Söndag 2005-08-21 / 20.50länk EFTER PARTIERNA. Matt Bai pekar i New York Times-artikeln
Machine Dreams på att amerikaner kan engagera sig och påverka politiken på nya sätt:
Faktum är att America Coming Together, ACT, representerar den första seriösa utmaningen av industrisamhällets partistrukturer. Före [mångmiljardären George] Soros pumpade in pengar i ACT trodde vänsterns donatorer att det bara fanns en kanal in i politiken, att direkt stödja partier och deras kandidater, vilka båda betraktade dem som inte mycket mer än pengamaskiner med lite irriterande krav på att bli lyssnade på. Genom ACT har Soros ... visat demokratiska partiet, och många republikaner, att det finns ett nytt sätt att påverka och att det inte krävde trohet till en ineffektiv partiapparat. Efter denna upptäckt ... finns ingen väg tillbaka.
På detta sätt har ACT banat vägen för tiden efter partierna. Vi går in i en period då kraften och innovationerna i amerikansk politik inte utvecklas i partihögkvarter i huvudstaden utan i decentraliserade nätverk med grupper av gräsrötter, donatorer och internetkreatörer, som tycks bli alltmer sammantvinnade med varandra ... Var det verkligen förnuftigt att förvänta sig att samma uppifrån-och-ner system som styrt amerikansk politik sedan [1800-talet] att på något sätt överleva den tekniska revolutionen oförändrad? Till slut, med ACT som en bro från politiska rörelser från förr till de som nu kommer, påskyndas den kaotiska processen mot ökad demokratisering ...
Den här utvecklingen visar hur vitalt och rörligt det amerikanska samhället är, när medborgarna får avgöra vilka samhällsaktiviteter de vill lägga sina pengar på, istället för att resurserna går i skatt och partierna i diktatorisk högfärd bestämmer hur mycket de ska ha av medborgarna för sina kampanjer.
Söndag 2005-08-21 / 18.15länk ELIE WIESEL: WHAT NEXT? Nobels fredspristagare Elie Wiesel är i artikeln
The Dispossessed i New York Times orolig över vad som kommer att hända efter israelernas tillbakadragande från Gaza. Han tycker det saknas en kollektiv gest när detta kapitel nu avslutas: palestiniernas. Istället för att visa återhållsamhet och respekt när Israel vidtar denna mycket smärtsamma åtgärd, firar palestinierna som om man vunnit ett militärt slag.
Varför dessa ord av varning? Eftersom jag i maj, vid en officiell middag hos Jordaniens kung Abdullah, talade med den palestinske premiärministern Ahmed Qurei. Min fråga vad han tyckte om Ariel Sharons modiga beslut om Gaza, viftade han bort och sa med förakt: 'Det är inte värt någonting, betyder ingenting. Om Sharon inte omedelbart förhandlar om definitiva gränser kommer resultatet att bli en katastrof.' ...
Optimismen inom mig vill väldigt mycket tro att det bara var ord. Gaza är, trots allt, bara ett kapitel i en bok som till slut måste handla om fred.
Ja, västvärlden måste nu börja ställa krav på palestinierna. Deras genomkorrumperade administration måste börja fungera och visa att man är kompetent nog att bilda en stat. De kan inte fortsätta spela offer utan ansvar. För så kan man inte leda en nation.
Söndag 2005-08-21 / 11.10länk JÄMNARE INFÖR NORSKA VALET? Norge håller stortingsval 12 september. Den borgerliga regeringen under Kjell Magne Bondevik ligger illa till. Aftenpostenspartibarometer inför sommaren visade en klar ledning för ett nytt rödgrönt block där senterpartiet ingår:
51,6 procent medan regeringsunderlaget fick 44,8 procent.
Men i
TV-debatt i veckan ansågs statsminister Bondevik vunnit över arbetarpartiets Jens Stoltenberg. Alla vet ju att mycket kan hända under de sista veckorna före ett val.
Söndag 2005-08-21 / 10.30länk JÄMNT INFÖR TYSKA VALET. På fredagen publicerades flera opinionsmätningar som visar att oppositionsledaren Angela Merkel vänt en svikande trend under sommaren och åter får en majoritet inför förbundsdagsvalet 18 september. Det är dock väldigt jämnt: kristdemokraterna får 43 procent och liberalerna får 7 procent, medan socialdemokraterna ligger på 29 procent, det nya vänsterpartiet (DDR:s kommunistparti) på 8 procent och De gröna på 9 procent. Se
Reuters och
DPA.
Jens Orback fick häromåret ingen succéartad start som minister trots sin mediebakgrund. Mostrar och hästar ledde till ett ordentligt magplask som han aldrig hämtat sig ifrån. Orback föddes 1959 och bor i Stockholm. Är civilekonom och var departementssekreterare innan han blev journalist och programledare i SVT.
Barbro Holmström, född 1952, är minst sagt anonym som minister och kanske mest känd som svärmor till golfspelaren Tiger Woods. Holmberg har varit informationssekreterare och redaktör, bl a för Tidskriften Socialpolitik innan hon blev sakkunnig i UD och senare generaldirektör i Migrationsverket. Alltså en tjänstemannakarriär, inte politisk. Hon är, liksom Orback, ny på sin ministerpost och har inte satt några avtryck efter mer färgstarka företrädare.
Cecilia Malmström är en effektiv, engagerad och påläst politiker som får reda ut de skatbon som Margareta Winberg och Mona Sahlin lämnat efter sig på de här politikområdena. Det handlar om starkt politiskt laddade frågor där det är lätt att trampa fel. Det blir en tuff uppgift för Malmström, men hon borde klara det bättre än nuvarande ministrar. Hon är född 1968 och bor i Göteborg. Fil.dr i statskunskap och universitetslektor i bl a europeisk politik, invandringspolitik och terrorism innan hon 1999 blev europaparlamentariker.
Duellen vinner Malmström med 3 poäng mot de 2 poäng som Orback och Holmström får tillsammans. (Fler
statsrådsdueller)
Lördag 2005-08-20 / 19.06 AMERIKA BÖR STRUNTA I EUROPA. I essän
More Continental Drift? i The American Enterprise menar historikern Victor Davis Hanson att USA har allt mindre gemensamt med Europa och att det är lika bra, med tanke på att den socialistiska och hårt beskattade kontinenten sjunker ner i fattigdom och allt hårdare motsättningar med minoriteter som inte assimileras. Allt medan USA bara blir rikare, också immigranter som snabbt och lätt assimileras in i det amerikanska samhället.
En europeisk besökare på min gård som tillhör den professionella medelklassen var överraskad när jag visade honom ett näraliggande område med nya förortsvillor där första generationens mexikanska invandrare lever - i ett av de minst välbärgade områdena i Kaliforniens inland. 'De verkar ha det bättre ställt än mig!' förklarade han. I en global mening är de just det, även utan skattesubventionerad kollektivtrafik, daghem och lagstadgad sex veckors semester.
Victor Davis Hanson är trött på den pubertala anti-amerikanska kritiken från européer och vill att USA drar tillbaka alla trupper från Europa. Amerika måste visa att retoriken får konsekvenser.
Och något som verkligen lockar mig är hans förslag om att åt 'europeiska dissidenter' skapa ett snabbspår för immigration till USA:
Att välkomna folk från Europa som vill delta i det amerikanska experimentet skulle sända en mäktig påminnelse till de europeiska eliterna om att det fanns skäl för deras förfäder att en gång lämna sina hem. Särskilt gynnsamma immigrationsregler bör ersätta det militära samarbetet [i Nato.]
Ja, det vore helt riktiga åtgärder. Europa måste ta konsekvenserna av sin anti-amerikanism eller lägga av med sitt tramsigt trotsiga beteende. Väljer man det första, skulle jag mycket väl kunna tänka mig att ta snabbspåret in i ett mer öppet samhälle.
De senaste 30 åren har dessa kostnader skjutit i höjden på groteskt sätt. Det är här staten förblöder. Det är en huvuduppgift för regeringen att vända utvecklingen. Och eftersom det sedan länge visat sig att de olika systemen är kommunicerande kärl (minskar kostnaderna i en försäkring ökar de i en annan), måste ett helhetsgrepp tas.
Här i bloggen har Morgan Johansson gått under titeln 'förbudsminister' eftersom han knappt kan öppna munnen utan att föreslå nytt förbud eller tvång. Han är född 1970 i Höganäs, Skåne. Politisk broiler som började i SSU, blev riksdagsman och som 32 åring minister. Eftersom förbud är ett populärt tema i svensk samhällsdebatt är han en flitigt och ofta synlig aktör.
Anne-Marie Pålsson är en ovanlig politiker, eftersom hon nog är mer känd som professionell ekonom än som riksdagsledamot, dels från program som Ekonomiska klubben, dels som samhällsdebattör, exempelvis mamma till pigdebatten. Hon är docent i nationalekonomi vid Lunds Universitet, efter studier vid bl a University of California. Hon är född 1951 och bor i Lund. Riksdagsledamot sedan 2002. Just eftersom Pålsson mer är ekonom än partipolitiker är hon en lämplig minister att ansvara för socialförsäkringarna där de borgerliga har lite olika idéer om vad som behöver göras.
Både Johansson och Pålsson är tydliga profiler, men mycket olika. Det ger högt utslag: Johansson får 3 poäng, Pålsson 4, av 5 möjliga. (Fler
statsrådsdueller)
Häromdagen skrev New York Times om Murdoch and Clinton: An Unlikely Alliance.
Så länge Bill Clinton satt i Vita huset var Murdoch en skoningslös kritiker av honom. Men en verklig avspänning, motiverad av politiska och affärsmässiga behov, är helt klart på väg mellan senatorn Hillary Clinton och Rupert Murdoch, skriver tidningen. Det har märkts de senaste veckorna då New York Post har skrivit betydligt elakare om Hillary Clintons utmanare i nästa val, republikanska Jeanine Pirro, än om henne. Murdoch avskyr amatörer och förlorare. Och han har stor förmåga att se vem som kan bli vinnare. Och Hillary Clinton är en sådan. Att hon är vänster och han är höger, är då en mindre viktig aspekt. Särskilt som Clinton inte utmanas av Rudolph Giuliani eller någon annan stark och framgångsrik högerman.
Murdoch har gjort likadant i Storbritannien. I Anthony Seldons aktuella biografi Blair framgår hur Murdoch kommit att avsky Thatchers efterträdare John Major och blivit nyfiken på den unge nye partiledaren i labour som tog stora risker i reformeringen av sitt parti. För att testa Blair bjöd Murdoch in Blair för att hålla föredrag på chefskonferens i Australien. En av Murdochs medarbetare säger i boken att de inte räknade med att Blair skulle tacka ja, av politiska skäl. (Det skulle bli rubriker om att labourledare åker till Murdoch.) Men Tony Blair blev glatt överraskad av inbjudan och tackade genast ja, för han vill vinna lika intensivt som Murdoch och ville försöka vinna publicistens förtroende så att attackerna i åtminstone The Sun kunde tonas ner.
Enligt medierapporter i juli 1995 gjorde Blair inga uppenbara eftergifter till Murdoch i sitt föredrag, men Murdoch uppfattade ändå Blair som stimulerande, en intressant politiker - och en vinnare. Därför bytte landets största tidning The Sun partisympati inför valet 1997 och stödde labours Tony Blair.
För mig är detta bevis på vilket öppet sinne Murdoch har. Han sitter inte fast i politiska detaljer och inte i eviga politiska lojaliteter, utan bedömer människor och idéer utifrån hur starka de är inför den framtid vi har att möta. När han såg hur alla TV-stationer i USA var vänster, startade han Fox News för att ge tittarna alternativ. Självklart blev det en kommersiell framgång, samtidigt som yttrandefriheten kraftigt stärktes.
När vi lägger all skuld utanför oss själva mister vi kontrollen över den. Bättre att svälja förtreten. Låta oss kränkas ibland men inse att det inte är hela världen. Inte gråta eller ta till våld. Inte stämma. Sluta sjukskriva oss för minsta lilla. Nästa gång någon ger dig fingret, le. Livet är för kort för vrede.
Tove Lifvendahl är född 1974 och uppvuxen i Arbrå, norr om Bollnäs i Gävleborgs län. Hon har fil.kand i historia och blev efter studierna ordförande i Moderata ungdomsförbundet. Är nu egen företagare med inriktning på socialt entreprenörskap och sitter i partistyrelsen. Har varit volontär i Stadsmissionen. Och på privat middag hemma hos Nelson Mandela.
Är det något som behövs i biståndspolitiken är det nytänkande. Även om en del hänt i sak, så sitter bilden kvar om allmosor utdelade till diverse socialistiska diktaturer. Det krävs tuffa krav och hjälp med att utveckla rättsstat, respekt för äganderätten, demokrati och entrenörskap för att Afrika och andra tillbakasatta regioner ska kunna lämna svält och fattigdom bakom sig. Västvärlden kan bäst bidra genom frihandel, inte bidrag. Lifvendahl kan med orädd attityd göra upp med de gamla perspektiven.
Carin Jämtin har gjort karriär genom SSU, partiet och Olof Palmes Internationella Centrum innan hon 2003 blev minister. Jämtin bor i Sätra, söder om Stockholm och föddes 1964. Mest känt är kanske hennes utbrott mot att Israel skyddar sig mot terroristattacker genom en mur, som hon kallar ”vansinnigt sjuk” och ”fördjävlig”. Men Jämtin står också för lite nytänkande genom att ifrågasätta det inflytande diktaturer har över FN (se
här).
Medier har uppmärksammat en
fatwa mot terrorism från Council on American-Islamic Relations, CAIR, och Fiqh Council of North America på initiativ av 18 muslimska akademiker. Man slår fast att alla terrorhandlingar som riktar sig mot civila är förbjudna enligt islam. Låter bra. Men experter på islamism påpekar att fatwan inte innehåller någon definition av varken 'terrorism' eller 'civila', något som är väsentligt i detta sammanhang med tanke på att exempelvis CAIR-talesmannen Ghazi Khankan försvarar självmordsbombare i Israel med motiveringen att israeler inte är civila.
En närmare granskning av undertecknarna visar snart att minst en av dem, Muhammad al-Hanooti, har propagerat för jihad mot de otrogna amerikanerna och britterna. Ordföranden i Fiqh, Taha Jaber Al-Alwani, har visat sig ha samröre med terroristfinansierande verksamhet i Virginia. En annan av undertecknarna, Fawaz Damra, har blivit av med sitt amerikanska medborgarskap sedan det uppdagats att han ljugit om sina band till palestinska Islamic Jihad. Och ordföranden i CAIR har offentligt sagt sig stödja Hamas.
Det går alltså inte bara att ta folk för vad de säger. Man måste be dem definiera vad de menar med varje ord. Och kontrollera vad de sagt och gjort i andra sammanhang.
Jacoby finner dock ett antal verkligt moderata muslimer och citerar kloka ord av Anouar Boukhars, arméläkaren Zuhdi Jasser, Mansoor Ijaz, Ahmed al-Rahim och Kamal Nawash.
Lyckligtvis finns det modiga, hederliga moderata muslimer för vilka avståndstagande från terrorism inte handlar om PR utan om att rädda sin religion från barbarism och totalitarism. Dessa röster, inte CAIR och dess gelikar, förtjänar vårt erkännande.
Så är det, men Jeff Jacoby ändrar inte
mitt intryck om att de förnuftiga ännu bara är dissidenter och enskilda individer, medan de mäktiga i den muslimska världen varken tagit avstånd från terrorism eller bekämpar fundamentalister. Var är mullorna, ayatollorna och imamerna?
Både Roosevelt och Bush möter också samma sorts anklagelser om att manipulera underrättelseinformation. Medan Bush anklagas för manipulation för att starta krig, hävdas att Roosevelt medvetet struntade i varningar om anfall mot Pearl Harbor. Senatorer anklagade Roosevelt för att inte lyssna på militärernas råd, något Bush också får höra.
I en strikt och kortsiktig militär mening hade Roosevelts kritiker rätt, precis som Bushs kritiker idag. Tyskland utgjorde inte ett omedelbart militärt hot mot USA på det sätt som Japan gjorde. I en fascinerande parallell till Bush och Irak, var Roosevelts motiv för att först besegra Tyskland en rädsla för att nazisterna skulle utveckla atomvapen. Efter andra världskriget kunde underrättelsetjänsten konstatera att Tyskland (precis som Saddam Husseins Irak) inte hade mycket av massförstörelsevapen ...
Hoten vi möter idag är mer svårbedömda än under andra världskriget. Men de strategiska principerna förblir desamma. Bushs kritiker, liksom Roosevelts, brister i sitt tänkande eftersom de saknar en övergripande strategi.
En sådan strategi handlar inte bara om att besegra fiender, utan också om att besegra dem på ett sätt som leder till en så gynnsam efterkrigsutveckling som möjligt. Kan någon på allvar betvivla att en seger över al-Qaida utan att förändra den politiska situationen i Mellanöstern, som bäst är en tillfällig seger? Bush, liksom Roosevelt, förstår att det bara är med politisk transformering som förutsättningarna för långsiktig fred kan förbättras.
Det betyder att jordbruksdepartementet avskaffas. De borgerliga bör i linje med sin strävan att minska byråkratin börja med regeringskansliet, varför inte starta med att minska departementen från 9 till 8 (-11%) och antalet statsråd från 22 till 19 (-14%). Gott ledarskap kräver att man gör som man säger och ska statsförvaltningen bantas måste politikerna gå före och minska sin egen kostym. Den nya kombinationen jordbruk och småföretag inom näringsdepartementet ger dessutom en mer framtids- och marknadsinriktad portfölj än att sitta i eget litet departement vars historia sedan departementet skapades år 1900 präglats av jordbruksstöd.
Ann-Christin Nykvist har som civilekonom gjort karriär som regeringstjänsteman, statssekreterare och generaldirektör i Konkurrensverket. Hon framstår mer som en tjänsteman än politiker och kommer säkert inte att märkas i valrörelsen. Hon är född i Stockholm 1948 där hon också bor.
Åsa Torstensson är en av centerpartiets tyngsta företrädare i egenskap av riksdagsgruppens ordförande och ledamot i partistyrelse och verkställande utskott. Torstensson är också ordförande i den borgerliga alliansgruppen för tillväxt och företagande. Så som framgångsrikt kommunalråd i Strömstad hade hon inte tänkt bli riksdagsledamot, men kryssades in i första personvalet, 1998. Född 1958 i Strömstad, där hon bor. Är socionom men sitter i riksdagens finans- och näringsutskott.
För att vara en så framträdande partipolitiker är Åsa Torstensson förvånansvärt anonym - alltså en typisk centerpolitiker med stark lokal förankring, samtidigt okänd på riksplanet. Men på ett märkligt sätt tycks allt högre position i det egna partiet betyda allt mindre utåtriktad opinionsbildning. Torstensson har exempelvis i kvällstidningen GT:s rankinglista över västkustens mäktigaste rasat från plats 49 till 64 i år. Den här introverta hållningen måste hon ändra på för att kunna bidra till en borgerlig seger.
I bloggens betygsättning spelar opinionsbildning och utåtriktat ledarskap stor roll. Därför blir duellen jämn: 2 poäng vardera, av 5 möjliga.
(Del 1:
justitieminister, del 2:
socialminister, del 3:
samhällsbyggnadsminister)
Onsdag 2005-08-17 / 23.15 BÖCKERNAS NAPSTER - GOOGLE. I dagens ledare i Los Angeles Times,
The book on Google, diskuteras sökmotor-företagets senaste projekt, att digitalisera böcker och göra dem delvis tillgängliga genom sökmotorn - utan tillstånd från copyright-innehavarna. Upphovsrätten är därmed genom internet i fara inte bara för musiker och skivbolag utan också för författare och förläggare. Respekten för äganderätten urholkas och utkomstmöjligheter för dem som är kreativa försämras. Samtidigt är det ju en enorm service för oss medborgare som skulle komma närmare än mer kunskap och budskap.
Onsdag 2005-08-17 / 20.50 BINGO FÖR REGERINGEN MEDIEKNEP. SVT:s Rapport toppade idag med nyheten:
Barnbidraget höjs redan i oktober. Så gör man för att få maximal reklam för sina julklappar till folket: först presenterar man förslag om höjt barnbidrag från 1 januari. Nyhet! Nyhet! Efter en tid säger man att denna en och samma barnbidragshöjning införs vid annat datum. Nyhet! Nyhet! En händelse - två nyhetsrundor. De borgerliga saknar den här fingerfärdigheten. Eftersom journalisterna går på finterna blir de väldigt framgångsrika, och de borgerliga måste lära sig göra likadant.
Den kanadensiska delstaten Ontario har beslutat att sharialagar kan tillämpas inom ramen för tvistemål. Allt i enlighet med multikulturalismens och integrations mål. Men varje tillämpning av islams sharialag betyder förtryck av kvinnor, skriver Ayaan Hirsi Ali. Och hur ska väst kunna hävda att Irak i sin nya konstitution ska ta avstånd från sharialagar om västvärlden själv börjar tillämpa sharialagar?
Detta visar hur teorierna om multikulturalism i västvärldens liberala demokratier slår mot kvinnor i etniska och religiösa minoriteter ... Mest av allt visar det hur många av dem som betraktar sig som vänster och vars puls stiger när när det gäller Bush-kritik, håller tyst när kvinnors rättigheter hotas av religiösa traditioner ...
Det kan tyckas märkligt att jämföra Kanada med Irak, men vid en närmare granskning är argumenten som används för att lugna demonstrerande kvinnor i båda länderna likartade och avslöjar att muslimska kvinnor i båda fall måste genomgå samma sorts prövning för att säkra sina rättigheter.
Ayaan Hirsi Ali vet vad hon talar om. Hon skrev manuset till den kortfilm som blev Theo van Goghs död, och i de papper som med kniv stacks i buken på den döende regissören var budskapet att Ali stod på tur.
Om västvärlden inte kan ta avstånd från de primitiva och förtryckande sharialagarna, utan tvärtom talar om dem i gulliga multikulti-termer, varför ska Irak och andra muslimska länder göra det? Det vore intressant att höra vårt svenska politiskt korrekta etablissemang, som ständigt talar om integration, svara på den frågan.
Det blir en tung ministerpost, både i ansvar för så många sakområden och att i valrörelsen duellera med två av nuvarande regeringens mest synliga statsråd. Göran Persson vet hur viktigt det är att hålla kommuner, företag, föreningsliv och medier runt om i landet på gott humör. Messing och Sahlin har till uppgift att fixa det med anslag, projektet och insatser.
Då Palme och Fälldin var statsministrar krävde dessa sakområden minst tre ministrar, men på den tiden var SJ, Posten och Televerket gigantiska statliga myndigheter och investeringarna i infrastruktur tog en betydligt större del av statsbudgeten, liksom bostadssubventioner.
Det som nu är regeringens ansvar får kristdemokraterna ta hand om genom jordbrukardottern Maria Larsson, född i södra Småland 1956. Hon är tjänstledig mellanstadielärare i Gnosjö och riksdagsledamot sedan 1998. Känd på riksplanet sedan hon höll på att bli partiledare, men nöjde sig med att bli förste vice partiordförande 2003.
Maria Larsson har visat att hon kan säga ifrån i riksdagsdebatter, även om hon sedan vice partiledarskapet verkar hålla tillbaka. Ska hon vinna en duell mot Sahlin/Messing måste hon höja profilen. Dessa båda är politiska proffs som knappast haft ett 'riktigt' jobb och som kan prata på utan att säga något och framstå som handlingskraftiga utan att göra något. Det gäller för Larsson att visa på kontrasten.
Det blir en tuff duell som tillsammans ger Sahlin och Messing 4 poäng och Larsson 3, av 5 möjliga. (Del 1:
justitieminister, Del 2:
socialminister)
Han är en av världens mest kända ansikten och har fortfarande prestige internationellt. Men på hemmaplan låg nyligen många namnskyltar kvar oanvända vid entrén till en konferens där han och CNN-grundaren Ted Turner framträdde. Hans partikamrater ringer och klagar så fort han uttalar sig - hans genomslagskraft är så mycket större än deras - och han måste tänka på att inte säga något som politiskt kan skada frun, senator Hillary Clinton.
Även om reportaget känner stor sympati med Bill Clinton framträder han som en rätt tragisk figur.
Christopher Hitchens frågar i sin
kolumn om hans argument för Irakkriget skulle bli moraliskt absoluta om han haft en son som dött i Irak? Och för att visa på hur korkad den föreställningen är citerar han Cindy Sheehan, ur ABC's Nightline tidigare i år: Är jag känslosam? Ja, min förstfödde har mördats. Är jag arg? Ja, han dödades för lögner och för den neokonservativa agendan som gynnar Israel. Min son tog värvning för att skydda Amerika, inte Israel.
Detta uttalande har gjort henne till idol också inom Ku Klux Klan, vars förgrundsgestalt David Duke
berömmer hennes mod att åka till presidentens ranch och konfrontera både honom och den fientliga judiska lobbyn genom att fråga varför hennes och andras söner och döttrar måste dö i ett krig för Israel snarare än för Amerika.
Vi ser här hur både vänstern och rasistiska organisationer cyniskt exploaterar en sörjande mamma.
Hennes make lämnade igår in skiljsmässoansökan. Vi sörjer vår son på olika sätt, säger han. Andra släktingar, som Caseys farmor, faster och kusiner, har gjort ett uttalande: Vi delar inte Cindy Sheehans politiska motiv och publicitetsjakt. Hon framför nu sin personliga agenda på bekostnad av hennes sons goda namn. Resten av Sheehan-familjen stödjer trupperna, vårt land, vår president i tysthet, i bön och med respekt.
Se mer
här och
här.
Bästa svaret till Cindy Sheehan kommer från Irak och Bagdad-bröderna som driver bloggen Iraq the model. I den mycket läsvärda kommentaren
A message to Cindy Sheehan skriver Mohammed:
Jag vet vad du känner, Cindy, jag har levt med samma smärta i 35 år, men något som varit än värre är rädslan av att kunna förlora en älskad i vilket ögonblick som helst ... Döden var vårt dagliga bröd och miljoner irakiska mödrar har levt med förväntan om att döden ska knacka på dörren och ta någon från deras familj. De känslor ditt ansikte och din blick uttrycker är inte främmande för mig, jag ser dem varje dag hos många irakiska kvinnor som drabbats av samma förlust som du. Våra landsmän har begravts levande, skurits i bitar, kastats i kar med syra och andra matades till vilddjur ...
Ma'am, vi ber om din nations hjälp och vi ber dig stå vid vår sida i vårt krig, och din nations insats är och har varit en akt av ultimat mod och ojämförlig grad av medmänsklighet ...
Vi valde inte detta krig för krigets egen skull och vi offrade inte en miljon liv för skoj skull! Vi kunde inte acceptera att bli fängslade och leva i kedjor för resten av våra liv. Vi ville bli fria, ma'am. Frihet är inte en amerikansk värdering och den är inte irakisk, utan den förenar oss alla som människor. Vi vägrar att förtryckas och det är därför vi kämpade och fortfarande kämpar varje dag trots svärden i grottmännens händer som vill vår död eller vårt förslavande under deras onda ledare.
Du är fri att lämna oss ensamma, men vad ska jag säga till dina miljontals systrar i Irak? ... Jag ber dig: låt inte din sons blod ha flutit förgäves ...Vi lever med smärta och saknad varje dag, varje timme, varje minut; allt det skrämmande våld som utövats av mörkrets krafter och riktats mot oss gör att jag inte vet när vi kan känna oss trygga. Kanske om ett år, kanske om tio. Jag vet inte, men jag vill inte förlora hoppet. Vi behöver varje hand som kan erbjuda hjälp. Snälla, be för oss ... Din son offrade sitt liv för en mycket nobel sak. Nej, han offrade sig själv för den mest betydelsefulla värderingen på denna jord - friheten.
I Los Angeles Times frågar israeliske publicisten Aluf Benn
Why Sharon? Svaret finner han i Sharons politiska filosofi och hans personlighet. Han saknar tilltro till uppgörelser och förhandlingar, byggt på erfarenheter av företrädarna som alla fullständigt misslyckats. Han vill också bevara sin handlingsfrihet. Därför handlar han unilateralt och låter handlingar tala istället för förhandlingar.
Men Sharons unilateralism är bara en del av förklaringen till evakueringen. Hans ledarskapsstil är lika viktig. Sharon är en unik kombination bland israeliska ledare: han besitter en enastående militär erfarenhet kombinerad med en överlägsen politisk slughet, byggd på en skarp, instinktiv kunskap om mänskliga begär och svagheter.
De tidigare premiärministrarna Yitzhak Rabin, Ehud Barak och Benjamin Netanyahu hade militära erfarenheter, men gick bort sig i politikens irrgångar. Shimon Peres behärskar politiken, men har aldrig burit uniform. Bara Sharon behärskar både de militär-strategiska aspekterna och det manipulativa politiska spelet.
Denna begåvning förde honom till tröskeln till utrymningen av Gaza, förbi oändliga politiska hinder. Och den har också fört Israel till sin kanske viktigaste tröskel i historien. Efter tillbakadragandet vet vi bättre om Sharons öde också inkluderar framgångar för andra sidan.
Skillnaden i politiskt ledarskap framstår som mycket stor dem mellan. Trots att Berit Andnor suttit i regeringen i tre år är hon fullständigt anonym. Totalt okänd. Allt medan Kristina Axén Olin med raka och ofta kontroversiella politiska budskap genomförde en rad förändringar som socialborgarråd 1998-2002, bland annat minskades socialbidragsberoendet kraftigt.
Axén Olin är idag gruppledare i stadshuset och sitter alltså inte i riksdagen men har viktig erfarenhet som kommunpolitiker - det är ju i kommunerna huvuddelen av de sociala tjänsterna produceras. Dessutom har hon på riksplanet den prestigefulla titeln 2:e vice partiordförande. I en DN/Temo-mätning i april 2005 var hon den som hade klart störst förtroende bland stockholmarna (45 procent, jmf Annika Billströms 23).
Också Berit Andnor började i kommunsektorn, först som socionom och socialchef i Bergs kommun, Jämtland. Sedan som landstingspolitiker och från 1991 som riksdagsledamot. I regeringen sedan 2002. Andnor är född 1954 och bosatt i Östersund. Axén Olin är född 1963, uppvuxen i Enskede där hon också bor. Yrke: musiklärare och bitr rektor tills hon 1998 blev heltidspolitiker.
Det blir intressant att se om Kristina Axén Olin tonar ner sin raka stil inför valet, i enlighet med den nya moderata strategin att inte reta vänsterväljare. Eller om hon, så länge hon inte talar i ekonomiska termer, får framföra de moraliska budskap som andra svenska politiker är så oförmögna att formulera. När det gäller Berit Andnor är väl frågan om hon alls kommer att synas. Mer troligt är att andra mer mediala namn kommer att föra regeringens socialpolitiska talan.
Duellen ger en klar segrare: Axén Olin får 4 poäng, Andnor 1 poäng, av 5 möjliga. (Del 1 i serien:
justitieminister)
Oligarker, de som tjänade miljarder i övergången från kommunism till marknadsekonomi på 1990-talet, tillfrågas om att bli guvernörer i de fattigaste och mest isolerade provinserna i Sibirien. Det är erbjudanden de inte kan tacka nej till, särskilt inte efter det att en av dem, Khodorkovsky, i maj fick nio års fängelse i något som ser ut som en maktdemonstration från presidentens sida. Putin vill att de i sin egenskap av guvernörer ska ta personligt och ekonomiskt ansvar för provinserna och betala tillbaka något av det man kom över på 1990-talet.
Båda håller en hög profil utåt i frågor som kommer att bli allt mer centrala: trygghet, brottsbekämpning, rättssäkerhet och integritetsfrågor. Båda har dessutom egen professionell yrkeserfarenhet inom området, något extremt ovanligt bland politiker. Bodström var en skicklig och etablerad försvarsadvokat och Pehrson är tjänstledig från Örebro tingsrätt där han är domstoljurist. Pehrson har i jämförelse med Bodström mindre framstående yrkeserfarenheter, men det väger han upp genom en gedigen politisk erfarenhet: han har varit partisekreterare, alltså högste tjänsteman, i folkpartiet och suttit åtta år i riksdagen, varav fyra på en prestigefull post som utskottsordförande, om han blir justitieminister 2006. Bodström blev partimedlem (s) först efter det att han utsetts till justitieminister. Bodström föddes i Uppsala 1962 och är bosatt i Nacka. Pehrson är född 1968 och bor i Örebro.
Bodström växlar lysande framträdanden med tydliga budskap när han är förberedd, med flummiga, kantiga och fåordiga när han tvingas reagera på stående fot. Hans framträdande inför den internationella pressen i Göteborg efter kravallerna i juni 2001 (som inneburit att sammankomster med EU:s stats- och regeringschefer tvingats flyttas av säkerhetsskäl) var en total katastrof. Han var förvirrad, visste ingenting och sa sig inte ha något ansvar. Pehrson har ett spontant och rakt språk som fungerar i medierna, men också ett drag av den typiskt folkpartistiska besserwisser-attityden.
Politiskt är deras budskap svåra att skiljas åt för en vanlig mediekonsument. Båda säger sig stå för lag och ordning och tuffa tag mot brottsligheten, samtidigt som verkligheten går i rakt motsatt riktning, med rymningar, låga eller inga straff för grova brott, allt fler våldsbrott, allt färre uppklarade brott, en polis utan ledarskap och organisatoriskt kaos.
Johan Pehrson kan stärka det borgerliga alternativet genom att i medborgarnas ögon göra fullständigt klart att det är regeringens fel att medborgarna känner sig allt mindre trygga. Pehrson måste koppla otryggheten till socialdemokratin, något de borgerliga aldrig någonsin lyckats med. För Bodström gäller det att göra trovärdigt att regeringen gör allt som går att göra. Duellen är väldigt jämn. Båda får 4 poäng av 5 möjliga.
- Vi kommer inte att höja skatter. Vi beskattar danskarna hårt nog, säger Helle Thorning-Schmidt.
I stället anser hon att klasskampen är förlegad. Den stora konflikten står mellan dem som har ett jobb, och dem som står helt utanför arbetsmarknaden.
- De som inte fick chansen från starten, som aldrig kommit in på arbetsmarknaden.
Det framgår inte hur hon vill ändra på detta, men om det handlar om att liberalisera och avreglera arbetsmarknaden, så är det en mycket intressant strategi.
Om socialdemokraterna i Sverige knöt an till sina värderingar för 100 år sedan, då man utmanade dem som satt säkert och tryggt i syfte att ge dem utan trygghet chansen till ett bättre liv, ja, då skulle det år 2005 handla om en förnyelseagenda där man tar bort privilegierna för dem som har jobb, för att ge dem utan jobb möjlighet att ta sig in.
Att sänka den oöverkomliga tröskel som arbetsrätten idag utgör är helt centralt för att utjämna vår tids största klassklyfta - att vara inne i eller stå utanför fast anställning.
En sådan politik skulle självklart innebära fler jobb, och lika självklart lägre lön - till en början. Men om alla, såväl unga som invandrare, får möjlighet att starta i ett okvalificerat och lågavlönat arbete kan man efterhand ta sig vidare på stegen. Priset får de betala som står högt upp på stegen då deras trygghet naggas i kanten. Deras trygghet blir inte längre livslång, de kan förlora jobb och förmåner. Men varför ska de inte behöva riskera någonting? Varför ska de inte i jämlikhetens namn tvingas dela otryggheten med alla andra? Va?!
Om svensk socialdemokrati på detta sätt stod för en förnyad strategi på gamla värderingar, då skulle till och med jag kunna rösta på dom 2006.
Jag vill se förnyelse 2006. Efter det att Bo Lundgren visat att de borgerliga inte kan vinna val på förnyelse, är det naturligt att lägga sig nära socialdemokratin och göra valet till personförtroenden. Och om de två blocken står för samma politik kommer jag rösta borgerligt, det är ju den enda förnyelse man i så fall kan åstadkomma. Men om socialdemokraterna bet skammen av sin etablissemangsposition och gav upp försvaret för dem som har det tryggast i samhället för att istället öppna upp för ökad trygghet för dem som står i utanförskap, ja, då är det något nytt. Minst sagt.
Men först gör man det som blivit obligatoriskt för mainstreammedier, ojar sig och frågar oroligt om inte åtgärderna kan provocera fundamentalisterna. Varför ställer man den frågan? Varför ställer man i så fall inte frågan om lagar mot nazistiska symboler provocerar nynazister? Varför frågar man inte om lagar mot organiserad brottslighet provocerar maffian och kriminella?
Mainstreammedierna gör sitt yttersta för att biträda terroristerna och underlätta för dem att mörda västerlänningar. Man ställer inte upp för nazister och maffian, men väl för muslimska terrorister. Jag kan för mitt liv inte förstå varför.
Frågan är inte om det finns handlingar som är så moraliskt förkastliga att de som begått dem förtjänar att förlora egna rättigheter. Det gör det. Frågan är vilka rättigheter som samhället får beröva människor och på vilka grunder det kan göra det.
Jomenvisst. En rättsstat utövar sin makt genom lagar och förutbestämda regler.
Problemet är ju att medierna i väst med näbbar och klor försvarat fundamentalisterna från att utvisas, vilket DN också forsätter att göra, men inte försvarar sina egna prenumeranter som riskerar att sprängas till luften på väg till jobbet. Snacka om att tappa huvudet.
Därför är TT:s främsta uppgift att skriva så opartiskt och klargörande att nattredaktörer från Norrbotten till Skåne kan lita på texterna och med gott journalistiskt samvete skicka dem vidare till läsarna.
TT har inte alltid klarat det provet. TT har fått kritik för att skriva ensidigt och glidande, förvrida telegram från nyhetsbyråer som TT samarbetar med. Det finns bloggar som kritiserar TT. Ibland har TT gett kritikerna rätt ...
De närmaste veckorna har den styrelsen särskilt goda skäl att bevaka TT:s rapportering från Mellanöstern. För vår skull som fortfarande prenumererar och hoppas att sanningen inte ska offras.
Det är ett friskhetstecken att också folk inom mediebranschen börjar upptäcka hur ensidigt vinklad svensk utrikesrapportering faktiskt är.