Söndag 2005-08-07 / 21.39 GÖRAN PERSSON I 70-TALSTAL. Statsminister Göran Perssons tal i Björkvik idag (lyssna här) var märkligt. Han talade om äldreomsorg och sysselsättning som om dessa frågor helt avgörs av statlig aktivitet. Ingenting om drivkrafter och varför det blivit så att inga jobb kommer även när ekonomin går bra och varför unga akademiker går ut i arbetslöshet. Istället talar Persson om statliga jobb där dessa akademiker ska skotta snö och byta gardiner hos pensionärer.
Så här kommer inte socialdemokratins valkampanj att låta. Förmodligen mörkar Persson sin strategi. Han vill få de borgerliga att sänka garden för att när valrörelsen drar igång på allvar gå till frontalangrepp i syfte att skrämma väljarna från att rösta borgerligt. Om socialdemokratin inte lägger fram ett valprogram med sakfrågor, som tar tid att förankra och därför behöver presenteras tidigt i valrörelsen, återstår bara en sak: en smutsig skrämselkampanj.
Du behöver inte heta John Bolton för att vara skeptisk över FN:s möjligheter att förhindra diktaturer från att förstöra den gränslösa världens internetkommunikation ...
Att ge FN-medlemmar kontroll kan få allvarligare konsekvenser: vissa regimer kan skaffa sig makt att kontrollera IP-adresserna inom sitt lands gränser, och därmed styra företagens handel och yttrandefriheten.
Det vore en mardröm att låta genomkorrumperade FN styra internet! Vi får verkligen hoppas att John Bolton inte släpper denna frihetens yppersta uppfinning till mutkolvarna och förtryckarregimerna som dominerar FN. Självklart ska samarbete ske, men att lämna över slutgiltiga makten får USA inte göra.
- Nu kan vi avsluta kriget utan att klargöra att vi måste avsluta kriget på grund av den inre situationen, sade Yonai, som ingick i den inre cirkeln i regeringen, sex ministrar ledda av premiärminister Kantaro Suzuki.
Bomberna gav en ursäkt att kapitulera och räddade därmed ansiktet på kejsaren.
Men även om Japan skulle givit upp utan atombomberna, var det ingenting annat än en spekulation inför presidenten Trumans beslut om att fälla bomberna eller inte. Hans dilemma såg ut så här: släppa bomberna och få ett snabbt slut på kriget eller att riskera ett långt utdraget konventionellt krig som dödat ännu fler japanska civila. Det handlar om en riskkalkyl. Och i den var risken för större blodbad utan bomberna förmodligen avgörande. En slutsats som förstärks av att också amerikanska soldaters liv sparades ju snabbare kriget tog slut. Till sina medarbetare lär Truman efter sitt beslut sagt (ungefär): "hur skulle jag efter ett utdraget krig med en halv miljon döda amerikanska soldater kunna säga till folket att jag hade möjligheten att avsluta kriget långt tidigare?"
Jag skulle vilja höra den fredsforskare, journalister eller politiker som väljer att riskera fler döda, och särskilt sina egna, hellre än att fälla bomben. Särskilt för svenskar är det magstarkt att komma med moraliska omdömen - Sverige som inte var berett att offra någonting alls för frihet och demokrati när det verkligen gällde...
Fler människor dog under slaget om Okinawa än de som dog i atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki.
Alltså: medan Europa firade 'freden' i maj 1945, bland annat på Kungsgatan i Stockholm, ökade antalet dödade amerikanska soldater till nya rekordnivåer i Stilla havet. Japanska civila dog i hundratusentals på öar som Okinawa, vars japanska trupper försvarade varje millimeter mark med alla till buds stående medel.
President Truman fick
bedömningar, mot bakgrund av hur hårt japanerna stred på Okinawa, om att ett anfall och seger över Tokyo skulle kunna komma att kräva en halv miljon amerikanska soldaters död. Och ännu fler japanska civila. Det är mot den bakgrunden beslutet om att fälla bomberna blir rationellt. Även om fler dog av bombningarna än förväntat (strålningens effekter var okända), var antalet offer betydligt färre än vad ett utdraget konventionellt krig inneburit.
Så de som hävdar att varje bomb är ett misslyckande har fullständigt fel. Med dessa två bomber kom världskriget snabbare till slutet. Vilket räddade många hundratusentals, kanske miljontals, civila i Japan (för fler argument se Deep blue).
Londonbomberna gjorde klart för många det grymma faktum att islamistisk terrorism har reducerat tagandet av liv de inte gillar till en banalitet.
Han menar att 11 september var en så overklig händelse att det var svårt att ta in och dra några slutsatser av den. Londonbomberna är mer begripliga och gör tydligt vad terrorkriget handlar om. Bush har nu chansen att samla opinionen och det behövs, skriver Henninger, för det är just allmänhetens uthållighet som är terroristernas främsta måltavla.
Men alla fylls inte av lyckorus när de tänker på Pride. Markus Friberg har startat klubben 'Bojkotta Pride' på Qruiser [debatthemsida för hbt, homo-, bi- och transpersoner]. Han berättar att han inte känner någon gemenskap med en annan människa bara för att hon eller han också är homosexuell. Markus Friberg tycker grundidén, att fira att man är stolt över sig själv, är bra. Men han menar att man inte är sin sexuella läggning.
- Pride skiljer snarare ut hbt-gruppen från övriga samhället, som att en hbt-person är annorlunda och behöver stöd och hjälp. De gör personer till sin sexuella läggning inte till fria individer ...
- På så vis bidrar festivalen till att människor blir sedda enbart som sin läggning och inte för den de är.
Själv var jag med på första spektaklet 1998, i centerpartiets hörna. Och för dem som gillar festivaler och de aktiviteter som är förknippade med sådana är det inget fel på Pride. Men Friberg har rätt om de signaler Pride sänder ut. Och det extremt enfaldiga och kollektivistiska synsätt på homosexuella som medierna förmedlar i sin bevakning gör Pride till en belastning. Den skapar mer motsättningar än gemenskap och förståelse.
Många inom finkulturen uppfattade henne som deckarförfattare och därmed som ytlig. Men det är bara till formen som hon tillhör denna genre. Hennes böcker utforskar på ett skrämmande djup den mörka sidan i det mänskliga psyket. Tidningen Cleveland Plain Dealer skrev: ”Patricia Highsmith kallas ofta för deckarförfattare, vilket är ungefär som att kalla Picasso en tecknare”.
Till skillnad från många andra slog Highsmith snabbt och stort igenom som författare: 29 år gammal blev novellen Stranger on a train en storsäljare, och succén blev än större när Alfred Hitchcock
filmatiserade den året därpå.
Mest känd idag är kanske hennes karaktär Tom Ripley som på senare år filmatiserats i två stora Hollywoodproduktioner: Talented Mr Ripley med Matt Damon och
Ripleys Game med John Malkovich.
I digitaltidskriften
Kraus99 summerar man:
Hennes författarskap är dock mer komplicerat än de flesta anar. I hennes prosa presenteras fascinerande och motsägelsefulla karaktärer ... Människorna är inlåsta i sina fantasier såsom i ett akvarium, och saknar reella möjligheter till kontakt med varandra ... Det märkliga är att såväl Kafka som Highsmith åstadkommer denna komplexitet med mycket små medel, med en stil som är allt annat än komplex. Det som inte står i texten tycks vara minst lika betydelsefullt som det som står där. Det är svårt att begripa hur författaren egentligen bär sig åt ...
Highsmith sade en gång i en intervju att hon intresserade sig för 'skuld eller frånvaron av skuld' ...
Och just hur vi hanterar känslor av skuld, ansvar och empati är ju, anser jag, kärnfrågor för vår civilisation. Dessa känslor är själva kärnan i att vara människa. Inga andra varelser än människor har sådana känslor. Och det Highsmith gör är att leka med dem, utmana och kittla dem.
Reporter: Men Abu Bakrs åsikter har länge väckt ASIOs [säkerhetspolisens] intresse och i mars fick han ett brev som meddelade att hans australiensiska pass har dragits in. Brevet anger orsaken: 'ASIO bedömmer att [Abu Bakr], om han resor utomlands, sannolikt kommer att medverka i aktiviteter som kan skada Australiens eller andra länders säkerhet'.
- Enligt min religion så accepterar jag ingen annan religion än islam.
Finns det inte en risk att du, om du verkar för den åsikten, uppmuntrar andra att attackera judar och kristna här i Australien?
- Nej, det är din tolkning, det är din tolkning.
Vilken är din tolkning?
- Jag säger att min religion inte tolererar andra religioner. Den tolererar inte. Den enda lag som ska spridas - det kan vara här [i Australien] eller var som helst - är islam.
... Vad anser du om Usama bin Ladin?
- Usama bin Ladin, han är en stor man ...
Och medan Abu Bakr säger att han undervisar sina studenter i att det är förbjudet att skada oskyldiga människor har några av dem varit i träningsläger för terrorister i Centralasien. Han påpekar att beslutet var deras eget. Är det inte viktigt att du talar om för dem att de inte ska engagera sig i våld? Att de inte ska åka på sådana läger?
- Om jag gör det betyder det förräderi mot islam.
Men anser du inte muslimer i Australien också är skyldiga att följa Australiens lagar? Att inte använda våld, till exempel ...
- Detta är problematiskt. Det finns två lagar, den australiensiska lagen och islams lag.
Vad säger du till dem som menar att om du väljer att leva i Australien måste du lyda och respektera australiensisk lag, en lag som uttryckligen slår fast att vi måste låta människor av alla religioner leva sida vid sida, respektera dem och inte uttrycka hat emot dem?
- Till 100 procent? Det är mycket dåligt. Mycket dåligt ... Enligt min religion är heligt krig en del av religionen och vad du måste förstå är att den som slåss för Allah, det första som händer om han dör, från första droppen blod som kommer ur honom, är att alla hans synder blir förlåtna.
Jag har ännu inte hört någon framstående muslimsk ledare tala klartext till muslimer i Sverige (eller i Europa): Svensk lag gäller fullt ut! Sharialagar har ingen som helst legitimitet!
Varför ställs inte sådana frågor till muslimska ledare? Varför tvingas inte dessa män tala ur skägget?! Snacket om att islam är en fredlig religion är godda yxskaft. Det skulle Abu Bakr också säga. Problemet är att han med det menar fred under sharialagarna och där alla andra religioner är utrotade. Är det så muslimska ledare ser på det här också? Tar svenska och europeisk muslimska ledare avstånd från sharialagarna?
Vi vet inte. Inte en enda journalist, inte ett enda medieföretag har vågat ställa frågor som ger klarhet. Man har nöjt sig med svepande och mångtydiga svar. Snacka om århundradets sämst bevakade samhällsfråga!
När journalister undrar om Storbritannien inte längre ska vara en trygg hamn för dem som förföljs, svarar Blair att det finns ingen mening med att låta oss bli dödade. Vi måste kunna skydda våra medborgares liv. Det finns ingen motsättning mellan mänskliga rättigheter och att skydda människors liv från dödliga attacker.
På frågan varför han inte lagt fram det här tidigare och därmed kunnat förhindra bombdåden i juli, svarar Blair att flera av de förslag som läggs fram nu har regeringen lagt fram tidigare men då blivit avvisade. Nu förstår fler att det är allvar och Blair hoppas på stor uppslutning i parlamentet.
För egen del tycker jag det är befriande att höra en europeisk politiker som tar frågan om terrorism på allvar. De
hot al-Qaida framförde igår är en upprepning av nazisternas taktik i bland annat Nationernas Förbund under 1930-talet; man hotar om våld i syfte att få något och säger att bara man får det kommer man att vara nöjd. Men när man fått vad man vill ha (Rhenlandet, Österrike, Tjeckoslovakien i ena fallet, Irak, Afghanistan och Palestina/Israel i det andra) vill man i sitt segerrus och känsla av oövervinnerlighet ha betydligt mycket mer och är beredd att döda i ännu större omfattning.
De som vill gå terroristerna till mötes idag, agerar exakt som de personer som ville gå Tyskland till mötes då. För mig är de, på ren svenska, dårar. Blodtörstiga extremister kan bara mötas på ett sätt: inte acceptera några som helst eftergifter, utan tvärtom skoningslöst bekämpa dem på alla fronter.
Radikal islamism kan inte förklaras med kriget i Irak eller med konflikten mellan Israel och Palestina. Inte heller kan den förstås mot bakgrund av fattigdom eller social utsatthet.
Det pågår en ideologisk kamp mellan å ena sidan västvärldens demokrati, humanism, marknadsliberalism och människosyn - å andra sidan den totalitära världssyn, dödskult och apokalyptiska ideologi som de radikala islamisterna
omfattar.
Flera mejl efter Londonbomberna har tagit upp den här frågan, som detta: ”vad är det egentligen problemet att erkänna att Irakkriget var en provokation mot hatiska mullor och deras hantlangare i form av självmordsbombare? Skulle det rättfärdiga deras handlingar? Aldrig! Kan man undvika att provocera dem? Knappast! Ska vi försöka undvika provocera dem? Då är vi illa ute. Nej, varje gång en terrorist blir provocerad är ett tecken på att någon gör något som är rätt. ” Man hänvisar också till Hitchens som för resonemang i dessa banor (se blogg
12 juli).
Wikström fångar i sina formuleringar svaret bättre än mig: terrorismen inte kan förklaras och inte kan förstås med kriget i Irak. Irak är en del i frågan om terrorismen, men Irak ger ingen som helst förklaring av terrorismens motiv - som är mycket större, betydligt grymmare och mer djävulskt än ett västerländskt utdragande av trupper. Ett tillbakadragande skulle ge en enorm seger för terroristerna. Det skulle ge dem en HELT annan legitimitet och styrka som skulle kunna leda till en fundamentalistisk revolution i hela den muslimska världen - vilket naturligtvis är vad al-Qaida ytterst vill se.
Artikeln talar om förmågan att dra in pengar som ett bevis på en politikers popularitet mellan valen. Och genom att hjälpa politiker i andra valkretsar att samla in pengar stärker man sina band till dem. Och den politiker som har många vänner är en maktfaktor i kongressen. Genom att välja att hjälpa politiker med den politiska profil man själv företräder, kan man också avgöra åt vilket håll man vill att det egna partiets ska tippa politiskt.
I Sverige anses allt som har med pengar att göra vara fult och smutsigt. Särskilt pengar och politik. Men om donationer redovisas öppet, som i USA, ligger det mycket i att se pengar som ett sätt för aktörer i samhället att demonstrera engagemang, livskraftig demokrati och vilja att delta i den politiska processen.
Särskilt i jämförelse med det svenska systemet. För pengar och politik hänger ihop också hos oss. Men här plockar partierna pengarna ur statskassan, utan att fråga någon. Man öser partistöd över sig själva. Detta innebär att politiker i Sverige inte behöver, som Barack Obama och andra amerikanska politiker, ge sig ut i samhället, möta medborgarna och skapa sådan entusiasm och förtroende att medborgare ur egen ficka vill stödja politikers och partiers valkampanj.
Det statliga partistödet är ett sätt för svenska politiker att slippa möta medborgarna och slippa demonstrera på vems uppdrag man sitter. Politikerna tvingar av oss medborgare våra skattepengar för sina kampanjer, utan att behöva fråga oss om lov. Man kan då också stärka intrycket om att politiker har en position där man anser sig stå över medborgarna, vara våra förmyndare.
Los Angeles Times
rapporterar att gayrörelsen i USA anser detta fall är den viktigaste juridiska segern någonsin. Och dem Roberts var rådgivare åt säger att han gjorde ett briljant jobb.
Dick Morris kommenterar fallet i Fox News och menar att det inte är något märkligt. Amerikanska advokater tar alla på sig en del oavlönade uppdrag, och det här handlade om ett prestigefyllt fall inför Högsta domstolen. Det är klart att Roberts gick in i arbetet med stor energi och entusiasm, det gör han alltid. Och det här gör ju att hans nominering blir ännu svårare för vänstern att stoppa.
- Jag gissar att republikaner och demokrater har funnit ett sätt att leva tillsammans i fred och harmoni, säger Kanadas immigrationsminister Joe Volpe.
Ledaren pekar på hur rörig vår självbild är: i ord och retorik har vi anslutit oss till den anglosaxiska traditionen med det mångkulturella samhället.
”Men i praktiken har den svenska kulturens strävan efter jämlikhet och samförstånd inneburit att politiken påmint mer om den franska. Vi tillåter inte exempelvis rituell slakt, motverkar arrangerade äktenskap och diskuterar om också manlig omskärelse skall förbjudas. Kraven på kunskaper i svenska språket och på accepterande av den politiska inriktningen på jämställdhet, jämlikhet och att vårda naturen är starka.”
'I praktiken' är här helt centrala ord för att förstå vad som åsyftas: i ord är det politiskt korrekt att hävda mångkulturalism, men när det kommer till anställningar i verkliga livet ställs krav på förmåga att kunna språket och de sociala koderna. Detta skapar naturligtvis en stor förvirring. Vi säger en sak och menar en annan. I minst två dimenssioner.
1) I stället för den dåraktiga linje som Mona Sahlin och hennes mentor Masoud Kamali slagit in på, att stämpla svenska folket som rasister och därmed våldsamt förstärka 'vi-mot-dom'-kulturen i hela samhället, borde vi stå för det vi gör i verkliga livet och säga vad vi menar: i Sverige har vi krav på dem som är bosatta här. I Sverige gäller inte sharialagar utan svenska lagar. Och de ska följas av alla. Punkt. Snacket om integration är vilseledande, medan assimilering är det som fungerar i verkliga livet.
2) Strävan mot den anglosaxiska, särskilt amerikanska, mångfalden är eftersträvansvärd. Men den mångfalden kräver en fri ekonomi och fri konkurrens. USA är världens största invandrarland och olika kulturer kan samsas just därför att de resurser som individerna skapar får de behålla. Ingen kan - genom statligt tvång - sko sig på någon annan. Var och en får bygga sitt liv utifrån de grundläggande värderingarna om individuell frihet, demokrati och respekt för allas strävan efter lycka. Mängden nya värderingar att assimileras till blir därmed liten men glasklara. En stor stat skapar däremot enorma motsättningar eftersom en sådan alltid innebär att vissa grupper upplever att de inte får ut tillräckligt eller att andra anses utnyttja systemen orättvist mycket. Och ju större den kulturella mångfalden är - och därmed livsmönstren - desto svårare är det att göra gemensamma, offentliga prioriteringar. Därför skapas större harmoni ju mindre staten blir. Då kan var och en behålla lönen för mödan och möjligheterna att ligga andra till last minimeras.
Visst är det paradoxalt, men den stora staten har skapat just de orättvisor som Per Albin Hansson med sådan kraft motsatte sig i folkhemstalet 1928:
Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ena ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage.
Det är idag främst genom staten som privilegier fördelas. Det är staten som gynnar sina kelgrisar - myndigheterna och deras hantlangare i form av Centrum mot rasism, SSU o dyl. Det är staten som ser ner på dem som arbetar och skaffar förmåner på andras bekostnad åt dem som inte arbetar. Genom mygel i anslagsgivningen inom staten plundras småfolket, de som inte tillhör de etablissemang som skor sig. Genom statens regelverk trycks de med sämre förutsättningar ut från arbetsmarknaden och in i en tillbakasatt tillvaro i utanförskap.
Undrar vad Per Albin sagt om han sett hur immigranter i USA relativt snabbt blir en del av samhället i strävan efter den amerikanska drömmen, medan immigranter i Sverige isoleras i 'arbetsmarknadspolitiska åtgärder' så att de inte konkurrerar med LO-medlemmarnas löner och förmåner, och hur de som vill ge alla chansen i jämlik tävlan genom avreglering kallades rasister. Jag tror Per Albin sett mer av sitt folkhem i Amerika än här hemma...
... tiden är här för en mer progressiv svensk utrikespolitik. En politik som vågar stå upp för demokrati och frihet när den hotas. En politik som vågar ta itu med ondskans hantlangare, och som inte bara viftar med vita flaggor och växlar sin presumtiva 'terror alert' mellan nivåerna 'springa', 'gömma sig' och 'tiga'.
Det är dags för Sveriges riksdag och regering att verka för att frågan kring Irans utvecklande av massförstörelsevapen snarast tas upp i FN:s säkerhetsråd. Det har daltats tillräckligt med Iran och nu måste Sverige hjälpa till att öppna för möjligheter till riktade diplomatiska och ekonomiska sanktioner mot representanterna för regimen i Iran.
Ja, det är pinsamt att se hur enkelt Irans regim skapar sig ett övertag genom att få EU, USA och FN att kivas med varandra. Hela världen ser hur lättlurat naiva västvärldens ledare är - och hur smarta diktaturer kan vara.
Boken har blivit mycket uppmärksammad och fått både beröm och kritik. En opponent är John Gray, professor vid London School of Economics, som i nästa nummer av The New York Review of Books publicerar recensionen
The World Is Round.
Gray menar att Friedman i sin globaliseringsiver begår samma misstag som Karl Marx: intar en deterministisk uppfattning om att samhällsutvecklingen helt styrs av teknologin, som i sin tur driver ekonomin. En uppfattning som ironiskt nog också nyliberaler delar, menar Gray. Både marxister och nyliberaler underskattar kultur, religion och tradition.
Så långt tycker jag Gray har en poäng. Men sedan går han ut i korståg mot kapitalismen och ger den skulden för all samhällsoro de 200 senaste åren, sedan industrialismens start. Vilket skitsnack. Det är klart att kapitalismen, genom att frigöra förtryckta människor skapade omvälvningar. Skomakaren behövde inte bli vid sin läst som i merkantilistiska ekonomin. Aristokratin kunde inte längre auktoritärt styra och ställa över människors liv. Men dessa frigörande omvälvningar har ju varit till enorm välsignelse för mänskligheten.
Kapitalismen går segertåg över världen inte därför att den förtrycker människor, utan därför att den frigör dem!
Jag har så svårt att förstå varför så många ser en konflikt mellan kapitalism och frihandel å ena sidan och kultur, religion och tradition å den andra. För mig är de inga motsatser. Den spännande diskussionen är ju hur de kan länkas samman för att skapa utrymme för att parallellt uppnå målen i alla dessa aspekter.
När president Bush i går skrev på CAFTA (Central American Free Trade Agreement) deltog bara 15 demokratiska kongressmän i cermonin i Vita huset. Inom partiet kallas de "CAFTA 15" och de har fått ta emot många hot från såväl sin egen partiledningen som från facket. De ska stoppas från tunga uppdrag och facket ska försöka få dem utröstade ur kongressen.
Och deras brott? Förespråka frihandel med Centralamerika. Kanske dags att omvärdera demokratiska partiet?
I hans blogg
In the Red Zone skriver en medarbetare att Steven Vincent
sköts till döds häromdagen, förmodligen av någon av de han kritiserade i söndagens kolumn.
När han i vintras
intervjuadesFront Page Magazine sa han:
Ord har betydelse. Ord förmedlar moralisk klarhet. Utan moralisk klarsyn kan vi inte lyckas i Irak. Därför är de termer som medierna använder i bevakningen av den här konflikten så viktiga. Ta till exempel ordet 'rebeller'. Som du märkt använder mainstreammedierna, som New York Times, ofta termerna 'upprorsmän' och 'rebeller' för att beskriva de beväpnade männen i sunnitriangeln, som om dessa mördarband representerade en traditionell nationell befrielserörelse. Men när man rapporterar om liknande grupper av maskerade reaktionära mördare som opererar i Latinamerika använder man fraser som 'paramilitära dödspatruller'.
Samma sorts mördare, olika beskrivningar. 'Upprorsmän' och i ännu högre grad 'rebeller' har en sympatisk ansats som 'paramilitärer' saknar. Det här är inte semantik: föreställ dig att medierna rutinmässigt kallade sunnitriangelns beväpnade grupper 'reaktionära paramilitära dödspatruller'. Beskrivningen skulle inte bara vara mer korrekt, den skulle också ge den amerikanska allmänheten en klar bild av vilken sort fiende vi möter i Irak ...
Det värsta missbruket i terminologi är dock när vänstern kallar Saddam-lojalister och heliga krigare för 'motståndsrörelse'. Vilket exempel på omvänd moral! För faktum är att paramilitära dödspatruller attackerar irakiska folket. Och de som bekämpar mördarna - den irakiska polisen, nationalgardet och regeringen - är de som är det verkliga 'motståndet'. De förhindrar islamofascister från att ta över Irak, de förhindrar onda män från att lyckas förvandla hela nationen till ett slakthus ... Alla som vill se framgångar i kampen mot den islamistiska fascismen och upprätthåller moralisk klarsyn bör bekämpa den typen av Orwellska förvrängningar av vårt språk.
Det har alltid funnits en debatt om journalistik är ett yrke (profession) eller ett hantverk (craft). En pensionerad och respekterad redaktör på New York Times, Sheldon Binn, erbjuder ett tredje alternativ. Han brukade regelbundet påminna oss om att vi vissa dagar kommer att 'känna oss som pianisten i ett horhus'.
Färgstark beskrivning. Förklaringen är alla turerna om vem som läckte uppgifterna om att en kontroversiell ambassadörs fru var CIA-agent. Eftersom Ted Kennedy och andra på vänsterkanten till varje pris vill komma åt valstrategen Karl Rove, är de beredda att offra journalisters integritet och kasta journalister som inte avslöjar sina källor i fängelse, vilket också hänt: New York Times-reportern Judith Miller har i åklagarutredning vägrat uppge sin källa och sitter därför i häkte.
Hade samma metoder använts under Watergate-affären hade Bob Woodward och Carl Bernstein kunnat hamna bakom galler istället för att avsätta en president. Men den politiska vänstern skiter i principerna - de tror sig ha fått vittring på den person som mer än någon annan är ansvarig för att de själva förlorat val efter val. Karl Rove ska sättas dit med vilka medel som helst, om några journalister hamnar i fängelse på vägen spelar ingen roll.
När Robert E Lee ville överlämna sitt svärd till nordstatsgeneralen Ulysses S Grant tar denne som en storsint vinnare inte emot trofén. Och med Lincolns godkännande får de besegrade soldaterna behålla sina hästar och utan internering bege sig hem.
Efter andra väldskriget tar flera ledande nazister sina liv, och övriga ställs inför Nürmbergrättegångarna. Men inte främst för att de fört krig utan för de brott mot mänskligheten de begått under kriget.
På något sätt känns det som om mänskligheten går bakåt i utvecklingen. För nu erkänner sig ingen besegrad. Striderna fortsätter, men med fega och blint slående medel, som självmordsbomber och ständiga attacker på försvarslösa civila.
Samma sak i politiken. Där dödar man inte varandra, men ingen erkänner sig besegrad och ingen kan då heller vara en storsint vinnare. I Sverige kan en valförlust anses vara statskupp (Marita Ulvskog om Fälldins seger 1976) och i USA går det ständigt förlorande demokratiska partiet till frontalangrepp mot vinnaren George W Bush i varje fråga (nu senast om FN-ambassadören John Bolton). Vänstern erkänner inte att de förlorat såväl presidentval som mängder med senatorer och guvernörer de senaste åren. På alla sätt försöker de sabotera den demokratiskt valda regeringen från att utföra det mandat man fått av folket. Och ju mer man förlorar, desto hårdare försöker man sabotera för vinnarna.
Det är något obehagligt primitivt över detta sätt att aldrig erkänna en förlust. Att vara dålig förlorare är norm. Attityden förstör de grundläggande förtroenden och respekt som demokratin vilar på. Ju sämre en förlorare är, desto hårdare måste segraren trycka till honom för att kunna utföra sitt värv. Alternativet är ju att erkänna förlust, vilket ju i vår tid ger möjlighet att komma igen i nästa val.
Tidningen konstaterar att det inte råder någon som helst tvekan om att John Bolton har presidentens öra, särskilt nu när Bush fått vidta extraordinära åtgärder för att få Bolton på plats. Det stärker Boltons ställning och prestige i FN. Alla vet nu att det Bolton säger är presidentens ord, och som FN:s stabschef Mark Malloch Brown sagt till Wall Street Journal (se
Washington gets the ambassador it needs--and so does Turtle Bay) kan Bolton fungera som budbärare också från FN till presidenten.
Det sistnämnda poängterade också vår utrikesminister på ett FN-seminarium jag besökte i våras, se Freivalds: Bolton blir bra för FN. Och jag håller med Freivalds. Det är dags för FN att tala klarspråk. Bolton kommer att se till att så blir fallet.
Se mer:
Bolton & Burke, frihet & makt och
Tuffe Bolton
Sydsvenska Dagbladet:
Utredarna anser situationen så alarmerande att de vill inrätta ”en delegation för hälsa och heltid i välfärdssektorn”.
Det låter nästan absurt: en särskild kontrollinstans för välfärden inom välfärden.
[Jämställdhetsmyndighetens föreslagna uppgifter] låter inte precis som ett oförvitligt ämbetsverk av klassiskt snitt. Mer som en konsultfirma, specialiserad på propaganda. Men det är kanske en ny myndighet – att lägga till de 552 som redan finns – som regeringen helst av allt vill ha.
Helsingborgs Dagblad: För att rätta till denna skriande orättvisa förordas en ny jämställdhetsmyndighet som bland annat för sådär en 100 miljoner ska "bilda opinion". Statligt styrd dessutom. Det kan knappast bidra till att driva på jämställdhet. Här ligger ansvaret självfallet hos tongivande politiker, hos de påtryckningsgrupper som enligt utredaren Gertrud Åström finns i "världens feministtätaste land" samt, vilket lätt glöms bort, hos den enskilde medborgaren.
Om det är något Sverige har för mycket av förutom arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionerade medborgare, så är det just myndigheter och verk.
Men med tanke på vad jämställdhetsverket är alternativ till, är jag nog beredd att betala ytterligare ett antal hundra statsavlönade drönare som ingenting tillför. Vi skattebetalare finansierar ju redan hundratusentals sådana, så några till är väl bättre än de feministiska stolligheterna som förslaget till myndighet skuffar undan. Här formulerat i ledare präglad av ”centerfeminism”:
Södermanlands Nyheter: Men det som skulle få störst effekt på jämställdheten, kvoterad föräldraförsäkring, undviker utredningen nogsamt. Istället föreslås ett nytt jämställdhetsverk.
Så länge samhällsdebatten är smittad av det feministiskt strukturalistiska viruset finns bara mer eller mindre dåraktiga förslag att välja mellan.
Efter decennier av politik som diskuterat endast två nivåer i samhället, individen och staten, har en ny känsla vuxit fram: vi har ett personligt ansvar för oss själva och andra som bör kanaliseras genom familjer, grannskap, föreningar, församlingar, företag och så vidare. En sådan idé bär med sig kulturell sprängkraft. Krav på personligt ansvar implicerar en uppgradering av vuxenskapet. Blonderade 43-åringar i kortbyxor på McDonalds’s är vilse i tidsandan. Ungdomstiden har åter blivit ett stadium vi bör passera.
Själv brukar jag inte hänga upp mig på hur folk klär sig, men här blir det en kul visuell förstärkning av budskapet - som jag delar till fullo.
Terrormålen har skiftat karaktär från amerikanska trupper till irakiska styrkor, till shiitiska civila och nu till sunniaraber som samarbetar med regeringen. Detta antyder inte ökad kapacitet eller ökat stöd för terroristerna. Allt fler stridigheter mellan al-Qaida och deras Saddam-trogna allierade indikerar inte heller harmoni inom dessa kretsar. Självmordsbombningar har haft framgångar i att få tidningsrubriker i väst, men har inte påverkat rekryteringen till det nya irakiska försvaret, eller förhindrat framstående sunnimuslimers samtal om konstitutionen ...
Anthony Cordesman i Center for Strategic and International Studies i Washington har förut varit pessimistisk om Irak, men återvände nyligen därifrån med en annan ton: 'Om nuvarande planering genomförs kommer det totala antalet enheter av irakisk militär och polis som ärligen kan beskrivas som tränade och utrustade stiga från 96.000 i september 2004 och 172.000 idag, till 230.000 till slutet av 2005 och till 270.000 till halvårsskiftet 2006'.
Ja, att terroristerna nu bombar sunniaraber - de som haft mest att förlora på Saddams fall och som lättast borde sympatisera med terroristerna - ger en tydlig signal om att al-Qaida förlorar sin bas. Om också sunniaraberna nu börjar se terroristerna som sina fiender har terroristerna snart ingenstans att gömma sig. Då blir de lätta byten för den nya demokratiska regeringen och de amerikanska trupperna.
Jag önskar att vi här ser samma logik som i sovjetkommunismens fall: när skräckväldet förlorade sin hotfulla dominans över människors tankar, föll den avskyvärda regimen snabbt samman som en varulv i solsken. Detsamma kan hända vänsterns kamrater, 'rebeller' och 'motståndsmän' i Irak.
IRA tar avstånd från terrorism bara efter det att man förstått att ingen längre tolerarar den - varken vännerna [och finansiärerna i form av irländska ättlingar] i USA eller katolikerna i republiken Irland som delar deras vision ... Ingenting är mer centralt än att visa intolerans mot terrorism i terroristernas egna samhällen och gemenskaper.
I en annan artikel,
The dangers of tolerance, i vänstertidskriften New Republic listar man tre muslimska religiösa ledare som fått asyl i Storbritannien och som tack för friheten legitimerar terrorism och rekryterar unga muslimer som utför terrordåd: Omar Bakri, Abu Hamza och Abu Qatada är inspiratörer bakom terrorismen i Europa. Och de har fått hållas. Tills nu. Den brittiska naiviteten är nu på väg att släppa.
På samma sätt som stämpling till mord är straffbart, borde allt stöd för och uppmaning till terrordåd vara det. Tiden för tolerans av terrorister och dess sympatisörer är över.
Förlåt, men jag orkar inte göra några omskrivningar: De som gör terrorismen till en fråga om Irak står antingen på terrorismens sida i målet om att krossa västvärldens kapitalistiska välstånd eller så är de idioter. Nyttiga idioter.
Det behövs inte många sekunders eftertanke för att inse att Linderborg och Wijk har andra syften än att diskutera terrorism och säkerhetspolitik. De talar om demokrati - i syfte att förgöra demokratin. De är ute efter att ge terroristerna understöd i sin antivästliga propaganda. Dessa kommunister har samma mål som terroristerna: att störta den kapitalistiska och frihetliga välståndsskapade västvärlden i kaos och helst förinta den. Linderborg, Wijk och andra på vänsterkanten står på Usama bin Ladins sida i önskan om att skapa anarki i väst.
I en språkdräkt av präktigt försvar av demokratin är deras budskap: lägg er platt för terrorismen! Försvåra inte terroristernas chanser att spränga kollektivtrafikresenärer i luften.
Tar jag i? Låt mig ställa frågan: vilket är deras alternativ? Svar: inget. De går till rasande angrepp på allt som demokratierna gör för att försvara sig. Men har inga som helst förslag på annat agerande.
Och naturligtvis är felet vårt. Demokratins. Vi bär skulden, inte de som spränger, mördar och förtrycker. Det är lätt att se genom raderna vilka som är Lindeborgs och Wijks hjältar: självmordsbombarna. De tar ju upp kampen mot det dekadenta kapitalistiska svineriet. Det finns många kulturella och psykologiska likheter mellan kommunismen och den radikala islamismen: dogmerna som inte får ifrågasättas, det totala kravet på lojalitet och underkastelse, individens obetydlighet, förbudet mot att tänka självständigt och det obeskrivliga hatet mot dem som inte underordnar sig.
Naturligtvis utgör Irak en viktig del i Linderborgs och Wijks argumentation: ”Anfallskriget” ger terroristerna rekryteringsgrund. Men av någon outgrundlig anledning nämner de inte med ett ord terrordådet i Sharm el-Sheik i Egypten som inträffade efter och krävt fler dödsoffer än Londonbomberna. Deltog Egypten i Irakkriget?
Mark Steyn
påpekar i Chicago Sun-Times det som alla med öppna ögon ser: fundamentalisterna är inte ute efter att de otrogna ska lämna Irak, utan att upprätta ett muslimskt kalifat där vi alla, också i Europa, lever under sharialagarna. Varje avvikelse - också de små steg mot demokrati som Egypten är på väg att ta - ska förgöras med terror.
Européer som inte är beredda att pressa tillbaka fundamentalisterna gör bäst i att, skriver Steyn, förebreda sig att leva med, eller under sharialagarna.
