Unionens befogenheter (avdelning III) måste hårt begränsas till tullunionen, inre marknaden och valutan (för dem som har euro), samtidigt som alla andra politiska frågor förblir medlemsländernas lokala ansvar. Möjligen kan utrikes- och säkerhetspolitiken också sammanföras, men då måste Frankrike och Storbritannien överlämna sina platser i FN:s säkerhetsråd till EU. Utan den åtgärden har de stora länderna inte erkänt unionens överhöghet i utrikespolitiken och då ska också de små länderna ha rätt att agera på egen hand.
Unionens organ (avdelning IV) organiseras om. Europaparlamentet avskaffas. Vem ska företräder hemlandet - socialdemokraternas gruppledare i parlamentet, Inger Segerström, eller regeringschefen Göran Persson? Svaret är givet: bort med Segerström och de fullständigt anonyma parlamentarikerna.
Istället för parlamentsval bör alla Europas medborgare välja en president. Dagens parlamentsplatser kan istället bli elektorsröster. Sveriges 19 röster går till den presidentkandidat som får flest valsedlar i landet, på samma sätt som i de övriga 24 medlemsländerna. Det skulle tvinga fram samarbete över nationsgränserna på ett helt annat sätt än dagens parlament. Partierna måste samverka hemifrån, mellan länderna integrerat i ordinarie partiarbete, inte i en liten exklusiv och avskild grupp i Bryssel.
Presidenten utser kommissionen och leder alla EU-organ. Presidenten har sedan att lägga fram sina förslag till Europeiska rådet, alltså medlemsländernas regeringschefer, som antar eller förkastar förslagen (helst med kvalificerad majoritet, exempelvis enligt artikel I-25: minst 15 av 25 röster och företräda minst 65 procent av unionens medborgare). Något ministerråd behövs inte.
Europeiska domstolen får ansvara för att uttolka om presidentens förslag och Europeiska rådets beslut är inom ramarna för konstitutionen.
Det här skulle skapa en direkt demokratisk legitimitet för initiativtagaren på Europanivå, presidenten, och de som fattar det avgörande beslutet är välkända och tungt förankrade i sina hemländer, regeringscheferna. Därmed skulle det demokratiska underskottet försvinna, samtidigt som den synnerligen röriga och byråkratiska beslutsprocessen avskaffas.
Presidentvalet skulle sätta fart på den verkligt viktiga diskussionen - den mellan människor i valrörelsen. Socialisterna får det enklast, det ska erkännas. De har bäst fungerande samverkan över nationsgränserna och kommer att kunna ställa upp med ett samlande namn. Det blir knappast någon så anonym politiker som deras gruppledare i EU-parlamentet, tysken
Martin Schulz. Snarare en tidigare regeringschef eller annan person med tyngd, som nuvarande utrikestalesmannen
Javier Solana, spansk socialist med karisma och framgångsrik internationell karriär. Ett annat namn är förre generalsekreteraren i Nato, skotten
George Robertson. Och i nuvarande kommission finns ju
Margot Wallström
Frågan är om kristdemokratiska gruppen EPP kan ställa upp med en kandidat som alla center-högerpartier vill arbeta för på hemmaplan. Tveksamt. Tyske kristdemokraten
Hans-Gert Pöttering? Knappast. Nuvarande kommissionens ordförande och förre portugisiske premiärministern
José Manuel Barroso. Hm. Förmodligen blir det svårt att ena de socialkonservativa och de mer liberala partierna, typ moderaterna.
Kan mittenpartierna vaska fram någon karismatisk presidentkandidat? Finns någon i
nuvarande kommission, som domineras av liberaler? Och hur gör de gröna partierna? Och kommunisterna?
Om man ser till förra
EU-valet 2004 skulle de borgerliga, om de kunnat samlas kring en kandidat, tagit hem Sveriges 19 elektorer (eftersom s, v, mp knappast kan samsas med varandra och med junilistan). När elektorerna träffas blir den president som får 367 av de 732 elektorernas röster. Om ingen får det i första omgången får elektorerna rösta en andra gång på de två som fick starkast stöd i första omgången. När elektorerna röstat upphör deras uppdrag.
Ett presidentval skulle tvinga fram transnationellt samarbetet också på gräsrotsnivå och därmed bli mer djupgående. Just det Europa behöver. Europas inriktning skulle klargöras - på ett helt annat sätt än nuvarande partival - i de avgränsade, men viktiga, frågor EU har att avgöra.
- Problemet är mycket allvarigare än jag trott. Den stora konspirationsterorien om ett judiskt-amerikanskt världsherravälde är inte inget tankefoster av en handfull paranoida typer, utan den genomsyrar hela arabvärlden, radikalvänstern, extremhögern och stora delar av anti-globalieringsrörelsen. Dessutom blir teorin allt vanligare. Världen är komplex. Det kalla kriget är slut. Ont och gott är svårare att urskilja. Likaså att se vem som bestämmer här i världen. Där ger konspirationsteorin alla svar.
- I en demokrati finns det tillräckliga motmedel för att upptäcka [verkliga konspirationer]. Litar man inte på det är demokratin hotad.
Den här analysen är viktig. Konspirationsteorier är ett gift som undergräver vår civilisation. Det är något att alltid ha i minnet.
I år är det åtta år sedan Mohammad Khatami med löften om politiska reformer och ett flin som gav honom smeknamnet ”den leende mullan” vann en överraskande jordskredsseger i det iranska presidentvalet. Först åtta år senare förstår västvärlden vilka han flinar åt…
Stabilitetspakten har utgjort en grundpelare för det ekonomisk-politiska samarbetet inom EU ... De reformer som nyligen beslutats av EU:s finansministrar innebär emellertid att regelsystemet i praktiken sätts ur spel ...
Presentationen av förändringarna i stabilitetspakten undergräver ytterligare respekten för EU. Trots att det är uppenbart att pakten kraftigt försvagas, utmålas revideringarna i finansministrarnas överenskommelse som ett sätt att 'förbättra', 'stärka och förtydliga' reglerna ... Utan paralleller i övrigt har EU-språket ofta stora likheter med "nyspråket" i George Orwells 1984.
Det kan vara värt att notera att Calmfors före EMU-omröstningen på DN-Debatt gjorde en annan
betoning:
Min bedömning är att fördelarna med ett EMU-medlemskap i dag väger tyngre än nackdelarna.
På denna webbsida
efterlystes inför folkomröstningen svar från ja-sidan om Sverige tänkte lägga sig platt för Frankrike om uppluckrad stabiliseringspakt. Eftersom jag inte fick något svar röstade jag nej. Och nu bekräftar Lars Calmfors att det var rätt. Calmfors gör också en mycket väsentlig iakttagelse:
Det är svårt att förstå varför regeringarna i till exempel Danmark, Finland, Nederländerna, Sverige och Österrike inte utnyttjat sin vetorätt utan gett efter.
Frågan är vad Sverige har i EU att göra om man likt en slav följer minsta vink från herrarna i Paris och Berlin. Sverige agerar som om vi inte vore medlemmar, utan någon sorts lydstat till Frankrike. Är det då så konstigt om svenska folket undrar vad vi har där att göra?
Sverige borde givetvis lagt in veto mot förändringarna av stabilitetspakten. Visst hade Pär Nuder och Göran Persson fått möta ilskna blickar och motta sura kommentarer, men vem är det de företräder, svenska folket eller fransk-tyskt etablissemang?
Nyspråket som Calmfors tar upp är inte kuriosa, utan ett ytterligare tecken på EU:s förfall. En institution skapad av demokratiska stater kan bara överleva om den har ett minimum av trovärdighet i folkets ögon. Det räcker inte med vackra formuleringar, det - om något - visade Weimarrepubliken. EU uppvisar nu alltfler av Weimarrepublikens svagheter. När EU:s konstitutionsfördrag faller - i Frankrike i maj eller i Storbritannien i vinter - måste unionen starta om från början.
Att inte göra det förväntade, att bryta mönster, kan vara något positivt, inte minst i Sverige där alla är så rädda för att det minsta bryta mot konventionerna. Men då ska det ju ske med rätt motiv. Inte för att djävlas med omgivningen för sin egen skull. Men Göran Perssons agerande framstår alltmer som just det. Han verkar agera nyckfullt i syfte att provocera.
Detta intryck förstärks när jag läser dagens
kolumn av Carl Otto Werkelid i SVD-kultur. Han ger exempel på Perssons reaktionsmönster:
Fri television! Vad är det de har fått för sig - vilka tror de att de är?! - Nä kom nu pojkar och flickor så går vi in i ett extra regeringssammanträde och ger dem en omgång de sent ska glömma. När de kom ut föll, spjuveraktigt, namnet Lars Engqvist över deras läppar. Alldeles nyss vice statsminister och Göran Perssons vikarie - nu konverterad till ny styrelseordförande i SVT. Så lierad med den exekutiva politiska makten har SVT inte varit på mycket länge; så med örat vid husbondens röst ligger det i sakens natur om företaget nu kommer att betraktas som den statstelevision den ofta anklagats för att vara.
Om landets statsminister är ute efter att djävlas med andra makthavare är det ju en sak, men i Lagercrantz intervjuer får man intrycket av att statsministern också njuter av att djävlas med väljarna. Är det den rätta attityden i en demokrati...?
Reinfeldt svarar:
- Jag kan faktiskt inte rå för att statsministern och finansministern är män. Om Margot Wallström tar över och efterträder Göran Persson som partiordförande så tar jag naturligtvis gärna debatt med henne.
Om det är denna nivå socialdemokratin tänker föra debatten på måste de vara riktigt illa ute.
Som vanligt i svensk debatt om invandrare så väljer de politiskt korrekta att medvetet missförstå. Gästfriheten tas i fp-programmet endast upp när man talar om utländska medborgare, och ingen kan rimligen hävda att någon som är medborgare i annat land, och inte medborgare i Sverige, är något annat än gäst i landet.
För mig väcker ordet gästfrihet en annan fråga: vem är 'hemma' och vem är 'gäst' i Sverige? Var går gränsen?
För att kunna svara på den frågan måste man definiera vad 'hemma' är. Och det är här vi har den springande punkten till varför svensk (och europeisk) integrationspolitik så totalt har misslyckats. Politiker, också folkpartiet, använder det vaga ordet integration, som kan tolkas som att svenskar har lika stor plikt att lära sig turkiska och spanska som invandrare har att lära sig svenska språket. Integration betyder att ingen är 'hemma' - alla befinner sig i en transithall som saknar traditioner, historia och sociala band.
Det här är en lika artificiell och verklighetsfrämmande utopi som Karl Marx' kommunistiska samhälle.
Först när vi erkänner och bejakar att Sverige är ett hem som har vissa mycket speciella karaktäristika i språk, kultur och gemenskapsmönster, kan vi börja föra en seriös diskussion om invandrare och hur de ska bli en naturlig del av landet.
Francis Fukuyama
skrev förra året i Wall Street Journal om Europas problem med assimilering och konstaterade: amerikaner som ser vad som händer i Europa kan vara glada över att de har gjort sitt land till ett assimilationens kraftfält. När man kommer till Amerika är det självklart att sträva efter att bli amerikan. Multikultiförsök med andraspråk i skolan har efter kort tid förkastats. Bor man i USA lär man sig engelska. Det finns ingen mening med att bo i spansktalande getton där barnen hålls tillbaka och missar möjligheter att nå framgång.
USA skiljer sig från Europa i den meningen att medborgarskapet knyts till en knippe värderingar och plikter som man måste anamma - assimileras till att omfatta - oavsett bakgrund, religion etc. I Europa har man tagit ett vansinnigt steg från en ytterlighet till en annan: från medborgarskap knutet till etnicitet, till att hävda att medborgarskapet inte är förknippat med något innehåll alls. Det enda målet är 'integration', alltså att alla ska behålla sina unika drag utan att behöva enas om någonting som förenar eller identifierar samhällsgemenskapen.
Precis som Amerika i samband med frihetsrevolutionen på 1700-talet identifierade vilka värden USA stod för, måste Sverige diskutera och bestämma vad 'hemma' är, så att nyanlända kan inordna sig tillräckligt mycket för att bli en del av gemenskapen, snarare än att befästa ett utanförskap som ärvs i generation efter generation.
... att rädda fransk republikanism från en parlamentarism som varit oförmögen att försvara nationen. För att gör det, argumenterade de Gaulle, behöver Frankrike en mycket starkare verkställande makt än vad man hade under någon av de tidigare fyra republikerna - dock utan att hamna i Bonapartism eller monarkism.
Det här står inte i strid med Hoaglands analys, utan är ytterligare en aspekt på den franska elitism, centralism och det högmod som kännetecknar gaullismen och som - än så länge - utgör EU:s själ.
Svaret är: ja. Noonan menar att Clinton har blivit en skicklig kampanjpolitiker och hennes manövrerande de senaste åren har visat på verklig politisk talang, samtidigt som hon, till skillnad från sin man, bevisat att man kan mogna emotionellt. Politiskt har hon en ny moderat retorik som kommer att befästas under primärvalet då hon tävlar med radikala demokratiska kandidater. Väljarnas minne är kort. Och många har nu uppfattningen: Det är dags för en kvinna.
Peggy Noonan tror inte republikanerna kommer att nominera Condoleezza Rice eftersom presidentvalet inte är den nivå man börjar sin bana som förtroendevald. Tungt argument, naturligtvis. Men visst är det intressant att leka med de starka personligheter som amerikansk politik erbjuder, särskilt jämfört med Europas trista typer.
När ska svenska medier börja tala kritiskt om EU:s ansvarslösa unilateralism? Nej, det kommer vi inte att få läsa. Vad EU gör är på ett märkligt sätt ointressant i svenska och europeiska medier. Däremot är precis allt USA gör mycket intressant att få kritisera. Gud, vilken sjuk hållning...
Torsdag 2005-03-31 / 21.20 FRANSK ELIT INFÖR RÄTTA. I sin utmärkta Washington Post-kolumn
De Gaulle's Tattered Legacy skriver idag Jim Hoagland att den franska elit som Charles de Gaulle skapade efter andra världskriget är i djup förtroendekris av två skäl. De elitskolor som skulle förse företag och byråkrati med lysande tjänstemän har visat sig skapa en korrumperad elit som nu står inför rätta i Paris. President Chirac är immun mot åtal så länge han är president, men eftersom den franska politiska klassen har opererat som landets centrala nervsystem är det svårt att tro att Chirac inte skulle vara inblandad.
Det andra arvet från de Gaulle var idén om den Europeiska gemenskapen - under fransk ledning. I och med utvidgningen i öst förra året tappar Frankrike sin särställning. Det är därför det kan bli nej i folkomröstningen om EU-konstitutionen i maj. Hoagland citerar förre franske presidenten och mannen som höll i konstitutionsförslagets penna, Valery Giscard d'Estaing. Han sa nyligen:
Franska folket tycker att utvidgningen gick för långt och för fort. De har förmodligen rätt.
Jag håller naturligtvis inte med. Det är utmärkt att Frankrike förlorar sin särställning. Om Frankrike röstar nej till Giscards konstitution måste Nord- och Östeuropa ta kommandot och skriva en liberal, icke-gaullistisk konstitution på federalismens grund och i sten sätta klara och snäva gränser för unionens makt. EU får inte fortsätta vara en lekstuga för en självgod fransk byråkratisk elit - det faktum som i högsta grad förklarar unionens allt svagare ställning bland européerna.
Senator Mitch McConnell vill också att EU ska tala om att ett sådant val är oacceptabelt. Han har helt rätt. Det är dags för västvärlden att markera ut diktaturerna och se dem som de skurkar de är istället för statsmän i den internationella politiken. Vad säger Sverige och EU?
Nej, det är avsaknaden av vinstintresse som gör att vården dör sotdöden. Om vinst inte betydde något, varför driva banker, livsmedelskedjor, klädbutiker, för att inte säga läkemedelsföretag med vinst? Varför inte förstatliga rubbet, Rosenberg?
Ja, vad annat är att vänta? Vår civilisation har givit upp. Det är mycket värre än att man inte ställer några krav på ordning och reda i skolan. Vad är meningen med att lära sig läsa, egentligen? Alla får lika mycket att leva på ändå. Det finns inga incitament för unga att förkovra sig. Att råna, stjäla bilar och spela tuff ger status, ställning och identitet. Att utbilda sig ger - ingenting. Människor svalt i Sverige 1918. Nu är Sverige på väg tillbaka till fattighuset.
Ett spöke jagar Europa - och skrämmer livet ur Frankrikes president. Jacques Chirac varnade i förra veckan: 'Ultra-liberalism är vår tids kommunism'. Med ultra-liberalism menade Chirac den sorts marknadsekonomi som har gjort Amerika till världens starkaste ekonomi, räddat Storbritannien från 40 års tillbakagång och skapat välstånd i länder från Nya Zeeland till Singapore. Det faktum att den franska center-högern kan likställa detta med kommunism är en sorglig illustration av hur Frankrike sitter fast i politisk medeltid.
Problemet är bara att Robert Watson har ett något tveksamt förflutet i miljöfrågor,
rapporterar Brit Hume i Special Report. 1992 förutsåg Watson ett omedelbart och stort hål i ozonskiktet. Larm! Kris! Katastrof! Men något hål av det slaget har fortfarande inte visat sig.
Och 2001 ansåg Watson att amerikanska fordonsavgaser skulle orsaka vattenbrist, sjukdomar, skador på jordbruket och en växthuseffekt i form av temperaturstegring på 5 grader C på 100 år. Larm! Kris! Katastrof! Men studien visade sig vara baserad på en datamodell av världen där inga berg, åskväder eller hav fanns.
Men likväl: de som förespråkar kollektivism räknar på ett märkligt sätt aldrig in sig själv i kollektivet. Det är som om de tror att de ska kunna leva bredvid, i en fri parallellvärld, eller så tror de - eftersom de vet bäst - sig få makt att styra över folkets vanor. Men all sin skärpa kan man undra varför de inte tycker dessa simpla logiska motsättningar är pinsamma.
Snällast är vänsterpressen. Los Angeles Times skriver i dagens ledare,
Annan Given Mixed Review, att Det är oklart om tisdagens rapport kommer att skingra tvivlen om Annans förmåga att leda världsorganisationen.
New York Times-ledaren
The Verdict on Kofi Annan summerar: Denna senaste rapport lyfter fram många diskutabla rutiner i FN-högkvarteret. Annans tidigare stabschef såg till att förstöra dokument. Ansvariga tjänstemän fick inte in begärda ekonomiska rapporter ... innan man förnyade kontrakt.
Wall Street Journal är hårdare i sin ledare
If he were a CEO he'd be out on his ear: Vad Volckers rapport i en bredare mening avslöjar är ett mönster av medvetna försummelser, intressekonflikter och inkompetens som skulle få vilken verkställande direktör som helst att bli utkastad med huvudet före.
Brittiska Times ser i ledaren
Moment of truth faror med att Annan får sitta kvar: Efter denna skarpa kritik mot hans ledarstil och ovilja att ta itu med korruptionen i organisationen måste han nu agera med för honom okaraktäristisk djärvhet - eller riskera att döma FN till permanent irrelevans.
Han varnar demokrater att ta ut någon seger över det som, just nu, ser ut som republikanska misstag: att föreslå personligt sparande inom pensionssystemet och att försöka rädda den nästan hjärndöda Terri Schiavo genom drakoniskt ingripande från kongressen. Opinionsmätningar visar att Bush och republikanerna har en tydlig majoritet av folket emot sig i båda fallen.
Men ropa inte hej, varnar Heilemann. Det här kan vara avsiktliga smällar som Vita huset tar för att uppnå ännu större mål.
Jag gillar inte den här typen av konspirationsteorier om de inte är ordentligt underbyggda med en förklaring som verkar rimlig snarare än styrd av paranoia. Och Heilemann gör poänger som ligger i linje med den bild jag har av Karl Rove.
Bush har medvetet valt att köra fram pensionsreformer med privata inslag i, även om han visste att hans förslag skulle möta så stort motstånd att det stoppas. Presidenten lider prestigeförlust om hans förslag stoppas, men medan oppositionen koncentrerar sig på att stoppa pensionsreformen kan Vita huset i smyg genomdriva en rad andra nyckelfrågor genom kongressen som demokraterna annars försökt stoppa. Karl Rove ser till att demokraterna engagerar sig i en fråga som han redan givit upp... Smart. Och det framstår som ännu smartare med Heilemann förklaring: genom att vinna över Vita huset i pensionsfrågan har demokraterna vunnit - ingenting. Det enda man gjort är att visa att demokratiska partiet säger nej. Partiets profil som bakåtsträvare förstärks.
I fallet Terri Schiavo menar artikeln att Karl Rove använder den för att tillfredsställa den kristna högern. Även om liberaler i republikanska partiet chockas över hur aktivt den politiska makten används, har de ingenstans att gå. Skillnaderna i kultur mellan de två partierna är så stor att osäkra väljare i mitten inte finns längre. Det visste Karl Rove innan presidentvalet, medan John Kerry försökte övertyga den mitt som inte finns.
Onsdag 2005-03-30 / 7.25 MEDELMÅTTORNAS TYRANNI I SVENSKA SKOLAN. I den strikta jämlikhetens namn hotas nu alla profilklasser i Sverige,
rapporterarDagens Nyheter.
Skolverket överväger att förbjuda uttagningsprov till matte-, bild-, idrotts-, musik-, drama- och dansklasser. Bara socialister kan anse det orättvist att de som är mest musikaliska ska få utveckla sin förmåga framför dem som är omusikaliska. Bara kommunister kan anse det rättvist att en mattebegåvad elev från förorten ska förnekas tillträde till elitutbildning och genom sin begåvning kunna nå framgång. Alla ska behandlas exakt lika och ingen ska tillerkännas sina personliga styrkor. För socialdemokraterna är skolbarn bara människomaterial i en kollektivt maskineri som styrs bäst uppifrån.
We make men without chests and expect of them virtue and enterprise. We laugh at honor and are shocked to find traitors in our midst. We castrate and then bid the geldings to be fruitful.
Tisdag 2005-03-29 / 21.10 AMERIKANSK SKULD TILL ANTIAMERIKANISMEN. Mario Vargas Llosa tar också upp (se förra kommentaren) det som nämndes i bloggen i samband med att Ted Kennedy blev utsedd till
värsting: Det finns inget land på jorden där så många och så mäktiga talar så mycket skit om sitt eget land, som USA. När några svenska direktörer (för en gång skull) yttrade kritik för några år sedan, tog statsminister Persson till storsläggan och varnade alla som talade illa om Sverige utomlands (de skulle 'brännmärkas'). Den sammanhållningen finns inte i USA, eller rättare, USA är ett så stort, viktigt och öppet samhälle att omvärlden lyssnar på allt som sägs. Och när de som hatar Amerika kan citera en amerikan, som Michael Moore, får hatet större legitimitet - om amerikaner själva tycker så, måste det väl ligga något i det...?
Det är kulturen, en samling gemensamma ideal, övertygelser och sedvänjor - bland vilka religion naturligtvis kan inkluderas - som ger värme och liv åt demokratin och gör marknadsekonomin, med dess konkurrensinriktade, kallt matematiska belöningar för framgångar och bestraffningar av misslyckanden, möjlig utan att förfalla till Darwinistisk strid i vilken, som Isaiah Berlin uttryckte det 'frihet för vargar betyder död för lammen'.
(För balansens skull: Han är ännu hårdare mot kollektivister. Det är tack vare friheten som humanismen kunnat göra en resa från den primitiva grottan till informationssamhället, och utvecklats från kollektivistiska och despotiska samhället till fria samhällen vars fundament är privat ägande och rättsstat. Politiska och ekonomiska friheter är lika oskiljbara som de två sidorna hos en medalj.)
Har kanske Fredrik Reinfeldt läst Llosas föreläsning? I dagens intressanta
debattartikel i SVD-Brännpunkt talar moderatledaren om just kultur:
En människa befriad från kultur och moral är en människa utan bröstkorg. I ett moraliskt tomrum spräcker grymheten och våldet snabbt civilisationens tunna fernissa.
Det här är djupare än vad partipolitiker brukar orka med (även om jag valt 'hjärta' istället för det egendomliga 'bröstkorg').
Friheten från tvång innebär inte frihet från ansvar som medborgare. Frihet från politiska nycker innebär inte att vår mänskliga gemenskap ska brytas sönder och var och en får klara sig själv. Här är den borgerliga filosofin mycket, mycket tunn, om den alls finns. Reinfeldt tar nu grepp om en sida av saken, gestaltad kultur. Det är glädjande. Nästa steg blir att diskutera vår kultur och civilisation i vardagen, kring de sociala aspekterna.
Starr menar att Schwarzenegger bakom ytligheten är övertygad libertarian, med Milton Friedman, Ludwig von Mises och Freidrich Hayek som ledstjärnor, men att hans uppväxt i kristdemokratiska och katolska Europa innebär att han har förståelse för behovet av gemensamt socialt skyddsnät.
Det är kombinationen av dessa två sidor, och en instinktiv känsla för vad folk känner, som gör att han kan navigera i den tuffa kaliforniska politiken.
För ett århundrade sedan upplevde Kalifornien en kort men historisk period när den reforminriktade guvernören Hiram Johnson genomförde en rad konstitutionella förändringar [bl a folkomröstningsinstitutet och nyvalsregeln för guvernör som förde Schwarzenegger till makten]. I dag står delstaten inför en liknande period av politiskt missnöje som kan göra det möjligt för Schwarzenegger att driva igenom en nästan lika genomgripande agenda som Johnson ... 1911-15.
I Washington Post-artikeln
Politics as Bodybuilding skriver David Broder att Schwarzenegger för över tävlingsinstinkten från bodybuilding till politiken:
Den republikanske guvernören har nu utmanat den demokratiska delstatsförsamlingen och den betydande makt som offentliga sektorns fackföreningar har, i en kamp om Kaliforniens politiska struktur. Den kommer i huvudsak att avgöra inriktningen för denna megastat och dess effekt kommer att spridas som ringar på vattnet över hela USA.
För att inte begå samma misstag som vänstern, som bara ställer moraliskt ansvar på västvärldens ledare och därmed låter andra skurkar komma undan, som om de inte vore människor utan djur, har listan över dem som visat dåligt ledarskap delats upp i två: en för västvärlden och en för övriga världen.
Då blir det också tydligt att försyndelserna begångna av västvärldens ledare är av en lindrigare art än i övriga världen. Vi har en tendens att döma oss själva för hårt ibland. För mig, som ser alla människor som lika mycket värda, är det naturligt att också ställa samma moraliska krav på alla.
(Tar gärna emot tips på andra som borde finnas med när listan förnyas!)