Långt ifrån företrädare för en mer progressiv och spirituell tradition inom islam, visar sig ledarskapet inom brittiska muslimska rådet sympatisera med och har kontakt med reaktionära islamistiska rörelser i den muslimska världen, och i synnerhet med Pakistans Jamaat-i-islam, ett parti vars mål är att införa sharialagarna i Pakistan ...
En av rådets medlemsorganisationer, Jamiat Ahl-e-Hadith i Birmingham, är en extremistisk sekt som på sin hemsida skriver: 'De icke troende är vilseledda och deras livsstil baserad på sjuka och avvikande uppfattningar om samhälle, universum och sin egen existens'. Organisationen uppmanar sina sympatisörer att inte bära västerländska huvudbonader, inte rasta hundar, inte se på sport eller TV-såpor och förbjuder 'mingel och handskakning mellan män och kvinnor' ...
Även om rådets ledning distanserat sig från viss undervisning [om segregation mellan män och kvinnor] har det kritiserats för att inte tillåta någon kvinna på ledande nivå i rådet.
Förra veckan varnade också Salman Rushdie i Washington Post för rådets ordförande Iqbal Sacranie i artikeln
The Right Time for An Islamic Reformation. Sacranie var en framträdande kritiker mot Rushdies bok Satansverserna och efter dödsdomen mot Rushdie från ayatollah Khomeini sa Sacranie att 'döden är kanske för enkelt' för författaren.
”Om Iqbal Sacranie är det bästa premiärminister Blair kan erbjuda i form av en god muslim har vi ett problem”, säger Rushdie.
Söndag 2005-08-14 / 12.36 EUROPA SACKAR EFTER, USA TUFFAR PÅ. I Guardianrapporteras att Frankrikes ekonomi stannar av ännu mer än förväntat under andra kvartalet. Det beskedet avslutar en vecka med ständigt nya dåliga nyheter från eurozonen. Tillväxen i Frankrike ligger på minimala 0,1 procent. Och Tyskland stagnerar ännu mer. Ljuspunkten är Italien, tredje största ekonomin inom eurozonen, vars tillväxt ökade något, till 0.7 procent.
Internationella valutafonden pekar på kroniskt hög arbetslöshet och behovet av marknadsreformer. IMF anser att Europa har betydande problem på grund av alla regleringar som förhindrar företagsamheten att expandera och samarbeta.
Jämför det med andra kvartalet för USA: Bloomberg kunde
rapportera att flera bedömare skriver upp tillväxttakten för USA till 4,5 - 5,0 procent i år. Bara i juni tillkom 207.000 nya arbeten i USA, och arbetslösheten är rekordlåg, 5,0 procent. Intressant är att arbetslösheten för spansktalande, alltså USA:s största minoritetsgrupp, ligger på 5,5 procent.
Ska vi inte ta och lära oss något av dem som ständigt lyckas?
De som hyllar bin Ladin och terrorattacker som 11 september bör få framföra sina åsikter - och vi bör med kraftfulla argument bemöta dom, menar Liddle. Om den extreme predikanten Bakri och hans idéer sjunker eller simmar beror på graden av folkligt stöd. Orsaken till att nya terrorlagar som inskränker yttrandefriheten införs, är att vi anser det alltför politiskt problematiskt att argumentera emot källan till vår nya otrygghet, islam. Därför går vi på individerna och lämnar idéerna i fred.
En skarp iakttagelse. Men inte heller jag, och andra som inte faller undan för det politiskt korrekta hyckleriet, kan argumentera med och emot islamisterna. Det går inte föra den intellektuella debatt som Rod Liddle efterlyser eftersom islamisternas idéer inte framförs i öppen samhällsdebatt. De hatiska predikningarna i västländerna sker inte på svenska eller engelska, utan på arabiska. De sker inte öppet, utan i avskildhet och i sammanhang dit enbart muslimer äger tillträde. Extremisterna riktar in sig på sina egna bröder och undviker varje debatten med oss, av den enkla anledningen att de inte är demokrater och inte har någon som helst respekt för yttrandefriheten - eller oss som människor. Vi är ju bara otrogna som ska omvändas till islam eller dödas.
Av dessa skäl blir det nödvändigt att minska graden av tolerans, så att vi inte tolererar hat. Vi måste sätta gränser, inte bara i ord utan i handling. Det är därför Irshad Manji har rätt när hon retoriskt frågar
Varför tolerera hatet?
I Washington Post diskuterar Dana Milbank i
Democrats Conflicted on Playing Rough hur ful, smutsig och hård en kampanj kan vara. Hon menar att republikaner är bättre på att vara framgångsrika i sina smutskastningskampanjer än vad demokraterna är, och citerar förre presidenten Bill Clinton som i ett tal nyligen sa: ”Du kan inte skylla motståndaren för att använda en strategi som slår dig knock out. Du kan inte be dom sluta vara elaka mot oss. Du måste bli tuff nog att besegra attackerna.”
Självklart ligger det något i det. Men jag tycker Dana Milbank i sin artikel visar just hur endimensionell vänstern är; hon har bara en skala - graden av elakhet. Ingenting om sammanhang eller hur fulheterna formuleras. Hon jämför vänsterns anklagelser mot Roberts med högerns anklagelser mot John Kerry i presidentvalskampanjen förra året om att han ljugit sig till medaljer. Och hon undrar varför det är demokraterna som drar tillbaka sin smutskastning när det anses att man trampat över gränsen, medan republikanska supportrar kör på. Milbank vill förklara detta genom att citera en demokratisk röst som menar att vänsterns etos gör att man tar en mer hederlig väg eftersom man uppfattar sig som moraliskt mer högstående än högern.
Snacka om högfärd. Av någon outgrundlig anledning nämner inte Milbank och andra i mainstremmedierna kampanjorganisationer som MoveOn och vänsteraktörer som Michael Moore i dessa sammanhang. De är fulare och mer lögnaktiga än de flesta. Så om det vore graden av elakhet som avgjorde skulle vänstern i USA vunnit presidentvalet och mycket annat.
Nej, det Milbank missar är vilken sorts elakhet vänstern och högern använder, hur elakheterna förstärker uppfattningar som allmänheten redan har eller inte, och hur elaka påhoppen faktiskt uppfattas att vara av väljarna. Jag tycker den här sortens kampanjstrategier till stor del påminner om politisk satir. Ett riktigt smart påhopp kan gå hem, även om det är tveksamt hur sanningsenligt det är, medan ett plumpt och korkat påhopp slår tillbaka mot den som framför det och ger sympatierna till den attackerade. Det är här republikanska rörelser är så mycket mer framgångsrika än demokratiska. Attackerna på John Kerry och Karl Roves anklagelse i juni, om att vänstern 'vill erbjuda terroristerna terapi och förståelse', stämmer med bilden den stora allmänheten har av Kerry och vänstern. Medan attacken på domare Roberts om att han skulle försvara mord på gravida kvinnor framstår som platt och därför också som smaklös och riktigt dum.
Men varför är republikaner i så fall smartare? Milbank menar att demokraternas goda uppförande gör det svårt för dem att ta i, och efter ett tag har man börjat agera som någon som blir mobbad, man börjar se sig själv som en tönt. Det tror jag inte på: skulle den som anser sig överlägsen sin motståndare plötsligt sjunka ner i mindervärdighetskomplex? Nej. Det som ger republikanerna övertag är att de tänker i moraliska termer, medan demokraterna är relativister. De är i högre grad gravallvarliga, endimensionella och saknar humor. De kan göra hur korkade jämförelser som helst och ta dem på fullt allvar - som när senator Dick Durbin jämförde Guantanamo med sovjets gulag och nazistiska koncentrationsläger.
Min erfarenhet är att många relativister, särskilt de allra mest ivriga (har fått min beskärda del av mejl från dem) saknar moraliskt djup och kan därför inte göra skillnad mellan det plumpa och det giftigt humoristiska. De ser inte det absurda i tillvaron, de förmår inte hålla distans till verkligheten och göra en sund avvägning och uttolkning av vad olika perspektiv betyder. Då kan man inte heller kommunicera elakheter som till hälften är på allvar, till hälften är på skämt, och därför hos den stora allmänheten inte uppfattas som särskilt elaka - och därför går hem.
En mycket bra idé. Moderata muslimer måste tydligare visa - för den muslimska världen och för väst - att de inte sympatiserar med terroristerna. De måste visa att de menar allvar med att de motsätter sig fundamentalistiska tolkningar av islam. Att inom ramen för sina egna traditioner utfärda kommunikéer som mycket tydligt förklarar att fundamentalisterna inte har stöd i islam för sina dåd, är en effektiv metod. När får vi höra sådana fatwor?
Inget land kan tävla med Amerikas lyckade assimilering av immigranter. Från landets bildande har USA mottagit våg efter våg av nykomlingar. Och trots det enorma antalet har något otroligt skapats. Det har blivit vanliga amerikaner redan av deras barn, man har inte behövt vänta i flera generationer.
I Europa är inget land i närheten av att göra det - även om man kan tro att det lilla antalet immigranter det handlar om där borde gjort uppgiften enklare. Det här är en enorm skillnad, och en som nu får stor betydelse av ett nytt skäl ... Med ny skärpa efter förra månadens bomber i London har Storbritannien att hantera inhemsk muslimsk terrorism. Frågan om icke assimilerade immigranter förvärrar och komplicerar problemet ...
I åratal har europeiska politiker ignorerat frågor som rör ländernas icke assimilerade muslimska minoriteter, skriver Crook. Nu kan de inte ignoreras längre, de har hamnat högst på dagordningen.
Kritikerna har tidigare anklagat förslag om hårdare anti-terrorlagar för skrämseltaktik, och talat om överdriven rädsla för terrorister i syfte att begränsa medborgerliga friheter. För dem som inte är paranoida framstår anklagelserna som fåniga, inte minst därför att argumenten förlorar all trovärdighet så fort ett terrordåd genomförts, som nu i London, skriver Crook. Allt har förändrats, som Blair sa i sitt tal i veckan.
Jag håller här helt med Crook. Svepande tal om hot mot integriteten är tramsiga argument när övervakningskameror och ordningsmakten möjligheter att fängsla dem som sprider hat och uppviglar till terrordåd kan rädda hundratals människors liv. Den viktiga frågan är att identifiera vad medborgarskap är och vilka krav det ställer, liksom på dem som får uppehållstillstånd, för att på lång sikt eliminera inhemska terrorhot.
Crook menar att det stora problemet är att så många muslimer i Europa inte känner någon samhörighet och solidaritet med sitt land, och tvärt om. Vems fel är det? Skulden kan utan tvekan spridas på många händer, menar Crook. I Storbritannien har muslimska immigranter och deras barn, liksom i många andra europeiska länder, mött alla former av utanförskap snarare än att bli välkomna. Misslyckandet med att inkludera dem i ekonomin måste förklaras, liksom varför så många unga muslimer är arbetslösa.
Min reflektion på detta är att muslimer och andra invandrare i Sverige är gisslan för vår välfärdspolitik. Vi svenskar vägrar erkänna att misslyckandet med assimileringen och förklaringen till att så många står utanför arbetsmarknaden ligger i arbetsrätten och andra regleringar. Svenska politiker gör allt för att upprätthålla denna apartheidpolitik men kallar samtidigt konsekvensen av de regleringar man försvarar för rasism - men man skuldbelägger inte regleringarna utan de individerna som följer dem - arbetsgivare och alla svenska medborgare - för att vara rasister.
Så länge vi inte ser de verkliga orsakerna till invandrares utanförskap kommer problemen bara att växa.
Intressant nog lägger Clive Crook också skuld på de muslimska immigranter som visar mycket liten vilja att bli britter, fransmän eller svenskar. Åtminstone inte i jämförelse med hur immigranter i Amerika har blivit amerikaner. I Europa har de valt inte bara religiös separatism, utan också kulturell och social. Och i Europa har man i mångfaldens namn låtit dem isolera sig. I Amerika har man i högre grad inkluderats i samhället. Vilket naturligtvis underlättats av att man lätt kan få jobb. Detta eftersom en anställning i USA inte betyder att arbetsgivaren adopterar den anställde, utan lika lätt kan avslutas om det inte visar sig fungera.
Världen blir naturligtvis en lyckligare plats, skriver Crook, om alla immigranter tar till sig det nya landets sociala koder och normer i fullt realistiska förhoppningar om ökat välstånd för sig och sina barn. Amerika har i stor utsträckning blivit en sådan plats. Europa har misslyckats.
När president Bush undertecknat den nya transportlagen sa han att det inte räcker med att stifta lagar, han sa att 'folk måste jobba hårt'. Sedan återvände han till sin fem veckor långa semester i Texas.
Demokraterna har kritiserat presidenten för att under 21 procent av tiden inte vara på jobbet i Vita huset. Det där är ju ingenting. Sedan Bush blev president har demokraterna varit ute ur Vita huset 100 procent av tiden.
När muslimska extremister kallblodigt mördar oskyldiga finns ofta en politisk korrekt motvilja att kalla mördarna för terrorister, eller att oreserverat fördöma dem. Men någon sådan motvilja fanns inte förra veckan när en israelisk jude öppnade eld i en buss och dödade fyra araber i norra Israel ...
Han kallades omedelbart terrorist och blev hårt fördömd. 'En fruktansvärd handling av en blodtörstig judisk terrorist' sa en ledare i Mellanöstern. En annan sa att han var 'djupt chockad och upprörd över morden som är omöjliga att glömma'...
Lika hård var Yesha Council, organisationen för judiska bosättare. Även om man är helt emot evakueringen av Gaza, fördömer man gärningsmannen som 'en terrorist, en galning' ...
Utan att tvingas till det, utan att komma med ursäkter, reagerade det judiska samhället med avsky på den monstruösa handlingen, särskilt upprörda över att förrövaren var en jude. När detta är den allmänna reaktionen på terrordåd i alla samhällen, kommer terrorismen att upphöra.
- I enlighet med mina befogenheter att deportera individer vars närvaro i Storbritannien inte främjar allmänhetens bästa av nationella säkerhetsskäl har imigrationsmyndigheten idag instruerats att anhålla tio utlänska medborgare som jag anser utgör ett hot mot vår nationella säkerhet, säger inrikesminister Charles Clarke.
Det är förmodligen första steget i att deportera dessa personer tillbaka till sina hemländer. Äntligen börjar det hända saker i kampen mot terrorismen.
Bedömare anser att det är en vinn-vinn-situation för honom: om myndigheterna vägrar låta honom ställa upp bevisar han att de är rädda för honom, om han tillåts ställa upp innebär valkampanjen ökad uppmärksamhet för hans regimkritik.
Ylvas Johansson problem, och socialdemokratins, är fixeringen vid "vinstintresset" som blockerar företagande och entreprenörsanda inom vården. När det gäller LSS-tjänster visade en nyligen publicerad enkät att brukarna uppskattar privata vårdgivare bättre än offentliga därför att dessa haft förmåga att anpassa sig efter "kundens" behov och önskemål.
... Hon missar huvudsaken, och lägger krut på huvudmannaskap och form i stället för innehåll. Det håller inte. Låt mångfalden blomma!
Däremot är Johanssons ensidiga betoning på kommunala lösningar svårbegriplig.
I Johanssons föreställningsvärld är omsorgen i allt väsentligt enbart en angelägenhet för den offentliga sektorn. Sedan tycks det spela mindre roll vad den enskilde medborgaren önskar, vilka lösningar privata vårdgivare erbjuder eller vad EU:s konkurrensregler föreskriver.
Det förstärker intrycket av en socialdemokratisk strategi som syftar till att öka medborgarnas beroende av politiska beslut och politikernas goda vilja.
Det sker inte av omsorg om väljarnas väl och ve.
Utan enbart av omsorg om deras röster.
Vid en födelsedagsfest för Ed Koch [tidigare New York borgmästare] skämtade Hillary Clinton med [sin senatskollega från New York] Chuck Schumer om hans starka återvalsseger genom att tala om 'senator 71 procent'. Ingen tvekan om att Clinton redan funderade på hur det skulle gå i hennes valrörelse 2006. Hon fick svar i måndags när åklagaren Jeanine Pirro sa att hon vill utmana Clinton. Vi vet redan nu att Schumers rekordseger med 71 procent av rösterna är ohotat. Clinton kommer att få en tuff valrörelse, inte det hon önskade sig på vägen mot presidentvalet 2008.
... hennes omvalskampanj kommer oundvikligen att ses antingen som en imponerande eller inte särskilt imponerande start på hennes presidentvalskampanj. Hillary kommer förmodligen att hata det 63-29 procentiga övertag hon nu håller [i opinionsmätning] eftersom en seger med under 60 procent kommer att ses som en besvikelse. Ett resultat under 55 procent kommer att bedömas som en katastrof - och oundvikligen leda till turbulens precis när hon ska lansera sin kandidatur inför presidentvalet.
Dick Morris går, som vanligt, längst i sin kolumn i New York Post,
Pirro vs Clinton: A real fight. Han tror att om Pirro snabbt börjar stiga i opinionsmätningarna kommer Hillary och Bill att överväga om hon inte ska dra sig ur senatorsvalet för att spara kampanjkassan inför presidentvalet. Även med en seger i senatorsvalet 2006 kan en knapp sådan tolkas som en förlust inför presidentvalet 2008:
Jeanine Pirro är för abort, för vapenkontroll, för positiv särbehandling av minoriteter, för gayrättigheter och för invandring. Och, naturligtvis, hon är kvinna. På ett sätt kommer Hillary att driva valrörelse mot någon som är ganska lik henne själv i olika positioner. Bortsett från att Pirro, naturligtvis, är en gammal god republikan från förorten som står för sänkta skatter och tuffa tag mot kriminalitet och terrorism ... Mot Pirro kommer [Clinton] att bli av med sina bästa frågor. Hon måste kampanja på det hon själv uppnått i senaten, vilket inte är mycket ...
Dessutom tar alla upp den fråga som kommer att förfölja Clinton: kommer hon att hoppa av senaten om bara två år för att driva presidentkampanj? Kommer hon därmed att strunta i sina egna väljare hemma i New York? Det kan få många att välja Pirro, som mer är en lokal New York-kandidat än rikskandidaten Clinton.
Washington Post döper i ledaren
UNcorruptible? om FN:s program olja-mot-mat till ”olja-mot-mutor”. Tidningen anser det besvärande att Kofi Annan misslyckas att förstå att detta program var korrupt ända in i dess innersta kärna. Man påpekar också det faktum att förre generalsekreteraren Boutros-Boutros Ghalis släktingar äger flera av de misstänkta företagen.
New York Times skriver under rubriken
Oil-for-Food Corruption att gårdagens rapport från utredaren Paul Volcker ger de mest besvärande bevisen hittills på kriminalitet inom Förenta Nationerna. Och att vi får vänta till nästa rapport för att få veta mer om Kofi Annan och andra hade möjlighet att manipulera programmet för att tillskansa sig kanske 2 miljarder dollar i olagliga provisioner.
Det har ju länge varit känt att såväl konservativa som liberaler, särskilt socialkonservativa och socialliberaler, ofta hamnar i en situation där de stöder utökade statliga insatser även om man egentligen inte vill att staten ska bli stor. Men i USA har ett nytt fenomen inträffat: även nyliberaler talar för ökade statliga satsningar. Nämligen på stamcellsforskning. Det har blivit en konflikt mellan religiöst konservativa som inte vill ge statliga medel till forskning på stamceller från embryon som skulle kunnat bli barn. Det är en del i abortindustrin menar dom. Nyliberaler har inte samma inställning, och förspråkar inte bara privat forskning utan även statligt finansierad. Detta i en situation där USA:s budgetunderskott är stort.
Statliga forskningsmedel innebär att byråkrater ska sortera fram vem som har mest lovande forskning, skriver John Tabin, åtminstone nyliberaler borde avvisa det tillvägagångssättet.
För mig visar denna märkliga positionering i USA hur stark kulturen är i att avgöra kontexten, sammanhanget i vilket vi människor tar ställning. Amerika har haft en häftig debatt om stamcellsforskning och då flyttat nyliberaler till en socialliberal position. De ramar som den nationella kulturen sätter är mycket starkare än vad de flesta vill medge...
Kommuner med låga kostnader kännetecknas inte av låg kvalitet, utan av sparsamhetskultur, decentralisering, genomtänkta ”peng-system” och smarta upphandlingar. Det visar den rapport som Skattebetalarnas förening presenterar på onsdagen. Rapporten bygger på intervjuer med kommunledningar i 15 svenska kommuner med låga kostnader för kärnverksamheten.
- Vi uppskattar att kommunalskatterna kan sänkas med ungefär 40 miljarder kronor, utan att välfärden blir lidande. Det motsvarar en skattesänkning på i snitt 500 kronor i månaden för en normalinkomsttagare, säger Robert Gidehag, vd för Skattebetalarnas förening.
På DN-Debatt skriver Robert Gidehag,
En myt att kommunerna inte kan spara pengar. Han menar att det är dags att ge Sveriges kommuner större frihet och genom jämförelser sätta större press på dem att bli effektiva. Han har naturligtvis helt rätt.
Enligt min mening borde ett avancerat jämföresesystem utvecklas där kommuner kan tävla om vilka som är bäst. Det skulle sätta ökat fokus på det dagliga välfärdsarbetet, istället för bara på tjatet om nya lagar, nya reformer och luftiga löften som oftast inte betyder någonting alls för den service medborgarna ute i vardagen får.
För en europeisk ledare har premiärminister Tony Blair gjort något djärvt. Han har givit besked, inte bara till troende muslimer utan också till dem som har tolerans som religion.
'Att stanna här innebär att uppfylla plikter' sa Blair med hänsyftning till utlandsfödda muslimska ledare som glorifierar terror på brittisk mark. 'En plikt innebär att dela och stödja värderingarna som ligger till grund för det brittiska sättet att leva. De som bryter mot den plikten och försöker sprida hat eller engagerar sig i våldsamheter mot vårt land och dess folk har ingen plats här.'
Naturligtvis riktas kritik mot dessa hårdare tag, konstaterar Manji, men att de blivit nödvändiga beror på att britter, liksom övriga i väst, har smitit undan från debatt om vilka värden som är mest värdefulla att försvara i vårt västerländska samhälle.
Västerlänningar har bugat inför multikulturalismen och bedövat sig till att tro att vad som helst duger. Vi ser vår benägenhet att acceptera allt som en styrka - till och med en kulturell överlägsenhet (även om få skulle erkänna att man ser det så).
Radikala muslimer, å andra sidan, ser våra inkluderande instinkter som en form av korruption som gör oss slappa och vildsna. De anser att så svaga själar förtjänar att besegras.
Därför: ju mer vi försöker acceptera och tolerera dem, desto mer växer deras föraktar för vår 'svaghet'. Den ultimata paradoxen är därför att vi, för att kunna försvara vår mångfald, måste bli mindre toleranta. Eller åtminstone mer vaksamma.
Irshad Manji menar att denna vaksamhet kräver mer än nya antiterrorlagar. Vi måste fråga oss vilka värderingar som är viktigast och hur dessa ska uttolkas så att de kan upprätthållas av alla i samhället.
Varken det urvattnade ordet 'tolerans' eller den glidande frasen 'ömsesidig respekt' duger som guideande värdering. Varför tolerera våldsamt bigotteri? Vari ligger det 'ömsesidiga' i deras version av 'ömsesidig respekt'? Amin Maalouf, en fransk-arabisk författare, träffade mitt i prick när han skrev att 'traditioner förtjänar respekt bara om de är respektabla - det vill säga, enbart om de i sig själva respekterar de grundläggande rättigheterna för alla män och kvinnor'.
Hur var han?
- Han var smartare, mer skärpt och iskallare än vad jag hade trott. Jag var en av dem som skakade på huvudet när han blev guvernör. Han har en töntstämpel här hemma, men han är stensmart.
Ja, de som inte begriper att det krävs mycket speciella egenskaper för att bli direkt folkvald guvernör, dessutom med högerståndpunkter, i denna delstat har inte mycket fattat. Vem är töntarna, egentligen?
Det handlar om att göra klart att vi i väst inte tolererar barbariet, men att vi självklart ser muslimer som lika mycket värda som kristna, judar, hinduer, sekulära m fl. Det vi inte accepterar är att muslimer ser ner på andra. Genom att här bli glasklara - inte förstående, inte multikulti, inte överslätande - om var gränserna går, kan vi ge de goda krafterna inom den muslimska kulturen understöd.
En sådan är den i Irak välkände politiske aktivisten Iyad Jamal al-Din, som
intervjuas i Londonbaserade tidningen Asharq Al Awsat efter ett
TV-framträdande i irakiska LBC TV:
Jag anser min frihet som shia och som religiös person aldrig blir komplett utan att jag försvarar friheten för sunnier, kristna, judar ... Vi kommer inte att kunna bevara friheten för moskén om vi inte bevarar friheten för dansställen och pubar ...
Det är farligt att utnyttja religiösa auktoriteter i politiken. Shiiterna slår in på en katastrofal väg om de i namn av det religiösa ledarskapet exploaterar politiken. Den 1.300 år gamla religiösa auktoriteten respekteras över hela Irak, och inte bara av shia-samhällen eller delar av det.
Han menar att de religiösa ledarna har stor auktoritet utan att behöva ge sig in i politiken. Staten bör vara sekulär, menar al-Din. Och det är ju första steget till ett modernt samhälle, att se staten som försvarare av alla människors frihet, istället för att genom staten tvinga fram en viss religiös riktning. Och därför är det just detta som såväl terrorkriget som Irakkriget handlar om: att föra muslimernas kultur in i vår moderna tid, inte bakåt in i medeltiden.
Tisdag 2005-08-09 / 10.18länk MERKEL-FÖRLUST BORDE OROA REINFELDT. Angela Merkel har som ny kristdemokratisk förbundskanslerskandidat lagt upp samma strategi om att söka sig till mitten som Fredrik Reinfeldts moderater. Ju närmare valet man kommer i Tyskland, desto sämre tycks den strategin fungera.
Socialdemokraterna i Tyskland har varit i ännu sämre läge än systerpartiet i Sverige. Om Merkel ändå inte lyckas peta bort dem från makten, måste det sända en chockvåg genom moderaterna här hemma. Att inte attackera socialdemokraterna ideologiskt kan visa sig ge väljarna uppfattningen att det inte är fel på deras politik, och varför då byta ut dom? Utan hård ideologisk konfrontation, som exempelvis Margaret Thacher stod för, blir det pedagogiskt svårt att göra klart hur allvarlig krisen är.
Tisdag 2005-08-09 / 10.08länk TYSKLAND KAN FÅ STOR KOALITION. Independentrapporterar att den senaste opinionsmätningen i Tyskland inför förbundsdagsvalet nästa månad inte är någon kul läsning för något av de två stora partierna, socialdemokraterna eller kristdemokraterna. De mindre partierna tar fler väljare, inte minst det gamla, nu till 'vänsterpartiet' omdöpta kommunistpartiet från DDR.
Det har fått en del socialdemokrater, inklusive finansminister Hans Eichel, att tala om en stor koalition mellan de två stora partierna, vilket rapporteras i Deutsche Welle:
Heading Toward a Grand Coalition?
Det vore synd om det inte blev en klar borgerlig majoritet i Tyskland. Hittills har inte den mjuka och nedtonade valkampanj som Angela Merkel bedrivit givit resultat, tvärtom har kristdemokraterna tappat väljarstöd.
För mig, skriver han, fanns aldrig något alternativ till att invadera Irak, som redan innan invasionen var på väg att implodera och skapa oro i hela regionen, så som Kongo gör i Afrika. Hitchens menar att man borde tänka efter var konsekvensen vore om koalitionen förlorade i Irak. Vad skulle det betyda för Irak och världen? Ett Irak som är en central front i en mycket vidare strid mot en grym och totalitär ideologi. ”Tror de att en förlust i Irak bara kommer att vara en förlust för Bush-administrationen?”
Finns det inte en enda droppe solidaritet kvar för det irakiska folket, efter tre årtionden med tyranni, krig och sanktioner, och nu attacker från den värsta rörelsen på vår planet? Om ingen kan ge mig en övertygande förklaring är min slutsats att aktivister för mänskliga rättigheter struntar i Irak av politiska skäl som inte är särskilt berömvärda. Och därför står vi och ser på från torra land, om irakierna drunknar eller lär sig simma. I skam.
Måndag 2005-08-08 / 22.40länk EXTREMIST FLYR ENGLAND. En av de religiösa ledare som fått uppehållstillstånd i Storbritannien, men ägnat tiden åt att
predika hat och uppmuntrat till terrorhandlingar, Omar Bakri, har flytt från landet efter premiärminister Tony Blair i fredags offentliggjorde de hårdare terroristlagar han kommer att lägga fram för parlamentet. Det
rapporterarSky News ikväll. Bakri riskerade åtal för förräderi enligt de nya lagarna.
Mer moderata muslimer, som sir Iqbal Sacranie, generalsekreterare i Muslim Council of Britain, välkomnade nyheten om hans avfärd.
Multikulturalism baseras på lögnen om att alla kulturer är moraliskt likvärdiga. I praktiken reduceras det snart till: alla kulturer är moraliskt livärdiga, utom vår, som är sämre. Men alla kulturer är inte likvärdiga när det gäller demokratiskt valda regeringar, individuella friheter och rättssäkerhet ... Multikulturella intellektuella anser inte våra västerländska samhällen är värda att försvara. Men miljoner här [i USA] och ökande antal i Storbritannien och i andra [europeiska] länder vet bättre.
Barone pekar på att allt fler, som australiensiska Pamela Bone, kommer fram till slutsatsen att det förmodligen är dags att börja säga, 'ni är välkomna, men ni får ta seden dit ni kommer'. Eller citerar franske författaren Jean Francois Revel:
'En civilisation som känner skuld för allt man är och gör saknar energi och övertygelse att försvara sig själv'.
Godhjärtade människor börjar inse att tolerera intolerans inte resulterar i tolerans tillbaka, summerar Barone.
Exakt. Det är tid att säga som det är: den muslimska kulturen är efterbliven. Vi har ingen plats för uppfattningar som saknar grundläggande respekt för mångfald och individuella friheter, eller för grumliga religiösa dogmer som ersätter rättsstaten. Vi tolererar inte kulturer som inte omfattar upplysningen och därför tillhör medeltiden. Sådana kulturer och livsmönster har ingen som helst plats i Europa. Och inte någon annanstans heller.
I västvärlden måste vi kräva av muslimer och deras organisationer att man medger att sharialagarna inte har någonting med ett modernt politiskt samhällsliv att göra.
Måndag 2005-08-08 / 19.08 HILLARY CLINTON UTMANAS I SENATSVALET.
Hillary Clinton valdes år 2000 till senator för New York, trots att hon aldrig bott i delstaten. Även om Clinton är den mest populära demokratiska presidentkandidaten inför 2008, ställer hon upp för omval som senator nästa höst. Men nu har Clinton fått en utmanare i den valrörelsen, rapporterar Washington Post:
Jeanine Pirro, en välkänd åklagare i New York. Clinton har ett stort övertag som sittande senator, men om Pirro gör en bra valrörelse kan Clintons chanser i presidentvalet minska.
Ja, snart kan alla infödda irakier stå bakom den irakiska regeringens strävan att skapa ordning och kontroll i landet. Ändå kan våldet fortsätta eftersom utländska terrorister under ledning av al-Zarqaw nu terroriserar irakier istället för afghaner. Men om de utländska terroristerna helt förlorar stöd i civilbefolkningen blir de sårbara. Risken för att bli angivna växer och antalet gömställen allt färre.
Hon har tagit kontrollen över utrikesdepartementet som få förut och hon reser jorden runt som ingen annan. Rice har snabbt förvandlats från en säkerhetsrådgivare i skuggan till en huvudperson på världsscenen. ”Hon har nu ett eget departement att sköta. Hon har uppgifter att lösa. Det är vad hon verkligen gillar”, säger Ronald Reagans utrikesminister George Shultz, en mentor för henne.
Samtidigt gnäller man i artikeln över att hon inte ändrat Irak-strategi utan fortsätter tala om demokrati och att det är den politiska processen som kommer att vinna över det paramilitära motståndet. Artikelförfattaren menar att det är mer en förhoppning än en strategi. Här lyser vänsterns hjärndöda motstånd mot Iraks befrielse igenom. Det har gått två år sedan en grym diktator störtades. Två år är ingenting när det gäller att så dramatiskt ändra färdriktning för ett land med mer än 25 miljoner invånare. Man blir rätt trött på detta korkade gnällande. Och en bättre strategi än demokrati för att skapa lugn och säkerhet kan ju inte jag se.
Snacka om fula knep. Vänstern i USA har flera gånger förut i syfte att fälla politiska motståndare rotat i deras privatliv, bl a har skiljsmässohandlingar för republikanska senatskandidater publicerats. När man ser hur låga New York Times och andra på den kanten är, är det en riktig njutning att se hur Karl Rove och andra dribblar skjortan av dessa slämmiga typer genom att vinna över dom på den politiska spelplanen.
Tisdag 2005-08-09 / 23.20