Efter jordbävning och flodvågor som dödade över 200.000 människor lovade politiska ledare mängder med miljarder i stöd och världens medborgare bidrog med unik mängd gåvor till de drabbade. Vad hände?
En tredjedel av de containrar som skickades till Sri Lanka står fortfarande oöppnade i hamnar och i Indonesien finns 1500 containrar som inte lämnat tullen. Body Shop sände tvålar som inte kommit ut. Diageo sände dricksvatten som snabbt skulle nå behövande och trodde att Röda Korset kunde garantera det. Containern med vattenflaskor står fyra månader senare fortfarande orörd, skriver Steyn.
Men pengarna då? Kanadas premiärminister Paul Martin var en av alla de regeringschefer som åkte till drabbade områden, sades vara djupt berörd och lovade 425 miljoner US-dollar i stöd. Hur mycket har spenderats hittills? 40.000 dollar. Kanadas bidrag är objektivt värdelöst och retoriskt bedrägligt.
Det är så här de internationella jet-set-kretsarna fungerar när hela världen är helt enig och agerar i total harmoni. Till skillnad från mer 'kontroversiella' frågor - som massmordet i Sudan - är ingen medlem av FN:s säkerhetsråd för tsunamikatastrofer. Men även om hela världen är samlad på samma sida kan inte FN:s humanitära infrastruktur samla sig till handling.
När senatorer säger sig vara för FN och multilateralism syftar de på tsunamioperationer - när något negativt händer borde USA arbeta genom de godkända internationella byråkratierna och kasta in ännu mer resurser, även om inget händer (som på Sri Lanka), miljonerna blir stulna (som i olja-mot-mat-programmet), barn våldtagna (som av FN-trupper i Kongo) och hundratusentals mördade (som i Sudan).
[USA-nominerade FN-ambassadören] John Boltons synd är att han sagt sanningar om det internationella systemet hellre än spridit myterna som föredras av politiker som jagar medie- och fototillfällen.
Just så! Det är dags att sätta åt de lögnaktiga jet-set-kretsarna. George W Bush vet att John Bolton har integriteten, intellektet och modet att göra det. Och det retar alla som tjänar pengar och uppmärksamhet på att låtsas värna de fattiga.
Söndag 2005-05-15 / 16.19 EUROPAS EKONOMISKA DÖDSSPIRAL. I Wall Street Journalskriver Brian Carney om hur Europa sitter fast i 1970-talet och aldrig tycks ta sig vidare. Under det årtiondet dök världsekonomin överallt, men Thatchers Storbritannien och Reagans USA genomförde omfattande reformer: arbetsmarknaden liberaliserades, skatterna sänktes och förmånerna begränsades. I dessa båda länder tog tillväxten fart och arbetslösheten sjönk. Men i kontinental-Europa ligger arbetslösheten kvar på 1970-talsnivå, över 8 procent, och tillväxten har aldrig kommit igång på allvar igen, ligger konstant under 4 procent.
Den 'europeiska modellen' leder till en nedåtgående spiral: genom höga skatter minskar antalet arbetstillfällen, vilket gör att skattebasen krymper och skatterna höjs ännu mer för att kunna ge fler arbetslöshetsstöd, vilket gör arbete mindre, och icke-arbete mer, attraktivt.
Carney avslutar: ”Sorgligt nog verkar det som om européerna kommer att fortsätta köra repriser på sin version av '70-talsshowen' flera år framöver.”
Det som verkligen står på dagordningen [i folkomröstningskampanjen] är landets plats i världen - och i synnerhet i en engelsktalande värld som har omfamnat marknadsekonomin. Det handlar inte så mycket om Frankrikes ställning försvagas genom konstitutionen, utan om att folkomröstningen har tvingat landet att konfrontera obekväma ämnen - i synnerhet om Frankrikes länge omhuldade ekonomiska och sociala modell faktiskt har misslyckats och om den behöver anpassas.
Det är därför ... folkomröstningen har blivit ett sorts ödesmättat val. Och det är också av detta skäl som båda sidor exploaterat nationens stoltaste kulturella och politiska traditioner för att locka väljare ...
Så träffsäkert! EU tvingar ständigt fram frågeställningar som välfärdsstatens politiker till varje pris vill slippa. Man blundar för globaliseringen och försöker in i det längsta hävda att den inte påverkar det egna landet. Detta sätt att smita undan gör att människor inte har en korrekt uppfattning om hur vår samtid ser ut. Väljarna lever i en politikens livslögn. Många väljare tror att det är EU som tvingar fram förändringar som egentligen är resultat av att Sverige och Frankrike på ett uruselt sätt möter globaliseringen.
Först när vi får en ärlig diskussion om våra länders oförmåga att delta i en allt tuffare global konkurrens, kan diskussionen om EU också bli sundare.
Tidningen Observerrapporterar att Fabius, i ett TV-program med 9 miljoner tittare, sa att vi kommer ”att löpa en fruktansvärd risk att få se våra löner, våra sociala skyddsnät och våra pensioner falla” om konstitutionen ratificeras.
Samtidigt
rapporterarIndependent att Chirac som huvudtema säger att konstitutionen är det bästa sättet att försvara den franska sociala modellen från 'ultraliberalismens' hårda vindar som blåser över Atlanten och Engelska kanalen.
Vänsterkonservatism dominerar såväl ja- som nej-kampanjen. Båda säger sig ge det bästa skyddet mot förändring.
Och så undrar en del varför folk har så svårt att bestämma sig...
- En logg, ännu obekräftad, har en notering om att en fånge har rapporterats 'riva sidor ur en koran som lagts i en toalett i syfte att få stopp i avloppet som en protest', sa Myers.
Självklart är det omöjligt att fastställa exakt vad som hänt. Men varför rapporterar inte västmedierna denna rapport från amerikansk militär i samma veva som anklagelserna? Och förresten: hur det än är med koranen i toaletten så är det inget som helst skäl till att ställa till upplopp och sabotera hjälporganisationers arbete.
Sanningen läser du allt mer sällan i massmedierna, och vill du få balanserad rapportering - följ bloggarna!
Motståndsmännen i Irak visar litet intresse i att vinna stöd hos majoriteten av irakierna, att bygga internationell legitimitet eller artikulera ett politiskt program eller ens stå för en enhetlig sak bortom att få bort amerikanerna ...
Snarare än att anlägga klassisk gerillataktik och provocera de utländska trupperna till att agera klumpigt och aggressivt mot civila, slår de själva ut mellanhänderna [irakisk polis] och dödar civila urskillningslöst.
Ja, terroristerna i Irak är så blodtörstiga att de är på väg att drunkna i det blod man spiller.
Framgångsrika konservativa flyttar sig inte mot den politisk mitten. De flyttar den politiska mitten till sig. Det är vad Thatcher och Reagan gjorde. Medan de som flyttar mot politiska mitten, flyttar bara mitten åt vänster.
Steyn menar att de konservativa måste hitta tillbaka till sina värderingar och han jämför hur tafatt brittiska högern varit när Tony Blair tagit över högerns idéer med hur republikanerna i USA agerade när Bill Clinton började föra deras politik. Republikanerna flyttade sig ännu mer åt höger och fortsatte att vinna val.
Svensk borgerlighet har också förlorat tre val i rad. Men skillnaden är att man, iallafall moderaterna och Bo Lundgren, testade att föra en tydlig politik med sänkta skatter i valet 2002. Det fungerade inte. Inte ens det egna partiets valarbetare vågade stå för en 'så radikal' politik. Man var inte mentalt förberedd att ta den ideologiska striden med socialdemokraterna. Dessutom saknades bredden. Det räcker inte att ha ekonomiskt rationella resonemang, de måste backas upp med sociala och moraliska övertygelser.
Att flytta sig mot mitten är precis vad det borgerliga alternativet gjort - och det har fått vänserblocket att dra vänsterut. Socialdemokraterna talar om höjda skatter.
Men det ger andrum för de borgerliga att fixa ett annat, och större, problem som varken brittiska eller amerikanska konservativa lider av: intern splittring. Att de borgerliga är uppdelade i fyra partier som under många årtionden förstorat skillnader sinsemellan, snarare än att kraftsamla mot socialdemokratin, är den allra största bristen hos de borgerliga. Väljarnas förtroende och tillit till att man alls kan regera måste etableras. Genom att flytta mot mitten kan man samla sig organisatoriskt, finna gemensamma linjer - och vinna val.
Väl vid makten måste de borgerliga se till att inte glöma bort att planera nästa mandatperiod, att staka ut frihetsreformer för framtiden.
Lördag 2005-05-14 / 10.27 BUSH - SEGRAR MED MINSTA MÖJLIGA MARGINAL. I Los Angeles Times-artikeln
One Slim Win After Another for Bush skriver man intressant om hur Bush-administrationen hårt driver på trots små marginaler i kongressen. Nomineringen av John Bolton som FN-ambassadör skedde även om man visste att många provocerats av hans rättframma och burdusa sätt. Anklagelserna mot Bush och hans medarbetare är många, men i grunden handlar det om att Bush, Rice och Bolton och andra står för en agenda som skiljer sig från det utrikespolitiska etablissamanget i Washington. Bolton har agerat tufft mot en byråkratisk elit som har en annan agenda än den demokratiskt valde presidenten.
Jag ser inget fel i att driva igenom den politik som väljarna har ställt sig bakom. Tvärtom! Det är så det ska gå till. Men i en sedan århundraden etablerad statsbyråkrati finns en egen vilja, som folkvalda sällan rår på av den enkla anledningen att folkvalda bara blir några år på sina poster (en president högst 8 år), medan byråkraterna ofta har en livsgärning inom strukturerna. De fanns när Bush kom och de finns kvar när han avgått. Därför blir de extremt störda av en president som tänker verkställa sin politik. Byråkratin går ihop med den politiska oppositionen och skapar press på presidenten att backa. Men George W Bush backar inte. Han kör igenom sina beslut och väljer medarbetare som har förmågan att göra detsamma. Däri ligger orsaken till striden om Bolton.
Men jag är riktigt glad över att konstatera att Harvard inte lät sig avskräckas av dessa totalitära krafter, utan har fortsatt diskussionen. Inom ramen för projektet Mind/Brain/Behavior Initiative möttes för några veckor sedan två framstående psykologiprofessorer i diskussion på temat
the science of gender and science. Man lät båda hålla 40 minuters inledningsföredrag, utan att bli avbrutna, och sedan bemötte man varandras hållning. På hemsidan finns både utskrift, video och overheadbilder från seminariet.
Och det blev en skarp och fokuserad debatt, understödd av forskningsresultat.
Debatten ”visar hur ett ledande universitet fortfarande kan fullfölja sin uppgift att fungera som ett forum för fri och öppen diskussion i kontroversiella ämnen på ett renhårigt sätt”, skriver man i inledningen. Det är egentligen skrämmande att man behöver skriva så här, att fri debatt 'fortfarande' är möjligt att hållas på ett universitet. Men så illa ser det ut med öppenheten i frågor som rör 'gender'. Den inskränkta totalitära attityden har ett starkt grepp om frågorna. Man kan undra varför...
Jag håller givetvis med Steven Pinker som avvisar att könen skulle vara lika och skillnader enbart beror på traditioner och socialisation in i konstruerade könsroller. De biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor är omfattande, på alla plan. Mest intressant tycker jag Pinker blir när han redogör för studier som visar hur olika män och kvinnor prioriterar i livet. Här handlar det alltså inte om biologi per se, men om hur olika tänkandet är mellan kvinnor och män.
Pinker säger att ”män är mer benägna att jaga status på bekostnad av sina familjer; kvinnor ger en mer balanserad prioritering.” Jag väljer detta citat för att visa att mäns val inte alls är smartare, men det förklarar varför sannolikheten att män når toppen är så mycket större. På extremt konkurrensutsatta fält betyder motivation lika mycket som begåvning. Om kvinnor inte är motiverade når de inte toppen. Och just detta skäl visar varför kvotering är så extremt skadligt.
Att kvotera fram mindre motiverade personer till toppen är intenting annat än att göra hela fältet mindre effektivt och mindre utvecklande. Motivation är en central drivkraft, lika viktigt som begåvning, och om den tas bort, skadas hela vår civilisation.
Vita huset och Kapitolium evakuerades i veckan när ett plan flög in i flygförbudszonen. Ni hörde det? Planet kom faktiskt närmare än 5 km från Vita huset. 5 km! Det är närmare än John Kerry kom.
Såg ni folk rusa ut ur kongressen? Det är det snabbaste kongressmän någonsin agerat - när det inte handlat om att ge sig själva lönehöjning.
De sa att paniken inte varit så stor i Vita huset sedan 1998 då Hillary kom hem tidigare än beräknat.
I Michigan har ett företag utvecklat skyddsvästar som de säger klarar granatgevär. Västarna sägs vara perfekta för soldater i Bagdad - eller för bilister i Los Angeles.
Och veckans film är 'Kingdom of Heaven'. Den handlar om 1100-talets korståg, en tid då spänningarna mellan kristna och muslimer ledde till blodigt våld i Mellanöstern. Tack och lov att den tiden är förbi för evigt, huh? Folk var så primitiva då.
Realpolitiker bedömer strategi utifrån uthållig möjlighet att nå resultat i varje steg, vilka inte är perfekta utifrån ett önskat utfall, men dessa steg skulle inte tas om man inte hade värderingar att följa.
De jublande anhängarna av idealism viftar bort denna typ av restriktioner; genom att fokusera på slutmålet avfärdar de en villkorad diskussion om genomförbarheten av deras ofrånkomliga geopolitiska komponenter.
Realpolitiker söker balans; idealister strävar efter omvändelse.
Bloggen Stockholm spectatorrefererar ett möte i tisdags med George Shultz. Han var utrikesminister under Ronald Reagan, och han ställer av allt att döma inte upp på Kissingers försiktiga realpolitik. Shultz talar om ledarskap i två kategorier: de som går på gamla upptrampade stigar och dem som söker nya vägar. George W Bushs idealistiska politik är ju helt klart det senare.
En tredje intressant artikel på temat realpolitik/idealism i utrikespolitiken är kolumnisten George Will i
Wolfowitz: a realist - really. Där analyserar han blivande världsbankchefens hållning. Wolfowitz menar att de som kallas 'realister' ofta saknar en realistisk bild av världen:
[Sovjetunionens sönderfall] framkallar tvivel kring realismen hos 'realpolitikerna' som, sa [Wolfowitz], faktiskt hade fel när de avfärdade möjligheten att undergräva sovjetregimen genom upprustning ... Det var realpolitikerna som sa att Ferdinand Marcos på Filippinerna var en skurk, men vår skurk ... USA:s engagemang [utformad av Wolfowitz] där 1986 och året därpå i Sydkorea understödde utvecklingen mot frihet och demokrati.
Det är märkligt att vi i Europa, som ju nu står på Henry Kissingers sida och hellre talar om stabilitet än om demokrati, inte mer ingående diskuterar de här extremt viktiga aspekterna på internationell politik. I Europa verkar alla vara så upptagna med att kalla Bush för bufflig och arrogant, att man inte ser vad som faktiskt händer i världen.
Fredag 2005-05-13 / 10.28 SMART UTSPEL AV CUF. I SVD-Brännpunkt skriver centerungdomarnas förbundsledning:
Mesiga moderater oroar. Artikeln är smart upplagd: för att få in artikeln måste man kritisera 'de egna', i detta fall moderaterna inom borgerliga alliansen. Att kritisera moderater faller också väl ut bland mer vänsterinriktade centerpartister. Men samtidigt driver man på förnyelsearbetet i sak. Moderaterna får här ammunition att använda mot centerledningen i kommande förhandlingar: 'ja, men era egna ungdomar vill ju gå ännu längre...'
I sak delar CUF:s åsikter. Grundtrygghet, lika för alla, är vägen för att låta staten backa och lämna mer ansvar åt medborgarna utan att den solidariska ambitionen försvagas.
Och det är ungdomsförbundens roll att tänka i ideologiska termer och mer långsiktigt. Inte minst under en kommande regeringsperiod är det viktigt att inte idéarbetet stannar av, så som det gjort under tidigare borgerliga regeringar.
Av bevisen framgår att de två samlat in 148.000 dollar - över en miljon kronor - som via Ansar al-Islam används till självmordbomber som dödade över 100 människor i norra Irak.
Domen är historisk. Det är första gången den här blodiga verksamheten blir behandlad i svenska officiella sammanhang. I mejl har jag fått frågor som är viktiga för att förstå hur svenska samhället ser ut idag:
Hur kan människor som lever i Sverige samla in miljonbelopp till terrorism? Vilka är givarna?
Vad sysslar man med i de svenska moskér där de nu terrordömda varit verksamma?
Av domen, som jag läst, framgår att en finansiär av terrorismen är Försäkringskassan. Inte direkt, naturligtvis, men Försäkringskassan har försörjt en av terroristerna och hans familj. Så här står det på sidan 16 i domen:
Berzengi är från Arbil i Kurdistan. Han folkbokfördes i Sverige under 2002 och fick uppehållstillstånd samma år. Hans identitet är inte styrkt. Han är gift med Fatima och har två barn gemensamt med henne. Han saknar inkomst av arbete men har garantiinkomst från Försäkringskassan. Hustrun är föräldraledig. Hon har ett barn sedan tidigare. Berzengi har bedrivit universitetsstudier i Damaskus och är lärd i religiösa ting. Han är imam i en moské och betecknas mulla, shejk och mumustar. Han kallas även Ali Sharia. Han lämnade Kurdistan 1997 och kom via Turkiet till Grekland. Han har vistats i Tyskland, Holland och Norge och sökt asyl.
Efter att rest runt i Europa 1997-2002 kan man alltså komma till Sverige och omedelbart få uppenhållstillstånd och bli försörjd av staten...
Uppmärksamheten kring domen har hittills haft karaktären av nyhetstelegram, man har korthugget rapporterat omständigheterna.
Men djupare frågor måste ställas. En av de dömda har agerat ledare kring moskéer i Sverige. Hur ser imamerna i dessa moskéer på demokrati, religion, terror och brottslighet? Vad predikas på arabiska i fredagsbönerna? Har man i predikningar uppmanat till ekonomiskt stöd till Ansar al-Islam?
Och var är mediernas intervjuer med männens närmaste vänner? Hur ser de på demokrati, religion, terror och brottslighet?
Domen visar att Sverige är ett annat land än förr. Vi måste lära oss mer om vårt eget land. Vi kan inte blunda längre. Domen är en signal om att vi måste lära oss vilken tid och vilket land vi lever i.
Nej-sidans tyngsta namn är det en gång politiskt geniförklarade underbarnet Laurent Fabius, som var 37 år då François Mitterrand utsåg honom till premiärminister. Som socialistisk dissident, och tillsammans med Mitterrands änka, ingår han i en brokig samling nej-sägare som omfattar allt från
kommunister, trotskister, katolska nationalister och antikapitalister till Jean-Marie Le Pen.
Ja-sidan omfattar alla etablissemang från skådespelaren Gérard Depardieu, alla medier (SVT:s motsvarighet har fällts i granskningsnämnden för att ge ja-sidan betydligt mer tid än nej-sidan) och näringslivet till president Chirac och dennes förre premiärminister Alain Juppé som i sin blogg hävdar att
”eliterna är nödvändiga för att leda Frankrike framåt”...
Och precis som den svenska EMU-omröstningen ser den franska konstitutionsomröstning ut att bli ett ja eller nej till eliten.
Häri ligger EU:s stora svaghet. Man mixar vänster och höger i en illaluktande kompott som gör medborgarna skeptiska. Då blir ställningstagandet en fråga om man litar på och har tilltro till de etablissemang som blandat smeten, eller inte.
Varför kan inte Europas folk få ta ställning till sakfrågorna? När det här konstitutionsfördraget fallit, nu i Frankrike eller nästa år i Storbritannien, måste två olika konstitutioner ställas mot varandra, så att vi européer kan ge konstruktiva besked. Se mer
Bortom ja och nej - liberalt eller gaullistiskt EU?
- Dagens omröstning visar att Europaparlamentet inte lärt sig någonting om globaliseringens utmaningar, säger CBI-chefen Digby Jones.
Som enskild företeelse spelar det inte så stor roll, men omröstningen ger en klar antydan om klimatet i EU. Europa avstår ännu en gång från att avreglera och att ta upp konkurrensen med Kina, Indien och USA. Vägen till träldom är utstakad.
De konservativa till höger är generellt sett misstänksamma mot lösningar som är centralplanerade, särskilt i känsliga frågor som öppna gränser och immigration. Vänstern gillar centralplanering, men bara om de får utforma planen ...
Rädslan är att östeuropas Thatcheriter kommer att sätta standarden för en ny europeisk arbetsmarknad. Och att det ska betyda au revoir till den omfattande franska offentliga sektorn.
Denna märkliga allians mellan vänster och höger kan betyda att EU blir den senaste i en lång rad läxor i hur stora utopiska experiment misslyckas.
Europa har sin beskärda del av dåliga erfarenheter med centralplanering. Välj 'ism' till vänster eller höger. Fascism. Nazism. Kommunism. Med den historien är det märkligt att européerna har valt mer centralstyre under EU-ismens flagga.
Nja. EU ska inte jämföras med dessa förtryckande ideologier. Men hon har rätt i att centralplaneringen är en bärande del av EU-kulturen. De som driver EU gör det för att koncentrera mer makt i några få politikers händer. Och det är här EU:s absolut största brist finns - en glasklar maktfördelning saknas. Och den bristen rättas inte till i det nya konstitutionsfördraget. Otydlighet, oklarhet och byråkrati är EU:s kultur. Det är därför unionen inte är älskad av européerna. Och de politiker som vill ha mer makt har ju, liksom, ingen nytta av att göra maktfördelningen tydligare och därmed deras egen makt mindre.
Det är här europaentusiasterna sviker. Ett centralstyre de aldrig någonsin skulle acceptera i hemlandet, ställer de upp på i EU. Det är här moderater, folkpartister och deras motsvarigheter ute i Europa sviker. Varför blir centralstyre plötsligt något ofarligt om det sker i Bryssel?
OPTIMISTERNA: Södermanlands Nyheter:
Orange ska vara Alliansens gemensamma färg. Efter den orange revolutionen i Ukraina är det en färg som symboliserar frihetskamp. Det är både uppkäftigt och förpliktande. Men framför allt visar det att de borgerliga partierna vill ha en reell förändring.
Svenska Dagbladet:
Lars och jag
brukar ofta tala om hur viktigt det är att vi får
ett mer socialistiskt Sverige, sade Göran Persson
och gav sin frontkamrat en godmodig
klapp på axeln.
Fast så var det ju inte.
I själva verket är det en helt omöjligt tanke
att de tre vänsterpartierna, som i dag styr Sverige,
skulle agera tillsammans på ett sätt som
ens avlägset liknar den förtroliga avspändhet
som de fyra borgerliga partierna har bjudit på
i dagarna. När s-ledningen jämrar sig om
”splittring” och ”pr-jippo” klirrar det högljutt
i glashuset. Mellan regeringspartiet, v och mp
finns ingen som helst förenande långsiktig
framtidsidé.
Dagens Nyheter:
Ta ett par steg tillbaka och bilden ser mycket annorlunda ut. Här är fyra politiker som gång på gång försäkrar att deras mål är att bilda regering tillsammans, att de är övertygade om att kunna lösa kvarstående motsättningar och - ännu mer oväntat - de gillar att vara tillsammans. Detta är det nya.
Göteborgs-Posten:
Borgerliga väljare är svältfödda på borgerligt regerande och stämningen mellan de borgerliga partierna har ofta inte heller varit den bästa. Alltid har något parti hamnat - eller ställt sig - vid sidan.
Därför signalerar viljan att samverka något nytt i borgerlig politik ... Mer vill ha mer. Det är ett problem för allianspartierna ... Alliansens räddning är den stora oenigheten mellan regeringen och stödpartierna.
Östgöta Correspondenten:
Nej. Den borgerliga valturnén är inte tänkt att demonstrera ett färdigt borgerligt program i vilket alla tvistefrågor är lösta. Genom att paradera på det sätt de gör demonstrerar de fyra partiledarna något annat, nämligen sin gemensamma beslutsamhet. Hela deras resa är ett slags löfte om kommande gemensam borgerlig politik. Och det är gott så. Det är långt till valet.
DE TVEKSAMMA: Nerkes Allehanda:
Den borgerliga alliansen brukar klaga över socialdemokraternas dominans i svensk politik. Men egentligen borde de rikta kritiken mot sig själva: Varför tillåter oppositionen att socialdemokraterna håller i den politiska taktpinnen? Svaret kan inte vara annat än att oppositionen varit för dålig på att formulera ett alternativ som faller väljarna i smaken...
Väljarna vet vad de har men inte vad de får. Bevisbördan ligger alltså på alliansen. Om budskapet även fortsättningsvis är att regeringen är dålig, förstärker det bara socialdemokraternas dominans i svensk politik.
Hallands Nyheter:
I jämförelse med hur det sett ut tidigare har de kommit häpnadsväckande långt ... När så många andra viktiga gemensamma och närmande steg tagits ökar också förväntningarna. Det räcker då självklart inte med sådant "utanverk" som nya samlingar à la Högfors eller en turné tillsammans. Att man inte förmådde sig till att presentera ett gemensamt budgetalternativ, åtminstone så konkret som reservationerna i finansutskottet brukar vara, var ett misslyckande.
Helsingborgs Dagblad:
Hur begär Göran Persson bli trodd på regeringssamverkan med ett parti som vill lämna EU och slopa räntorna?
Och vem kommer att ge efter först på den borgerliga kanten när det gäller de tiotals procent som skiljer partierna åt i ersättningsnivåer?
DE NEGATIVA: Sydsvenskan:
Men i längden räcker det inte för alliansen att bara prata om enighet och beslutsamhet. Munvädret måste backas upp av konkreta förslag ... Väljarna är luttrade. Kriser och handlingsförlamning dominerar bilden av de borgerliga regeringsparenteserna åren 1976–1982 respektive 1991–1994.
Därför krävs det inte heller så mycket borgerligt fumlande innan tveksamma väljare bestämmer sig för att trots allt satsa på socialdemokraterna ...
Norrländska Socialdemokraten:
Borgerligheten må vara duktiga på att projicera bilden av en lycklig samvaro på sin omvärld. Men det räcker inte för att alliansen skall vinna väljarnas förtroende. Yta utan tilltalande innehåll räcker inte särskilt långt i politiken.
Dala-Demokraten:
Hör nu att de borgerliga partiledarna har lämnat tunnan och istället är ute på en tågturné genom landet. Samtidigt kommer en liten demoskopmätning som visar att rälsen som denna borgerlighet färdats på blivit litet krokigare i vårsolen. Plötsligt ökar nämligen socialdemokraten med hela fem procent!
Jag skriver sällan om ickespridningsförhandlingarna angående kärnvapen. Inte därför att jag inte är intresserad. Det är jag. Inte därför att jag inte tror spridning utgör en stor fara. Det gör den. Skälet till att jag inte skriver är därför att lösningen är så löjligt uppenbar att det inte finns mycket att säga.
Nordkoreas kärnvapenprogram kan stoppas imorgon av det land som förser Nordkorea med hälften av dess energitillgång och en tredjedel av livsmedelsförsörjningen - och det är Kina.
Allt Kina behöver göra är att till Kim Jong-Il säga: 'Du stänger kärnvapenprogrammet och låter internationella inspektioner utföras vid alla reaktorer, annars stänger vi av ljuset, värmen och matleveranserna. Har vi uttryckt oss tillräckligt klart?'...
Samma sak med Europa gentemot Iran. Om EU säger till iranierna: 'Ni stänger kärnvapenprogrammet och låter internationella inspektioner utföras vid alla reaktorer och tillhörande anläggningar, annars kommer ni att utsättas för total ekonomisk bojkott av Europa. Vilken del av denna mening förstod ni inte?'
Tro mig. Den sortens tydliga hot skulle få Teherans uppmärksamhet.
Exakt. Det daltas med världens diktaturer. Sätt åt dom. Nu. När de får tillgång till atombomber kan det vara för sent.
Om dessa åklagare inte döms och sparkas, har vi ingen rättsstat i Sverige. Så fullkomligt inkompetenta får inte statstjänstemän vara, med den makt åklagare har. Bo Larsson är utsatt för ett justitiemord, där åklagarna medvetet och systematiskt gömt undan allt som talar för att han är oskyldig. Så går det till i diktaturer, men att det sker i Sverige är... ja, vilket ord ska man använda? Det gör ont att behöva tänka tanken att svenska åklagarväsendet är fullt med dårar som gör vad som helst för att låsa in folk, hur oskyldiga de än är.
Vi lever verkligen i relativismens nya värld. Så kallade människorättsorganisationer går i spetsen för att legitimera värsta sortens övergrepp. Human Rights Watch är värre än nynazister och fascister. De står för våld, men bakom en falsk slöja av humanism.
Är ni straighta killar lika irriterade som mig på den här metrosexuella galenskapen? ... Vi homosexuella är inte alla galna primadonnor. Här ett visuellt, animerat
manifest för anti-feminiseringsrörelsen. Levi's ska ha beröm för att man tagit fram filmen.
Ja, det är i budskap en av de mest avancerade reklamfilmer jag sett...
Självklart kan de betala mer. Och New York Times kan betala mer till sina anställda. Vi kan alla betala mer för allt vi köper eller hyr...
I årtionden har det funnit luftigt prat om företagens 'sociala ansvar' ...
Vad allt detta kravfyllda tal handlar om är att när tredje part vill att någon annan betalar för något, kallas det 'socialt ansvar', en 'skyldighet' eller ett 'socialt kontrakt' ...
Det vore förödande för etablissemangets ego att inse, ännu värre att erkänna, att företag har gjort mer för att minska fattigdomen än alla intellektuella tillsammans. I slutändan är det bara välstånd som kan minska fattigdomen och de flesta etablissemangen har inget intresse i att finna ut vilka villkor och politik som ökar det nationella välståndet.
Den här striden kommer att hårdna framöver. Ska vi se ekonomin i den anställdes perspektiv, eller i konsumentens? Spelar det någon roll - vi alla uppbär ju lön och konsumerar? Jo, det är helt avgörande för om vi låter Sverige vara med i konkurrensen och skapar möjlighet för välstånd, eller om vi ställer oss utanför genom hindrande kollektivavtal, och rasar ner i fattigdom
”Kalla mig gammalmodig, men den förnyade fixeringen vid Blairs avgång visar inte bara respektlöshet mot den demokratiska processen och mot väljarna. Den står i direkt strid mot demokratin.”
Självklart är det irakkrigsmotståndarna - i hans eget parti och i medierna - som vill dölja att Tony Blairs seger i brittiska valet innebär att irakkriget har fullständig och total demokratisk legitimitet. Vissa har svårt att respektera spelreglerna, när dom går en emot.
”Den svenska regeringen vill gärna tro att invandrarnas svårigheter beror på en strukturell rasism hos medborgarna. Då kan man undvika frågan om de hindrande strukturerna i själva verket finns i den svenska modellen med dess inriktning på storskalighet och generella lösningar.”
”Politiken tycks, oavsett tid, rum eller styrelseskick, ständigt lida av en dragning åt det totalitära. Vad makthavaren finner gott är han snar att ta till tvångsmedel för att genomdriva.”
Ilan Sadé (redaktör/förbundsordförande)
Kloka ord som varje politiker borde ha i huvudet inför varje beslut.
Måndag 2005-05-09 / 16.30 NYHET: BORGERLIG FORMKURVA. Den här bloggen har
försvarat moderaterna när partiet attackerats för att röra sig mot mitten. Förklaringen är enkel: ett trovärdigt regeringsalternativ är den enda möjligheten att få maktskifte. Och på kort sikt uppnås inte trovärdighet genom att driva radikala förslag som man - bevisligen - inte klarar av att försvara i valrörelser.
Men trovärdighet handlar också om att visa vilja att vinna. Här är det si och så med engagemanget i de fyra partierna. För att mäta temperaturen kommer här i bloggen en borgerlig valbarometer att presenteras varje kvartal fram till valet.
Skalan är framtagen mot bakgrund av de mejl jag fått och som uttrycker dessa fem positioner: 2 betyder röstar borgerligt! 1 betyder röstar med tvekan borgerligt. Noll betyder röstskolkar. -1 betyder röstar på nybildat parti. Och -2 betyder proteströstar på socialdemokraterna.
Efter valförlusten 2002 var de borgerliga passiva. Men under 2004 hände något. Man
sjösatte först arbetsgrupperna i Allians för Sverige, vilket inte var så upphetsande. Men senare på hösten fick det borgerliga samarbetet sitt
genombrott genom försvarssamarbetet. Socialdemokraterna tvingades i utrikesfrågor i händerna på sitt eget regeringsunderlag: v och mp. Det blev nu tydligt för socialdemokratiska väljare att en röst på s betyder att kommunister kommer att få makt över Sveriges försvar och utrikespolitik. Därför steg barometern kraftigt, nästan upp till 2!
Under våren 2005 har offensiven inte fortsatt. Energifrågan har demonstrerat oenighet. Och riksdagens budgetdebatt i april var en
katastrof. Finansminister Pär Nuder sopade golvet med de fyra borgerliga representanterna. Därför är barometern nu nere nära noll.
De borgerliga tycks - trots allt - inte mentalt ha tagit in att man är ETT regeringsalternativ, inte fyra. Kommer man att lära sig?
Det är ju, som professor Hans Zetterberg sa i föredraget
Den centrala zonen sätter tonen vid Marknadsekonomiska klubben, så att man bara kan förändra landet om man får genomslag för sina grundläggande värderingar.
De borgerliga borde diskutera strategi snarare än taktik. Vilka frågor kommer att dominera samhällsdebatten, den centrala zonen? Hur har verklighetens förändrade villkor förskjutit människors upplevelser om vad som är problem?
På sitt giftiga vis sågar historikern Victor Davis Hanson demokratiska partiets möjligheter att i USA återta makten från republikanerna i
Democratic Suicide. Han menar kort och gott att demokraterna har lämnat över den centrala zonen till republikanerna. Delvis beror det på en vänstersväng som väljarna inte är med på, men mer intressant pekar Hanson på att verkligheten sprungit ifrån dem för vilket reglering och politisk styrning alltid är svaret:
Klassmotsättningar fungerar inte som förr. Genom allt billigare varor har köpkraften höjts så att skillnaden i levnadsstandard jämnats ut. Dessutom är det svårt att säga att ”barnen svälter” när det största problemet numera tycks vara fetma, skriver Hanson.
Rasmotsättningar fungerar inte heller. Vänsterns röster som talar för kvotering av minoriteter tillhör etablissemanget och lever inte enligt den moral om jämlikhet de predikar. Allt medan högern företräds av högt kvalificerade personer med den bakgrund som sägs vara diskriminerad: utrikesministern, justitieministern mfl. Alla har nått den absoluta toppen - utan kvotering.
I Sverige blir vi inte längre rikare, men de borgerliga borde analysera hur vår tid gjort socialdemokratins storskaliga lösningar otidsenliga, hur de borgerliga skulle kunna företräda vanliga medborgare ur ett underifrånperspektiv och ge svar på deras problem.
Och då måste man tänka strategiskt snarare än att sy ihop konkreta ställningstaganden i sak. Det är när man gör det sistnämnda man låter sig fångas av medievänsterns problemformuleringar och regleringsiver. Alliansen måste tänka större, högre och vidare!
Dessa arbetsgrupper är en repris, i ny tappning, på Ulf Kristerssons och Timbros projekt ekumeniken för tio år sedan. Då, 1994-97, var det extremt kontroversiellt att borgerliga politiker träffade varandra över partigränsen trots att det inte var absolut nödvändigt, typ att man ”var tvungen” att bilda regering. Dessa informella träffar - som var mycket givande för oss som var med - misstänkliggjordes. Att träffa folk ur andra borgerliga partier sågs, ända upp i partiledningarna, som ett sorts förräderi.
Slutresultatet blev en rapportserie (se
Timbro idag, pdf, sid 4), som kommenterades så här av Göran Albinsson Bruhner i Svenska Dagbladet 10 okt 1997:
Allt medan socialdemokratin fruktlöst försöker att hålla jämna steg med gårdagen har borgerligheten
tagit hand om framtidstänkandet. Det senaste uttrycket härför är en skriftserie från Timbro.
Under rubriken efter partismen formulerar ett 30-tal yngre borgerliga politiker tillsammans tankar för det framtida Sverige.
Ledstjärna är en välgrundad tro på den enskilde människans förmåga. I konsekvens härmed pläderas för en annan arbetsfördelning mellan kollektiv
och privat verksamhet.
Ur det korta perspektivet är jag pessimistisk om svensk politik. Men på lång
sikt är jag stor optimist. Det är nämligen den unga borgerligheten som producerar
de eggande idéerna. Marx ansåg att realiteterna bestämmer idéerna. Även på den punkten hade han fel. Det är idéerna som formar verkligheten.
Mats Wiklund skrev i Örnsköldsviks Allehanda (källa, pdf):
Men frågan är om politikerna orkar tänka nytt och bryta upp från gamla spår.
En grupp yngre borgerliga politiker med gemensamma erfarenheter ser problemet
i partiernas arbetssätt. Intern sammanhållning och externa åsiktsskillnader
premieras. Varför inte vända på steken och se vad som förenar och se
hur långt man kan gå? I en serie skrifter, på temat efter partismen,
om miljö, välfärd, ledarskap, företagande och skola lyckas forna meningsmotståndare enas om konkreta förslag
Jag måste ju säga att det hänt något på tio år. Nu är det inte längre tabubelagt för en centerpartist att tala med en moderat, eller för en folkpartist att göra upp med en kristdemokrat. Det går framåt - men så ooootroligt låååångsamt...
I Afghanistan har dussintals al-Qaida misstänkta gripits efter det att Abu Farraj al-Libbi, nr 3 i ledarskicktet inom al-Qaida, tillfångatogs förra veckan.
Det rapporterar pakistanska Daily Times i
Dozens held in followup to Al Libbi’s capture.
Och Times of India frågar:
Will al-Libbi ditch bin Laden?
Sakta men säkert fångas terroristerna in. Utvecklingen börjar likna den i 1970-talets Västeuropa då kommunistiska terrornätverk, som Bader-Meinhofligan i Västtyskland och Röda brigaderna i Italien, efter inledande 'framgångar' och lyckade mordattentat nystades upp och krossades.
Språk, religion och global räckvidd gör det svårare att komma åt dagens terrorister, men det ser ut som om utvecklingen går framåt.
Klein påminner om vilken polariserande effekt Hillary har haft på Amerika. Många har glömt hur extremt kontroversiell hon var som presidentfru då hon ville driva igenom ett nytt välfärdssystem, som fullständigt kraschade.
”Vi behöver exakt motsatsen - en kandidat som kan inspirera Amerikas centrum, majoriteten i mitten, och ta över från de extrema särintressena i båda partierna”, skriver Klein.
Ja, jag kommer ihåg hur Hillary Clinton skapade otroligt starka känslor och i ett lunchsamtal jämförde henne med Olof Palme. Vissa personer har en förmåga att bli älskade av en del och samtidigt hatade av andra.
Varför upptäcks det först nu? Det måste ju tyda på att varken lärare, rektorer eller politiker brytt sig om att ens försöka skapa ordning i skolan förut. Varför har de annars inte tidigare upptäckt att vuxenvärlden inte vet vad den får göra?
Men det är ju ändock något positivt att man upptäckt flummet nu. Kanske har man börjat vakna ur den kvasiradikalism som utgår från att tonåringar ska bestämma över vuxenvärlden...
Måndag 2005-05-09 / 16.30
