Johnson ser tre fundamentala svagheter i dagens union. 1) Redan Jean Monnet, kol- och stålunionens arkitekt, sa: ”Undvik byråkrati. Diktera inte, utan guida. Minimera reglerna.” Är det något EU gjort, så inte är det att lyssna på honom. Monnet hade sett hur totalitarism (i form av kommunism, fascism och nazism) infört regler inom varje aspekt av mänskligt liv, och han avskydde det. Johnson skriver:
[Monnet] insåg att totalitära instinkter ligger djupt i europeiskt psyke och filosofi - hos Rousseau och Hegel liksom hos Marx och Nietzsche - och måste bekämpas med liberalismens alla krafter, som han ansåg fanns rotad i anglosaxisk individualism.
2) En annan svaghet är, enligt Johnson, strävan efter 'konvergens'. Syftet är att göra alla ekonomier lika i enlighet med en perfekt modell. ”Men detta har visat sig vara en perfekt formel för stagnation.” Det som gör att kapitalistiska system fungerar är att de är dynamiska. ”Kapitalism blomstrar i avsaknaden av regler.”
Istället för att lita till kapitalismen har en form av irrationalism fångat Europa: anti-amerikanism. Men samtliga av det moderna Europas fäder - Monnet, Robert Schumann, Alcide de Gasperi och Konrad Adenauer - var starkt proamerikanska och deras mål för det sönderbombade Europa var att skapa en välståndsbringande ekonomi i likhet med USA:s.
3) En tredje förklaring till EU:s kris är, enligt Johnson, att man övergett sin grekisk-romerska kultur och kristendomen för kortsiktig materialism. Det är här de Gaulle kommer in. Johnson hörde honom tala om Europa i termer av Dante, Goethe och Shakespeare. Schumann refererade inte sällan till Kant och Thomas av Aquino. ”[Dagens] EU är inte en levande kropp, med medvetande, själ och hjärta. Och om man inte finner sådana icke-materiella men nödvändiga dimensioner kommer unionen snart att vara en död kropp...”
Problemet är att dagens partier, framför allt de europaentusiastiska, inte vill störa sitt nationella varumärke, sin image på hemmaplan och sina politiska etiketter. Det är därför moderaterna bekämpar svenska regleringar men samtidigt försvarar hur tokiga EU-regler som helst. Det är därför socialdemokraterna säger sig vara för frihandel i Sverige, men motarbetar tjänstedirektiv för underlättad handel på EU-nivå.
Ja, så är det nog. Ja-partierna agerar nej-partier när det kommer till att öka den partipolitiska samverkan över nationsgränserna. Man talar europeisk harmonisering på alla områden, utom i sitt eget bo, partipolitiken. Där ska inga impulser från Europa tränga in! Absolut inte!
Han menar att internationella lagar inte kan upprättas på samma sätt som lagar inom nationalstaterna. Grundlagar med suverän makt över individer och institutioner kräver en befolkning vars intressen och värderingar är tillräckligt lika och gemensamma för att kunna forma en enda legal auktoritet. Detta är mycket svårt att uppnå och grundar sig på historiska och kulturella traditioner. Det är en gemenskap som inte finns på internationell nivå.
Rabkin ser därför EU:s hittillsvarande framväxt som en dålig modell. Unionen är varken federalistisk eller låter nationalstaterna behålla sin suveränitet. Därmed saknas legitimitet och den legala auktoriteten flyter utan politiskt ansvar (accountability).
Han är också kritisk till den internationella domstolen, Kyoto-avtalet och att internationell rätt avgörs av omröstningar i Förenta Nationerna. Denna typ av beslut handhas bättre av suveräna stater, som gärna kan agera gemensamt men inte genom en enhet överordnad dem.
Jag skulle vilja dela upp frågan om den politiska legitimiteten i två delar. När det gäller ekonomisk globalisering, frihandel och konkurrens har WTO en roll som domare, och är, som Rabkin också påpekar, den enda internationella institution som fått USA att ändra sin lagstiftning. För ekonomin är gemensamma spelregler för handeln att föredra. När det sedan kommer till sociala frågor och gemensam finansiering, alltså skatter, bör de fattas så lokalt som möjligt. Här skulle jag vilja föra ner dem på kommunal nivå. Alltså globalisering i ekonomin, lokaldemokrati i sociala frågor.
Det som blir kvar hos nationalstaten är, utöver säkerhets- och utrikesfrågor, att upprätthålla rättsstaten eftersom nationen är den enda nivå som kan ge legitimitet åt den juridik som uttrycker de kulturella och historiska värderingarna för medborgarna inom ett geografiskt område (lokalsamhället är ingen naturlig gräns för exempelvis straffrätt, lika lite som grundlagen skulle kunna ligga på global nivå). EU:s kris kan ses som att de 25 länderna ännu inte har tillräckligt med gemensamma värderingar för att bli en politisk enhet.
Med nationalstaternas framväxt har det blivit naturligt att anse att de flesta frågor ytterst bestäms på denna nivå. Men med globaliseringen är det dags att börja differentiera beslutsnivåer och auktoriteter. Globalisering betyder inte att alla frågor måste flyttas 'upp' - tvärtom, de flesta borde 'ner' till medborgarna och deras lokalsamhälle.
Tvillingarna Jaroslaw, som i egenskap av partiledare kan bli premiärminister i höst, och Lech Kaczynski, som leder i opinionsmätningarna inför presidentvalet i januari, kan bli först i världen med att besätta så höga poster samtidigt.
Guardian menar i artikeln
Prime minister's chance to reshape EU att Blair visat stor generositet genom att gå fransmännen till mötes om att skjuta på det viktiga tjänstedirektivet (en gest Chirac inte visade någon tacksamhet för). Blair han har också för de nya medlemsländerna visat att han står på deras sida. Han har gjort det bästa av situationen:
Blair talade i försiktiga termer efter nattens misslyckande, men han har skaffat sig en ledande position för den frihandelsvänliga reformgruppen. Han kommer att vinna stöd av alla partier i London för det.
Ja, det hänger på Blair - och att tyska folket röstar för förnyelse i sitt val i september. EU kan snart ta fart igen, denna gång i en fräsch och framåtsyftande riktning.
Den naturliga frågan, som tidningen också ställer, är vad som händer med Fabius förhoppningar om Angela Merkel bli Tysklands förbundskansler i september. Det här är den enda fråga som Fabius smiter ifrån, för att istället svara: frågan om europeisk solidaritet, en fråga som drivs av vänstern, är central för kontinentens identitet.
Men strategiskt och maktpolitiskt tror jag Fabius har rätt, till hälften: det är Tysklands val som avgör Europas riktning.
Fabius vill ta fram en ny konstitution som stryker allt tal om marknadsekonomi och istället ännu hårdare lyfter fram politiska och sociala mål. På frågan om han vill ha protektionism istället för frihandel svarar Fabius att han inte vill ha en fästning Europa, men stärka regleringarna.
Men, frågar tidningen, hur ska Europa kunna stärka sin konkurrenskraft? Fabius svarar att Europa måste fortsätta finnas i toppen när det gäller teknologiska innovationer, Bryssel måste finansiera vetenskapliga och tekniska projekt.
Så talar en socialist. Att teknologiska uppfinningar och nya system kan beställas fram på politisk väg trodde redan Josef Stalin. Men utveckling sker inte i politiska kommittéer, utan drivs av enskilda individer som behöver ett öppet, fritt och stimulerande klimat. Och utveckling kräver konkurrens och belöning för framgång, det som socialismen i jämlikhetens namn inte tillåter.
Man ryser när man tar del av dessa idéer. Men Fabius har rätt i en sak: Europas framtid måste diskuteras i klartext. Konflikten mellan socialism och liberalism i EU ”måste nu föras fram i ljuset”.
Så att han är en politiker med integritet, förvånar inte. Men han visar också på en ovanlig självdistans, humor och rättframhet.
Tidningen konstaterar att väljarna gav sitt stöd till hans linje, men att hans parti ändå straffar honom, och frågar: ”hur hanterar du det?” Fabius svarar: ”Låt mig citera Edgar Faure, 'Det kan bli ett stort fel att få rätt'.”
Och på frågan om han funderar på att ställa upp i franska presidentvalet om två år svarar han: ”Bara halvt på allvar. Det är så många politiker som hävdar att de inte tänker på presidentvalet att vi kanske får problem att hitta kandidater.”
Fredag 2005-06-16 / 9.08 SNART KAN EU FÅ NYTT LEDARPAR. Timesrapporterar att Tony Blair i kampen om EU-budgeten fått en ny allierad, Tysklands kanslerskandidat Angela Merkel som kan vinna valet i höst. Sittande förbundskansler Gerhard Schröder är ursinnig och menar att Merkels utspel går emot Tysklands intressen. Merkel svarar:
- Man gör inte saken enklare när en sida säger att jordbruksstödet är heligt och att det inte får röras, samtidigt som man kräver flexibilitet av andra.
Kloka ord. Och är det inte så att vi här ser ett nytt ledarpar för EU växa fram? Förr var det Helmut Kohl och Francois Mitterand, de senaste 8 åren Jacques Chirac och Gerhard Schröder. I september kan det bli: Angela Merkel och Tony Blair.
Det vore ett välbehövligt lyft för Europaprojektet. En fräsch nystart. Ja, räddningen för unionen.
Detta ledarpar skulle kunna backas upp av Östeuropas liberala regeringar som också har en sundare hållning till världspolitiken i stort. I alliansen kan också vi i norra Europa, Finland, Sverige, Danmark, och Holland och Belgien ingå för att uppnå målet om en effektivare och smalare union. Frankrike skulle förpassas till välbehövlig vila på avbytarbänken.
President Reagan förstod kraften i friheten ... Han stod för en policy som var förankrad i värderingar - och hans värderingar var baserade på djupa insikter i relationen mellan frihet och den mänskliga naturen. Han var ingen utopist; han var realist [och] som realist förstod att det tar tid för mänskliga vanor att utvecklas.
Reagan såg inte medborgare som passiva klienter till staten; han såg dem som energiska och oberoende, själstyrande och talangfulla, stolta och hårt arbetande.
Varför ska detta budskap vara så omöjligt att stå för i svensk politik? Varför gräver man alltid ned sig i detaljer så att man aldrig någonsin ser helheten och värderingarna?
Det handlar om en jordnära verklighetsbild i motsats till utopier, en förankring hos vanligt strävsamt folk och värderingar som - till skillnad från i eliterna - fortfarande är högst gångbara: äganderätten, moralen om att göra sitt bästa och att inte ligga andra till last, stoltheten över den egna kulturen, naturen, gemenskapen och en stor portion misstänksamhet mot expertvälde och statligt förmynderi utövat på distans. Andra partier har sina ideologier formulerade i teoretiska utläggningar, medan centerrörelsens utgångspunkt har varit det lokalsamhälle man lever i och de förhållningssätt som gör att det utvecklas.
Men tyvärr upprättar denna muntliga, eller upplevda, idétradition inga spärrar och gränser för vad som ligger utom ramen för traditionen. Det har gjort att centerpartiet är mer lättpåverkat av politisk korrekthet och ideologiska svängningar i samhällsklimatet än andra. Man har ingen litteratur att falla tillbaka på, inga stora tänkare att leta svar hos. Ett fenomen som gör att centerpartiet har en större andel oreflekterande och obetänksamma förtroendevalda. Företrädare som varken tycks begripa eller respektera det egna partiets idétradition.
Det framkommer väl i Arvid Lagercrantz intervjubok Över blockgränsen där Per-Ola Eriksson kan stå modell för den typ av centerpartistiska makthavare jag starkt ogillar, och i vars fotspår Johan Linander tanklöst traskar vidare (se
här och
här).
I min recension av Lagercrantz bok hävdas:
Eriksson framstår som en extrem pragmatiker för vilken ideologi är något fullständigt främmande. Politik är att slåss om vem som ska få ratta lite på spakarna i kontrollrummet som styr samhället.
Med andra ord: vissa centerpartister har lätt, mycket lätt, att inta en socialistisk hållning så fort de kommer nära makten. Man reflekterar inte ens över att man använder lagstiftningen som en leksak, en skrivbordsprodukt, och därmed sviker allt det som partiet egentligen står för: småfolkets rätt att slippa styras uppifrån av konstlade regler och påhitt. Man prioriterar frågor som inte är viktigast för folket, utan det som ska ge dem själva en fjäder i hatten hos andra i stockholmseteblissemangen.
Jag tror centerns idétradition är något som behövs i vår tid då vi måste hitta tryggheten någon annanstans än i staten. Vi kan återupptäcka lokalsamhället. Men istället springer Linander och andra bort från idéarvet för att omfamna ett i etablissemangen korrekt överhetsperspektiv. Det gör mig både förbannad och besviken.
Sedan valet 2002 har 5,1 procentenheter flyttat sig över blockgränsen (3,4% till m, 1,3% till fp, 0,4% till c).
Mellan vänsterpartierna har bara 0,7 procentenheter rört sig. Mellan de borgerliga 5,7 procentenheter (5,2% till m, 0,3% till c, 0,2% till fp).
Det gör det nästan omöjligt för borgerliga partier att låta bli att i valrörelsens slutskede försöka locka andra borgerliga väljare. Det är inte bara enklare politiskt, där finns också flest rörliga väljare att hämta.
Därför anser jag en partiledardebatt som den igår mindre viktig än att försöka utröna om samarbetet i alliansen utvecklas och blir en så stark gemensam grund att man inte, när det hettar till, faller tillbaka i gammalt mönster.
Wikström citerar ur betänkandet: "Sverige står bakom Europeiska rådets beslut från den 17 december 2004 om att EU skall fortsätta arbeta för ett hävande av embargot mot Kina". En bit längre ned står det: "Det ligger heller inte i Europas strategiska intresse att häva vapenembargot mot Kina." ...
Detta är ju ett fullständigt moras vad gäller intellektuell redbarhet. Om Kent Härstedt propagerar i talarstolen för den här utskottstexten undrar jag om pressmeddelandet från 2000 inte längre gäller, om uttalandena om mänskliga rättigheter inte längre gäller. (anf 158)
Härstedt: I det här hänseendet handlar det inte om att vi tillsammans med majoriteten i utskottet är för att vi ska exportera mer till Kina. För övrigt är det faktiskt så att vi valde att inympa hela texten, som jag antar att du har varit med och utformat, och när vi lyfte in den i majoritetstexten ville du skriva en ny text. Du har faktiskt varit med och utformat majoritetstexten i det här hänseendet. Men jag tror att du blev så upprörd för att du kände att du inte skulle få din Kinadiskussion så därför ville du skriva en ny text. Det är faktiskt sanningen.
Det är glasklart vad vi i majoriteten står för i det här hänseendet. Vi står naturligtvis inte för att lätta upp exporten till Kina. Det har vi skrivit glasklart i texten. Att göra en sådan stor Kinadebatt av det här känns verkligen som att göra en höna av en fjäder. (anf 159)
Wikström: Inkonsekvensen är det jag vänder mig emot, inte enskilda delar av texten utan den sammantagna inkonsekvensen. (anf 160)
Härstedt: Med all respekt tycker jag att du återigen gör någonting väldigt stort av det som faktiskt bara handlar om en nyansskillnad i synsättet. (anf 161)
Är det inte rätt fantastiskt att Härstedt skyller synnerligen förvirrade skrivningar på oppositionen? Inte nog med att socialdemokratin går i opposition mot sig själva i varje valrörelse, nu hävdar man att det är oppositionen som är ansvarig för majoritetens skrivningar i riksdagen. Tar inte socialdemokratin ansvar för något numer?
Härstedt reducerar till ”nyansskillnader” två skrivningar där den ena säger ja och den andra nej till Kinaexport. Nyansskillnad? I riksdagens värld ...
I USA syns det tydligt i boken What's the Matter with Kansas? där Thomas Frank skriver: ”Att folk inte förstår sitt eget bästa intresse är allt vad amerikanskt politiskt liv handlar om”. Frank är förbryllad över att lågavlönade i mellanvästern röstar på republikanerna, som är för sänkta skatter, istället för på demokraterna som vill ”hjälpa” de lågavlönade med bidrag (mer om boken
här och
här).
I Europa, skriver Furedi i sin essä, betraktas inte bara folk som politiska analfabeter, de karaktäriseras också som fåntrattar (simpletons) som lättledda kan falla för demagoger. Och i Bryssel-bubblan är alla demagoger som är kritiska mot EU-projektet.
I USA, skriver Furedi, finns denna attityd systematiskt artikulerad hos demokratiska partiets aktivister, som inte för sitt liv kan förstå varför så många arbetare röstar republikanskt. Enligt George Lakoff, en av de mer inflytelserika tänkarna inom demokraternas vänsterflygel, ”röstar folk inte nödvändigtvis för sitt eget bästa”.
Enligt detta synsätt, då medborgarna inte kan bli betrodda att förstå de finstilta i politiska förslag, måste viktiga beslut överlåtas på professionella politiker. Andrew Duff, liberal EU-parlamentsledamot, menar att fråga folket är bortkastad tid (distraction) och bara försvårar nödvändiga beslut. Efter folkomröstningarna i Frankrike och Holland har han sagt: ”erfarenheten gör att man ställer sig frågan om det alls var lämpligt att underställa EU-konstitutionen ett lotteri av okoordinerade nationella folkomröstningar”.
Frank Furedi menar att vänstern oftast inte direkt avfärdar medborgarnas mentala kapacitet i en kultur som förväntas vara anti-elitistisk. Det är därför föraktet vanligtvis kanaliseras genom vaga formuleringar och antydningar.
Hans slutsats är att olika folkliga och populistiska rörelser kommer att växa sig starka.
Dessa rörelser kan demoniseras eller betraktas som fenomen som visar på ett genuint engagemang. Det borde kunna ge möjlighet till en demokratisk pånyttfödelse, men tyvärr tar inte den etablerade politiska klassen tillvara möjligheterna.
- Vi har ingen gestalt att samlas runt just nu. Ayatolla Ali al-Sistanis motsvarighet på den demokratiska fronten har inte dykt upp. Visst gjorde amerikanerna många misstag, men i nuvarande skede kan allt mindre skyllas på dem. Bördan ligger hos irakierna. Och vi har ännu inte svarat upp mot de stora möjligheter vi har framför oss.
Insiktsfulla ord. Friedmans egna kommentarer är däremot mindre skarpa. Han kör sin gamla kritik om att det är för få amerikanska soldater i Irak. Och att det rådande säkerhetsläget förhindrar ett ledarskap att växa fram. Det tror jag inte på. Irakier har länge levt under nyckfullt hot, inte från självmordsbombare men ett lika dödligt hot: Saddam Hussein.
Bristen på ledare kan rent av vara ett resultat av Saddams utrensningar. Han kan ha dödat alla med intellekt och ledaregenskaper utöver det vanliga, eftersom de utgjort potentiellt hot mot honom själv. Saddams idol är ju trots allt Josef Stalin.
Om så är fallet kommer det att dröja ännu några år innan den generation vuxit till sig som Saddam inte kunnat sätta klorna i. Men gör dessa motgångar att det varit bättre om Saddam fått fortsätta låta Irak vara en enda stor tortyrkammare? De som svarar ja på den frågan kan inte värdera människors frihet särskilt högt.
Onsdag 2005-06-15 / 22.08 EGYPTEN PÅ RÄTT VÄG? Ledaren i Times,
Dicing with democracy, summerar goda och dåliga tecken i Egyptens utveckling mot demokrati. Att liberale Ayman Nour fängslades när han meddelade att han tänkte ställa upp mot Hosni Mubarak i presidentvalet i september ger en bild av hur nervös statsledningen är. Men det internationella trycket för demokratiska reformer i Mellanöstern har aldrig varit större, konstaterar ledaren. Och de reformvänliga i landet har redan gjort mycket för att skapa en friare ekonomi och de är angelägna om att gå vidare. Times hoppas att Mubarak blir en oväntad förebild för reformer i arabvärlden.
Det tryck Egypten utsätts för kommer från USA. Trycket skulle öka om Europa tydligt demonstrerade, också i handling, att vi delar USA:s uppfattning om vad som måste ske i Mellanöstern. Se där en uppgift som skulle kunna ge EU en roll igen.
Du ligger mycket nära förolämpning enligt BrB 5:3, varför ska jag acceptera det?
Tack och lov lever vi inte i Sovjetunionen. Jag visste att många riksdagsledamöter är skitnödiga viktigpettrar utan vare sig begåvning eller stil. Men att de inte har förstått vad demokrati och yttrandefrihet går ut på, är något förvånande.
Om Johan Linander tror att han kan skrämma mig, har han givit sig på fel person. Hans hot uppmuntrar mig snarare till att i fortsättningen särskilt granska hans riksdagsarbete och här i bloggen ge ärliga rapporter om han får upp näsan över skittunnans kant.
Också en gammal rådgivare till revolutionsledaren 1979, ayatollan Khomeini, ställer upp: Ali Akbar Hashemi Rafsanjani. Han tillhörde självfallet de hårdföra, men säger sig också vara något av en reformvän.
Men det är nog så att vem som än vinner är det Khamenei och väktarrådet som bestämmer. Några steg mot verklig demokrati är inte att vänta.
Samtidigt riktar han en appell till EU: lär er av ert fiasko med Kuba! Sluta med era naiva försök att skapa dialog med diktaturer som Kuba och Burma. Sätt istället hård press på dem.
Ja, när ska EU lära sig att stödja demokratiutveckling istället för ”stabilitet” som gynnar diktaturer?
En favoritprogram på TV i dagens Irak är den melodramatiska reality-showen Terrorism in the Grip of Justice som sänds av public-service kanalen Al Iraqiya (kräver inte parabolantenn), och som visar erkännanden av infångade ”motståndsmän”, mest utländska krigare. Om möjligt, visar man också de videor som dessa personer filmat, exempelvis när de skurit halsen av sitt offer, och sedan, betydligt mindre modiga, får berätta varifrån de kommer, hur de undervisats om och övat på att hugga huvudet och skära halsen av djur, och andra detaljer i rörelsen. Ibland konfronteras dessa typer med deras offers familjer. Vid andra tillfällen har de kunnat berätta för familjer till saknade vad som hänt deras anhöriga. Syftet är att avmystifiera de heliga krigarna och uppmuntra civila att tipsa så att fler kan fångas in.
Det är dessa typer och deras aktiviteter som svenska kommunister stödjer i Irak. Kan man sjunka lägre?
En som kraftigt stärkt sin ställning under våren är senator
John McCain, genom att stå för en våghalsig uppgörelse om domarnomineringar med demokrater, en uppgörelse som konservativa gick till hård attack emot, men som nu visat sig vara ett genidrag. Inte nog med att spärren mot flera år gamla nominerade och starkt nyliberala och konservativa domare, som
Janice Rogers Brown, nu upphävts - genom att få henne godkänd blir det mycket svårt att hävda att andra domare är för 'extrema' för att få gå till omröstning och godkännas i senaten.
I Washington Post spekulerar EJ Dionne:
McCain May Be Bush's Ticket. Även om dessa två män har svårt för varandra personligen, är de viktiga för varandra. McCain är betydligt mer liberal i sociala frågor, men står bakom den utrikespolitiska doktrin som George W Bush sjösatt om att sprida demokrati i världen. Och genom att låta brodern Jeb Bush bli sin vicepresidentkandidat kan McCain få hela Bush-familjens kontaktnät och uppbackning. Eftersom McCain kommer vara 72 år om han svär presidenteden efter nästa val, och bli den älste tillträdande presidenten någonsin, är chanserna goda för Jeb Bush att ställa upp fyra år senare.
Hur stark McCain är just nu framgår av John Avlons artikel i New York Sun:
Independent President In 2008?. Avlon tror att John McCain skulle kunna vinna som oberoende presidentkandidat vid sidan om de två traditionellt starka partierna. Detta eftersom båda partierna satsar på att tillfredsställa sina extrema aktivister på vänster- och högerkanten. Det betyder att man övergivit mitten. Detta trots att allt fler amerikaner registrerar sig som 'oberoende' snarare än som 'demokrat' eller 'republikan'.
Tisdag 2005-06-14 / 22.56länk KORTA ÄR STRUKTURELLT DISKRIMINERADE! Långa män (över 182 cm) får bättre jobb och tjänar mer än korta (under 165 cm),
enligt ny forskning från National Institute for Statistics and Economic Studies i Paris.
Eftersom jag tillhör den missgynnade gruppen hävdar jag - naturligtvis - att vi kortväxta är utsatt för en strukturell diskriminering!!!
Jag kräver att få en professur i sociologi för att forska om denna strukturella diskriminering av kortväxta, varför inte på Uppsala universitet (där verkar ju redan professor Masoud Kamali som hävdar att alla svenskar är rasister och professor Eva Lundgren som forskar för att utröna om alla män är potentiella ritualmördare, så där skulle jag säkert kunna få nyttiga tips om hur långa kan utmålas som djävulens utsända). Ett mer eftersatt forskningsfält får man leta efter.
Om regeringen vägrar? Det skulle ytterligare bevisa hur starka strukturerna som motarbetar kortväxta är, de sitter så djupt att Mona Sahlin och andra politiker inte ens tänkt på hur diskriminerande de är mot män som är kortare än normallängd.
Jag inser också att jag måste starta en riksorganisation, varför inte Riksorganisationen för korta i Sverige, Roks. Eller är den förkortningen upptagen? Staten och kommunerna måste skjuta till ett antal miljoner, varför inte avrunda till 100 miljoner första året? Det är viktigt att kunna stötta och hjälpa alla män som går miste om karriär och lyckligt liv eftersom de utsätts för ett glastak - eller är det ett glasgolv? - som hindrar oss att utveckla vår fulla potential. Vi är djupt olyckliga - allihop. Även dom som inte vet om det - än. Vi är offer för en djupt förtryckande struktur där långa personer alltid är överordnade korta.
Om riksdagen inte beviljar 100 miljoner? Det visar hur starkt föraktet, ja, rasismen mot kortväxta är. Problemet är inte vi kortväxta, utan alla av normallängd och längre som inte erkänner hur mycket de diskriminerar dem som är kortare än dem själva. Ansvaret för de kortväxtas brist på karriär ligger inte hos de korta, utan hos de långa som besätter alla toppjobb.
Sedan kräver jag att kroppslängden på alla ministrar, riksdagsledamöter, generaldirektörer, vd:ar och styrelseledamöter i börsbolag omedelbart offentliggörs! Det kommer att avslöja hur liten andel av svenskt offentligt liv som tillfaller kortväxta. Det måste förändras! Nu! Omdelbart! Därför krävs en kvoteringslag som innebär att massor med uppdrag går till kortväxta.
Jag står till förfogande för allehanda roliga och välavlönade uppgifter. Jag har inte erfarenhet och kunskap för alla, men det spelar ju ingen roll - kvotering är viktigare: alla betydelsefulla poster måste ha en jämn fördelning mellan olika kroppslängdskategorier, exakt hur många måste forskningen utvisa. Det är bara med dessa offensiva åtgärder som kroppslängdsmaktsordningen kan brytas.
De som hävdar att detta strukturella system mot kortväxta inte existerar har inte satt sig in i frågan. De är okunniga! De förnekar något som finns i deras vardag, men som de vägrar se. Och deras attityd visar hur starkt det strukturella förtrycket är mot oss kortväxta!
Så hit med 100 skattemiljoner! Och några professurer! Och några styrelseposter i börsbolag! Jag lider under det strukturella systemet!
Den slutsatsen har tidigare dragits
här i bloggen. Men att jämföra nejet med Berlinmurens fall är att överdriva. Murens fall innebar att tiotals miljoner människor befriades från socialismens och kommunismens förtryck. Någon liknande befrielse leder inte nejet till. Hur trög Brysselbyråkratin än är kan den inte liknas vid det gamla Östeuropa.
Men Moïsi har ju rätt i sin slutsats: unionen står inför en dramatiskt förändrad verklighet.
De forna fienderna Tyskland och Frankrike trycktes samman, den ena för att be om ursäkt för sina stormaktsaspirationer, den andra för att kunna behålla dem.
Lagstiftningsmakten bör man handskas varligt med och inte använda som politisk penisförlängare, om uttrycket tillåts. I en rättsstat måste det finnas vissa proportioner mellan brott och straff. Riksdagsledamöterna lyfter inte ett finger för att stoppa den ökande brottsligheten som drabbar hundratusentals medborgare i vardagen. Men vifta med långa fängelsestraff när det gäller sexköp går bra. Linander borde veta att grov misshandel som regel ger några få månaders fängelse. Ett överenskommet samlag ska allså straffas hårdare än att halvt slå ihjäl någon på gatan. Den moraliska paniken i Roks anda har tydligen blåst ut allt sunt förnuft, inte bara från Rosenbad utan också från partikanslierna.
Fördelen med den vetenskapsideologi som Lappalainen lutar sig mot är att alla som inte erkänner problemformuleringen eller den verklighet som följer av denna, kan avfärdas som själva varande en del av den etniska maktstrukturen och därför är oförmögna att kunna eller vilja erkänna att den finns. Kort sagt, det är "Lundgrenvarning" också över den här viktiga delen av regeringens politik.
Varje gång vi hör 'struktur' som förklaringsmodell kan vi hånskratta - antingen rakt ut, eller inombords. De som talar i dessa termer talar strunt. Inget annat.
Tisdag 2005-06-14 / 9.17 EU-LEDARNA FÖROLÄMPAR VARANDRA. Det
rapporteras att Jacques Chirac tänker vägra hålla presskonferens tillsammans med Tony Blair när Blair besöker Paris idag. Och det väckte förvåning i Berlin igår när Blair anlände dit på sin rundresa, och använde kvällen för långa samtal med oppositionsledaren Angela Merkel som i valet i september kommer att försöka besegra Gerhard Schröder.
Hur länge kan dessa två system existera tillsammans i ett land och vad kommer att hända när de kolliderar? Om folkrepubliken nu blivit världens workshop, är kommunistpartiet elefanten i den kinesiska glasbutiken ...
De inre motsättningarna i kommunist-kapitalismen kommer, till slut, att bli övermäktig dagens arrangemang i Peking ...
Till skillnad från den demoraliserade sovjetiska nomenklaturan accepterar Pekings ledarskap att saken är förlorad: till skillnad från de flesta utländska bedömarna anser de inte att den första ekonomiskt framgångsrika kommunistsystemet enbart är en övergångsfas till ett fritt samhälle.
Mao är, trots att han fick bättre press än Hitler och Stalin, den störste massmördaren i historien, med dödstal som är tio gånger högre än nazisternas ... Och maoister med aktier är fortfarande maoister - särskilt när de äger en robust portfölj av privilegierade positioner inom statsapparaten...
2000-talet kommer att bli ett anglosaxiskt århundrade, med Amerika, Indien och Australien i ledningen. Anti-amerikaner som satsar på Peking kommer att upptäcka att kinabutiken mest visade sig bestå av en massor av skräp.
Måndag 2005-06-13 / 10.06 FYRA MYTER OM EUROPAPROJEKTET. Wall Street Journallistar det vanligaste snacket från EU-eliterna - och mosar det. Jag säger inte att tidningen har rätt i allt, men den tar upp aspekter vi måste våga diskutera. Framför allt europaentusiaster måste sluta med den glättiga reklamkampanjen och börja tala om Europa som det är.
Myter: 1) Europas historiska problem är nationalism. Visst, Adolf Hitler var nationalist, men nationalism är inte Hitlerism och Hitlerismen var inte främst nationalism utan totalitarism. Och som kontrast: kommunistregimerna i Östeuropa efter andra världskriget var uttalat 'internationalistiska' i sin utblick. Men det gjorde knappast Europa bättre.
2) Eftersom nationalism är problemet, måste Europa vara lösningen. 2002 sa Tony Blair: 'Vi behöver mer av Europa, inte mindre.' Efter östutvidgningen gratulerade Europas ledare varandra för att ha gjort kontinenten fri och hel. Men faktum är att kontinenten varit fri i 15 år när utvidgningen kom till stånd. Det är inte EU som skapar det goda, utan den goda utvecklingen som gjort EU möjlig.
3) Den Europeiska lösningen fixar framtiden. Politiker i Europa vill tro att EU skapar den ekonomiska utveckling som ger välstånd. Den bilden är falsk. Schweiz och Norge är Europas rikaste länder och de är inte med. Irland har blivit rikt, men mer på grund av radikala marknadsekonomiska reformer än EU-bidrag. De marknadsekonomiska reformer andra EU-politiker är så emot.
4) EU har något större att erbjuda världen. I ekonomiskt hänseende har man erbjudit korporativism och en stor välfärdsstat som sägs vara mer human än amerikansk 'cowboy kapitalism'. I internationell politik står man för dialog och multilateralism. Ändå gjorde den mjuka europeiska diplomatin ingenting för att stoppa massmördandet på Balkan och den har visat sig irrelevant i kampen mot terrorism. När det gäller ekonomin sackar man efter och bygger upp en arbetslöshet som inte skådats sedan 1930-talet.
Om EU-toppmötet i veckan, när konstitutionen redan ligger i spillror, också ser till att EU-budgeten gör det, ja, då kan man börja undra om unionen alls kommer att överleva.
En sak står helt klar: den franskledda europeiska integrationen är över.
Men vi har alla kommit varandra närmare i Europa och när en större nation som Frankrike har problem drabbar det oss alla. Frågan är hur. ”När konvulsioner drabbar Frankrike förändras Europa och vi har bara sett början”, avslutar Hutton.
