Jag kommer osökt att tänka på
Ola Rask, som lyft dubbla löner och låtit medlemmarna i Byggnads betala lyxrenovering av sonens lägenhet. Och på LO-ombudsmannen
Kenneth Sjökvist och andra fackliga högdjur som för en spottstyvel hyrt attraktiva sommarstugor av stiftelse som ska hjälpa mindre bemedlade kvinnor.
Och på Livsmedelsförbundets
Agneta Johansson som genom en fackkontrollerad stiftelse såg till att hon själv och hennes familj fick bostäder, jobb och pengar.
Och på förste vice LO-ordförande
Erland Olausson, som fixat lägenheter till sig själv och sina tre barn genom facket.
Ja, visst är det så att vissa tjänar mycket på att andra är solidariska och ställer upp på att betala fackavgifter...
Konsekvensen är att människor svarar opinionsinstituten att de båda anser att Blair är en lögnare och att han är den bäste tillgänglige premiärministerkandidaten. Det är inte så ologiskt som det låter: om du tror att alla politiker ljuger kan du lika gärna välja den som ljuger bäst.
Blair svarar inte kritiska frågeställare i parlament och press: han moonar dem. Nyckelfraserna är outtalad men understryker varje svar: “So what?”, “See if I care?” ... “what are you gonna do about it, pipsqueak?”
Själv tycker ju jag att Tony Blair är den ende statsmannen Västeuropa har. Den ende som visat sig kapabel att ta tuffa beslut. Och den konservativa oppositionen kan inte mäta sig med hans ledarskap.
Istället för att gnälla över demokratisk långsamhet borde Dagens Nyheter och andra förklara varför det vore bättre om Irak idag styrdes av Saddam Hussein. Det är nämligen vad deras antikrigshållning innebär i realiteten. Innan krigsmotståndarna gör avbön och erkänner att Irakinvasionen var rätt, har de ingen som helst auktoritet att döma demokratin i Irak. De ska, tvärtom, själva ställas till svars för sitt svek mot demokratin i Irak.
Under dessa 12 år inträffade flera allvarliga konstitutionella kriser: 1914 då kungen under borggårdstalet tog avstånd från sin egen regering, och våren 1917 fanns oro att den ryska februarirevolutionen skulle sprida sig till Sverige, riksdagens session var nära att avbrytas när det 5 juni i kammaren skreks ”Folkets blod flyter!” (se
recension).
Irak kan givetvis råka ut för bakslag, de också. Men de har 12 år på sig innan de är långsammare än Sverige.
- Tycker du inte att 30 år är tillräckligt lång tid för att vi för länge sedan borde ha fått glömma kriget?
- Ingen tänker på något annat än pengar. De flesta unga vill åka utomlands och studera och sen komma hem till Vietnam och skaffa sig en hög inkomst. Jag också.
Tran Gia Tan, juridikstuderande
Så mycket hyllas de kommunistiska idealen i det kommunistiskt styrda Vietnam idag. Och här hemma borde folk som stod för antidemokratiska budskap skämmas istället för att vältra sig i nostalgi över ett förljuget ideal.
Lördag 2005-04-30 / 8.24 VÄRDELÖS EU-DEBATT I RIKSDAGEN. Gårdagens
riksdagsdebatt med partiledarna var förmodligen en av de sämsta i Sveriges historia. I en debatt totalt utan energi, absolut utan engagemang, visade andefattiga politiker att de saknade varje tillstymmelse till besked i Europafrågan. Sverige har inga åsikter om någonting i Europa och Sverige har ingen annan strategi än att flyta med som en död torsk i unionens trögflytande flod.
Frågan som hängde i luften inför debatten: vad har ni för tankar om det tillspetsade läget i Europa (se fakta i förra kommentaren)? Vilka idéer finns om vad Europa borde göra för att hänga med i konkurrensen med Kina, Indien och USA? Debatten gav besked: inga.
Förklaringen är lika enkel som den är politiskt svårsmält: Nya Europa har låga skatter, få regleringar och en vilja att få fart på ekonomin, medan gamla Europa håller fast vid höga skatter och rigida arbetsmarknadsregleringar som gör nya jobb absolut omöjliga att skapa, när de gamla flyttar österut.
För att få gamla Europa på nya tankar måste man vakna upp ur 1970-talet. Det finns ingen som helst trygghet i regleringar. Tvärtom. Med de hårda regleringarna stryper sig väst-Europa långsamt till döds.
Om Frankrike röstar nej till konstitutionsfördraget kommer en chockvåg att gå genom systemet. Det är förmodligen det som behövs för att man ska vakna, tänka om och finna ny strategi för framtiden.
En annan kandidat fick däcken till sin bil sönderskurna och ägg kastades efter henne när hon skulle hålla valmöte i valkretsen.
Muslimska organisationer ser demokrati som något skadligt och ont, något att bekämpa. Att man bor och verkar i ett västland verkar inte göra intryck.
När det kommer till Liberaldemokraterna, har det någonsin funnits ett mer opassande namn på en politisk struktur i världen sedan någon smart nordkorean hittade på Demokratiska folkrepubliken? Den liberalism detta parti står för är den sort som skulle accelerera konfiskationen av privat ägande.
Novak menar att de katoliker som inte gillar de stränga påbuden, och som kommit att kallas ”kafé-katoliker”, inte är avfällingar men att de brister eftersom de inte presterar intelligent och genomtänkt ifrågasättande, och därför ingen exakt, väl övervägd troslära.
Detta är helt centralt. Är efterföljaren till Johannes Paulus II emot kritiker eller anser han att kritiken inte visat sig hålla? Novak är fullständigt övertygad om det senare:
... Det är en annan sak för intellektuellt begåvade och välutbildade att praktisera tro utan att ifrågasätta. Det vore ett missbruk av Guds gåva, ett misslyckande i tillämpningen, ett klassiskt fall av intellektuell lathet, och en brist på ärlighet och mod. Att göra icke ifrågasättande av tron till en eftersträvansvärd standard vore förnedrande. En så inskränkt uppfattning om Gud, som skapade solen och alla stjärnorna - och allt medvetande i universum - är att häda.
Gud vill inte att vi ska komma krypande till honom på alla fyra. Han vill att vi ska komma till Honom rakryggade och fria och ifrågasättande. Han vill se tillbedjande, inte av blinda och dumma slavar, utan av intelligenta och fria kvinnor och män.
Novak pekar på att redan barn ställer frågor och att det ligger i människans natur. Novak skriver att Andrew Sullivan i sina vittnesmål om både sin kärlek till kyrkan och sitt modiga ifrågasättande har lärt många om homosexualiteten och dess inre liv, kunskap som kyrkan annars inte haft. Katolska kyrkan utvecklas, men sökandet efter sanningen går långsamt och nya lärdomar bär frukt först efter en generation eller två, snarare än under levnadstiden för dem som framburit de nya insikterna.
I frågan om den katolska kyrkan någonsin ändrar sig, är Novak och Sullivan eniga - kyrkan förändras. Sullivan tar i sin blogg upp flera konkreta och viktiga förändringar:
The Churche never changes? Det är en anledning till att han är så bitter över att förre och nuvarande påven är så till synes omedgörliga.
Jag har stor respekt för katolska kyrkans filosofiska och intellektuella kraft. Här böjer man sig inte för det slöa, det hedonistiska, det politiskt korrekta. Samtidigt måste man vara beredd att ompröva de gamla sanningarna. Novak vederlägger på den punkten mitt tvivel.
Kritiken mot FN har också varit hård den senaste tiden ... idag kan inte ens den svenska utrikesministern oemotsagd prisa FN i riksdagen. Det finns till och med debattörer som helst skulle se att FN lades ner och ersattes av något annat, helst en organisation med enbart demokratier.
”Men dagens hot stannar inte vid de demokratiska staternas gränser”, skriver FN:s generalsekreterare Kofi Annan i senaste numret av Foreign Affairs, ”och precis som en demokratisk stat inte enbart kan ha relationer med andra demokratier, kan en multilateral organisation som vill uppnå globala mål inte reservera medlemskap uteslutande för dem.”
Jag tillhör de debattörer som vill lägga ner FN. Och Kofi Annans resonemang håller inte. En organisation för demokratier kan, naturligtivis, ”ha relationer” med icke-demokratier. Men det är viktigt, extremt viktigt, att tala om för diktaturerna att de inte är accepterade att ingå i den klubb som världssamfundet utgör. Samtal, förhandlingar och ”relationer” får ske på trappan utanför. Diktaturer är avskyvärda och får inte, som nu sker i FN-skrapan, släppas in i värmen, ges legitimitet och respekt genom att behandlas som likvärdiga demokratiska stater.
Att förhandla på olika nivåer är inget nytt. Och diktaturer ska inte kunna förhandla som jämbördig part, som full medlem i världssamfundet. De kan naturligtvis bli fullvärdiga medlemmar - när de infört demokrati och yttrandefrihet. FN motverkar idag utvecklingen mot demokrati, istället för att stimulera den.
Och Kofi Annan och Per Ahlin har fel när de menar att multilateralt samarbete kräver att man kryper för och låter icke-demokratier som Kuba, Kongo, Kina, Egypten, Qatar, Sudan och Zimbabwe styra över FN och demokratiska nationer, som de faktiskt gör (mer
här). Världens demokratiska stater är nu ett hundratal. Ett
Demokratiernas Förbund blir ett mulitlateralt samarbete, inte som Annan oh Ahlin av outgrundlig anledning tror, unilateralt.
Platt skatt, som en gång var en fantasi hos marknadsekonomiska ideologer, sveper nu fram över Europeiska unionen och kan införas i mer än 10 av unionens 25 medlemsländer.
Skattekommissionären Laszlo Kovacs beskriver platt skatt - en procentsats för all inkomstskatt - som 'absolut legitim' och sa att västeuropeiska länder kan frestas att införa sådan. Hans uttalande kommer att göra debatten hetare om att låga skatter och låga kostnader i Östeuropa underminerar Europas industriella centrum.
I Slovakien och de tre Baltiska staterna, som blev medlemmar i EU förra året, anses platt skatt bidra till att höja tillväxten och skapa tusentals nya jobb. Franska politiker leder kritiken och klagar på 'social dumping' som riskerar deras anställningar och sociala standard.
Social dumping är ingenting annat än uttalanden för protektionism och mot frihandel. Det är bra om vi nu kan få en ordentlig diskussion om EU, i enlighet med LO och andra fackliga aktörer, ska stänga gränserna och låsa in oss i vårt hörn av världen och därmed uppträda som det gamla Sovjetunionen. Eller om vi vill ha ekonomisk utveckling - men då också vara beredda att möta konkurrensen. Vi står där nu: isolera eller konkurera? Var god välj.
En ordentlig upprensning behövs. Det är därför det här i bloggen framförts förslag om folkvalda
borgmästare i kommunerna,
enmansvalkretsar i riksdagsvalet och folkvald
president i EU. Då kan personer med olika inriktning - och goda ledaregenskaper (något de flesta politiker saknar idag) - ställas mot varandra och deras program får verkligt genomslag efter en valseger. Medborgarna vet då vem man röstar på och vem man ger makt - till skillnad från idag där så gott som ingen känner till de fullmäktigeledamöter och EU-parlamentariker man röstar på.
Den levande demokratiska dialogen kan bara uppstå om medborgarna direkt kan rikta sig till den som verkligen bestämmer. Det finns, ur medborgarnas synpunkt, inget mer förnedrande för den demokratiska processens anseende än att tala med politiker som saknar varje tillstymmelse till makt över de samhällsfrågor han/hon talar om. Det är ju lika meningsfullt som att tala med får, getter och höns.
Inte minst Sverige har hittills grundat sin demokratisyn på uppfattningen att så många som möjligt ska vara med i beslutsprocessen även efter valdagen. Kommuner är organiserade som de gamla folkrörelserna. Men det är en gammalmodig och överspelad demokratiprocess. Dagens medborgare hinner inte vara med under hela processen, de vill på valdagen kunna välja inriktning och veta vem man ska gå till om något problem uppstår. Och naturligtvis välja bort den som inte sköter sitt uppdrag. Det är dags att göra politikeruppdraget tydligt och det demokratiska ansvaret glasklart.
Svaret är enkelt: processen i Vatikanen är tydlig, glasklar. Och det handlar om att välja en person till ett viktigt uppdrag. Inte om att utse hundratals okända klåpare utan inflytande till ett EU-parlament snärjt i plattityder, och inte om ett pratigt och platt konstitutionsförslag.
För att demokrati ska fungera måste processen bli transparent. Alla måste enkelt kunna se var makten ligger. Därför har här
förespråkats att EU-parlamentet borde bytas ut mot val av president som lägger förslag som godtas eller förkastas av regeringscheferna i Europeiska rådet. Då skulle ledarskapet i unionen bli starkare, tydligare och intressantare att följa.
- Socialdemokraterna lyckas år efter år att den 1:a maj ställa sig själva i opposition mot den politik de själva fört. 1:a maj är ett sätt att lägga ut dimridåer kring det egna misslyckandet.
- När Göran Persson ställer sig i spetsen för 1:a majtåget är det en demonstration mot den egna misslyckade politiken.
Ja, det är verkligen dags att göra detta faktum känt. Regeringen kan inte få fortsätta att opponera mot sig själva. De ska naglas fast som ansvariga.
Norra Västerbotten,
Flagrant dubbelmoral:
Fakta som visar en häpnadsväckande socialdemokratisk dubbelmoral. Förutom det faktum att den s-regeringens ledamöter själva har försäkringar som gör att de åker in till vård i 'gräddfiler' om det skulle behövas, så finns andra graverande uppgifter som talar för dubbelmoralen och inkonsekvensen.
Landsting ... ligger ute på den internationella marknaden och säljer vård till dem som vill och kan betala för dem.
Göteborgs-Posten,
Stoppa stopplagen:
Det finns ingenting som styrker påståendet om att när de sjukhus som drivs på entreprenad utnyttjar sin överkapacitet för att ta emot personer som själva bekostar sin sjukvård drabbar det andra patienter. Tvärtom kommer de extrapengar som verksamheten drar in samtliga vårdtagare till godo. Men det bryr sig Ylva Johansson inte om.
Inte heller lägger hon någon vikt vid att såväl Läkarförbundet som Vårdförbundet och Kommunal har ställt sig negativa till införandet av en stopplag.
Vestmanlands Läns Tidning,
En onödig lag:
Sjukvården i Sverige skulle behöva mer mångfald och mindre rigid toppstyrning ... monopolen bör luckras upp och ransoneringstanken bakom mycket av dagens vård bör omprövas.
Valkampanjen i övrigt är trist. De häftiga personangreppen på Tony Blair från toryledaren Michael Howard verkar slå tillbaka. Väljarna tror Blair är slarvig med sanningen
visar ny opinionsmätning, men de respekterar honom och anser att han har karisma.
Labour har ökat sitt försprång och de konservativa ser ut att göra om katastrofvalen 1997 och 2001. Än en gång visar det sig att oppositionen i ett land inte kan vinna genom att skälla på regeringen. Man måste lyfta fram sin egen agenda och visa hur bra den är på sina egna meriter, inte genom att smutskasta regeringen.
Den 9 maj firar Ryssland segern över Tyskland i 'det stora fosterländska kriget'. Många av västvärldens ledare kommer att vara där, tillsammans med icke-demokratiska politiker som Vitrysslands Lukashenko. På något sätt måste man markera att Sovjetunionen också efter kriget begick systematiska övergrepp mot såväl ryssar som grannländernas folk, exempelvis i Baltikum.
Även om det är viktigt att se framåt, kan ryssarna inte blunda för de övergrepp som sovjetkommunismen begick.
- Ett bortskämt barn säger till oss att vår pension inte är säker längre, så han tänker fixa den åt oss. Well, här får du svar, din otacksamma valp: [ljud av fyra pistolskott]. Försök du bara, ditt lilla svin [ljud av hane som spänns på vapen].
Visst har vänstern goda argument? Secret Service har inlett polisutredning eftersom mordhot mot presidenten är lagbrott i USA.
Frankrike har länge kunnat maskera nationens minskande prestige och ställning i världen genom att vara den drivande kraften i Europasamarbetet. Av flera skäl har masken fallit av och fransmännen är oroliga.
Frankrike känner sig alltmer isolerat inom unionen, eftersom alliansen med Tyskland håller på att lösas upp. Tyskland har fått vara med i Europagemenskapen på nåder (i skuggan av förlusten i andra världskriget) under förutsättning att man i alla frågor visat Frankrike lojalitet. Tyskland nöjer sig inte med det längre, utan vill spela en roll på egna meriter som unionens klart största medlem.
Utvidgningen i öst har gjort att Frankrikes betydelse minskat på alla plan. Inte minst språkligt håller EU på att bli engelsktalande.
Frankrike har ansett sig stå för en tredje väg mellan planekonomi och marknadsekonomi, men alltid ansett staten spela en nyckelroll i att styra marknaderna för att skydda 'högre' värden från enkelspårig materialism. Denna hållning har gjort att den quasi-marxistiska intelligentsian inte förstår hur marknader fungerar. De ser på ekonomi som ett ideologiskt slagfält där man kan bortse från fakta. Men fakta har slagit hårt mot fransk ekonomi.
EUs inre marknad stimulerar till konkurrens, men Frankrike är inte förberett på det. En efter en har andra länder reformerat sina ekonomier och avreglerat - tom Tyskland har börjat - men Frankrike vågar inte av rädsla för gatudemonstrationer. När Frnkrike försökt skydda sig från konkurrens har man hindrats av EU:s regler.
Fransmän förstår inte rötterna till sina egna ekonomiska problem och tänker nostalgiskt på bättre tider.
Därför ser folket, felaktigt, EU-grundlagen som ytterligare en utmaning, när de hellre vill bli omhändertagna och skyddade.
Kort och gott, skriver Wyplosz, har Frankrike förlorat kontrollen över Europa. Det här är inget nytt, men det är först nu på senare tid som den insikten börjat sjunka in, och det gör ont. Och rädda människor fattar sällan kloka beslut.
Per Jönsson skriver i Dagens Nyheter att ”Iran vacklar mellan framsteg och reaktion - men USA:s kampanjer mot regimen har slutit leden i maktapparaten”. Alltså: USA bär skulden till mullornas tyranni i Iran.
Dag ut och dag in vinklar svenska medier alla negativa nyheter från världen så att det framstår som att USA bär ansvaret. Det är ett ”perspektiv” som har mycket lite med verkligheten att göra.
Det vet naturligtvis Göran Persson, som medvetet har offrat Stockholm, för att nå just en sådan effekt. Den massiva utflyttningen av myndigheter är en katastrof på alla sätt utom ett: socialdemokratin stärker sina kort ute i landet, på alla de orter som nu får statliga jobb.
En av de viktigaste förklaringarna till att de borgerliga så sällan vinner val är att socialdemokratin tagit över landsbygden. Så har inte skett i övriga Norden, ja, knappast någonstans i västvärlden. Landsbygden brukar tillhöra de borgerliga. Något denna blogg analyserat i:
Borgarna har tappat landsbygden.
När Harry Truman på ålderns höst fick frågan om han läser sig till sömns, svarade han: ”Nej, unge man, jag gillar att läsa mig vaken” (read myself awake). Truman gillade Shakespeare.
Mark Twains Innocents Abroad sades vara en favorit hos Ulysses Grant, generalen från inbördeskriget och senare president. När Grant fick höra att en framträdande senator kritiserade bibeln fnös han och sa: ”Det är bara därför att han själv inte skrivit den”.
George W Bush blev tidigare i år intervjuad om sina läsvanor och sa: ”Böcker ger en chans till flykt. Böcker är en härlig väg att förflytta sina tankar någon annanstans.” Men Bushs bokval faller inte alltid väl hos elitens smakbedömare, som när Bush läste en okänd texasförfattares The King Ranch.
Onsdag 2005-04-27 / 8.14 FOLK SOM RÖVARE.
Under strecket i SVD igår är att rekommendera. Nyckelmeningen: ”Götz Alys tes är att 95 procent av tyskarna tjänade ekonomiskt på Hitlers plundringar och att detta är förklaringen till det svaga motståndet mot regimen.”
Så var det. Och så är det. Människor har enklare att accepterar stöld från andra människor om man själv tjänar på det, än att acceptera att andra människor är rikare än en själv. Häri ligger största svårigheten för en fungerande marknadsekonomi. Det finns inget som är politiskt enklare än att lova att någon annan ska betala för nya reformer och förmåner. Det är något vi alla borde reflektera över, inte minst i valrörelser.
Jag har läst Putins tal och tycker det är intressant att se hur öppet han erkänner de problem och den kritik som riktats mot ryska staten. Han menar att den stabiliseringsfas som måst genomföras efter kollapsen har nått sin gräns. ”Den måste ersättas med en policy för framtiden.” Sedan riktar han hård kritik mot statsbyråkratin och anklagar den för att ”tjäna sina egna själviska intressen hellre än att öka välståndet i samhället”. Om förändringar inte sker kommer Ryssland att drabbas av stagnation, säger presidenten.
Om den utveckling som varit allra mest oroande, statens övertagande av alla stora medier, sa Putin: ”När vi befriat de större massmedierna från oligarkernas grepp, misslyckades vi med att skydda dem från ett ohälsosamt engagemang från vissa statstjänstemän. [A]lla
parlamentariska riktningar bör ha tillgång till medierna.”
Putin lovar att modernisera Rysslands statsförvaltning så att den agerar i allmänhetens intresse och för verklig demokrati ”snarare än enligt jargongen i militära order”.
Jag tycker inte man kan förringa att presidenten så klart definierat de problem som Ryssland har.
Självklart kan man ifrågasätta om Putin menar det han säger och om han gör det, huruvida han verkligen har makt att verkställa det han säger.
På en punkt friserar Putin ordentligt på verkligheten: han menar att Ryssland genom århundraden verkat för frihet, mänskliga rättigheter och rättvisa. Han gör det genom att länka Rysslands utveckling till Europas. Och det är klart, jämför man med de kejsardömen och diktaturer som funnits på kontinenten, så är Stalin och kommunismen inte helt olik nazismen. Den här meningen i Putins tal är central: ”Jag repeterar, vi gjorde detta tillsammans [i Europa], ibland låg vi efter och ibland före den europeiska standarden”. Det klingar falskt, eftersom det slätar över förtrycket.
Göran Persson har aldrig erkänt problem och brister i staten så öppet som Putin gör. Det är för mig en gåta att se hur Putin har enklare att erkänna brister i dagens statsförvaltning än att erkänna sovjetkommunismens historiska brister...
Matt Drudge står för något annat än bloggarna, han ser sig som förmedlare av nyheter utan den självcensur mainstreammedierna använder. Men jag tror den här utvecklingen, från avskydd till accepterad och komplimenterande sida av medierna, också är något som bloggarna kommer att möta.
Han påpekar också att debatten i Storbritannien är annorlunda än i USA. Det är missvisande att hävda att högern är för och vänstern emot militära ingrepp för att upprätta frihet och demokrati. Tony Blair övertalade Bill Clinton om att bomba Serbien för att få slut på etniska rensningen, medan högern i Storbritannien talade för eftergifter åt Slobodan Milosevic. Bush-hatarna i Storbritannien är i hög grad aristokratin och dem som nostalgiskt drömmer om det brittiska imperiet.
Ja, bortsett från extremvänstern naturligtvis. Men de är, skriver Hitchens, ärliga nog att identifiera sig med Saddam Hussein och med islamistisk fundamentalism.
Alla dussinpolitiker i de tusentals nämnderna i Sverige kan avskaffas. Då kan i stället banden mellan väljarna och ansvariga politiker bli rakare och dialogen enklare. Principerna från den gamla folkrörelsedemokratin, som helt dominerar de svenska partiernas demokratisyn, är fullständigt överspelade.
Istället borde medborgarna i kommunerna välja en borgmästare - en lokal statsminister. Då vet man vem man röstat på och man vet vem man ska ställa till ansvar för lokala samhällsfrågor. Mitt möte med Victor Ashe, borgmästare i Knoxville, Tennessee, gav mig en inblick i hur det borde vara. Knoxville är en stad som är nästan lika stor som Malmö, ändå väljs enbart en borgmästare och ett fullmäktige på nio personer. Det är allt! Tio förtroendevalda. Det räcker! Då blir det politiska uppdraget viktigt och medborgarna vet vem som bestämmer.
En karismatisk kandidat för ett tredje parti kan fylla tomrummet även om denne inte har pengar och kontakter eftersom internet har förändrat och öppnat upp den politiska scenen. Jag är inte övertygad. Vad skulle motsvarande effekt av teknikens nya möjligheter vara i vårt proportionella system? Innebär det att kvinnoparti, sjukvårdsparti och andra nya partier får det enklare att nå över fyraprocentspärren? Jag är inte övertygad om det heller. Tekniken kan ge extra energi och momentum åt en opinion som redan är på gång, men knappast driva fram en sådan i Sverige.
Både Labour och de konservativa använder också andra amerikanska valverktyg, som att genom databaser noggrant kartlägga väljarkåren i viktiga valkretsar (se blogg
25 nov-04). Via databasen Mosaic kan Labour dela up väljarna i många kategorier baserade på mängder med olika vanor, som till exempel vilken sorts trädgårdsmöbler de har.
Själv känner jag en skräckblandad förtjusning över dessa alltmer professionella valkampanjer. I en tävling om den politiska makten - finns det någon viktigare tävling? - ska man naturligtvis använda alla hjälpmedel man kan. Om de nu är till någon hjälp. Det är väl snarare något annat jag reagerar över: politiken avgöras av marknadsföringskompetens bara om värdefrågorna inte står i centrum. När partierna är så lika att debatten blir andefattig, då blir marginalerna så små att hjälpmedlen kan avgöra. I alla fall i Europa.
I USA var skälet till hjälpmedlens betydelse i höstens presidentval ett annat: uppdelningen mellan republikaner och demokrater var tydlig, men också så cementerad att det gällde att hitta supportrar man kunde få iväg till vallokalerna, snarare än att övertyga motståndarpartiets väljare.
Frankrike anser uppenbarligen att EU har mer gemensamt med den totalitära kommunistiska regimen i Peking än med demokratin USA. Är det så vi vill ha det? Är Kinas auktoritära system en förebild för gaullisterna och europeiska unionen? Är de i så fall särskilt konstigt att kritiken mot och den skeptiska hållningen till EU fortsätter? I klartext: Vad i helvete håller EU:s politiska klass på med?!
Europa har för sin del större handlingsutrymme. Europas ekonomiska utbyte med Sudan har faktiskt vuxit samtidigt som våldet ökat i Darfur. Man kan flyga Lufthansa, KLM och British Airways till [huvudstaden] Khartoum. Europeiska företag har pumpat in pengar i utvecklingen av Sudans oljereserver. Kina har gjort samma sak, i ännu större utsträckning. USA har gjort motsatsen, upprätthållit sina unilaterala sanktioner. Amerikaner kan inte ens använda kreditkort i Sudan.
Förresten, det är Sudan som i FN hade makt att 19/4 rösta ner resolutioner om demokrati i Kommissionen för mänskliga rättigheter. Visst är det internationella samfundet fantastiskt?
Fredag 2005-04-29 / 17.08