Söndag 2005-01-30 / 17.46 MATCHEN DEMOKRATIN-TERRORISTERNA: 1-0. Första ronden i Irak mellan demokrati och terrorism slutade med en
tydlig seger för demokratin.
Valdeltagande ser ut att bli över 60 procent, trots bilbomber, mord och hot. Det rapporteras att man vid vallokaler som utsatts för attentat tagit hand om de skadade och döda, för att sedan fortsätta rösta. Man har inte låtit sig skrämmas. Detta är hjältemod i demokratins namn i en omfattning vi i Sverige aldrig har behövt svara upp mot.
Denna första rond gav terroristerna en rejäl omgång, men de är långtifrån knockade. Attentaten mot demokratin kommer att fortsätta. Men detta
första steg visar att det irakiska folket ingalunda står på terroristernas (och svenska vänsterintellektuellas) sida i motståndet mot demokrati.
Denna tillnyktring är intressant. Enligt mytbildningen i centerpartiet gjorde kärnkraften partiet stort på 1970-talet. Men det är fel. Som framgår av sifo-mätningar och valresultat (se
tabell) så hade centerpartiet högst noteringar före det att kärnkraften blev en laddad politisk fråga. När kärnkraftsfrågan blivit profilfråga började väljarstödet att sjunka - såväl i sifo som i valen. Den Gamle, Gunnar Hedlund såg detta, se blogg 9 okt 2004.
Men Fredrick Feerley och centerpartiet borde inte se tillbaka på kärnkraftsmotståndet som en energifråga. I min recension
Bergfasta värden utan ideologi menar jag att kärnkraften på 70-talet blev en symbol i civilisationskritiken mot storskaligheten: Thorbjörn Fälldin hade en kritiskt prövande - rent av konservativ - attityd gentemot nya och storskaliga samhällsprojekt som kärnkraft.
Dessutom: i den debattartikel jag som riksdagskandidat(c) skrev 1997,
Dags lägga 70-talet till handlingarna, pekas på att partiet med miljöpolitik i början inte isolerat avsåg naturvård, utan människans livsmiljö i sin helhet:
En källa till inspiration är att söka bland partiernas idérötter före 1968. För mig är det dokument som inom partiet kallas centerns första miljömotionen en sådan. Den lämnades till riksdagen av Gunnar Hedlund 1962 och handlar inte om miljön i naturen, utan om människans livsmiljö, om livskvalitet.
Partiledaren konstaterar att en rad sociala reformer genomförts och resulterat i att hela folket "är garanterade ett i stort sett acceptabelt ekonomiskt grundskydd" (då var de offentliga utgifterna, som andel av BNP, 30 procent). Men, påpekar Hedlund, "trygghet och trivsel i tillvaron är inte enbart eller ens huvudsakligen en ekonomiskt fråga". Han syftar på den tilltagande vanmakt som människor känner över att inte bestämma över sina liv. Om hur stress och anonymitet utarmar livets innehåll och skapar bristande trygghet och trivsel vilket kan ta sig uttryck i missbruk, kriminalitet och social ohälsa.
Det kan tyckas vara ett ödes ironi, men är det inte just frågor av denna natur som nu hänger i luften och söker sina svar? Det handlar om att bryta upp från ett passivt bidragsberoende och ta makten över den egna tillvaron. Det är en miljökamp så god som någon.
Om centerpartiet tar detta större grepp på miljöfrågorna kan budskapet anpassas för 2000-talet.
Iraq the model:
Men samtidigt är vi fulla av hopp när vi nu slår in på rätt väg, och även om vi kan göra ett dåligt val första gången vet vi att vi kommer att få chans att omvärdera situationen. Inga tyranner kommer längre att styra landet i årtionden.
Friends of Democracy:
Vi noterar den stora entusiasm som finns på Iraks gator om att delta i valet. Människor har glömt problemen med bränsle, vatten och el. De talar enbart om hur valet kommer att gå, när det är bäst att gå till vallokalen, om de ska gå ensamma eller tillsammans med familj och grannar. De irakiska medborgarna är ivriga nu. De ser i valet det enda hoppet om att komma ur nuvarande situation och den enda vägen för Irak att resa sig till samma standard som andra länder.
Healing Iraq:
Det råder ingen tvekan om att många irakier betraktar den 30 januari som det förnyade hoppets dag, en dag de väntat på hela livet.
Exilirakiern Fayrouz:
Jag är full av hopp och rädsla. Jag vet att terroristerna kommer att försöka förstöra denna historiska dag. Jag vet att människor kommer att rösta med deras liv som insats. Här överskuggar rädslan min hoppfullhet.
Ändå hoppas jag att många irakier går till vallokalerna. Idag behöver Irak sina modiga medborgares hjärtan.
Nabils blog:
För min del tror jag Allawi är bäst för Irak eftersom han är tuff och kommer att skydda Irak från de djuriska terroristerna.
Hammorabi:
Vi kommer att själva skapa vår framtid, inte någon diktator.
Vi säger: Ja till frihet och demokrati! Ja till ett civiliserat Irak! Ja till fred och utveckling! Ja till samverkan! Ja till ett Nytt Irak!
Kesler börjar med att jämföra med Ronald Reagans hållning mot Sovjetkommunismen. Reagan avskydde tanken att enbart hålla tillbaka Sovjet i avspänningspolitik. Hans hade som mål att göra slut på ondskan - få kommunismen på fall. George W Bush har i och med sitt andra installationstal intagit samma hållning mot alla diktaturer i världen.
Skillnaden är att Reagans politik byggde på att störta ockupationsmakter, främst i Östeuropa, och i dessa länder stödja den underjordiska oppositionen, frihetskämparna. Reagan såg också ryssarna som ockuperade - av en förslavande marxism. Han avsåg att befria dessa länder från ockupation, och sedan lämna dem i fred. Reagan menade att de befriade folken i valet mellan Amerikas exempel och Sovjets inte behövde någon hjälp.
Någon sådan inhemskt organiserad opposition har Bush inte att lita till i Mellanöstern. Han måste ta ansvar för demokratiseringen och samhällsbygget själv.
Reagan gjorde, skriver Kesler, skillnad mellan totalitära regimer byggda på en ideologi (kommunism och islamism), och auktoritära diktaturer med viss förankring i nationens samhällsliv (enväldiga monarkier, militära juntor). De förstnämndas förtryck är hårdare, mer vittomfattande och omöjliga att reformera, medan de sistnämnda mer isolerat bygger på enskildas maktbegär som inte förmår att helt knyta upp och genomsyrade civilsamhället och därför underifrån kan tvingas till utveckling mot mer frihet. Därför koncentrerade sig Reagan på totalitära motståndare.
Vid en jämförelse syftar således Bush-doktrinen inte till att avlägsna enbart totalitära regimer, utan också de auktoritära. USA har nu för avsikt att befria dessa nationer ur fångenskapen i sina egna olyckliga traditioner, skriver Kesler.
Redan med detta är George W Bush mer revolutionär är Ronald Reagan. Men det kommer mer:
Bush' appell om demokrati och mänskliga rättigheter som universiella värden är inget mindre än ett vattendelande moment i amerikansk politisk historia med enorm betydelse för det republikanska partiet, skriver Kesler. Inte sedan Abraham Lincoln har en president så aktivt sökt att förankra en politik byggd på naturliga rättigheter. Detta återupplivande av naturrätten som fundamentet i den politiska filosofin är välkommet, menar Kesler, och måste tas på allvar. På samma sätt som Lincoln söker Bush stöd hos grundlagsfäderna, för att staka ut vägen under de svåra omständigheter som möter honom. Såväl James Madison som Alexander Hamilton ger vägledning i hur man bör se på demokrati, och samhällens kapacitet att etablera fria val.
Här kommer Kesler in på farorna med Bush-doktrinen, han pekar på att den demokratiska utvecklingen aldrig varit enkel eller snabb, inte ens i Amerika och Europa.
Inga människor på jorden önskar att vara förtryckta eller längtar efter att hemliga polisen ska knacka på om natten, sa president Bush 2002. Kesler menar att detta är sant, men inte hela sanningen. Ingen önskar förmodligen att bli förtryckt, men på detta följer inte att ingen önskar att förtrycka. En extremt viktig poäng! Det är därför, fortsätter Kesler, som Abraham Lincoln, när han destillerar sin moraliska visdom till dess renaste innebörd, formulerar argumenten mot slaveri utifrån båda perspektiven: På samma sätt som jag inte vill bli en slav, vill jag heller inte bli en herre över en slav. Detta uttrycker mitt ideal om demokrati. Allt som avviker från detta ... är inte demokrati.
Visst borde dagens svenska politiker läsa Lincoln!
Kesler menar att Bush enbart ser till människors önskan efter frihet, men bortser från önskan att förtrycka andra. I Europa hade vi ju Weimarrepubliken, det hoppfulla demokratiska experimentet i Tyskland som slutade i katastrof.
Denna invändning är den bästa jag sett hittills mot den revolutionerande Bush-doktrinen. Men! Ska risken att misslyckas med demokratiseringen innebära att vi låter bli? Det är frågan allt handlar om. Själv tycker jag 1990-talet visade vart passivitet från Västvärlden innebär: upptrappade anfall från fundamentalister som stärker sina positioner genom att ta över regeringsmakten i länder som inte kan stå emot utan hjälp. Passivitet nu kommer att få betalas med ett fruktansvärt pris senare. Bättre då att, i enlighet med Bush-doktrinen, ta fighten nu och snarast ge de förtryckta en chans till frihet och demokrati.
Sedan Sovjetunionen, tack och lov, kollapsade och östra Europa förändrades har frågan varit om världen ska förenas runt en stark gemensam global agenda, eller om den delas upp i olika maktpoler ...
Jag tror att de närmsta åren är ett mycket, mycket avgörande skede med stora möjligheter och faror. Möjligheterna ligger i att finna en samlande agenda, men om så inte sker är faran stor att folk splittras i rivaliserande aktörer och jag anser, vad folk än säger, att en sådan rivalitet inte kommer att underlätta.
Precis så är det. Ska västvärlden hålla ihop och driva fram frihet och demokrati för de ännu förtryckta folken i världen, eller ägna all kraft åt att kivas sinsemellan och därmed ge diktaturerna nya chanser att expandera och befästa sitt förtryck?
Som ni hört, så har Michael Moores film Fahrenheit 9/11 inte fått någon Oscar-nominering, inte en enda. Idag sa president Bush: 'Betyder det att jag inte kan få pris för Bäste skådespelare?'
På tal om det, Michael Moore har meddelat vad hans nästa projekt blir: en film som ska avslöja valfusket i Oscars. Ni förstår varför...?
Presidentens installation blev en känslosam tillställning. Laura Bush hade en tår i ögonvrån, presidentens mamma Barbara Bush hade en tår i ögonvrån ... John Kerry hade en tår i ögonvrån.
Fredag 2005-01-28 / 18.55 100.000 DÖDA RENA PÅHITTET. Kenneth Vasquez visar i sin blogg
De Opresso Liber att den siffra på 100.000 som ofta används av 'krigsmotståndarna' om antal döda irakier sedan befrielsen är båg. Enligt de som utfört beräkningen är det lika sant att säga att antalet döda är 8.000. Också det en fruktansvärd siffra, men något helt annat än 100.000 - och även det sistnämnda är betydligt mindre än dem Saddam Hussein avsiktligt mördat. De räknas i många hundra tusen.
Det vore ju som att diskutera demokrati på 1950-talet med en kommunist som älskar Stalin, eller med Pierre Schori på 1960-talet när han kallar sin hjälte Fidel Castro för en renässansmänniska, eller med Birgitta Dahl på 1980-talet när hon försvarar Pol Pott och hans revolution i Kambodja, eller med utrikesminister Sten Andersson (s) när han på 1990-talet sa att Sovjet ingalunda är ockupationsmakt i Baltikum.
Men vad tjänar det till? Dessa vänsternissar har aldrig någonsin förstått vad demokrati och frihet är. När de intuitivt söker sina förebilder och hjältar landar de ofta hos någon massmördare eller tyrann. Socialister och kommunister talar i vackra ordalag om hur de ska förtrycka andra.
Det enda som finns att säga om dem är: ge dem för guds skull inte makten!
Vi glömmer lätt att det är skillnad på snack och handling i vårt land. När det blir allvar skiljs agnarna från vetet. Vilka har mod att stå emot terroristernas hot? Vilka är beredda att riskera något för frihet och demokrati?
Amerikansk forskning och vetenskap står sig extremt bra. Men på de amerikanska universiteten finns också en häpnadsväckande stor mängd professorer som verkar köpt sin titel i korvkiosken. Ta Ward Churchill, professor i etniska studier vid University of Colorado, som kallar dem som dog i tvillingtornen på Manhattan 11 sept 2001 för little Eichmanns, efter koncentrationslägerchefen. Han utvecklar tanken så här:
As for those in the World Trade Center, well, really, let's get a grip here, shall we? True enough, they were civilians of a sort. But innocent? Gimme a break.
Denna
akademiska dynga är oavvisligen något som kommer från USA.
Det är givetvis fritt för var och en att kritisera USA, men varför ska det gå ut över det irakiska folket?
Vad Anna Dahlberg säger är att demokrati inte fungerar i en multietnisk stat. Det är ju exakt vad Sverigedemokraterna också säger. Är hon Sverigedemokrat?
Anna Dahlbergs förnekar irakiers längtan och förväntan att ta steget från Hades till Olympen. Dörren mot frihet har öppnats, men hon ser apocalypsen och varför ens försöka när det ändå kommer gå åt helvete. Vilket fruktansvärt retoriskt övergrepp på en hel befolkning.
Dina åsikter delar jag och du var mycket tydlig i TV-programmet om den i sammanhanget avgörande skillnaden mellan demokrati och tyranni. Det är här som den politiska skiljelinjen går i debatten om Irak.
Jag anser att situationen i Irak påminner rätt mycket om den situation som rådde i Sydafrika under första halvan av 1990-talet, [då] Apartheidsystemet föll samman... I båda länderna så hade en minoritet (ca 15 % av befolkningen) innehaft all makt och alla privilegier, i Sydafrika de vita och i Irak sunniaraberna. I Sydafrika drevs dessutom de vita extremisterna av en ohörd rädsla för vad den svarta majoriteten skulle göra den dag de fick makten. De vita hade under flera hundra år behandlat de svarta grymt ...
Lärdomen vi bör dra från Sydafrika är att inte låta extremisterna få något inflyttande över demokratiseringsprocessen ... Tyvärr saknar Irak någon riktigt självklar Mandela, även om Sistani verkar vilja spela den rollen.
Exakt. Även om irakierna utsätts för dödshot, bomber och propaganda mot det demokratiska valet, vilket gör att valet genomförs under villkor som är långtifrån ideala, är valet ett första steg i en långsiktig process mot allt bättre demokrati.
För mig är de irakier som trotsar dödshot för att rösta ingenting annat än hjältar. De är beredda att offra livet för att få sitt under årtionden av diktatur sönderkörda land in på en väg mot en bättre framtid. Hur många svenskar skulle gå och rösta under motsvarande förhållanden?
I stället för att tala skit om valet, borde vi backa upp det, stödja irakierna och stå för våra egna värderingar om frihet och demokrati. Att det ska va så förbannat svårt!
Torsdag 2005-01-27 / 11.58 DEMOKRATINS BAKTALARE - TERRORISTERNAS MEDLÖPARE. Per Ahlmarks bok
Vänstern och tyranniet avslöjade ett kvarts sekel av svenskt medlöperi till världens värsta dikatorer. Nu skrivs ett nytt kapitel: vänstermediernas hånfullhet mot demokratiska strävanden i Mellanöstern, framför allt i Irak. Åter stöder vänstern mördarna och folkförtryckarna. Denna gång sker det inte i kommunismens vackra namn, utan i ett allt mer sinnesjukt hat mot USA. Alla som är emot USA är bra. Alltså ställer man sig på den halshuggande terroristledaren Zarqawis sida, MOT det irakiska folkets strävan efter demokrati.
Tar jag inte i? Nej. Lyssna på Aftonbladets Åsa Lindeborgs riktigt korkade uttalande i
Studio Ett där hon kallar USA:s soldater för terrorister men inte säger ett ont ord om Saddam Hussein och hans mord på över en miljon medborgare. Eller läs Anna Dahlbergs fjantiga kolumn i Expressen:
Irak – en ny shiastat. Hon skriver att ironiskt nog innebär demokrati att shiamuslimer får mer makt. Jaha, så demokrati är något som inte fungerar om folk tror på just denna inriktning av islam? Varför då? Är shiamuslimer sämre människor än européer och svenskar? Är de dummare? Är de för primitiva för demokrati?
Dahlberg fortsätter: hastigt och lustigt har USA blivit shiamuslimernas bästa vän. Jaha? Bakgrunden till detta påstående är att USA är FÖR demokrati och eftersom en majoritet i Irak är shiamuslimer kommer de att få ett helt annat inflytande än när de var förtryckta av Saddam Hussein. Återigen är alltså demokrati fel för Dahlberg. Hon dömer ut hela kollektiv av människor. Rakt av. Snacka om rasistiska fördomar! Det hon säger i klartext är att inget land där en majoritet tror i enlighet med shiitisk teologi kan bli en demokrati - för då kommer shiiter att bestämma. Vad vill Dahlberg göra med shiiterna? Göra dom till slavar?!
För min del äcklas jag över svenska mediers sätt att gotta sig i domedagssenarier för Irak. Konsekvensen av deras blinda Amerikahat är att de agerar som värsta sortens medlöpare till massmördare. Igen! De tycks inte ha lärt sig av sina tidigare misstag då man hyllat Mao, Pol Pott och andra historiska svin. Nu ställer man lydigt upp på terroristernas sida i Irak.
Torsdag 2005-01-27 / 8.31 85-13 FÖR RICE. Igår kväll
röstade amerikanska senaten för att
godkänna Condoleezza Rice som USA:s utrikesminister. Idag börjar hon det nya tuffa jobbet. Blir intressant att följa. Hon är mer än en diplomat som ska sälja in presidentens politik, hon är en av dess arkitekter.
Terroristledaren Zarqawi har förklarat krig mot valet och de djävulska principerna om demokrati. Detta budskap blottar en svaghet hos terroristerna som kan utnyttjas för att undergräva deras ställning. Inga våldsmän som använder gerillataktik kan besegras av reguljära arméer.
Men våldsmän kan inte förvandla sin militära underlägsenhet till en fördel utan kontinuerligt stöd hos lokalbefolkningen. De måste tillåtas att smälta in och kunna gömma sig bland civila.
Den demokratiska processen kan ge sunnimuslimerna och deras legitima ledare ansvar och inflytande, och på det sättet i sunnitriangeln splittra motståndet mot framväxten av ett nytt demokratiskt Irak. Därmed skulle terroristernas gerillataktik inte längre vara genomförbar. Lokalbefolkningen skulle inte längre låta Zarqawi gömma sig hos dem. Och då blir terroristerna möjliga att fånga.
På Bagdads gator är valkampanjerna i full sving (On the streets of Baghdad, the campaign is also in full swing).
Visst finns massor av allvarliga problem som vi i Sverige har svårt att ens fatta, men ingen har påstått och ingen har lovat att Irak skulle vara ett västerländskt mönstersamhälle. Utifrån irakiernas tidigare erfarenheter - inte minst av skräcken för en blodtörstig tyranns nyckfulla behandling av folket - är problemen inte alls oöverkomliga. Det viktiga är - så som irakierna till skillnad från en del i Sverige förstår - att processen mot demokrati och självstyre går i rätt riktning. Söndagens val är ett sådant steg. Valet hålls inte därför att det kan bli perfekt, det hålls därför att irakierna vill komma vidare efter Saddam, markera att Saddams tid är historia, att Irak går mot en ny mer hoppfull framtid. De som vill förneka irakierna den möjligheten är inte bara blinda, de spelar de blodtörstiga antidemokratiska krafterna i händerna.
Eftersom han är vän till författaren Salman Rushdie som 1989 dömdes till döden av ayatolla Khomeini, kände han sedan tidigare till den islamistiska fundamentalismen. Och eftersom Hitchens avskyr religion mer än något annat, avskyr han naturligtvis islam. Han berättar att han redan som 8-åring konstaterade att prästen i kyrkan predikade skräp (rubbish). Skälet till avskyn mot religionerna kommer sig av att han menar att de som tror och säger att en Gud talat till dom, egentligen är ute efter att tala om och styra hans liv. Det är fascism, menar han. Jag tenderar att avsky människor som tror, eftersom de gör anspråk på att styra mitt liv.
Hitchens tillägger: jag är inte, som en del tycks tro, ateist. Jag är anti-teist. Underbart formulerat. Han är alltså inte enbart icke-troende, utan motståndare till tro. Han vill bryta ner illusionerna som byggs upp av tron. (En hållning jag inte delar.)
Men allt detta leder honom till att kraftfullt stödja president Bush i kampen mot islamistisk fundamentalism.
I intervjun gör Hitchens också utfall mot New Yorks borgmästare Michael Bloomberg som förbjudit rökning inomhus. Borgmästaren är ett kontrollfreak. På frågan om inte också förre borgmästaren Rudy Giuliani var det, svarar Hitchens att Bloombergs förbud är ett utslag av 'penisavundsjuka' (penis envy) - Bloomberg vill försöka framstå som lika tuff, eller tuffare än Giuliani genom sitt rökförbud. Men Giuliani hade lag och ordning som motiv för sina insatser, Bloomberg är bara ute efter egen kontroll.
Förklaringen till utfallet framgår av att uniformerad polis dök upp på Vanity Fair-redaktionen och tillrättavisade Hitchens och chefredaktören som på den sistnämndes kontorsrum satt och rökte. Någon hade ringt polisen och sagt att det röks i chefredaktörens rum. Rökförbudet skapar ett angiverisamhälle, vilket är livsfarligt, menar Hitchens som i intervjun säger att han förmodligen lämnat den socialistiska vänstern och nu kanske tillhör det libertarianska lägret (I wondered even before that whether maybe I belonged in the libertarian camp).
I intervjun berättar han också hur viktigt det varit för honom att åka till Chile och vittna mot Henry Kissinger och att inför Vatikanstatens utredning om att helgonförklara Moder Theresa, vittna mot henne och avslöja henne som en hycklare.
Ingen är just nu mer färgstark och samtidigt så betydelsefull i den internationella politiska debatten som Hitchens.
Glänsande insats! Men använd inte ordet imperialism för demokratisk landvinning. Imperialism betyder att erövrarens trupper stannar kvar. Det tänker inte amerikanerna göra.
Vill bara säga att du var suverän i debatten i kväll. Inte ofta man hör någon stötta Bush. Känns som det är något fel i Sverige med denna värderelativism. Där demokrati som värde knappast har någon betydelse alls.
Så deg på SVT i kveld. Ble imponert over din opptreden og ønsker lykke
til i fortsettelsen!
Ordet 'idealist' är noga valt. Det är den etikett Bush har fått efter installationstalet i torsdags. Även om Kissinger inte går till generalangrepp på presidenten pekar artikeln på problem, problem, problem. Det kulminerar i formuleringen: Det är ett axiom att gerillakrigare vinner om de inte förlorar. Och i Irak förlorar de inte.
Är det inte märkligt, så säg, att vänstern och 'krigsmotståndarna' står på samma sida som general Augusto Pinochets bäste vän...
Peterssons oro för att översynen slutar i ingenting är befogad. Inte minst när man konstaterar att förre socialministern
Lars Engqvist ska leda arbetet. Någon mer trångsynt minister än Engqvist är svårt att finna, detta trots att konkurrensen är stenhård, exempelvis från Marita Ulvskog. Och hon är också ledamot i utredningen...
Men snarare än ett stort och otympligt rådslag borde utredningen se till att använda internet och inbjuda olika skribenter att publicera artiklar som sedan alla öppet kan diskuteras på nätet.
Direktivet ger order till utredningen att bedriva sitt arbete under stor öppenhet och stimulera en författningspolitisk diskussion. Direktivet pekar också på att den nya tekniken erbjuder här stora möjligheter. Se till att använda den så att stor bredd av åsikter får komma till tals.
Blair har rätt. Varför stöder inte fler demokrater detta val?
En högst intressant fråga. Och nog ska vi framöver hänga ut alla dem som nu talar så mycket skit om demokratin. Vi ska spara alla uttalanden och artiklar som dömer ut demokratin i Irak. De som agerat mot och önskat att valet går åt helvete ska få äta upp det - i all evighet. Dessa redaktioner har förbrukat sin legitimitet. Varje gång de yttrar sig i framtiden ska de påminnas om att de stod på fascisternas sida när det verkligen gällde.
Varför är medierna tysta? Om högern haft en senator med motsvarande bakgrund hade medierna inte gjort annat än hävdat rasistiska motiv bakom fördröjningen av omröstningen. Men Byrd tillhör vänsterpartiet i USA. Mediernas parti. Då är allt förlåtet.
Måndag 2005-01-24 / 23.07 IRAKVALET NÄRMAR SIG. Bloggen Publius Pundit har
listat en rad nyhets- och blogglänkar till demokrativänner (till skillnad från mainstreammedierna som vill och hoppas att demokratin ska misslyckas).
Från alla delar av Iran kommer rapporter in som talar om ett massivt välkomnande av president Bush installationstal och hans löfte om stöd till dem som vill fälla de sista utposterna av tyranni.
Miljoner iranier ska ha stannat hemma torsdag kväll ... så att de kunde se och höra presidentens tal och kommentarerna från de i Los Angeles baserade iranska satellit TV- och radiokanalerna.
Talet och dess budskap av hopp har [blivit] ett huvudämne i samtal inom familjer och mellan vänner, i bussar och taxibilar ...
Många gjorde V-tecken med höjda händer. Samtal handlar om vilka steg som behöver tas för att utnyttja detta första tillfälle någonsin av ett fördelaktigt internationellt läge.
Bush talade om att sprida frihetens eld. Det har givit nytt syre till den brinnande frihetslängtan i Iran.
Det framgår när Los Angeles Timesintervjuar chefen för Nixon Center, en tankesmedja som hyllar den realpolitik som Richard Nixon och Henry Kissinger stod för:
Om Bush menar det bokstavligt betyder det att vi har en extremist i Vita huset. Tydligare än så kan väl brytningen inte bevisas. Att förespråka frihet är en ny idealistisk doktrin - i strid med den tidigare amerikanska utrikespolitiken. Ändå kritiseras Bush stenhårt - av dem som förut lika hårt kritiserade Nixon och Kissinger. Det går inte ihop. Inte sakligt. Men hat är ju inte rationellt.
Barone ser ett tema bakom formuleringen: George Washington etablerade frihet i Amerika, Lincoln utökade friheten till slavarna. Bush syftar till sprida frihet runt jorden.
Att förespråka demokrati i världen kan vara nyttigt (be useful), det borde vara en möjlighet (be a consideration) men inte en prioritering (not a priority).
Efter att ha reducerat demokrati och frihet från fundamentala principer till något slags smågodis man eventuellt kan dela ut, så börjar han tala skit om demokrati som styrelseskick. Unga demokratier är sårbara och kan falla offer för populism (hijacked by popular passions). Undrar varför han gör tillägget unga... (Svaret är givetvis att han annars tar avstånd från demokrati också i Amerika, och det skulle ju se lite illa ut...)
Jag tror detta var presidentens avsikt med det extrema klarspråk han använde i talet: att locka fram etablissemanget under kristallkronorna, tvinga dem att torgföra sin pragmatiska cynism och mot demokrati likgiltiga hållning. Bush vill göra klart att den globala internationella politiken från och med nu handlar om frihet/demokrati eller försvar för förtryck/tyranni.
Det ser ut som han lyckas. Var står Sverige? Och vad tycker Laila?
Det som slår mig mest är hur snabbt pendeln i opinionen kan slå. 1958 ville Humanistiska fakulteten i Lund göra Vilhelm Moberg till hedersdoktor. Men Moberg var kontroversiell i etablissemanget, så universitetskanslern la in sitt veto. Hedenius blev förbannad och skrev i DN att kanslerns vetorätt borde bort. Hedenius stod på den radikala barrikaden. Bara 9 år senare, 1967, angrips Hedenius av studenterna när han menar att kommunisterna skamlöst utnyttjat Bertrand Russell när de menade att Russell hade samma syn som marxisterna på världssituationen.
Nu anklagades Hedenius av dem som stod på barrikaderna för att vara samhällsbevarare.
Ju mer jag läser om tiden kring 1968 (fyllde själv 6 år då), desto mer framstår det som att (nästan) alla plötsligt blivit galna. Fullständigt urflippade. Sverige, och övriga västvärlden, blev ett dårhus. Och sviterna av den tiden lider vi ännu av, exempelvis i sjukvårdspolitiken där slagorden fortfarande styr beslutsfattarna.
Så länge totalitära riktningar var ett reellt hot i Sverige var det knappast någon som krävde att sympatiyttringar för dem skulle förbjudas. Man insåg att extrema åsikter bäst bekämpas med argument. Men Sverige har blivit mer antiliberalt.
Det är lätt att hålla med. Åke Green ska naturligtvis tas ned med kloka motargument, inte med halv-kommunistiska och halv-nazistiska metoder som tystar Green genom att slänga honom i en fängelsehåla.
Men i det allmänna klimatet av gulligull och oförargerliga plattityder får inte allvarliga och djupa diskussioner föras. När den politiska korrektheten regerar blir skillnaden mot de totaltära systemen liten.
Ta festen jag var på i går. Stod och pratade med en ung socialdemokrat, engagerad i samma studentförening som har haft Anna Lindh och Thomas Östros som ordförande.
- Det skulle på många sätt vara bra med maktväxling, då kunde vi rensa lite inom partiet och få igång idédiskussionen igen, sa han.
Han är långtifrån den första sosse i den yngre generationen som säger så. Till och med socialdemokratiska ledarskribenter har talat med mig om att maktväxling kanske skulle vara rätt bra både för det här landet och för det egna partiet. Utåt sett är man lojal med partiledningen och Göran Persson, bakom kulisserna gnisslar många tänder.