Dick Erixon:
Kommentarer 28 mars - 3 april 2005

Söndag 2005-04-03 / 19.55
SKISS FÖR FEDERAL KONSTITUTION. Varför inte lite lätt börja att skissa på en federal konstitution? Den nu föreliggande gaullistiska förslaget till
EU-konstitution döljer centralismen i en flod av ord och kommer förmodligen att fällas. Istället för det sluttande planet (subsidiaritetsprincipen) som innebär att unionen bit för bit kan rycka åt sig makten från medlemsländerna, borde konstitutionen bygga på den federala principen där man delegerar makt nedifrån och tydligt - i sten - sätter gränser för unionens maktutövning.

Unionens befogenheter (avdelning III) måste hårt begränsas till tullunionen, inre marknaden och valutan (för dem som har euro), samtidigt som alla andra politiska frågor förblir medlemsländernas lokala ansvar. Möjligen kan utrikes- och säkerhetspolitiken också sammanföras, men då måste Frankrike och Storbritannien överlämna sina platser i FN:s säkerhetsråd till EU. Utan den åtgärden har de stora länderna inte erkänt unionens överhöghet i utrikespolitiken och då ska också de små länderna ha rätt att agera på egen hand.

Unionens organ (avdelning IV) organiseras om. Europaparlamentet avskaffas. Vem ska företräder hemlandet - socialdemokraternas gruppledare i parlamentet, Inger Segerström, eller regeringschefen Göran Persson? Svaret är givet: bort med Segerström och de fullständigt anonyma parlamentarikerna.

Istället för parlamentsval bör alla Europas medborgare välja en president. Dagens parlamentsplatser kan istället bli elektorsröster. Sveriges 19 röster går till den presidentkandidat som får flest valsedlar i landet, på samma sätt som i de övriga 24 medlemsländerna. Det skulle tvinga fram samarbete över nationsgränserna på ett helt annat sätt än dagens parlament. Partierna måste samverka hemifrån, mellan länderna integrerat i ordinarie partiarbete, inte i en liten exklusiv och avskild grupp i Bryssel.

Presidenten utser kommissionen och leder alla EU-organ. Presidenten har sedan att lägga fram sina förslag till Europeiska rådet, alltså medlemsländernas regeringschefer, som antar eller förkastar förslagen (helst med kvalificerad majoritet, exempelvis enligt artikel I-25: minst 15 av 25 röster och företräda minst 65 procent av unionens medborgare). Något ministerråd behövs inte.

Europeiska domstolen får ansvara för att uttolka om presidentens förslag och Europeiska rådets beslut är inom ramarna för konstitutionen.

Det här skulle skapa en direkt demokratisk legitimitet för initiativtagaren på Europanivå, presidenten, och de som fattar det avgörande beslutet är välkända och tungt förankrade i sina hemländer, regeringscheferna. Därmed skulle det demokratiska underskottet försvinna, samtidigt som den synnerligen röriga och byråkratiska beslutsprocessen avskaffas.

Presidentvalet skulle sätta fart på den verkligt viktiga diskussionen - den mellan människor i valrörelsen. Socialisterna får det enklast, det ska erkännas. De har bäst fungerande samverkan över nationsgränserna och kommer att kunna ställa upp med ett samlande namn. Det blir knappast någon så anonym politiker som deras gruppledare i EU-parlamentet, tysken Martin Schulz. Snarare en tidigare regeringschef eller annan person med tyngd, som nuvarande utrikestalesmannen Javier Solana, spansk socialist med karisma och framgångsrik internationell karriär. Ett annat namn är förre generalsekreteraren i Nato, skotten George Robertson. Och i nuvarande kommission finns ju Margot Wallström

Frågan är om kristdemokratiska gruppen EPP kan ställa upp med en kandidat som alla center-högerpartier vill arbeta för på hemmaplan. Tveksamt. Tyske kristdemokraten Hans-Gert Pöttering? Knappast. Nuvarande kommissionens ordförande och förre portugisiske premiärministern José Manuel Barroso. Hm. Förmodligen blir det svårt att ena de socialkonservativa och de mer liberala partierna, typ moderaterna.

Kan mittenpartierna vaska fram någon karismatisk presidentkandidat? Finns någon i nuvarande kommission, som domineras av liberaler? Och hur gör de gröna partierna? Och kommunisterna?

Om man ser till förra EU-valet 2004 skulle de borgerliga, om de kunnat samlas kring en kandidat, tagit hem Sveriges 19 elektorer (eftersom s, v, mp knappast kan samsas med varandra och med junilistan). När elektorerna träffas blir den president som får 367 av de 732 elektorernas röster. Om ingen får det i första omgången får elektorerna rösta en andra gång på de två som fick starkast stöd i första omgången. När elektorerna röstat upphör deras uppdrag.

Ett presidentval skulle tvinga fram transnationellt samarbetet också på gräsrotsnivå och därmed bli mer djupgående. Just det Europa behöver. Europas inriktning skulle klargöras - på ett helt annat sätt än nuvarande partival - i de avgränsade, men viktiga, frågor EU har att avgöra.


Söndag 2005-04-03 / 14.55
KONSPIRATIONER ÄR ETT GIFT. I ett intressant inslag i radions
Godmorgon världen (timme 2, 28 min in i bandet) handlade i dag om konspirationsteorierna som översvämmar världen. De bör inte tas med en axelryckning, menar Antoine Vitkine som publicerat boken Les nouveaux imposteurs (De nya bedragarna).
- Problemet är mycket allvarigare än jag trott. Den stora konspirationsterorien om ett judiskt-amerikanskt världsherravälde är inte inget tankefoster av en handfull paranoida typer, utan den genomsyrar hela arabvärlden, radikalvänstern, extremhögern och stora delar av anti-globalieringsrörelsen. Dessutom blir teorin allt vanligare. Världen är komplex. Det kalla kriget är slut. Ont och gott är svårare att urskilja. Likaså att se vem som bestämmer här i världen. Där ger konspirationsteorin alla svar.

- I en demokrati finns det tillräckliga motmedel för att upptäcka [verkliga konspirationer]. Litar man inte på det är demokratin hotad.
Den här analysen är viktig. Konspirationsteorier är ett gift som undergräver vår civilisation. Det är något att alltid ha i minnet.


Söndag 2005-04-03 / 14.51
BLOGGAR FÖR FRIHET I IRAN. Bloggar i Iran utgör redan en svår huvudvärk för regimen. Nu visar en ny svensk blogg hur mediet också kan trycka på för frihet utifrån:
Fria Iranvänner syftar till att ge den information som medierna inte förmedlar. I en av de första kommentarerna heter det:
I år är det åtta år sedan Mohammad Khatami med löften om politiska reformer och ett flin som gav honom smeknamnet ”den leende mullan” vann en överraskande jordskredsseger i det iranska presidentvalet. Först åtta år senare förstår västvärlden vilka han flinar åt…

Söndag 2005-04-03 / 13.33
EU - EN NY WEIMARREPUBLIK. Det är inte alltid kul att konstatera att man fått rätt. På DN-Debatt riktar idag professor Lars Calmfors
skarp kritik mot att EU slaktat stabiliseringspakten.
Stabilitetspakten har utgjort en grundpelare för det ekonomisk-politiska samarbetet inom EU ... De reformer som nyligen beslutats av EU:s finansministrar innebär emellertid att regelsystemet i praktiken sätts ur spel ...

Presentationen av förändringarna i stabilitetspakten undergräver ytterligare respekten för EU. Trots att det är uppenbart att pakten kraftigt försvagas, utmålas revideringarna i finansministrarnas överenskommelse som ett sätt att 'förbättra', 'stärka och förtydliga' reglerna ... Utan paralleller i övrigt har EU-språket ofta stora likheter med "nyspråket" i George Orwells 1984.
Det kan vara värt att notera att Calmfors före EMU-omröstningen på DN-Debatt gjorde en annan betoning: ”Min bedömning är att fördelarna med ett EMU-medlemskap i dag väger tyngre än nackdelarna.”

På denna webbsida efterlystes inför folkomröstningen svar från ja-sidan om Sverige tänkte lägga sig platt för Frankrike om uppluckrad stabiliseringspakt. Eftersom jag inte fick något svar röstade jag nej. Och nu bekräftar Lars Calmfors att det var rätt. Calmfors gör också en mycket väsentlig iakttagelse:
Det är svårt att förstå varför regeringarna i till exempel Danmark, Finland, Nederländerna, Sverige och Österrike inte utnyttjat sin vetorätt utan gett efter.
Frågan är vad Sverige har i EU att göra om man likt en slav följer minsta vink från herrarna i Paris och Berlin. Sverige agerar som om vi inte vore medlemmar, utan någon sorts lydstat till Frankrike. Är det då så konstigt om svenska folket undrar vad vi har där att göra?

Sverige borde givetvis lagt in veto mot förändringarna av stabilitetspakten. Visst hade Pär Nuder och Göran Persson fått möta ilskna blickar och motta sura kommentarer, men vem är det de företräder, svenska folket eller fransk-tyskt etablissemang?

Nyspråket som Calmfors tar upp är inte kuriosa, utan ett ytterligare tecken på EU:s förfall. En institution skapad av demokratiska stater kan bara överleva om den har ett minimum av trovärdighet i folkets ögon. Det räcker inte med vackra formuleringar, det - om något - visade Weimarrepubliken. EU uppvisar nu alltfler av Weimarrepublikens svagheter. När EU:s konstitutionsfördrag faller - i Frankrike i maj eller i Storbritannien i vinter - måste unionen starta om från början.


Söndag 2005-04-03 / 8.53
UNDER 70 ÅR? FÖR UNG FÖR JOBBET! Nu när spekulationerna om vem som blir
nästa påve drar igång är det intressant att se att kandidater som inte fyllt 70 år anses för unga. Det ger perspektiv på vår svenska åldersfixering där någon över 50 år börjar anses för gammal för att ta nya karriärsteg. Särskilt i offentliga sammanhang. Här ger påvevalet oss något att fundera över...


Söndag 2005-04-03 / 8.36
TROTSIG GÖRAN PERSSON. När jag läste intervjuerna med Göran Persson som Arvid Lagercrantz gjort för boken
Över blockgränsen (recension kommer snart) fick jag intrycket att Persson känner en viss tillfredsställelse i att trotsa omvärlden. Hans ord döljer dåligt en sorts stolthet i att göra något annat än vad som förväntas. Titta vad jag kan! Jag gör som jag vill!

Att inte göra det förväntade, att bryta mönster, kan vara något positivt, inte minst i Sverige där alla är så rädda för att det minsta bryta mot konventionerna. Men då ska det ju ske med rätt motiv. Inte för att djävlas med omgivningen för sin egen skull. Men Göran Perssons agerande framstår alltmer som just det. Han verkar agera nyckfullt i syfte att provocera.

Detta intryck förstärks när jag läser dagens kolumn av Carl Otto Werkelid i SVD-kultur. Han ger exempel på Perssons reaktionsmönster:
Fri television! Vad är det de har fått för sig - vilka tror de att de är?! - Nä kom nu pojkar och flickor så går vi in i ett extra regeringssammanträde och ger dem en omgång de sent ska glömma. När de kom ut föll, spjuveraktigt, namnet Lars Engqvist över deras läppar. Alldeles nyss vice statsminister och Göran Perssons vikarie - nu konverterad till ny styrelseordförande i SVT. Så lierad med den exekutiva politiska makten har SVT inte varit på mycket länge; så med örat vid husbondens röst ligger det i sakens natur om företaget nu kommer att betraktas som den statstelevision den ofta anklagats för att vara.
Om landets statsminister är ute efter att djävlas med andra makthavare är det ju en sak, men i Lagercrantz intervjuer får man intrycket av att statsministern också njuter av att djävlas med väljarna. Är det den rätta attityden i en demokrati...?


Lördag 2005-04-02 / 22.12
JOHANNES PAULUS II DÖD. Kl 21.37 dog påven. Han var en karismatisk person med stort djup. Framför allt det sätt han var med och bidrog till att knäcka kommunismen i Polen och hela östblocket går till historien. I övrigt tycker jag han på många sätt hade fel när han konserverade de religiösa och filosofiska uttolkningarna om vad ett gott liv är. Han försvarade ritualer och yttre formalia, snarare än de värden människor borde värna inombords. Det är handlingarnas innebörd och syfte som ska räknas, inte hur väl de stämmer överens med gamla levnadsmönster.

Det sagt, så kan man inte annat än respektera honom som människa för hans färgstarka levnadsöde, hans viljestyrka och fullständigt konsekventa tänkande.


Lördag 2005-04-02 / 9.40
ULVSKOG ”SER ETT MÖNSTER”. Partisekreteraren Marita Ulvskog oroas inte över 20-procentig arbetslöshet, men har tid att 'finna mönster' i vilka moderatledaren Fredrik Reinfeldt debatterar med. Till Expressen
säger hon:
- Vi [kvinnor] duger väl inte i hans ögon. Reinfeldt vill mäta sig med män. Han kanske tycker att han inte får den rätta framtoningen om han måste debattera med kvinnor.

Reinfeldt svarar:
- Jag kan faktiskt inte rå för att statsministern och finansministern är män. Om Margot Wallström tar över och efterträder Göran Persson som partiordförande så tar jag naturligtvis gärna debatt med henne.

Om det är denna nivå socialdemokratin tänker föra debatten på måste de vara riktigt illa ute.


Fredag 2005-04-01 / 14.28
INTE BARA INTEGRATION. Debatten om folkpartiets
integrationsprogram fortsätter. I dag skriver Lena Halldenius i SVD-kultur att Välmenande folkparti skjuter sig själv i foten igen. Hon upprörs särskilt över att arbetsgruppen talar om gästfrihet: ”Gästfrihet kan bara missbrukas av den som inte är hemma. Resonemanget om utvisning vilar på just det grupptänkande författarna påstår sig sky.”

Som vanligt i svensk debatt om invandrare så väljer de politiskt korrekta att medvetet missförstå. Gästfriheten tas i fp-programmet endast upp när man talar om utländska medborgare, och ingen kan rimligen hävda att någon som är medborgare i annat land, och inte medborgare i Sverige, är något annat än gäst i landet.

För mig väcker ordet gästfrihet en annan fråga: vem är 'hemma' och vem är 'gäst' i Sverige? Var går gränsen?

För att kunna svara på den frågan måste man definiera vad 'hemma' är. Och det är här vi har den springande punkten till varför svensk (och europeisk) integrationspolitik så totalt har misslyckats. Politiker, också folkpartiet, använder det vaga ordet integration, som kan tolkas som att svenskar har lika stor plikt att lära sig turkiska och spanska som invandrare har att lära sig svenska språket. Integration betyder att ingen är 'hemma' - alla befinner sig i en transithall som saknar traditioner, historia och sociala band.

Det här är en lika artificiell och verklighetsfrämmande utopi som Karl Marx' kommunistiska samhälle.

Först när vi erkänner och bejakar att Sverige är ett hem som har vissa mycket speciella karaktäristika i språk, kultur och gemenskapsmönster, kan vi börja föra en seriös diskussion om invandrare och hur de ska bli en naturlig del av landet.

Francis Fukuyama skrev förra året i Wall Street Journal om Europas problem med assimilering och konstaterade: ”amerikaner som ser vad som händer i Europa kan vara glada över att de har gjort sitt land till ett assimilationens kraftfält”. När man kommer till Amerika är det självklart att sträva efter att bli amerikan. Multikultiförsök med andraspråk i skolan har efter kort tid förkastats. Bor man i USA lär man sig engelska. Det finns ingen mening med att bo i spansktalande getton där barnen hålls tillbaka och missar möjligheter att nå framgång.

USA skiljer sig från Europa i den meningen att medborgarskapet knyts till en knippe värderingar och plikter som man måste anamma - assimileras till att omfatta - oavsett bakgrund, religion etc. I Europa har man tagit ett vansinnigt steg från en ytterlighet till en annan: från medborgarskap knutet till etnicitet, till att hävda att medborgarskapet inte är förknippat med något innehåll alls. Det enda målet är 'integration', alltså att alla ska behålla sina unika drag utan att behöva enas om någonting som förenar eller identifierar samhällsgemenskapen.

Precis som Amerika i samband med frihetsrevolutionen på 1700-talet identifierade vilka värden USA stod för, måste Sverige diskutera och bestämma vad 'hemma' är, så att nyanlända kan inordna sig tillräckligt mycket för att bli en del av gemenskapen, snarare än att befästa ett utanförskap som ärvs i generation efter generation.


Fredag 2005-04-01 / 11.19
APRILSKÄMT INTE MIN SORTS HUMOR. Däremot gillar jag att Svenska Dagbladet
listar många av dagens 'skämt'.


Fredag 2005-04-01 / 10.36
DE GAULLE:s EUROPA. Det är i USA den intressanta debatten om EU pågår. Visst är det tragikomiskt... Bloggar diskuterar Jim Hoaglands Washington Post-kolumn om gaullismen (se blogg
31 mars). Hoagland har fel, menar Will Morrisey i bloggen No left turn. De Gaulles mål var:
... att rädda fransk republikanism från en parlamentarism som varit oförmögen att försvara nationen. För att gör det, argumenterade de Gaulle, behöver Frankrike en mycket starkare verkställande makt än vad man hade under någon av de tidigare fyra republikerna - dock utan att hamna i Bonapartism eller monarkism.
Det här står inte i strid med Hoaglands analys, utan är ytterligare en aspekt på den franska elitism, centralism och det högmod som kännetecknar gaullismen och som - än så länge - utgör EU:s själ.


Fredag 2005-04-01 / 9.40
HILLARY CLINTON REDAN PRESIDENTKANDIDAT. Efter några stycken om sol, vatten och blommor ger Peggy Noonan i Wall Street Journal sin
analys över ett allt vanligare tema vid middagsborden: Kan Hillary Clinton vinna presidentvalet 2008?

Svaret är: ja. Noonan menar att Clinton har blivit en skicklig kampanjpolitiker och hennes manövrerande de senaste åren har visat på verklig politisk talang, samtidigt som hon, till skillnad från sin man, bevisat att man kan mogna emotionellt. Politiskt har hon en ny moderat retorik som kommer att befästas under primärvalet då hon tävlar med radikala demokratiska kandidater. Väljarnas minne är kort. Och många har nu uppfattningen: Det är dags för en kvinna.

Peggy Noonan tror inte republikanerna kommer att nominera Condoleezza Rice eftersom presidentvalet inte är den nivå man börjar sin bana som förtroendevald. Tungt argument, naturligtvis. Men visst är det intressant att leka med de starka personligheter som amerikansk politik erbjuder, särskilt jämfört med Europas trista typer.


Fredag 2005-04-01 / 8.36
UNILATERALA EUROPA. Det har i flera år tjatats om hur allvarligt det är att USA handlat på egen hand, unilateralt, istället för att samarbeta multilateralt. Men ingen tycks rikta samma kritik mot EU när unionen handlar på egen hand. Häromdagen slog Tysklands kansler Gerhard Schröder fast att han inte tänker ändra sig om att upphäva EU:s vapenexportförbud till Kina trots att USA, Japan och andra länder anser detta ger fel signal när Kina höjt tonläget mot Taiwan,
rapporterar Deutsche Welle. TV-bolaget kan också avslöja att den EU-trojka som förhandlar med Iran om att stoppa deras utveckling av atomvapen överväger att tillåta Iran att fortsätta forskningen, trots att det tydligt strider mot USA:s hållning.

När ska svenska medier börja tala kritiskt om EU:s ansvarslösa unilateralism? Nej, det kommer vi inte att få läsa. Vad EU gör är på ett märkligt sätt ointressant i svenska och europeiska medier. Däremot är precis allt USA gör mycket intressant att få kritisera. Gud, vilken sjuk hållning...


Fredag 2005-04-01 / 0.02
NYTT BESÖKSREKORD. Under mars slog bloggens besökstrafik nytt rekord: över 33.000 'unika besök' (räkneverket försöker räkna varje besökare en gång även om man surfar runt och tillbaka). Dessa besök är den viktigaste inspirationskällan som ger mig energi till alla infall, utfall och andra funderingar.

Frågor har också ställts om man inte kan stödja bloggen med en slant. Ett mejl från igår lyder: ”Jag undrar bara när du ska lägga in en funktion så att man kan donera pengar till dig. Jag har själv läst din sida troget i över ett halvår och börjar känna mig lite smått skyldig. Det måste ju finas något sätt att tacka för ditt envisa och glödande bloggande!”

Det gör mig glad att höra. Det går bra att använda postgiro 469 42 66-0 för att visa stöd.


Torsdag 2005-03-31 / 21.20
FRANSK ELIT INFÖR RÄTTA. I sin utmärkta Washington Post-kolumn
De Gaulle's Tattered Legacy skriver idag Jim Hoagland att den franska elit som Charles de Gaulle skapade efter andra världskriget är i djup förtroendekris av två skäl. De elitskolor som skulle förse företag och byråkrati med lysande tjänstemän har visat sig skapa en korrumperad elit som nu står inför rätta i Paris. President Chirac är immun mot åtal så länge han är president, men eftersom ”den franska politiska klassen har opererat som landets centrala nervsystem” är det svårt att tro att Chirac inte skulle vara inblandad.

Det andra arvet från de Gaulle var idén om den Europeiska gemenskapen - under fransk ledning. I och med utvidgningen i öst förra året tappar Frankrike sin särställning. Det är därför det kan bli nej i folkomröstningen om EU-konstitutionen i maj. Hoagland citerar förre franske presidenten och mannen som höll i konstitutionsförslagets penna, Valery Giscard d'Estaing. Han sa nyligen:
Franska folket tycker att utvidgningen gick för långt och för fort. De har förmodligen rätt.
Jag håller naturligtvis inte med. Det är utmärkt att Frankrike förlorar sin särställning. Om Frankrike röstar nej till Giscards konstitution måste Nord- och Östeuropa ta kommandot och skriva en liberal, icke-gaullistisk konstitution på federalismens grund och i sten sätta klara och snäva gränser för unionens makt. EU får inte fortsätta vara en lekstuga för en självgod fransk byråkratisk elit - det faktum som i högsta grad förklarar unionens allt svagare ställning bland européerna.


Torsdag 2005-03-31 / 18.16
ÄR EUROPA EN UNION ELLER MÅNGA NATIONER? En tredje intressant aspekt som Thomas Gür tar upp är om Europa när det gäller internationella relationer ser sig själv som en union eller som 25 separata nationer:
Det faktum att Bush, som förste amerikanske president, beskriver EU, och inte bara enskilda europeiska länder ... som en seriös samarbetspartner till USA behöver inte alltid ligga i enskilda, framför allt större, EU-länders intresse.
Nej, just det. Politiska ledarna i Frankrike, Tyskland och Storbritannien mfl vill gärna själva spelar huvudroller på världspolitiska scenen, snarare än att agera gemensamt. Denna interna splittring gör det ju knappast enklare för omvärlden att tolka vad Europa vill. Och är det inte lite övermaga att kalla USA arrogant för att man inte tillmötesgår Europa, om Europa aldrig haft en sammanhållen linje som USA skulle kunnat följa?

Detta understryker min poäng (i förrförra kommentar) om att Europa borde ägna sig mer åt att bestämma sig för vad Europa är och vad man vill, än att kasta skit på USA. Jag tycker inte unionen ska syssla med utrikespolitik i dagsläget, även om det betyder mer makt till små länder på de störres bekostnad (något som inte framgår i svensk debatt). Men om den ska det borde Frankrike och Storbritannien överlåta sina permanenta platser i FN:s säkerhetsråd till EU.


Torsdag 2005-03-31 / 16.05
EFTER SOVJET: MELLANÖSTERN. Thomas Gür tar i Axess också upp diskussionen om Bush menar allvar med frihetsretoriken:
Löftena i Kennedys installationstal om att 'betala varje pris, bära varje börda för att säkra frihetens överlevnad och seger' avhöll honom inte från att stödja åtskilliga USA-vänliga diktatorer … När Reagan 1982 talade om en 'global kampanj för frihet' hade han Sovjetunionen, inte Chiles Pinochet … i tankarna.
Denna korrekta historiebeskrivning används flitigt i antiamerikansk argumentation. Men man glömmer att världen då var inne i en kapprustning mellan demokrati och kommunism, inte bara i antalet atomladdade vapen utan också om antalet allierade. Fiendens fiende var definitionen på en vän.

Ingen kan hävda någonting annat än att sovjetimperialismen var det största hotet mot USA och västvärldens demokratiska ideal. Att man då lät grymma, men ändock i sammanhanget små, skurkar hållas om de stod på rätt sida i tidens största strid, var något nödvändigt ont.

Nu är situationen annorlunda (Sovjet är borta. Och Latinamerika är demokratiskt - bortsett från några vänsterdiktaturer). Därför kan USA nu fokusera på vår tids mest oroliga region: Mellanöstern. Och Bush välkomnar också, som Gür pekar på, att frihetsretoriken får effekt på andra håll, som i Ukraina.


Torsdag 2005-03-31 / 14.55
PARADOX: ANTIAMERIKANSK AMERIKAFIXERING. Thomas Gür gör en i huvudsak träffsäker analys, ej online, om USA i nya numret av Axess. Men jag störs av pikarna han ger (för att ställa sig in hos en förmodat amerikaskeptiska läsekrets?) och som belyses redan i rubriken: ”Det arroganta imperiet är på väg att bli ödmjukt”.

Ordvalet är inte bara löjligt, det antyder att man inte ser vilka realiteter Bush-administrationen har haft att hantera. I fråga om Afghanistan och Irak hade USA att lägga sig platt för Europa för att betraktas som ödmjukt. När USA istället sätter nationens säkerhet främst blir man per definition arrogant. Men, märkligt nog, är Europas länder inte arroganta när de gör likadant ur sina perspektiv. Det här visar hur tarvlig en diskussion i dessa termer är; den förs uteslutande på antiamerikanska premisser.

Gür menar att Bushdoktrinen efter andra installationstalet kan stå på tröskeln till ett strategiskifte:
Kanske kan det liberala amerikanska imperiet upphöra att vara arrogant och motvilligt bli ett beredvilligt och stundtals ödmjukt imperium.
Som intäkt för denna slutsats pekar Gür på den samarbetsvilliga ton Bush hade under Europaresan förra månaden. Men Bush sökte samarbete också om Irakkriget. Skillnaden finns inte i det amerikanska förhållningssättet - skillnaden finns i det europeiska. Det är Europas ledare som börjat inse att man inte bara kan råskälla på USA för att de upprätthåller frihet, demokrati och anständighet i världen.

Gürs artikel belyser en paradox: antiamerikanismen gör oss européer så Amerikafixerade att vi inte ser vår egen roll. Allt handlar om vad USA gör, ingenting sägs om vad Europa inte gör. För det är ju faktiskt så att ett samarbete, eller brist på samarbete, inte hänger på en part utan på om alla parterna respekterar varandra. Hittills har Europa - ur en minst sagt svag förhandlingsposition - krävt total lydnad från USA:s sida. När USA inte ställt upp på det, ja, då är USA arrogant. Nu förstår till och med Chirac att den linjen kanske inte är helt lycklig - inte ens för Frankrike.

Så visst har något hänt. Men - för att, högst motvilligt, använda Gürs ordval - det är Europa som är på väg att bli mer ödmjukt och mindre arrogant.


Torsdag 2005-03-31 / 11.50
STÖDER EU AUNG SAN SUU KYI? En ledande senator
kräver att USA uteblir från asiatiskt toppmöte om Burma (Myanmar) utses till att leda det. Burma förtrycker folket och håller Nobels fredspristagare Aung San Suu Kyi i husarrest sedan många år.

Senator Mitch McConnell vill också att EU ska tala om att ett sådant val är oacceptabelt. Han har helt rätt. Det är dags för västvärlden att markera ut diktaturerna och se dem som de skurkar de är istället för statsmän i den internationella politiken. Vad säger Sverige och EU?


Torsdag 2005-03-31 / 10.44
ROSENBERG SER SPÖKEN. Den som vill se hur spöklig svensk sjukvårdsdebatt är kan läsa dagens
DN-kolumn av Göran Rosenberg. Vinst är det värsta som finns. Bara elände. Sjukvård förvandlas till 'transaktioner'. Som om den inte vore det idag - även i planekonomi räknas pengar.

Nej, det är avsaknaden av vinstintresse som gör att vården dör sotdöden. Om vinst inte betydde något, varför driva banker, livsmedelskedjor, klädbutiker, för att inte säga läkemedelsföretag med vinst? Varför inte förstatliga rubbet, Rosenberg?


Torsdag 2005-03-31 / 8.43
MALMÖ - LAGLÖS STAD?
Ledaren i Sydsvenska Dagbladet ger en skrämmande beskrivning av hur våldet härjar i staden: ”Situationen bedöms nu som värre än någonsin.”

Ja, vad annat är att vänta? Vår civilisation har givit upp. Det är mycket värre än att man inte ställer några krav på ordning och reda i skolan. Vad är meningen med att lära sig läsa, egentligen? Alla får lika mycket att leva på ändå. Det finns inga incitament för unga att förkovra sig. Att råna, stjäla bilar och spela tuff ger status, ställning och identitet. Att utbilda sig ger - ingenting. Människor svalt i Sverige 1918. Nu är Sverige på väg tillbaka till fattighuset.


Torsdag 2005-03-31 / 8.43
BERLUSCONI KAN SKRATTAR ÅT SVT. Bra ledare i Göteborgs-Posten idag:
Stoppa det politiska frälset. Utnämningsmakten missbrukas grovt på alla plan. GP skriver om det senaste exemplet, utnämningen av Lars Engqvist till SVT-ordförande: ”Det är lätt att begripa om Silvio Berlusconi kostar på sig ett leende i dag.”


Torsdag 2005-03-31 / 8.35
FRANKRIKE KVAR I MEDELTIDEN. Fraser Nelson i Daily Telegraph är
inte nådig mot Frankrike efter förra veckans toppmöte:
Ett spöke jagar Europa - och skrämmer livet ur Frankrikes president. Jacques Chirac varnade i förra veckan: 'Ultra-liberalism är vår tids kommunism'. Med ultra-liberalism menade Chirac den sorts marknadsekonomi som har gjort Amerika till världens starkaste ekonomi, räddat Storbritannien från 40 års tillbakagång och skapat välstånd i länder från Nya Zeeland till Singapore. Det faktum att den franska center-högern kan likställa detta med kommunism är en sorglig illustration av hur Frankrike sitter fast i politisk medeltid.

Torsdag 2005-03-31 / 8.25
DOMEDAGS-WATSON IGÅNG IGEN. SVT och andra medier gör en stor sak av en ny studie ledd av Robert Watson:
Ekosystem på väg att kollapsa. Larm! Kris! Katastrof! Jorden går under imorgon!

Problemet är bara att Robert Watson har ett något tveksamt förflutet i miljöfrågor, rapporterar Brit Hume i Special Report. 1992 förutsåg Watson ett omedelbart och stort hål i ozonskiktet. Larm! Kris! Katastrof! Men något hål av det slaget har fortfarande inte visat sig.

Och 2001 ansåg Watson att amerikanska fordonsavgaser skulle orsaka vattenbrist, sjukdomar, skador på jordbruket och en växthuseffekt i form av temperaturstegring på 5 grader C på 100 år. Larm! Kris! Katastrof! Men studien visade sig vara baserad på en datamodell av världen där inga berg, åskväder eller hav fanns.


Onsdag 2005-03-30 / 22.25
EGOTRIPPAD KOLLEKTIVIST. En av USA:s främsta vänsterintellektuella, Susan Sontag, 71, dog i cancer 28 december och minnesartiklarna blir bara fler. Sontag är absolut inte någon av mina favoriter - tvärtom. Men jag fascineras av hur vansinnigt motsägelsefulla vissa intellektuellt begåvade människor kan vara.

Marxisten Sontag framstår som en ultraegoistisk individualist i Terry Castles utlämnande personliga, skvallriga och humoristiska minnesartikel
Desperately Seeking Susan i London Review of Books. Franklin Foer menar i artikel om How Susan Sontag became seduced by her own persona, New York Metro, att hon, även om hon gjorde fruktansvärda utfall i antiamerikanism efter 11/9, på äldre dag var mindre marxist och mer vänsterliberal.

Men likväl: de som förespråkar kollektivism räknar på ett märkligt sätt aldrig in sig själv i kollektivet. Det är som om de tror att de ska kunna leva bredvid, i en fri parallellvärld, eller så tror de - eftersom de vet bäst - sig få makt att styra över folkets vanor. Men all sin skärpa kan man undra varför de inte tycker dessa simpla logiska motsättningar är pinsamma.


Onsdag 2005-03-30 / 19.25
INGEN BACKAR ANNAN. Mediernas kommentarer om Paul Volckers
andra delrapport i granskningen av FN-korruptionen visar ett svalt förhållande till generalsekreteraren Kofi Annan.

Snällast är vänsterpressen. Los Angeles Times skriver i dagens ledare, Annan Given Mixed Review, att ”Det är oklart om tisdagens rapport kommer att skingra tvivlen om Annans förmåga att leda världsorganisationen”. New York Times-ledaren The Verdict on Kofi Annan summerar: ”Denna senaste rapport lyfter fram många diskutabla rutiner i FN-högkvarteret. Annans tidigare stabschef såg till att förstöra dokument. Ansvariga tjänstemän fick inte in begärda ekonomiska rapporter ... innan man förnyade kontrakt.”

Wall Street Journal är hårdare i sin ledare If he were a CEO he'd be out on his ear: ”Vad Volckers rapport i en bredare mening avslöjar är ett mönster av medvetna försummelser, intressekonflikter och inkompetens som skulle få vilken verkställande direktör som helst att bli utkastad med huvudet före”.

Brittiska Times ser i ledaren Moment of truth faror med att Annan får sitta kvar: ”Efter denna skarpa kritik mot hans ledarstil och ovilja att ta itu med korruptionen i organisationen måste han nu agera med för honom okaraktäristisk djärvhet - eller riskera att döma FN till permanent irrelevans.”


Onsdag 2005-03-30 / 8.25
KUNG KARL (ROVE). Politiske strategen Karl Rove, som George W Bush själv kallat arkitekten bakom hans framgångar, har länge geniförklarats. Men respekten - ja nästan en rädsla - för hans ojämförbara strategiska tänkande fortsätter att växa. I det demokratiska partiet närstående magasinet New York Metro skriver redaktören John Heilemann (tidigare på Wired, The New Yorker och The Economist) om
King Karl.

Han varnar demokrater att ta ut någon seger över det som, just nu, ser ut som republikanska misstag: att föreslå personligt sparande inom pensionssystemet och att försöka rädda den nästan hjärndöda Terri Schiavo genom drakoniskt ingripande från kongressen. Opinionsmätningar visar att Bush och republikanerna har en tydlig majoritet av folket emot sig i båda fallen. Men ropa inte hej, varnar Heilemann. Det här kan vara avsiktliga smällar som Vita huset tar för att uppnå ännu större mål.

Jag gillar inte den här typen av konspirationsteorier om de inte är ordentligt underbyggda med en förklaring som verkar rimlig snarare än styrd av paranoia. Och Heilemann gör poänger som ligger i linje med den bild jag har av Karl Rove.

Bush har medvetet valt att köra fram pensionsreformer med privata inslag i, även om han visste att hans förslag skulle möta så stort motstånd att det stoppas. Presidenten lider prestigeförlust om hans förslag stoppas, men medan oppositionen koncentrerar sig på att stoppa pensionsreformen kan Vita huset ”i smyg” genomdriva en rad andra nyckelfrågor genom kongressen som demokraterna annars försökt stoppa. Karl Rove ser till att demokraterna engagerar sig i en fråga som han redan givit upp... Smart. Och det framstår som ännu smartare med Heilemann förklaring: genom att vinna över Vita huset i pensionsfrågan har demokraterna vunnit - ingenting. Det enda man gjort är att visa att demokratiska partiet säger nej. Partiets profil som bakåtsträvare förstärks.

I fallet Terri Schiavo menar artikeln att Karl Rove använder den för att tillfredsställa den kristna högern. Även om liberaler i republikanska partiet chockas över hur aktivt den politiska makten används, har de ingenstans att gå. Skillnaderna i kultur mellan de två partierna är så stor att ”osäkra väljare i mitten” inte finns längre. Det visste Karl Rove innan presidentvalet, medan John Kerry försökte övertyga den mitt som inte finns.


Onsdag 2005-03-30 / 7.25
MEDELMÅTTORNAS TYRANNI I SVENSKA SKOLAN. I den strikta jämlikhetens namn hotas nu alla profilklasser i Sverige,
rapporterar Dagens Nyheter. Skolverket överväger att förbjuda uttagningsprov till matte-, bild-, idrotts-, musik-, drama- och dansklasser. Bara socialister kan anse det orättvist att de som är mest musikaliska ska få utveckla sin förmåga framför dem som är omusikaliska. Bara kommunister kan anse det rättvist att en mattebegåvad elev från förorten ska förnekas tillträde till elitutbildning och genom sin begåvning kunna nå framgång. Alla ska behandlas exakt lika och ingen ska tillerkännas sina personliga styrkor. För socialdemokraterna är skolbarn bara människomaterial i en kollektivt maskineri som styrs bäst uppifrån.


Onsdag 2005-03-30 / 7.16
FN - ETT BROTTSYNDIKAT. Per Ahlmark sammanfattar effektivt kritiken mot Förenta Nationerna i Dagens Nyheter: Rwanda och FN-fiaskot (ej online än). Han beskriver såväl FN:s värderelativism medan folkmord pågår, som hur diktaturer tillåts dominera FN-kommissionen för mänskliga rättigheter. Stater har sökt medlemskap i kommissionen ”inte för att stärka de mänskliga rättigheterna men för att skydda sig själva från kritik eller för att kritisera andra ... Istället för att slå larm när friheten kränks i många medlemsländer har FN-kommissionen gjort vad man kunnat för att tiga om förbrytarna.”

Förenta Nationerna är de kriminellas organisation. Här får huliganregimerna internationell prestige. Här skyddas och döljs deras brott. FN är skit.



Tisdag 2005-03-29 / 22.08
REINFELDT INSPIRERAS AV CS LEWIS? Ordet 'bröstkorg' i Fredrik Reinfeldts artikel (se nedan, Dags för liberal kultur) kommer kanske från detta
citat av författaren C S Lewis:
We make men without chests and expect of them virtue and enterprise. We laugh at honor and are shocked to find traitors in our midst. We castrate and then bid the geldings to be fruitful.

Tisdag 2005-03-29 / 21.20
LATINAMERIKA INTE ANTIAMERIKANSKT. Mario Vargas Llosa gör en annan intressant iakttagelse i föreläsningen (se förrförra kommentaren): fientligheten mot USA är på väg bort i Latinamerika, samtidigt som den har ökat i Europa.


Tisdag 2005-03-29 / 21.10
AMERIKANSK SKULD TILL ANTIAMERIKANISMEN. Mario Vargas Llosa tar också upp (se förra kommentaren) det som nämndes i bloggen i samband med att Ted Kennedy blev utsedd till
värsting: Det finns inget land på jorden där så många och så mäktiga talar så mycket skit om sitt eget land, som USA. När några svenska direktörer (för en gång skull) yttrade kritik för några år sedan, tog statsminister Persson till storsläggan och varnade alla som talade illa om Sverige utomlands (de skulle 'brännmärkas'). Den sammanhållningen finns inte i USA, eller rättare, USA är ett så stort, viktigt och öppet samhälle att omvärlden lyssnar på allt som sägs. Och när de som hatar Amerika kan citera en amerikan, som Michael Moore, får hatet större legitimitet - om amerikaner själva tycker så, måste det väl ligga något i det...?


Tisdag 2005-03-29 / 20.45
DAGS FÖR LIBERAL KULTUR. För några veckor sedan höll Mario Vargas Llosa
föreläsning hos American Enterprice Institute då han tog emot Irving Kristol Award. Han talade om kulturens och den hävdvunna moralens betydelse för friheten och om att liberaler ofta alltför ensidigt fokuserat på ekonomi:
Det är kulturen, en samling gemensamma ideal, övertygelser och sedvänjor - bland vilka religion naturligtvis kan inkluderas - som ger värme och liv åt demokratin och gör marknadsekonomin, med dess konkurrensinriktade, kallt matematiska belöningar för framgångar och bestraffningar av misslyckanden, möjlig utan att förfalla till Darwinistisk strid i vilken, som Isaiah Berlin uttryckte det 'frihet för vargar betyder död för lammen'.
(För balansens skull: Han är ännu hårdare mot kollektivister. Det är tack vare friheten som humanismen kunnat göra en resa från den primitiva grottan till informationssamhället, och utvecklats från kollektivistiska och despotiska samhället till fria samhällen vars fundament är privat ägande och rättsstat. Politiska och ekonomiska friheter är lika oskiljbara som de två sidorna hos en medalj.)

Har kanske Fredrik Reinfeldt läst Llosas föreläsning? I dagens intressanta debattartikel i SVD-Brännpunkt talar moderatledaren om just kultur:
En människa befriad från kultur och moral är en människa utan bröstkorg. I ett moraliskt tomrum spräcker grymheten och våldet snabbt civilisationens tunna fernissa.
Det här är djupare än vad partipolitiker brukar orka med (även om jag valt 'hjärta' istället för det egendomliga 'bröstkorg').

Friheten från tvång innebär inte frihet från ansvar som medborgare. Frihet från politiska nycker innebär inte att vår mänskliga gemenskap ska brytas sönder och var och en får klara sig själv. Här är den borgerliga filosofin mycket, mycket tunn, om den alls finns. Reinfeldt tar nu grepp om en sida av saken, gestaltad kultur. Det är glädjande. Nästa steg blir att diskutera vår kultur och civilisation i vardagen, kring de sociala aspekterna.


Tisdag 2005-03-29 / 8.30
BLOGGARNA OCH POLITISKA MAKTEN. Roland Poirier Martinsson skrev i helgen en intressant artikel om bloggarna i Expressen (ej online). Han sammanfattar hur bloggarna på tre punkter påverkade avgörande skeden i presidentvalskampanjen i USA i höstas. Och han förutspår: ”I nästa valrörelse kommer bloggarna och hemsidorna att vara en formidabel ekonomisk maktfaktor” i USA. Men han är samtidigt kritisk mot bloggarna:
Den stora majoriteten bloggare är parasiter på de traditionella medier som man så gärna gör sig lustig över.
Kritiken går ut på att bloggarna inte samlar in och publicerar egna nyheter och egna avslöjanden, utan kommenterar mediernas nyheter. Men den kritiken skjuter över målet. Bloggarna är inte nyhetsbyråer, deras syfte är inte att wallraffa. Bloggarna är en del av samhällsdebatten. Bloggarna ska jämföras med mediernas ledarsidor, kolumner och debattsidor där åsikter förmedlas, inte med nyhetsinslag och nyhetsartiklar.

Och det är här förklaringen till bloggarnas framgång finns: de breddar samhälldebatten. Röster och åsikter som förut inte ”kommit ut” till en större publik, kanaliseras nu genom internet. Och besökstrafiken hos bloggarna är ett bevis på att dessa åsikter är efterfrågade.

För egen del bloggar jag därför att jag anser medierna grovt vänstervridna, de ger ett perspektiv på världen som jag inte delar. Jag kan inte, så som mainstreammedierna, leta reda på nyheter som jag är intresserade av eller passar min politiska hållning. Men bloggen ger möjlighet att kommentera och argumentera mot den ensidiga verklighetsbild som dagligen sprids via TV, radio och tidningar. En bred samhällsdiskussion, inte valsedeln vart 4:e år, är - vill jag påstå - demokratins kärna. Internet har blivit vår tids stortorg, där alla får en möjlighet att uttrycka sin mening.


Måndag 2005-03-28 / 14.24
INTELLEKTUELL BIOGRAFI OM SCHWARZENEGGER. Denna helg diskuterar flera amerikanska tidningar Kaliforniens guvernör. Historieprofessorn Kevin Starr gör i Los Angeles Times:
An intellectual biography of our governor. Här framträder en komplex personlighet med hög intelligens, stark tävlingsinstinkt, och det kanske mest unika, ett skarpt intellekt som intuitivt förstår kultur, historia och sociala dimenssioner.

Starr menar att Schwarzenegger bakom ytligheten är övertygad libertarian, med Milton Friedman, Ludwig von Mises och Freidrich Hayek som ledstjärnor, men att hans uppväxt i kristdemokratiska och katolska Europa innebär att han har förståelse för behovet av gemensamt socialt skyddsnät. Det är kombinationen av dessa två sidor, och en instinktiv känsla för vad folk känner, som gör att han kan navigera i den tuffa kaliforniska politiken.

San Diego Tribune drar också historiska paralleller i ledaren Schwarzenegger pushes sweeping reforms:
För ett århundrade sedan upplevde Kalifornien en kort men historisk period när den reforminriktade guvernören Hiram Johnson genomförde en rad konstitutionella förändringar [bl a folkomröstningsinstitutet och nyvalsregeln för guvernör som förde Schwarzenegger till makten]. I dag står delstaten inför en liknande period av politiskt missnöje som kan göra det möjligt för Schwarzenegger att driva igenom en nästan lika genomgripande agenda som Johnson ... 1911-15.
I Washington Post-artikeln Politics as Bodybuilding skriver David Broder att Schwarzenegger för över tävlingsinstinkten från bodybuilding till politiken:
Den republikanske guvernören har nu utmanat den demokratiska delstatsförsamlingen och den betydande makt som offentliga sektorns fackföreningar har, i en kamp om Kaliforniens politiska struktur. Den kommer i huvudsak att avgöra inriktningen för denna megastat och dess effekt kommer att spridas som ringar på vattnet över hela USA.
Ytterligare artiklar: Schwarzenegger Prepares to Do Battle i Washington Post och The Reform Action Figure i Time.


Måndag 2005-03-28 / 10.50
FEM-I-TOPP-LISTOR. Eftersom nyhetsflödet är lite segt under en påskhelg presenterar bloggen
tre listor med världens främsta och värsta politiska ledare denna vinter.

För att inte begå samma misstag som vänstern, som bara ställer moraliskt ansvar på västvärldens ledare och därmed låter andra skurkar komma undan, som om de inte vore människor utan djur, har listan över dem som visat dåligt ledarskap delats upp i två: en för västvärlden och en för övriga världen.

Då blir det också tydligt att försyndelserna begångna av västvärldens ledare är av en lindrigare art än i övriga världen. Vi har en tendens att döma oss själva för hårt ibland. För mig, som ser alla människor som lika mycket värda, är det naturligt att också ställa samma moraliska krav på alla. (Tar gärna emot tips på andra som borde finnas med när listan förnyas!)