Men från och med nu måste vi i högre grad konfrontera det faktum att kriget inom islam också är ett krig inom Europa. Det är högst sannolikt att mördarna från 7 juli är födda i Storbritannien, så som flera av Taliban-krigarna ...
Många muslimer tar parti för civilisationen och många europeiska fascister och kommunister sympatiserar med terrorismen.
Det är på tiden att det sägs rakt ut. Eftersom kommunister och socialister med sådan aggressiv energi talar emot Iraks demokratisering, men aldrig öppet talar om en alternativ handlingsplan, blir frågan vilken strategi de egentligen sympatiserar med.
Londonbombningen har misslyckats. Barbariska syften, brutala för några få hundra människor, obehagligt för alla dem som såg på, men ändå: de misslyckades. På ett dygn var största delen av stadens transportsystem igång igen, med många passagerare såväl i tunnelbanetåg som i bussar. De flesta butiker och arbetsplatser arbetade på som vanligt, och folk drabbades inte av panik. Direkt efter bombdåden skulle landskamp i cricket starta inte långt från London. Organisatörerna beslöt att matchen skulle spelas. Storbritannien vann.
Ja, vilken skillnad från de fega och undflyende spanjorerna. Det är ingen slump att det i Västeuropa bara var britterna som stod upp mot nazismen. Nu är det bara britterna som på allvar vågar bekämpa terrorismen.
Naturligtvis har Zakaria rätt i att mycket återstår att göra och att terrorbekämpningen ännu inte alls är så effektiv som den borde vara. Muslimer runt om i världen måste ta ett betydligt större ansvar och visa noll-tolerans mot terrorpropaganda. Västvärlden kan göra mer för att med piska och morot driva fram demokrati och välståndsutveckling i arabvärlden - framför allt kan EU satsa stort på Irak och se till att civilsamhället där utvecklas i snabbare takt.
Men londonborna visar att även om terrorbekämpningen misslyckas och blodiga attentat genomförs i vår vardag, kan vi 'otrogna' västerlänningar se till att terroristerna förlorar - genom att fortsätta leva våra liv och inte låta oss drabbas av panik.
1. Nationalstaten Sverige behöver en ny grundlag som kraftfullt begränsar statens befogenheter till försvar, utrikespolitik och rättsstatens upprätthållande av principiella medborgerliga fri- och rättigheter. Detta medför i första hand att makt decentraliseras till de enskilda medborgarna, som är de levande aktör som allt annat i samhället ska tjäna. På regionaliseringens förespråkare låter det som att nuvarande förmynderi i nationalstaten ska vara oförändrad, och därutöver ska vi medborgare utsättas för regionala småpåvar. De som förespråkar regioner måste tydligt tala om huruvida regionerna ska ta makt från staten eller ta mer makt från medborgarna.
2. Med större frihet för medborgarna kan de - frivilligt - organisera sig i civilsamhället för att lösa den service och önskemål de själva efterfrågar. Om nationalstaten i betydligt mindre utsträckning lägger sig i uppstår möjligheter för spontan organisation, för människor att sluta sig samman lokalt och regionalt utefter det som passar dem. I Sverige finns en överdriven tro på att politiska organisationer är nödvändiga för att få något gjort. Det demonstreras av exempelvis
Gösta Hansson: ”Hur ska människor utan politisk representation kunna utveckla samhället på något sätt?” I själva verket är det tvärtom: ju mer man sätter sin tilltro till politiken desto mindre energi, engagemang och smarta lösningar blir det i samhället. Vi måste sluta tro att politiken, oberoende av nivå, kan lösa alla problem.
3. Den makt som inte kan decentraliseras till fria medborgare, den infrastruktur och utbildning som
Ilan Sadé nämner, kan i en ny grundlag åläggas kommunerna att organisera. Jag skulle vilja se att det mesta av de uppgifter som ”staten” behöver utföra sker genom kommunfullmäktige - och då helt utan några som helst pekfingrar från riksdag och regering. Det är upp till den lokala demokratin att avgöra hur omfattande politikens, dvs kommunens, uppdrag ska vara. I en kommun med socialistisk majoritet kan man höja kommunalskatten rejält och erbjuda omfattande politiskt organiserad verksamhet. I en kommun där medborgarna har borgerliga värderingar kan kommunens uppgifter begränsas och kommunalskatten sänkas kraftigt.
4. Men denna starka kommunala suveränitet kommer kommunerna att vara centrum för demokratiskt och politiskt maktutövande. Och dessa kommuner kan - frivilligt - sluta sig samman i regionala kommunförbund. I Skåne skulle säkert en sådan struktur uppstå. Jag förstår inte varför regionaliseringens förespråkare vill att riksdagen i Stockholm ska avgöra vad som är en region och var gränserna går. Ska det inte enligt federalismens princip växa fram underifrån!?
Alltså: börja med mer makt till de enskilda medborgarna, sedan tar vi steget vidare till den lokala demokratiska arenan, kommunen, för välfärds- och samarbetsfrågor och därefter staten i principiella frågor, och till sist Europeiska unionen.
Ingen av de som haft invändningar mot mitt resonemang har berört hur man vill ha det med beskattningsrätten och lagstiftningsmakten. Det är ju faktiskt dessa två instrument som är själva hjärtat i all politisk maktutövning.
I min bok
En väg ut (Timbro, 1997) förespråkar jag att kommunerna ensamma ska ha rätt att ta ut inkomstskatt på medborgarna och alltid proportionell. Företagens inkomstskatt kan användas för antingen vård/äldrepeng och skolcheck eller täcka upp kommunernas kostnad för grundavdraget (alltså en sorts inkomst- och regionalutjämning). Staten ska bara ha rätt att ta ut mervärdesskatt, moms, i hela Sverige för att finansiera nationalstatens uppgifter.
Skånefederalisterna invänder: ”Om staten får fortsätta vara den enda institution i Sverige som kan stifta lagar om skatteregler och arbetsmarknadspolitik så kommer gränskrånglen i Öresund för alltid att bestå.” Mitt svar är ju att jag inte vill att staten ska stifta en massa lagar, men inte heller några byråkratiska regioner. Om Skånefederalisterna får som de vill kommer ju både staten och regionen att lägga sig i beskattningen, vilket jag knappast tror blir bättre.
Regionaliseringens förespråkare måste noga tala om vilken makt de vill flytta vart. Annars blir diskussionen bara ett virrvarr av lösa och okonkreta förslag.
Ni som vill regioner måste bli tydliga här. Ilan Sadé tolkar Gotland med 58.000 invånare som en region. För mig blir då 'region' lika med 'kommun'. Och då är vi överens i den meningen att jag vill ge kommunerna verkligt självstyre (se kommentar ovan).
Men att kalla kommuner på några tiotusen invånare för 'region' tycker jag gör begreppet region meningslöst.
Och om det utöver Skåne finns ”flera nationaliteter och/eller regionala kulturer”, så som Anders L Hansson hävdar skulle jag gärna vilja höra vilka det är (utöver gotlänningarna då, som jag alltså underkänner som 'region' eftersom befolkningsunderlaget gör ön meningslös att skilja från kommun).
Nu har han gjort sig känd i ett större sammanhang: han vänder sig emot all huvudlös sympati med Afrika och skräder inte orden i en uppmärksammad intervju för tyska tidskriften Spiegel:
For God's Sake, Please Stop the Aid!
James Shikwati menar att bistånd skadar betydligt mycket mer än det hjälper. Och han är övertygande.
Jag vill säga särskilt en sak till världen idag. Detta var inte en terrorattack mot de rika och mäktiga. Den var inte riktad mot presidenter och premiärministrar. Den var riktad mot vanliga, arbetande Londonbor, svarta och vita, muslimer och kristna, hinduer och judar, unga och gamla. Det var en skoningslös slakt oberoende av ålder, klass, religion och vadsomhelst ... De försöker att splittra Londonborna. De försöker ställa oss emot varandra ... London är världens bästa stad eftersom alla lever sida vid sida i harmoni ...
Till dem som kom till London för att ta liv vill jag säga: Jag vet att ni inte är rädda att ge era liv ... Men jag vet att ni skräms av tanken att ni ska misslyckas med ert långsiktiga mål att förstöra vårt fria samhälle och jag kan visa varför ni kommer att misslyckas: människor från hela världen kommer att fortsätta resa till London och bosätta sig här för att uppfylla sina drömmar och förverkliga sin potential.
Människor väljer att komma till London eftersom så många vill vara fria, de vill kunna välja det liv man lever, de vill kunna vara sig själva. Man flyr från er eftersom ni talar om hur de ska leva. Man vill inte ha det så och vad ni än gör, hur många ni än dödar, kommer ni inte att kunna stoppa människor från att komma till vår stad där friheten är stark och där människor kan leva i harmoni med andra. Vad ni än gör, hur många ni än dödar, kommer ni att misslyckas.
Och Livingstone har rätt. Av de motiv som terroristerna har tror jag detta är det allra starkaste. De hatar mångfalden. De hatar friheten. De hatar demokrati.
I ett mejl gör
Leiph Berggren en intressant iakttagelse i just denna riktning:
Däremot tror jag att att man gör terroristbekämpningen en otjänst om man enbart koncentrerar sig på den
muslimska ådran i terrorn. Som R.J Rummel pekar på i sin artikel
It's Neither Poverty or Madrassas, så verkar grogrunden för terrorism
finnas i transitionen mellan auktoritärt och demokratiskt styre. Det ger ju
faktist anledning till ett visst hopp - om man kan hjälpa de länder som just
nu befinner sig i denna övergångsfas, till att snabbare landa i en
fungerande liberal demokrati (inklusive fungerande marknadsekonomi), så blir
både världen lite bättre, och vi lite säkrare.
De som ursäktar terrorismen (och det råder ingen brist på dom) argumenterar som att den används av människor som lever i misär och som inte kan nå sitt mål på annat sätt ... Terroristerna skulle inte vara gärningsmän utan offer, och vi borde avväpna honom inte genom våld utan genom förståelse och adressera hans önskemål ... Effekten som uppnås är att lägga skulden på de verkliga offren och ursäkta kriminaliteten.
Scruton pekar på att detta ofta hänt: palestinska terrorister, IRA och Röda brigaderna har ursäktats av samma skäl. Men om man studerar de faktiska förhållandena kring terrorismen och sätter det i ett historiskt sammanhang stämmer inte förklaringarna. Terrorister har oftast kommit från välbeställda förhållanden. Jacobinerna, som efter franska revolutionen skapade terrorn, var i huvudsak priviligierade medlemmar av den framväxande eliten. De ryska kommunistrevolutionärerna för hundra år sedan var också priviligierade. Liksom Usama bin Ladin.
Islamistiska terrorister bombar städer i Europa och USA eftersom de är symboler för västvärldens stora materiella och politiska framgångar, och förebrå det politiska kaoset och den djupgående korruptionen i den muslimska världen.
Framgångar göder förakt och förakt göder hat. Denna enkla observation blev grunden för Nietzsches psykologi, där han identifierade förakt som den främsta sociala känslan i vår tids samhällen ... Jag säger inte att Nietzsche hade rätt. Men han identifierade detta speciella drag i människor.
Terroristerna är avundsjuka på det välstånd som den kristna kapitalismen har skapat? Ja, så enkelt kan det faktiskt vara. Det religiösa dravlet kan vara ett sätt att klä avundsjukan i mer prestigefyllda och rättfärdiga kläder.
När Theo van Gogh attackerades i november i Amsterdam hörde vittnen honom till sin mördare säga ”Vi kan väl diskutera det här?” innan han fick halsen avskuren och en kniv stucken i bröstet.
van Gogh, som retat islamister med en dokumentär som illustrerar det förtryck muslimska kvinnor utsatts för, reagerade som journalister gjorde igår, när han förmodade att hans mördare kunde ha någon sorts rationella krav som kunde diskuteras i en lugn och demokratisk atmosfär.
Men tyvärr, vi har att göra med en fiende som inte är ute efter något specifikt ... Eller, rättare, denna fiende vill något specifikt: att ta full kontroll över våra liv, diktera varje litet steg vi tar dygnet runt, och om vi vågar trotsa dem har de en gudomlig skyldighet att döda oss.
Taheri ger en sammanfattning av den ideologi som ligger bakom al-Qaida och som anser att islam och dess regler är överlägset alla andra livsformer och att hela världen ska tvingas leva i enlighet med dem. Målet är att göra alla till muslimer, en religion som kontrollerar varje aspekt av själen, ekonomin, politiken och det sociala livet.
Trots att muslimer brukar säga att till och med ordet islam betyder fred och lugn, så är det fred och lugn under mycket stränga regler som inte får ifrågasättas.
”Och om icke-muslimer vägrar bli muslimer?” frågar Taheri. De flesta tror på övertalning, men Usama bin Ladin och hans likar anser att västvärlden är så religiöst korrumperad att den måste chockas till lydnad och konvertering till islam. Genom räder (ghazavat) som i New York, Madrid och nu London ska västvärlden tvingas på knä och be till Mecca.
Det finns många muslimer som anser att idén om att alla andra religioner har annulerats (ogiltigförklarats) av gud och att hela mänskligheten ska övergå till islam, är en idé som måste överges eftersom den är en farlig anakronism (föråldrad tanke). Men för fundamentalisterna är dessa muslimer förrädare som förtjänar att dö.
Men istället för att fokusera på detta deras strategiska mål älskar västvärlden - och då särskilt medierna, skulle jag tillägga - att reducera deras agerande till en fråga om att driva kristna ut ur den muslimska världen, att utplåna Israel och att tillsätta Taliban-lika regimer i alla muslimska länder, som Irak.
[Fundamentalisternas strategi] förstärktes förra året när al-Qaida lyckades byta ut Spaniens regering genom sin dödliga attack i Madrid. Senare använde bin Ladin sin 'Madrid-seger' för att av andra europeiska länder kräva att de tar avstånd från USA, eller utsätts för liknande 'bestraffningar'.
Så länge massmedierna och deras så kallade 'experter' reducerar terrorismen till en fråga om Irak spelar man dem i händerna. Massmedierna har de två dygn som gått sedan bomberna i London agerat helt enligt bin Ladins önskescenario: man har skapat ett tryck som undergräver den demokratiska processen i Irak (genom förnyat tal om trupptillbakadragande).
Det är västliga massmedier som gör terrorismen lönsam.
Eftersom det inte finns några uppenbara mål att slå tillbaka emot, och eftersom det inte finns tillräckligt med poliser att övervaka varje öppning i ett öppet samhälle, måste antingen den muslimska världen på allvar börja ta avstånd ifrån, begränsa och bekämpa sina egna extremister ... eller så får västvärlden göra det åt dem. Och väst kommer att göra det på ett grovt och brutalt sätt - genom att helt enkelt stänga dem ute, förneka dem visum och betrakta varje muslim i väst som skyldig till motsatsen bevisats.
Och eftersom jag tror det vore en katastrof är det väsentligt att den muslimska världen svarar upp mot det faktum att de har en dödskult mitt i sin civilisation. Om man inte bekämpar denna dödskult, det muslimska samhällets cancersvulst, kommer den att infektera relationerna med väst överallt. Bara den muslimska världen kan dra upp denna dödskult med rötterna.
Åtminstone en svensk tidning snuddar vid muslimernas ansvar, Hallands Nyheter (c) i dagens ledare:
Från Sveriges imamråd kom ett gemensamt uttalande: "Ansvaret ligger hos dem som har utfört dåden. Vi accepterar varken moraliska, kulturella, politiska eller religiösa ursäkter för attacken."
I lika hög grad som insatser för ökad säkerhet i Europa och USA krävs gemensamma internationella krafttag för fred i Mellanöstern, för att stödja demokratiutvecklingen i Irak och för att driva kampen mot fattigdomen i regioner där människor dör av svält och där barn inte får lära sig läsa och skriva.
Som jag ser det krävs två kraftfulla rörelser för att få slut på terrorismen: muslimer överallt måste kraftfullt - också på arabiska - fördöma terrorism som metod. Budskapet måste ljuda från varje moské, varje fredag. Det andra är att Europa nu slutar larva sig om Irak och ser till att ställa all sin kompetens i de mjuka frågor som man säger sig vara så mycket bättre på än USA till förfogande i Irak.
Det går inte dela ut ett hårdare slag mot terrorismen än att visa att de inte ens kan skapa kaos i Irak. Det beviset är inom räckhåll. Irakierna vill lika lite som londonbor leva i ett samhälle där bomber kan brisera närsomhelst i vardagen. Om Europa hjälper till att bygga upp det civila samhället i Irak kommer stödet till terroristerna att avta, de kommer inte att kunna gömma sig utan bli angivna och infångade.
Om Sverige och hela västvärlden lägger alla krafter på att understödja den demokratiska processen och göra nästa allmänna val i december till en ännu större framgång än valet i januari, då utdelar man dödsstöten mot terroristernas image som starka, kraftfulla och viktiga - och får dem att också i muslimska världen betraktas som de galningar och sabotörer de är.
[E]nligt terrorexperter är det troligt att dåden kan kopplas till det islamistiska terrornätverket al-Qaida.
I så fall finns det beröringspunkter mellan 1940 och 2005. Inte enbart i likgiltigheten inför dödandet av oskyldiga civila. Den berömde förintelseforskaren Yehuda Bauer har varnat för den radikala islamismen och pekat på dess likheter med nazismen. Båda är uttalade folkmordsideologier, totalitära och judehatande. De delar in mänskligheten i rena och orena.
Svenska Dagbladet har också, i ledaren
Demokratierna får inte svikta, moralisk ryggrad att inte flytta skulden från terroristerna:
Oavsett vilka som är skyldiga måste demokratins första reaktion alltid vara att fördöma det vämjeliga föraktet för människovärdet. Inget kan motivera en attack som den London drabbades av i går.
Tyvärr råder ingen som helst uppslutning bakom den självklarheten i Sverige.
Det finns bara ett syfte med den typen av uttalande: flytta skuldbördan från terroristerna till västvärlden. Men uttalanden av den här typen är bevisligen lögn och förbannad dikt. Attacken mot World Trade Center skedde 2001. Irakkriget 2003. Hur kan man blunda för det uppenbara: terroristerna anfaller oss. Självklart ska vi svara och långsiktigt handlar det om att få bort världens diktaturer, så att terrorister inte kan känna sig säkra någonstans.
Tack och lov är britterna inte lika villiga att ge terroristerna moraliskt stöd. Rubrikerna lyder SVIN och VÅR VILJA KOMMER ALDIRG ATT BRYTAS.
Christopher Hitchens:
Det är befängd att försöka reducera detta till Irak. Europa har alltmer blivit en del av det inbördeskrig som pågår inom den muslimska världen, och det kommer att kräva all vår kulturella förmåga för att försäkra oss om att det inte blir de kriminella som skakade London i rusningstid denna morgon som dikterar villkoren framöver.
Andrew Sullivan:
Koordinationen är densamma som i Madrid. Men britter kommer inte att skylla på sin regering. Deras svar kommer att vara en förstärkt vilja att slå tillbaka.
London News Review,
A Letter To The Terrorists:
Lyssna väldigt noga... Vi är London och vi lever våra liv på vårt sätt, och däri ingår inte att kasta bomber omkring människor på väg till jobbet. Det beror på att vi är bättre än ni. Alla är bättre än ni. Vår stad fungerar. Vi tycker om den. Och vi fortsätter vårt vardagsliv. Vi kommer att ta hand om de liv ni förstört. Och sedan går vi till jobbet. Och till puben. Så ni kan ta och stoppa upp era bomber i era arslen, och dra åt helvete.
Washington Post intervjuar londonbor: 'Vi britter fortsätter som vanligt. Det här skrämmer inte oss', säger turistguiden Michael Cahill. 'Folk fortsätter leva som vanligt. Det är underbart att se dem visa sin styrka', säger taxiföraren Steve Green.
'Människor är vänligare. Folk hjälper varandra', säger tjänstemannen Eric Procter.
'Det är fantastiskt hur människor kommer tillsammans. Jag har sett hur främlingar kramar varandra och folk kommer ut på gatan med gratis te', säger programeraren Matt Carter.
Hur jävla sjukt är inte det?! Många civila dödade på väg till jobbet, skit samma: äntligen får vi en chans att försöka sätta dit Blair...
Torsdag 2005-07-07 / 11.55 FLERA BUSSAR SPRÄNGDA I LONDON. Såväl
Reuters som bilder visade i Sky News bekräftar att bussar och tunnelbanetåg sprängts i London. Liknar 11 mars 2004 i Madrid. Men svaret kommer inte att bli detsamma. Britter viker inte ner sig för terrorister, så som spanjorerna gjorde. Madridbomberna är terroristernas största framgång: där fick de utdelning för dödandet - Spanien drog sig ur Irak. Terroristerna fick känslan av att de genom sina dåd kan ta makten och diktera hur västländer ska agera.
Och till de senila är det kanske läge att påminna om att 11 september 2001 skedde före Irakkriget. Det var terroristerna som anföll västvärlden. Inte väst som ”provocerade” några stackars oskyldiga terrorister.
Sadé använder Skåne för att ge regionalismen ett fräscht, livskraftigt och lockande ansikte. Retoriskt gör han helt rätt. Skåne är ett sådant exempel. Men också det enda i Sverige. Varken västkusten (som jag mycket hellre kallar min gamla hembygd, än det sovjetbyråkratiska Västra Götalandsregionen som inte har någon förankring någonstans annat än i byråkratin) eller ens Norrland är sådana folkligt förankrade regioner att man kan tala om en gemensam identitet som skiljer sig från övriga Sverige.
Och trots att Skåne har en ”regional identitet” så är ju knappast Region Skåne något föredöme... Det är en typsisk svensk offentlig myndighet, med förmynderiet som främsta rättesnöre. Region Skåne höjer ju också skatten i god svensk tradition, trots att skåningar kanske har mer respekt för frihet än andra svenskar.
Skånefederalisterna vill nå ”regionalt skånskt självstyre” i
15 punkter. Denna opinion underifrån gillar jag, men om man ska bli lagstiftande församling, då måste man också ta ansvar för helheten. Då borde Skåne bli en egen nation. I EU finns ju mindre nationer är Skåne, så det borde inte vara några problem.
Det jag vänder mig emot är att skapa ett mish-mash av olika befogenheter och beslutsnivåer. Om övriga Sverige hade samma regionala identitet som Skåne hade saken varit i ett annat läge. Men nu är det bara Skåne som har den. Därmed finns ingen naturlig förankring och ingen tradition som den schweiziska där kantonerna har och alltid haft mycket starkare ställning än Schweiziska staten. Sveriges tradition, med Skåne som undantag, är enhetsstatens.
Sadé säger vidare: ”Den skånska regionalismen tar sig bl. a. uttryck som en markering MOT förmynderiet från Stockholm och för ett närmande till Köpenhamn och Danmark. Skåne-Själland är en naturlig arbetsmarknadsregion.”
Ja, håller med i sak. Men varför skulle detta närmande underlättas av att ytterligare en politisk instans kan stifta lagar och krångel? Vad Skåne - och övriga Sverige - behöver är färre lagar, färre beslutsnivåer och färre politiker.
Den regionala och lokala utvecklingen, som jag naturligtvis är mycket positiv till, sker bäst genom att avveckla den stora staten i Stockholm och göra medborgarna fria så att de i frivillighet kan utveckla samhället i vår globala tid. Regionala politiska kolosser? Nej, tack!
Onsdag 2005-07-06 / 7.25 ANGELA MERKEL INGEN THATCHER. I Slateporträtteras de tyska kristdemokraternas kanslerskandidat Angela Merkel. Och man avfärdar liknelser med Margaret Thatcher, som flera medier gjort. Och Slate har rätt. Thatcher reformerade Storbritannien i grunden och hennes arv lever ännu starkt 15 år efter hon avgick. Den bedriften uppnår ytterst få politiker. Att jämföra den med någon som ännu inte kommit till makten är väl magstarkt.
En förbundskansler i Tyskland har inte heller samma ställning som en brittisk premiärminister. Stor makt ligger i de tyska delstaterna och flerpartisystemet gör att en kansler oftast måste kompromissa med mindre partier för att nå majoritet i förbundsdagen.
Tyskland har en korporativ konstruktion där makten är delikat balanserad mellan olika samhälleliga krafter. Landet är konsensusinriktat och därmed veto-drivet.
Det gör det svårt att få genomslag för så radikala reformer som Thatcher genomförde. Sedan är tidningen lite väl hård mot Merkel:
Angela Merkel saknar både stöd av ett enat parti och karisma för att kunna samla folket bakom sina reformer, två avgörande beståndsdelar i Thatchers framgångar. Och det finns få tecken på att hennes reformpaket kommer att bli mer omfattande än Schröders nuvarande agenda.
Om hon förtydligar sina ambitioner och förklarar varför välfärdsstaten behöver förändras kan hon mycket väl bygga sig en stark profil, i likhet med tidigare kristdemokratiska regeringschefer.
Onsdag 2005-07-06 / 7.25 WINBERGS SVARTARBETARE. Flera mejl tar upp
avslöjandet om att Margareta Winberg betalar ut svarta löner och vägrar betala arbetsgivaravgift med motiveringen ”det kostar för mycket”. Vissa UD-källor försöker kalla det stipendier, medan andra säger att de aldrig hört talas om UD-rutiner för stipendier.
Ropen skalla - skattefria stipendier åt alla!
Tisdag 2005-07-05 / 23.02 SUNNIARABER VÄLJER DEMOKRATI I IRAK. Washington Postrapporterar att flera framstående religiösa ledare inom den sunnimuslimska minoriteten utarbetar en uppmaning att rösta i höstens val i Irak och att delta i utarbetandet av en ny konstitution. Bedömare vid universitetet i Bagdad menar att detta kan betyda att man slutar ge skydd åt terroristerna för att istället delta i den politiska processen.
- I dag fick jag åter försvara Bush-administrationen i Frankrike. De vägrar, på grund av sin politiska ideologi, att acceptera att han faktiskt gjort mer för Afrika än någon annan amerikansk president. Men så är det empiriskt sett.
Sadé är kritisk till att Ottolenghi förordar att européerna söker sin identitet i sina nationer, snarare än försöker skapa en abstrakt gemensam europeisk identitet byggd på tomma fraser. Denna slutsats ”är en lek med tändvätska” menar Sadé och exemplifierar med populistiska partier i Europa. Men det är att tolka Ottolenghi fel.
De exkluderande nationalistiska partierna i Europa, ibland drivna av hat, är en följd av att övriga samhället avfärdar den nationella kulturen och står för en nihilistisk samhällssyn. Jag har tidigare gjort följande jämförelse: istället för att vi känner oss 'hemma', står internationalismen (anti-nationalismen) för en samhällssyn där vi lever i en transithall som saknar traditioner, historia och sociala band. En plats där alla kulturer möts, men där ingen är 'hemma' (se blogg
inte bara integration).
För att kunna avvisa den exkluderande nationalismen krävs en inkluderande nationalism. Och den har sin utgångspunkt någon helt annanstans än hos politiker, nationalstatsgränser eller regiongränser: den handlar om medborgarnas kulturella identitet. Den identitet som upplevs i vardagen och som tillfredsställer människors behov av trygghet, förutsägbarhet och stabilitet.
Jag är nämligen, som framgår i min artikel om
svenska folkets förändringsbenägenhet, övertygad om att en kulturell identitet - alltså en inkluderande nationalism - är en förutsättning både för att invandrare ska kunna komma in och för Sveriges möjligheter att komma ut och tävla i en global ekonomi. Först när vi vet vad vi står för och vilka vi är, kan vi möta omvärlden med öppna armar.
Tisdag 2005-07-05 / 15.15 EFTER NATIONALISM - REGIONALISM? NÄ! I den nya tidskriften
Rådslag, utgiven av centerns högskoleförbund, förs en intressant diskussion om federalism, nationalism och regionernas ställning. Detta även om trovärdigheten undergrävs av centerpartiets riksdagsledamöter, som är minst lika klåfingrigt maniska som andra i riksdagen att ogenerat lägga sig i och diktera hur medborgarna ska leva. Ska Rådslag bli riktigt vass och bygga förtroende måste man våga kritisera det egna partiets agerande som går helt i motsatt riktning mot det som diskuteras i tidskriften. Det måste ju finnas någon gnutta samband mellan idédebatt och handling i den politiska vardagen.
I juninumret (nr 3) diskuterar Ilan Sadé nationalismen ur flera olika aspekter, vilket är befriande eftersom begreppet så länge enbart har givits en negativ klang.
Frågan är dock om dagens livsstilar, tekniska uppfinningar, globala utmaningar och - inte minst - det demokratiska styrelseskicket kan hanteras i ett samhälle utan gemensamma arenor.
Han svarar själv: ”Det förefaller fullständigt omöjligt och väldigt riskabelt, så alternativet till nationalismen bör troligen inte sökas i dess totala motsats.”
Så sant. Den funktion som finns gömd i nationalismen är lojaliteten till en större gemenskap, till traditioner formade av kunskaper och erfarenheter som inhämtats under århundraden om hur spelregler och värderingar bäst uppfyller medborgarnas strävan att kunna leva sida vid sida och göra alla till vinnare istället för att slita varandra i stycken över de tillgångar som skapas. Bara om man kan respektera och ha tilltro till grannarna, finns förutsättningarna för utveckling. Det är en insikt som dagens politiska etablissemang fullständigt saknar.
Men tyvärr fastnar Ilan Sadé - och i ännu högre grad andra artikelförfattare - i politiskt-organisatoriska frågor. Och talar om något så osexigt som regioner. ”Statsnationalismen” vill ”likrikta kulturen”, skriver Sadé och fortsätter ”Ur den synvinkeln är den mer småskaliga, regionala versionen av nationalism snäppet bättre”.
Till det säger jag: Nej, tack. Att göra Västra Götaland till lagstiftande församling vore katastrof. Politiker på den nivån är ju ännu mer klåfingriga och saknar i ännu högre grad kontakt med värderingar om medborgarnas rätt till integritet och frihet än riksdagen.
Centerstudenterna förvirras av ordet region, man tror att det är lika med decentralisering och småskalighet. Men det är vägen till ännu mer förmynderi, ännu värre likriktning. Sverige är ett litet land med 9 miljoner invånare och därmed att betrakta som en ”region” i sig. Hela snacket om regioner borde slopas - liksom alla landsting och regioner i Sverige. Deras befogenheter kan föras över till lokalsamhället, kommunerna, eller ligga på staten. Vi behöver inte mer än två politiska nivåer i lillepluttlandet Sverige: riksdag och kommunfullmäktige.
Jag vill hellre se en regional utjämning i form av äldrepeng, skolcheck mm, där man alltså decentraliserar makt (och ”regionalstödet”) från staten direkt till individen. Glesbygdsbor får lika mycket som stadsbor, äldre i norr får lika mycket som i söder. Det skulle ge den grundplåt för solidaritet som var välfärdsstatens ambition. En massa onödiga politikernivåer har ingenting med välfärd eller nationalism att göra. Det åstadkommer bara en sak: byråkrati.
Bakom denna amerikanska favorisering av vårt västra
grannland ligger att Danmark under flera decennier har
varit en lojal medlem av Nato och en pålitlig allierad
för USA i det ur amerikansk synvinekl annars så
notoriskt opålitliga Norden. Sverige är ökänt i
amerikanska politiska kretsar för sin svajiga och
skamlöst nationalegoistiska utrikespolitik, vår
undfallenhet gentemot Nazityskland, Sovjetunionen och
andra diktaturer har skämt ut oss i världens
mäktigaste demokrati.
Sverige vänder sig under politikerveckan inåt i
självhärligande navelskådande och diskuterar
ersättningsnivåer och den offentliga sektorn. Själland
blir för ett snabbt undflyende ögonblick centrum för
världspolitiken, medan Almedalen i Visby är lika
perifert och betydelselöst på den globala scenen som
någonsin tidigare.
Tyska folket kommer alltså att i septembervalet avgöra om EU:s klart största land ska blunda för verkligheten och gå åt vänster, eller ta sig an framtiden genom reformer och gå åt höger. Det Tyskland väljer kommer att påverka hela Europas utveckling.
Tisdag 2005-07-05 / 8.54länk FRANKRIKE RASERAR EU. Plötsligt har rollerna förbytts. Förr talade fransmän om hur viktigt det var att hålla ihop i Europa, att arbeta för ett allt tätare samarbete (ever closer union). Men det var så länge Frankrike trodde att man kunde diktera unionens framtid. Nu, när president Chirac och den politiska eliten grovt förolämpats av sitt eget folk och inte längre kan göra moraliskt anspråk på ledarrollen, då blir man fruktansvärt oförskämd mot övriga medlemmar i unionen.
I samtal med andra världsledare hördes Chirac säga sådana pinsamheter om britterna som: ”Man kan inte lita på folk som lagar så dålig mat” och ”Det enda britterna bidragit med till europieskt jordbruk är galna kor.” Snacka om ”ever closer union”...
Jag tror på strävan efter lycka. Inte på uppnåendet av den, inte heller på dess slutliga definition, utan på strävan. Jag tror på resan, inte på ankomsten ...
Detta är Aristoteles i en underbart rak formulering. Budskapet har alltså funnits i nära 2500 år, men vi människor har fortfarande svårt att ta till oss att det är så här vi borde se på livet.
Det som slår mig mest i artikeln är dock hur de andra gundlagsfäderna lät sig luras av engelsmannen, greve Bolingbroke - en dåtida Michael Moore - som smutskastade den brittiske premiärministern Robert Walpole för att genom Bank of England muta folk och stjäla val. Dessa anklagelser föll platt till marken hemma i England, men Jefferson, Adams och andra amerikaner på andra sidan Atlanten slukade Bolingbrokes anklagelser och fick i dom sina egna aversioner mot kungariket bekräftade. Hamilton följde hellre skotten Adam Smith som ju publicerade The Wealth of Nations 1776.
Och eftersom George Washington litade mer på Alexander Hamilton än Bolingbroke räddades den unga nationens ekonomiska anseende. När Thomas Jefferson som president ville slakta Hamiltons system svarade Jeffersons egen finansminister att det var det mest effektiva som fanns.
(Artikelförfattaren nämner att England startade riksbank 1694. Sveriges Riksbank startades ju redan
1668...)
Utan den 'pakt' som senator John McCain skapade i våras med några demokratiska kollegor, och som fick hård kritik från republikaner, hade Brown inte gått till omröstning och hade då förmodligen inte varit lika het i diskussionen som hon nu är.
- Näringslivets folk är ofta alltför undergivna i kontakten med politikerna ... Socialdemokratiska politiker kan utan bekymmer sända ut hätska ukaser mot näringslivet på förmiddagen och sedan sätta sig ner och äta mazariner med samma näringsliv på eftermiddagen.
Fredag 2005-07-08 / 8.08
Det finns bara ett syfte med den typen av uttalande: flytta skuldbördan från terroristerna till västvärlden. Men uttalanden av den här typen är bevisligen lögn och förbannad dikt. Attacken mot World Trade Center skedde 2001. Irakkriget 2003. Hur kan man blunda för det uppenbara: terroristerna anfaller oss. Självklart ska vi svara och långsiktigt handlar det om att få bort världens diktaturer, så att terrorister inte kan känna sig säkra någonstans.
