig illustration i jämförelsen mellan hur offensivt, effektivt och kundorienterat amerikaner kastar sig över den gigantiska uppgiften att digitalisera litteraturen, medan man i Europa för flera år sedan avsatte enorma offentliga anslag för digitalisering som resulterat i värdelösa system.
Medan Google och Amazon har en kommersiell utgångspunkt, betraktat sök-funktionerna som marknadsverktyg och därför från början bygger upp systemen så att de blir användarvänliga och lättåtkomliga för en bred allmänhet, har europeiska skattepengar fördelats som anslag till olika institutioner. De har genomfört introverta elitprojekt som är svåråtkomliga, svårsökta och utan kompatibilitet med andra digitaliserade system. Elmar Mittler, vid universitetsbiblioteket i Göttingen, talar om akademiska elfenbenstorn. Men tidningen ser en lösning:
Ett sannolikt scenario är att konkurrensen mellan Amerika och Europa, mellan privata och offentliga sektorn, till slut kommer att vändas till ett samarbetsprojekt. Bibliotek och förlag kan bidra med innehåll som de inte klarar att digitalisera på egen hand, medan Google kan stå för resurser och teknisk expertis.
Nygren är den ende i s-eliten som inte är utsliten och inte fullständigt utan förtroende. Han är ett fräscht namn, trots lång karriär i partiets tjänst (SSU-ordf, samordningsminister), dock på Riksbyggen och Saab de senaste nio åren - och därmed fri från alla affärer som befläckar nuvarande regering. Med honom skulle socialdemokraterna få den nytändning som inte kommer om man väljer Mona Sahlin, Pär Nuder, Thomas Östros eller Ulrika Messing.
Inrikesministern anklagar FN för att vara alltför upptagen av terroristernas rättigheter när man borde vara mer fokuserad på deras offer ... 'De mänskliga rättigheterna för dem som sprängdes i tunnelbanan i London den 7 juli är, för att tala klarspråk, viktigare än rättigheterna för folk som begår sådana brott.'
Tänk att det ska vara så svårt för politiker i Europa att följa Charles Clarkes exempel och stå på vår sida och hävda våra rättigheter, medan det alltid ömmas så otroligt om dem som vill döda oss, som vill spränga oss i bitar, som föraktar och hatar oss.
Efter partiledarna finns det ingen borgerlig politiker med en så tydlig profil som Björklund. Han drev frågor om ordning och reda i skolan långt innan det började bli en accepterad ståndpunkt och är därmed en av dem som skapat den opinion som nu råder. Så agerar de allra starkaste politikerna: de intar positioner de tror på även om de inte är populära, och ser till att de blir det. Björklund är född 1962 i Skene, Västergötland, och var yrkesofficer i försvaret från 1982. Slutade som major på Livgardet i Stockholm då han 1994 blev borgarråd i Stockholm. 1998-2002 skolborgarråd. Nu åter i opposition. Dessutom förste vice partiledare.
Ibrahim Baylan var ledamot i Umeås skolstyrelse och anställd som ombudsman när han blev skolminister. Har varit aktiv i SSU. Han är född 1972 i sydöstra Turkiet och kom till Sverige som 9-åring. Det var efter hård kritik för att det inte fanns någon invandrare i regeringen som Ibrahim Baylan rekryterades. Han har haft en del problem då han krävt att studier utförda på uppdrag av skolverket och som inte gav önskat resultat skulle dras tillbaka. Annars har han synts i mindre utsträckning än Jan Björklund.
Duellen har därför en klar segrare: Baylan får 1 poäng, Björklund 4, av 5 möjliga. (Fler
statsrådsdueller)
Det som gör mig upprörd i krigsmotståndet är själva infallsvinkeln på kritiken. Givetvis har USA begått misstag från dag ett – liksom man har gjort mycket rätt från första början. Det finns inget facit längst bak i krigsplanen. Felbedömningar och överraskningar hör till sakens natur.
Det är då det gäller att gå till fundamenta. Varför är USA i Irak? Vilket är det önskade utfallet? Hur når man målet på bästa sätt?
När det gäller svaren på dessa frågor står USA-kritikerna i bästa fall svarslösa, i värsta fall hänger man sig åt lögner och propaganda.
Det är hårda tag. Utvisning följer på varje uttyck av uppmuntran till och glorifiering av terrorism. Personer som uttryckt sådana åsikter ska heller inte släppas in i landet. De nya riktlinjerna förändrar inte lagstiftningen utan förtydligar vilka beteenden som leder till deportering.
Det är dags för övriga EU-länder att göra detsamma. Jag är emot inskränkningar i yttrandefriheten, men att glorifiera terrorism är inte bara en åsikt, det är uppvigling till mord. Det kan ett rättssamhälle inte acceptera.
Onsdag 2005-08-24 / 14.04 CORRENS VIDRIGA UNDFALLENHET. Östgöta Correspondentensledare idag är en skam. Den borgerliga tidningen visar samma sorts undfallenhet som Sverige visade på 1930-talet för dåtidens brutala ideologier. Man vrider oroligt händerna och ojar sig över att kampen för demokrati retar upp terroristerna. Inte får vi i väst provocera världens våldsverkare. Nej, vi ska krypa för dom, kyssa deras fötter och be ödmjukt och försiktigt om att inte bli halshuggna.
Corren delger inte sina läsare vad deras alternativet är, men det är uppenbart att man hellre ser regimer som mördar sin egen befolkning än att vi i väst lyfter ett finger för att upprätta värderingar om demokrati och likhet inför lagen.
Men Michael Ledeen
hänvisar i National Review till italienska bedömare som jämför Irak-utkastet med andra konstitutioner i Mellanöstern.
För det första finns det inte något [muslimskt] land i regionen som inte i texten erkänner sharia som antingen 'den enda' eller 'en betydelsefull' bas för nationens lagstiftning. Men medan exempelvis Iran säger att Allah är den enda källan till auktoritet, säger den irakiska konstitutionen att folket är den enda legitima källan för auktoritet. Detta är i sig revolutionärt ...
När utkastet firades deltog många kvinnor, glada över att de mänskliga rättigheterna garanterar religionsfrihet och minoriteternas rättigheter mm. Den nya konstitutionen gör Irak till en federal republik, inte en 'arabisk republik', vilket också det är revolutionerande i denna region ...
Det är viktigt att inte glömma bort att Irak har en annan kulturell historia än västvärlden. Vi ska verka så att demokrati etableras och att likhet inför lagen råder. Med dessa instrument kan barbariet utrotas globalt. Men vi ska inte göra öst till en avbild av väst.
Leni Björklund, född 44, började som folkbildningskonsulent i Skolöverstyrelsen och har varit kommunalråd i Järfälla och finanslandstingsråd i Stockholm. När hon utsågs till försvarsminister 2002 var hon generalsekreterare i Svenska kyrkan.
Mikael Odenberg, född 1953, är allmänpolitiker som rört sig över många sakområden under 15 år i riksdagen, just nu som ekonomisk talesman och på den tunga posten som gruppledare. Försvarsdepartementet behöver en väl förankrad minister som kan få ordning på ekonomin, och Odenberg har egenskaperna för det. Han är rak och hård i sina uttalanden, exakt vad försvaret behöver.
Duellen resulterar i 2 poäng för Björklund, 3 poäng för Odenberg, av 5 möjliga. (Fler
statsrådsdueller)
Tisdag 2005-08-23 / 22.56 'KOMMISSIONEN' TRÄFFAR ÖMMA PUNKTER. Första delen av SVT:s dramaserie
Kommissionen var ovanligt träffsäker i sin skildring av svensk beredskap i kris. Man tar upp kända svagheter, som polisens uråldriga radiokommunikation. Och belyser att vi fortfarande, 4 år efter World Trade Center, inte haft en seriös diskussion om vilken situation som råder vid och efter terrorattack: fred eller krig, eller något annat? Man kan ha invändningar mot att bedöma det som krig, så som president Bush gör. Men ännu mer fel är att betrakta det enbart som ett brott för polisen att ansvara för.
Gillar också att serien visar att erfarenhet och handlingskraft har betydelse. En höjdpunkt är när borgerlige före detta ministern kör tufft diplomatspråk med rysk säkerhetstjänst på telefon.
Han pekar först på att pakistanska muslimer, som var framträdande i Londonattentaten, och andra muslimer som inte kommer från Mellanöstern, har sina rötter i en mindre militant riktning av islam. Men man har i exil blivit mottaglig för saudisk pan-islamism som inte gör skillnad mellan politik och religion. Detta trots att araber betraktar dem som omvända hinduer och en sämre sorts muslimer.
Mihir Bose menar att dessa muslimer borde söka sina rötter hos exempelvis Syed Ahmed Khan som i Indien på 1800-talet utverkade samarbete med de brittiska kolonialherrarna, vilket var möjligt eftersom båda respekterade skillnaden mellan politik och religion.
Och det är förmågan att göra denna skillnad som definierar moderata muslimer, menar Mihir Bose. Men dagens muslimska ledare i Storbritannien, som Sir Iqbal Sacranie, vägrar göra detta enkla men nödvändiga ställningstagande. I en BBC-intervju nyligen vägrade Sacranie att svara på varför han bojkottade minneshögtid för förintelsens offer men deltog i begravningen av Sheikh Yassin, Hamas' chefideolog som rättfärdigade självmordsbombningar.
Även om svenska medier försiktigt, försiktigt börjar tillåta diskussion om islamism, som Studio Ett i P1 igår, handlar det om att utmåla terroristerna som en marginell företeelse. Och ingen har påstått något annat. Den intressanta frågan är ju hur den muslimska majoriteten i Sverige och Europa håller sig till denna marginella grupp och deras åsikter. Och då inte bara ta avstånd från terrordåd, utan förklara vad man anser om deras åskådning. Det finns en fråga som jag skulle vilja ställa till alla ledande muslimer: Vill du införa sharialagar i Europa?
Muslimer som söker de rötter Mihir Bose pekar på, och som gör skillnad på politik och religion, kan rakt och enkelt svara: nej. Alla som börjar glida på svaret delar i väsentliga delar terroristernas världsbild. Hur många dessa är vet vi inte. Västerländska medier gör allt för att inte ställa frågor som skapar klarhet.
Göran Persson sa i radiointervju i november 1996: Det är slående vad politisk stabilitet betyder för ett lands ekonomiska utveckling när man ser det kinesiska exemplet.
Detta ledde till misstroendevotum i riksdagen. I den debatten sa statsministern: Jag gjorde också en jämförelse mellan den ekonomiska utvecklingen i Kina och i Ryssland. För tydlighetens skull vill jag understryka att det i denna jämförelse givetvis inte ligger någon värdering av samhällssystemen i de båda länderna. Jag har aldrig hyllat eller lovordat den politiska stabiliteten i Kina. Det är absolut självklart att jag förordar den demokratiska utvecklingen i Ryssland framför den kinesiska enpartistaten.
Alla kan se att Persson i efterhand bytt ut politisk stabilitet mot ekonomisk utveckling. Det är viss skillnad i innebörd mellan dessa uttryck, eller hur?
Och studerar man Leijonborgs tal
(pdf), så är det något ovanligt att Kina nämns 14 gånger. Men Leijonborg gör det Persson i efterhand ville få det till, och talar om den ekonomiska utvecklingen:
Diktatorerna behåller sina grepp i flera länder. Kina har under ett antal år lyckats kombinera
superkapitalism med diktatur. Att världens största land förvägrar sin egen befolkning politisk
frihet är en orimlighet och en säkerhetspolitisk riskfaktor ...
Vi måste också bli företagsammare som nation. I Kina startas ett nytt företag varje minut.
Sverige har lägre andel företagare än andra jämförbara länder.
Leijonborg kunde givetvis varit tydligare med att utmåla Kina som en allvarlig konkurrent på världsmarknaden och att det är därför vi också måste skärpa oss och bli flitigare, men det råder ju ingen tvekan om att han talar om Kinas ekonomi, inte politik. Och senare i talet tar han avstånd från att sälja vapen till Kina: Idén från några medlemsländer att börja sälja vapen till Kina, utan tecken på en mer försonlig hållning mot Taiwan eller tecken på större respekt för mänskliga rättigheter, var ett sådant solospel, som djupt skadade unionen.
Så att Leijonborg skulle blivit diktaturkramare är bara socialistiska drömmar.
Tisdag 2005-08-23 / 10.14 MULTIKULTURELLT OMTÄNKANDE I Washington Post-artikeln
Multiculturalism's Many Challenges analyseras skillnaden mellan USA och det Europa där multikulturalismen svepte fram innan länderna hade utvecklat en filosofi för att hantera den. I USA kan varje immigrant göra Amerika mer amerikanskt, som president Bush sagt, eftersom konstitutionens filosofi från början utgick ifrån att skapa ett samhälle av immigranter. Europeiska nationer bygger däremot på gemensamma traditioner, delad historia och tom delade gener.
Brittiska labour har på senare år börjat erkänna problemet och har förändrat medborgarskapsceremonin. Nu ställs krav på att nya medborgare officiellt förpliktar sig att vara lojal mot Förenade kungariket och att man fullgör sina skyldigheter som brittisk medborgare. Några veckor före Londonbomberna la inrikesdepartementet fram ett förslag om kunskapsprov som måste klaras före medborgarskap.
Detta förslag har av många ansetts löjligt, men det representerar ett viktigt om än inte perfekt steg mot att etablera en uppfattning om vad det betyder att tillhöra den nationella gemenskapen, skriver tidningen, som citerar författaren Kenan Malik: Multikulturalism som upplevd erfarenhet berikar våra liv. Men multikulturalism som politisk ideologi har skapat ett stam-samhälle av Storbritannien utan politiskt och moraliskt centrum.
Den gamla världen, Europa, måste finna vägar att skapa samhörighet i tider av massmigration. Den hittillsvarande multikulturella hållningen om att vad-som-helst-duger, fungerar inte.
Sven-Erik Österberg är med i den hårda konkurrensen om mest anonyma minister i nuvarande regering. Han föddes 1955 och började som lant- och skogsarbetare, sedan ombudsman i skogsarbetarförbundet, kommunalråd i Skinnskatteberg, riksdagsledamot och sedan förra året minister.
Anna Ibrisagic är född i Bosnien 1967 och kom till Luleå på julafton 1992. Var vd i Norrbottens Handelskammare tills hon 2002 blev riksdagsledamot och europaparlamentariker 2004. Hon har suttit i kommunfullmäktige i Luleå och ingår sedan 2001 i moderaternas partistyrelse.
Ibrisagic är en frisk fläkt med en tydlig övertygelse och lite rakare än många andra politiker, även om hon inte synts utåt. Hon får i regeringen avlasta finansministern på samma sätt som Österberg gör idag. Duellen slutar: Österberg 1 poäng, Ibrisagic 2 av 5 möjliga. (Fler
statsrådsdueller)
Hunder säger att han är väl medveten om demokratiska partiets insatser för att hjälpa minoriteter; han menar att det inte betyder att de har förtjänat hans röst 40 år efter medborgarrättskampen. Andra frågor är viktigare för honom, som privatisering av pensionerna, lägre skatter och företagandets utveckling. 'Jag är en stark anhängare av att det ska finnas möjligheter för amerikaner - rika, fatiga, gamla och unga - att investera', säger han.
Gallup menar att det är för tidigt att säga om de tecken som syns på att fler yngre svarta röstar republikanskt är en långsiktig trend, Det finns antydningar om att nåt är på gång där ute, säger Gallups Jeffrey Jones.
Mätningar i USA må visa att amerikaner i lägre utsträckning stöder insatserna i Irak i takt med att självmordsdåden och vägbomberna fortsätter. Men Pew visar att dessa attacker förändrar opinionen i muslimska länder där man i ökat utsträckning vänder sig mot terrorister för att istället stödja demokratisering. Muslimer runt om i världen tar notis om att Irak, om än skakigt, utvecklar representativt styrelseskick ...
För två generationer sedan ändrade amerikaner, till priset av hundratusentals döda, mentaliteten i Tyskland och Japan. Pew:s attitydundersökningar ger oss skäl att tro att dagens amerikaner, till betydligt lägre pris, förändrar mentaliteten i den muslimska världen.
Här i bloggen kampanjas det för en svensk återgång till enmansvalkretsar och den här artikeln visar varför det behövs. Att också utvecklingsekonomen Hernando de Soto ser det så är riktigt kul att upptäcka. Ska demokratin inte sota igen, måste det proportionella valsystemet som bara har en vinnare, eliterna, avskaffas.
Sydsvenskan:
Att ställa krav är nödvändigtvis inte av ondo.
Men när ett liberalt parti värderar kravretorik högre än värnet av den enskilda individen är det något som är galet.
Göteborgs-Posten:
Signalen att medborgarna inte bara kan ställa krav på samhället utan också har skyldigheter tycks hittills ha varit framgångsrik. I varje fall har folkpartiet inte förlorat sympatisörer - man lyfte sig till och med i lördagens mätning från Skop. Däremot riskerar man att förlora karaktären av att vara det liberala partiet.
Med kraven förknippas folkpartiet med ett myndighetsperspektiv.
Upsala Nya Tidning:
Intrycket av tre dagars intensiva debatter är att den mer "kravmärkta" politiska inriktning som folkpartiet sedan några år står bakom på det hela taget är väl förankrad i partiet. Samtidigt är det tydligt att det finns en olust bland många folkpartister över att partiets nya image överskuggar det socialliberala ideologiska arvet
Jag kan för mitt liv inte förstå varför krav på att inte misshandla, krav på att inte stjäla och råna, krav på att inte störa undervisningen genom att prata i mobiltelefon, varför dessa krav inte skulle vara del av en liberal politik. Tvärtom är det ju innersta kärnan i en politik som respekterar individen: hon och han ska inte störas av dem som inte kan följa de normer som visar alla respekt.
På något sätt tycks det socialliberala etablissemanget mena att liberalism står för kaos där den starke kan slå sig fram, håna och förakta andra människor och bete sig allmänt svinaktigt åt. Är det dessa individer socialliberalismen hyllar som mänsklighetens ideal?
När Göteborgs-Posten förknippar krav med myndighetsperspektiv visar man på en häpnadsväckande hållning. Krav och ansvar är alltså något individerna inte klarar av, utan något som ligger på myndigheterna. Individerna är ansvarslösa och att ställa krav är detsamma som polisstat eftersom bara myndigheters övervakning kan få medborgare att uppträda ansvarsfullt. Fy fan vilken människosyn!
Varifrån 'snällismen' kommer vet jag inte, men den har sedan 1970-talet orsakat ett fruktansvärt lidande genom att inte ta destruktiva beteenden på allvar och få stopp på dem. Istället har människor kunna förstöra sina egna och många andra människors liv eftersom man i snällismens anda håller sig passiv och tycker lite allmänt synd om dem som drabbas, men vägrar samtidigt att gripa in och få stopp på skiten. Snällismen har lett till en allmän upplösning av moralen som gör att alla känner sig mer osäkra och otrygga. Är det liberalism?
Av de som försvarar flummeriet har jag aldrig hört en seriös och uttömmande analys av varför snällism skulle vara att respektera individen och på vilket sätt det gör samhället bättre. Kan någon tipsa mig om en sådan argumentation, vore jag mycket tacksam.
I en redan trängd situation för skogsnäringen, efter vinterns storm som fällde stora delar av södra Sveriges skogar, stödde Pappers och Metall sympatiåtgärder (som övertidsblockad) för strejkande finska pappersarbetare, trots att svensk skogsnäring följer ingångna avtal till punkt och pricka. Det är orimligt att företag kan dras in i konflikter när det finns ett gällande kollektivavtal, menar Tiefensee, som är riksdagsledamot från Flen i Sörmland, född 1967.
Hans Karlsson reagerade mycket starkt mot centerns krav på att inskränka arbetsrätten på denna punkt. Att försämra rätten till sympatiåtgärder är högerpolitik, menar han. Karlsson är född 1946 och arbetade som målare innan han gjorde facklig karriär. Var LO:s avtalssekreterare från 1994 fram till 2002 då han blev minister.
Det här blir en svår duell eftersom Karlsson med sin stabila förankring i arbetarrörelsen är en mycket trovärdig, bullrig och effektiv opinionsbildare för facket. Tiefensee har visat att han vågar ta debatten, det gäller att slipa argumenten och vinna dragkampen om vad som är 'rättvist'. Som läget är nu får Karlsson 4 poäng mot 2 för Tiefensee, av 5 möjliga. (Fler
statsrådsdueller)