Problemet med många av FN:s försvarare är att de vägrar se de fundamentala bristerna och kräver istället en ständigt utvidgad roll för Förenta Nationerna utan att förklara hur FN i avsaknad av demokratisk trovärdighet ska kunna lösa uppgifterna. Problemet med FN:s många kritiker … är att de ser korruptionen och ingenting annat. Men det finns en roll för FN … Till John Boltons försvar: han kan, om han utses, bli en av få FN-ambassadörer som har en klar syn på hur FN kan reformeras. Och om han under tiden inte bjuds in till cocktailpartyn, rör det honom inte i ryggen.

Presidentens nominering av den neokonservative pitbullterriern John Bolton till posten som FN-ambassadör gör att vänstern reser röda flaggor. 'Bush ger FN fingret' skriver David Corn i Nation [trots namnet, magasin för extremvänstern]… Faktum är att republikanerna har en framgångsrik tradition att utse hårda kritiker till FN-ambassadörer och det har visat sig anmärkningsvärt effektivt… FN kan behöva Boltons bittra medicin.

Nomineringen av Bolton ska inte ses som ett slag i ansiktet på FN, utan som en symbol för den betydelse Bush-administrationen lägger vid reformeringen av världens största multilaterala institution. Hans nominering är också ett erkännande av behovet av ett starkt amerikanskt ledarskap inom Förenta Nationerna.

JKL-artikeln) fortsätter rulla in. Om de borgerliga partierna inte ska driva på opinionen för ett idéskifte i svensk politik, vem ska då göra det, undrar en bloggläsare.

En viktig fråga. Om man ser på frihetens opinionsframgångar i USA beror de inte på att ledningen i det republikanska partiet styrt och ställt över idédebatten och vid något sammanträde bestämt att man skulle utmana The New Deal och den växande offentliga sektorn.

Nej, frihetens budskap växte fram långt bortanför politikerna i Washington. Det var medborgare, föreningar, företag och aktivister som engagerade sig, och deras politiska grundvärderingar artikulerades av profilerade debattörer av alla slag. Ronald Reagan (först känd som sportkommentator) åkte runt i delstaterna och höll föredrag, från 1954 som goodwillambassadör åt General Electric. Sedan kom talkradio som också fick många antiregleringsprofiler som varken var journalister eller politiker. (Gissa varifrån investeringarna i radion kom?) De har blivit ännu fler genom internet och bloggarna.

I Amerikansk samhällsdebatt spelar personer som går under benämningarna 'pundit' och 'syndicated columnist' en mycket stor roll. Dessa benämningar täcker in allt från professorer och etablerade journalister till engagerade medborgare vars åsikter är intressanta. Pundit blir väl en blandning av 'expertkommentator' och 'proffstyckare' på svenska, men översättningen funkar inte bra. Syndicated columnist är den som regelbundet medverkar i flera olika tidningar, men inte är anställd av någon. Dessa frifräsare har stor respekt, inte pga deras ställning i medieföretag, för någon sådan har de inte, utan för sin förmåga att uttrycka intressanta argument och göra vassa analyser i samhällsdebatten. De engageras ofta i TV-sofforna, men då för sin kunskap, inte i egenskap av kändis eller för sin fina titel.

En sådan bred och från partipolitiken oberoende frihetlig idédebatt saknar vi i Sverige. Vänstern ger generaldirektörsposter och professurer till opinionsbildare för socialismens sak. Den frihetliga, borgerliga, företagarsidan skulle kunna sätta emot. Pengar saknas inte. Men däremot viljan.

Skulden lägger jag alltså på svenskt näringsliv, bland annat Svenskt Näringsliv, Företagarnas Riksorganisation och de större företagen samt organisationer som Skattebetalarnas förening. Även om de själva vill hålla en låg profil (vilket jag tycker är ett brott mot deras ändamål och existensberättigande) skulle de kunna ge ekonomiska möjligheter för fria debattörer att i eget namn ta den otacksamma rollen som frihetens förtrupper i Sverige. De här organisationerna har pengar. Men att lägga dem på samhällsdebatt utanför egen kontroll - icke!

Svenskt Näringsliv m fl agerar likt ytterligare några borgerliga partier som med svansen mellan benen möter statsmakterna och ber om ursäkt för sin existens. De går därmed regleringsivrarnas, planekonomernas och socialisternas ärenden.

Att vänsteropinionen dominerar i Sverige är inte socialdemokraternas fel och inte heller de borgerliga partiernas - det är företagens. De fega och kollektivistiska företagarorganisationerna lyfter inte ett finger för att understödja frihetliga röster i landet.

Tänk vad mycket friskt frihetlig debatt man kunde haft för de resurser som bara spolas ner i det avlopp som är märkt "samförstånd"!


Onsdag 2005-03-09 / 8.30
GLÖM INTE AL-YOUSIFI, skriver Sydsvenskan i ledare. Nej, men om det är en kriminell liga som vill ha pengar, har Italien med sitt agerande just stärkt deras moral - det går att klämma västländer på pengar genom kidnappningar - och höjt prissumman - i Minas Ibrahim al-Yousifis fall har förut nämnts en bråkdel av den summa som Italien betalade. Ledaren nämner också journalisten Dawit Isaac som sedan snart 4 år sitter inlåst i Eritrea. Men ingen av dessa demokratiska förkämpar har i Sverige genererat samma energi och ihärdiga aktivitet som lades ner på terroristmisstänkte Mehdi Ghezali. Vilka är vårt lands ideal egentligen?


Onsdag 2005-03-09 / 7.48
VÅRDGARANTIN HOTAR PATIENTER. I takt med att svensk sjukvård avvecklas kommer de svårarst sjuka att drabbas värst. Vårdgarantin var en borgerlig idé, men likväl planekonomisk. Politiker går in och pillar i hur läkarvården ska arbeta - och i jämlikhetens nit jämställs lindrigt sjuka med svårt sjuka.

Det är utmärkt att några forskare nu i Göteborgs-Posten vågar säga som det är: Vårdgarantin ett hinder för rättvis vård. Ska vård värd namnet överleva måste politikerna bort från vården. Långt bort!


Onsdag 2005-03-09 / 7.48
FÖRTYDLIGANDE OM IDÉSKIFTE. Har fått mejl som undrar om jag inte längre menar att socialdemokraterna är dogmatiska. I förra kommentaren hävdas att socialdemokratin inte kommer att ”köra skarp vänsterprofilering” i nästa val. Med det menar jag just profilering, inte vad de faktiskt gör.

Socialdemokraterna har en mycket stark och medveten ambition att framstå som ett mittenparti. I den reella politiken är de dock socialister av dokmatiskt snitt. Vi ser det inte minst i sjukvårdspolitiken där stopplagar och hinder för denna viktiga tjänstesektor ständigt är på tapeten, även om de ”vinstdrivande” alternativ man vill stoppa skulle kunna lösa flera av de allvarliga problem vården har. Det är en dogmatisk hållning! Men dogmatismen utövas lågmält.

Visst, detta är upp-och-nedvända världen. Normalt brukar politiker i ord lova ideologisk radikalism, men väl vid makten tona ner den. I Sverige är det tvärtom.


Tisdag 2005-03-08 / 14.10
IDÉSKIFTE KRÄVER KARISMA. I JKL-bloggen (och Expressen) kritiseras moderaternas positionsförflyttning till mitten:

Den som inte bara vill se ett maktskifte, utan ett idé- och politikskifte i Sverige, bör ta till sig att Clinton och Blair är passé. Det är av Bush och den amerikanska högern man ska lära om man vill åstadkomma verklig förändring. Är det högern eller vänstern som kommer att inse det först i svensk politik?

Anders Kempe och Anders Lindberg misstänker att socialdemokraternas tal om höjda skatter är ett tecken på att de kommer att ta efter Bush och driva en starkt ideologisk valrörelse.

Problemet är ju att Bo Lundgren som moderatledare hade ambitionen att driva idéerna, snarare än det ”smarta” taktikspelet. Han var ideologen som drog konsekvenserna av partiets idéer. Och det gick fullständigt åt skogen. 15 procent i valet 2002.

Reinfeldt har sänkt ambitionerna. Moderaterna är nu ett av de sju socialdemokratiska partierna i riksdagen. Bara så kan moderaterna återta sin position som ett 22-procentsparti.

Varför? Att driva en tydlig ideologisk profil är inte svårt, men att med en sådan skarp profil vinna val kräver enorm politisk begåvning. Det har George W Bush. Men ingen svensk politiker kommer i närheten. Inte heller i socialdemokratin. Därför tror jag inte heller dom kommer att köra skarp vänsterprofilering - det skulle vara ett säkert sätt att förlora valet.

Framgångsrik idéprofilering kräver mer än intelligens, erfarenhet och övertygelse. Det kräver karisma som skapar trovärdighet och folklighet. Och sådant kan man inte lära sig eller köpa. Antingen har man det - eller inte. Ingen svenska politiker har så stark karisma och folklighet att de kan öka väljarförtroendet för en ideologiskt skarp linje i konfrontation med folkhemstraditionen.

År 2006 står valet mellan fortsatt s-regering eller en nedtonad borgerlig regering. Var god svälj.


Tisdag 2005-03-08 / 12.17
ENMANSVALKRETSAR: EN TILL HAR FÖRSTÅTT. Landets statsvetare och journalistkår är extremt konservativa när det gäller politikens former. Att ifrågasätta ett valsystem med kollektiva partilistor har inte fallit många i tanken. I praktiken innebär vårt system att några hundra personer i varje län (distriktsstämmor) avgör vem som blir riksdagsledamot. Det är ett extremt elitistiskt och toppstyrt system som innebär att de valda aldrig behöver bry sig om väljarna - och väljarna har ingen aning om vem de röstar på.

Men idag visar Henrik Berggren i DN att han begripit:

Det vore bättre att hoppa över mellanstationen med [nya] listor [och gamla partier] och gå direkt till ett individualiserat personvalssystem av något slag. Kanske som i Storbritannien med majoritetsval i enmansvalkretsar. Det skulle upprätta ett direkt ansvarsförhållande mellan riksdagsledamoten och väljarna. Riksdagen och den representativa demokratin skulle stärkas medan såväl partikanslier som diffusa nätverk skulle försvagas.

Just så. Och demokratins kärna är ingenting annat än den kontinuerliga diskussionen mellan väljare och valda. En kärna som i Sverige ruttnat bort, till förmån för politiker som saknar varje ansvar inför folket. Med enmansvalkretsar ställs varje enskild riksdagsledamot inför folkets dom på hemmaplan inför varje val. Bara det är representativ demokrati.


Tisdag 2005-03-08 / 9.52
REGLERINGSIVERN BLIR VÅR CIVILISATIONS DÖD. På varje område och i varje fråga i samhällsdiskussionen blir resultatet alltid: Ny lagstiftning! Flera regler! Det är långtifrån bara ett svenskt fenomen. Det gäller i lika hög grad övriga Europa - och vad värre är, också USA. Det senaste exemplet är bloggarna. Man vill tro att den här intervjun med Bradley Smith i Federala valkommissionen, FEC, är ett aprilskämt och den skulle vara utmärkt satir - om den inte var på riktigt.

I jakten på att reglera bidrag till politiska kampanjer har man nu kommit till bloggarna. Den bloggare som länkar till ett pressmeddelande från en kandidat kan komma att betraktas som givare och ska uppge sitt bidrag. Men hur ska det bidraget värderas? Ett förslag hos valkommissionen är, lyssna noga: ”om du äger datorn måste du kalkylera vilken procentandel av datorkostnaden och elektriciteten som gått till en politisk kampanj”.

Men diskussionerna om kampanjlagen stannar inte där. Det blir värre: om en blogg uppmanar läsarna att bidra till en viss kandidats kampanj, så är värdet av denna uppmaning - som ska registreras hos myndigheterna - inte ovan nämna elförbrukning och datoravskrivningskostnad, utan vad uppmaningen inbringar till kampanjen. Det betyder att bloggen måste hålla kontakt med kampanjen för att höra vad uppmaningen inbringat, och att gåvogivare deklarerar vem som gav tipset om att bidra, med kanske 10 dollar (70 kr).

Det här är ju legalistiskt vanvett. Men i västvärlden älskar alla i offentlig ställning att reglera ALLT. Det är redan pappersarbete i enorma mängder kring det mesta. Och det blir bara värre.

Vad som fick romarriket att gå under är inte helt klarlagt, men orsaken till vår västerländska civilisations undergång är uppenbar: vi kommer att drunkna i regler och pappersarbete.


Tisdag 2005-03-08 / 9.26
VAD ÄR MASSMORD MOT AVSAKNAD AV KVINNOPARAGRAF? Att läsa Ulla Hoffmans utspel på kvinnodagen ger en surrealistiskt perspektiv på världen: ”kvinnors situation i Irak [har] inte förbättrats sedan Saddam Husseins regim föll”. Nähä. Okej. Saddam gasade byar så att män, kvinnor och barn dog där de stod. Saddam torterade och mördade över en miljon irakier. Men detta är ju bagateller mot det Hoffman lyfter fram: ”Det finns idag inte ens ett formellt skydd i någon irakisk lagstiftning.” Ja, gud va hemskt. Det är ju mycke, mycke värre än de massgravar där man fortfarande arbetar för att identifiera Saddam-regimens offer.

Att kommunister har extremt svårt med verkligheten har vi ju vetat sedan länge, men att de är så här relativistiska!?


Tisdag 2005-03-08 / 8.53
DET DU INTE FÅR HÖRA I SVERIGE. I svenska medier rapporterars okritiskt kritiken som kommunisten Sgrena riktar mot USA efter det att bilen som skulle köra henne till Bagdads flygplats blev beskjuten. Men om man, likt denne bloggläsare gör, läser utlänsk media - vilket man måste göra för att få reda på sanningen - framträder en annan bild:

Sgrena kan ha kostat uppåt 80 miljoner kronor. Läs The Australian: 'Italian newspaper Corriere della Sera reported yesterday that the Italian Government had paid a ransom of between E6-8million ($10-13.4million) to buy Sgrena's freedom.'

Uppåt 80 miljoner kronor. Inte så lustigt för andra som idag sitter kidnappade...

Läser man vad Sgrena själv skriver i Il Manifesto får man intrycket att italienarna i bilen var påtagligt uppspelta. Pratar, pratar, pratar, och chauffören ringer ambassaden och Italien på mobilen, så att han nästan förlorar kontrollen över bilen ...

Tisdag 2005-03-08 / 8.30
ÖVERGREPPEN MEDIERNA TIGER OM. Så fort minsta anklagelse kan riktas mot amerikanska soldater slår ALLA medier upp det som första och största nyhet. Men svenska medier skiter fullständigt i de systematiska och grymmar våltäkter som FN:s ”fredsbevarande” trupper i Kongo ägnat sig åt i många månader, och avsöjats för länge sedan - men ändå fortgår eftersom ingen griper in.

När något till slut ser ut att hända och Reuters rapporterade UN Congo envoy may leave amid peacekeeper scandal, var det någon som tog upp det? Inte då. Det handlar ju om FN - och negativa nyheter om FN censurerar vi i Sverige. Bara vissa soldater är intressanta att kritisera... Det förhållningssättet är inte journalistiskt - det är propagandistiskt.


Tisdag 2005-03-08 / 7.59
INGET FEMINISTPARTI. För femtielfte gången har det tjatats om att starta parti - men återigen har det visat sig vara bara tjat. Ingen vågar bilda ett feministparti, eftersom man inte är säker på att det ens kommer att få 4 procent. Så länge man inte bildar parti i verkligheten kan man fylla medierna med låtsasiffror om att ett kvinnoparti skulle få över 20 procent av rösterna. Hur länge tänker medierna okritiskt spela med i bluffen?


Måndag 2005-03-07 / 17.45
ITALIEN UNDANHÖLL INFO. Italiens underrättelsetjänst talade inte om för USA att man köpt loss Giuliana Sgrena från kidnappare i Bagdad. Detta hemlighållande av att Italien gör affärer med terrorister kan ha lett till skottlossningen som dödade en italiensk säkerhetsman, skriver La Stampa. Giuliana Sgrena är kommunist och kan naturligtvis inte hålla sig från att försöka sprida anti-amerikanska stämningar efter händelsen.

Eftersom italienarna gått bakom ryggen på amerikanerna är det inte otroligt att man försökte köra förbi de amerikanska vägspärrarna utanför flygplatsen i Bagdad. Vilket naturligtvis är en vansinnig handling med tanke på att soldaterna vid vägspärrarna förväntar sig självmordsbombare i bilar som inte följer instruktioner.


Måndag 2005-03-07 / 16.00
BLIR ENGLAND SOM SVERIGE? Den frågan ställer sig magasinet Spectator i sin huvudartikel: Paying for Tony’s fat cats. (tack Staffan)

Vart leder den här vägen [med nya jobb mest i offentlig sektor mm]? Förmodligen leder den oss mot Sverige, där den offentliga sektorn svarar för två tredjedelar av den inhemska produktionen och därmed har ett väljarblock skapats som resulterat i årtionden av vänsterregeringar. Jag skriver 'förmodligen' eftersom jag inte är övertygad om att britter i det långa loppet kommer att uppträda som svenskar. Vi är av naturen mer konfrontatoriska i vår politik, mer respektlösa i våra medier och mer skamlösa i att göda våra byråkrater än återhållsamma skandinaver. Och det talar för att vi bara kan gå en bit på Labours väg innan vi kraftfullt reagerar och går i motsatt riktning.

Sverige träder alltmer fram som avskräckande exempel i världspressen.


Måndag 2005-03-07 / 14.08
FÄRGSTARK REAKTIONÄR PROFIL. Det har kanske framgått av bloggen att jag gillar färgstarka personer som vågar stå upp för egna åsikter och tillför kunniga och lärorika argument även om de möter kraftigt motstånd från den fördummande politiska korrekthetens tarvliga plattityder.

En sådan profil är helt klart John Lukacs som intervjuades i Boston Globe i helgen. Han föddes 1924 i Ungern och såg på nära håll vad Adolf Hitler använde folklig populism till. Lukacs studerade vid universitetet i Budapest när han tvingades göra värnplikt i ungerska armén under nazitysk ledning, men deserterade. Efter kriget såg han vad kommunisterna, också de under folklig populistisk flagg, använde makten till. Lukacs emigrerade till USA 1946 och blev historielärare och författare.

Lukacs avvisar etiketten 'konservativ' och föredrar att beskriva sig själv som 'reaktionär' med en instinktiv skepticism mot allt som kallas utveckling oberoende om det kommer från vänster eller höger.

Oj! Sånt hör man inte varje dag. Men med hans bakgrund är det ingen märklig positionering. Han har sett hur de som når makten med argument för framsteg, utveckling och ambitioner om att via politiken skapa ”nya människor”, endast åstadkommer kolossal destruktivitet och förintelse. Lukacs tror därför mer på historiens lärdomar än på utveckling.

Detta perspektiv har gjort honom till en storsäljande författare av flera böcker om andra världskriget. Själv tycker jag hans inlevelsefulla och faktaspäckade jämförelse mellan Churchill och Hitler i Duellen - 80 dagar som avgjorde kriget är en av de bättre populärvetenskapliga böckerna överhuvudtaget. Även hans genomgång av alla biografier och historiska forskningsarbeten som genomförts om Hitler mellan 1935 och 1994 i Hitler of History är lärorik.

Som reaktionär har han intagit flera intressanta positioner under sina 60 år i USA. Han kritiserade till exempel senator McCarthy i flera artiklar på 1950-talet när denne stod på topp: McCarthy var mer intresserad av att jaga spioner i Washington än av att begränsa Sovjetunionens makt i Centraleuropa. Lukacs var också emot Vietnamkriget. Och han ställer inte upp på Bush-doktrinen och dess demokratiska offensiv i Mellanöstern. Det är ”idiotiskt att blanda sig i Mellanösterns affärer”.

Jag delar som sagt inte Lukacs världsbild, men han är en ytterst intressant person. Det vidgar våra vyer och ger nya perspektiv om vi vågar lyssna på andra argument än de egna...


Måndag 2005-03-07 / 10.58
PÄR NUDER OCH SKATTETRYCKET. Under helgens finansministermöte i Västerås medverkade Pär Nuder och hans socialdemokratiska företrädare Kjell-Olof Feldt, Göran Persson, Erik Åsbrink och Bosse Ringholm.

Nuder replikerade på den framtidsbild som bland annat jag målat upp i boken Frihet - Samtalen fortsetter (Oslo: Civita, 2004). Mitt kapitel kan läsas här. Det finns goda grunder för att anta att Sverige och västvärlden slagit i skattetaket, som i Norden ligger på strax över 50 procent av BNP. Det går inte höja mer. Om statsmakterna försöker höja procentsatserna, kommer inte antalet skattekronor att öka utan minska. Skälet är att folk inte accepterar högre skatter utan finner vägar att komma undan eller helt enkelt avstår från den vara/tjänst som blir dyrare med högre skatt.

Samtidigt som vi slagit i skattetaket, ökar människors förväntningar på välfärdstjänster som skola, vård, omsorg, pensioner och andra trygghetssystem. Logiken säger att ju högre levnadsnivå vi har, desto större andel tar de mjuka frågorna. Det visar inte minst amerikanerna. Av deras konsumtion går 64 procent till välfärdstjänster, medan av svenskarnas konsumtion endast 36 procent.

Skälet är att amerikanarna lägger privata pengar på välfärdstjänster, medan i Sverige saknar vi valmöjlighet eftersom det mesta försvinner i skatter. Och skatterna används till mycket annat än välfärdstjänster.

Här finns förklaringen till att så många svenskar ställer upp på skattehöjningar i teorin. Men om de genomförs i praktiken skulle skattebaserna minska. I detta läge är den liberala färdriktningen att minska skatterna och låta medborgarna satsa sina egna pengar på de välfärdstjänster man tycker är viktiga, så som i USA.

Men Nuder är socialist och ser det annorlunda. I sitt tal konstaterar han att skattetrycket i Sverige legat still på ungefär 50 procent av BNP under perioden 1983-2004. Ändå har tillväxten i snitt varit 2,8 procent. Det tar Nuder som intäkt för att det är möjligt att höja skatterna. Han är medveten om att det blir svårt, därför vill han skapa möjlighet att höja skatteuttaget genom att införa ett nytt ”bärkraftigt skattesystem”.

Jag tror inte att skattesystemet kan manipuleras mer. Det går inte gömma undan nya skatter och på det sättet klämma ut ett 60 procentigt skattetryck. Men det är naturligtvis naturligt för socialister att tro det. Med planekonomiskt nit ska folket luras av mer pengar.

För mig är de här signalerna från regeringen oroande. Vad händer om socialdemokratin fortsätter lova stort, och utfallet blir fortsatta försämringar av välfärden? Vi kan få en mycket turbulent tid i Sverige. Folket är inte förberett på att ett systemskifte blir nödvändigt när man inte kan fortsätta höja skatterna. Ju längre man väntar, desto hårdare och brutalare blir omställningen. Men Nuder är uppenbart beredd att gasa och köra rakt in i bergväggen.


Måndag 2005-03-07 / 9.32
CLINTON SOV PÅ GOLVET. I nästa Newsweek berättar George Bush den äldre, 80, att under hans och Bill Clintons resa till de av tsunamin drabbade områdena i Asien, sa Clinton, 58, att Bush kunde ta sängen för han tänkte spela kort. På morgonen när Bush klev upp såg han att Clinton sov på golvet.

- Vi kunde ha bytt plats så att vi fick halva natten var i sängen, men han lät mig ta den. Det var hyggligt av honom, mycket omtänksamt och det betyder mycket för mig, säger Bush.

Hade europeiska äldre statsmän gjort likadant?


Måndag 2005-03-07 / 9.12
ARNOLD FÖRKLARAR KRIG MOT POLITISKA ELITEN. Under sitt första år som guvernör har Arnold Schwarzenegger genomfört de förändringar som kunde ske i samförstånd, under hans fasta ledning och moraliska övertag som vinnare. Nu tar guvernören tag i de riktigt svåra frågorna, där han är på kollisionskurs med delstatens politiska klass, som redan är djupt nedgrävd i sina skyttegravar. Det är ingenting mindre än en ett slag om Kaliforniens framtid, skriver San Diego Tribune under rubriken Governor's revolution will decide our state's future.

Om den karismatiske Schwarzenegger och hans reformagenda besegras kommer Kalifornien åter att vara i händerna på spenderarna i Sacramento och facket, skriver tidningen. Om han vinner kommer offentlig sektor att tämjas och medborgarna, inte den permanenta politiska klassen, att ha makten.

Schwarzenegger lägger 4 reformförslag som tillsammans slår mot kärnan i den politiska klassens makt att gynna sig själva på bekostnad av skattebetalarna. Därför kommer slaget att bli våldsamt. Till sina konsekvenser är denna politiska strid i nivå med två tidigare i Kaliforniens episka historia: skatterevolten i folkomröstningen 1978 och reformerna som den folklige guvernören Johnson genomförde för hundra år sedan.

Tänk om vi kunnat rösta på ett sånt alternativ i svenska val...