Söndag 2005-01-16 / 22.10 VAD BUSH LÄSER.
Vad har sovjetdissidenten Natan Sharansky, historieprofessorn vid Yale John Lewis Gaddis och mellanösternkännaren Bernard Lewis gemensamt? De är intellektuella som skrivit betydelsefulla böcker. Och alla har av president Bush bjudits in till enskilda samtal i Vita huset.
CNN
skriver:
Det kommer att skrockas av tvivel när [presidentens] fiender får höra att en av hans senaste passioner är Natan Sharanskys
The Case for Democracy ...
- Den gjorde honom mycket engagerad. Han sa 'Detta är vad jag anser, och här har du lagt en teoretisk grund för synsättet', berättar Sharansky om mötet med Bush ...
- Han hade uppenbart läst min bok och tagit den på allvar, säger Gaddis, som skrivit om Amerikas utrikespolitik efter 11 september och på många punkter inte alls delat presidentens politiska linje. Bilden av honom som någon som inte ställer frågor är helt fel.
- Boken är rätt kritisk, men det verkade inte störa honom, fortsätter Gaddis. Hans frågor var inte av den sorten att de indikerade en defensiv försvarsposition. Bush ställde tydligen många frågor om Otto von Bismarck. Gaddis har skrivit att den tyske järnkanslern på 1800-talet delade presidentens uppfattning om fördelen med att visa militär styrka, men också tillämpa diplomatiska medel i krigets besvärliga efterspel.
Bloggaren
Peter Schramm citerar en uppsats om Bismarck från 1877 av Princeton-studenten Woodrow Wilson - den blivande amerikanske presidenten som startade Nationernas Förbund. Han beskrev Bismarck som Europas störste statsman. Bismarck visade, enligt den unge Wilson, ovanlig
visdom i handling och styrka i karaktären. I Bismarck förenas den moraliska kraften hos Cromwell med det politiska skarpsinnet hos Richelieu; det mångsidiga intellektet hos Burke men utan hans bildning och den diplomatiska förmågan hos Tallyrand men utan hans kyla.
Genom borgmästaren Rudolph Giulianis omedelbara närvaro och ledning fick New
Yorkarna en hjälte som i sin tur lyfte fram insatserna från brandmän, polis
och frivilliga. Enskilda newyorkare ställde upp och deras hjälp togs om
hand. Därför kom de första veckornas medierapportering att i hög grad
präglas av allt positivt som gjordes. När så småningom utvärderingen kom
visade det sig att mycket litet fungerat i praktiken. Sättet att agera och
rapportera är möjligen en kulturskillnad.
Guvernören slaktar också det politiska sammanträdesraseriet: Den demokratiska oppositionen har redan sett hur Schwarzenegger föreslagit att nära 100 politiska styrelser och kommittéer ska skrotas
Söndag 2005-01-16 / 15.51 ANDRA INSTALLATIONSTALET FÖR BUSH. På torsdag
svär George W Bush in för en andra presidentperiod. Förväntningarna och kraven är höga på en president som får möjlighet att hålla ett andra installationstal i egenskap av omvald president - bara 15 har gjort det sedan 1700-talet. I pressen diskuteras tidigare installationstal, och de flesta har faktiskt inte gått till historien som minnesvärda. Bara Lincoln - självklart! - höll ett andra installationstal som levt upp till kraven. Ronald White
skriver i New York Times att de flesta presidenter efter 4 år vid makten blir väldigt självcentrerade och talar om jag, jag, jag. De blir oftast också långrandiga. Bill Clinton förlängde sitt andra tal med en tredjedel. Och sedan Thomas Jefferson har de ofta ägnat sig åt de dagliga detaljerna i statsförvaltningen snarare än åt värderingar.
Om religionens roll i installationstalen, det enorma ansvar som presidentämbetet innebär och presidenternas hopp om att få stöd av högre makter har formulerats på olika sätt,
skriver James Moore i Boston Globe. Franklin D Roosevelt talade om divine guidance, Abraham Lincoln hänvisade till the better angels of our nature och Dwight Eisenhower startade med en kort bön.
Vad man än tycker om bön, så är det ett intressant sätt att visa respekt för uppgiften. Man gör skillnaden glasklar mellan individen och ämbetets makt. Det kan förefalla symboliskt, men är en effektiv mental påminnelse om att politiker med makt inte innehar den för sitt eget personliga nöjes skulle, utan ska vara folkets tjänare. Det är nästan som en terapisession, så att presidenten förstår att inta ämbetet med stor ödmjukhet. Ett perspektiv svenska politiker sällan blir påminda om. Tyvärr.
För mig är hon den förste som tar upp frågan, och på ett riktigt illustrativt sätt, om att varje nation skickade sina räddningsteam till Thailand och enbart sökte efter sina egna landsmän. Vart tog ambitionen med europeiska gemenskapen vägen?
Så jag vill gratulera Wallström och hoppas hon tar bloggandet på allvar!
Noterade att Blix i intervju efter dig i dagens 'Konflikt' tyckte att det vore bättre om Saddam suttit kvar. 'För irakierna FICK (alltså redan klart att slutbedöma resultatet av befrielsen) ju varken frihet eller demokrati'.
Hans Blix gjorde mig förstummad; han yttrade årtiondets värsta cynismer. Skrämmande, och han är en politisk hjälte. "Biologiska faktorn" skulle ta hand om Saddam snart, men Blix glömde hans blodtörstiga söner, arvtagarna.
Vill gärna
påminna om vad Blix, före krigets utbrott, ansåg om Saddam och WMD, enligt Foreign Office i London: 'Former UN chief weapons inspector Hans Blix believed the Government's controversial Iraq weapons dossier actually understated the case against Saddam Hussein'.
Dessa tre mejl pekar på starka invändningar man kan göra mot Hans Blix. Han är en lysande representant för hyckleriet i FN.
Långsamt men obevekligt tränger sig insikten på, tre veckor efter tsunamin i Syd-ostasien: Den svenska statsledningen havererade ...
Vid åttatiden på morgonen hade alla större resebyråer och deras försäkringsbolag kallat ihop kristeam, som senare samma dag var på väg mot Thailand ...
Även i denna bemärkelse har [Fritidsresors informationschef] Lottie Knutson något som Sveriges statsledning saknar: En manual.
Göteborgs-Posten intar samma snäva syn i
Smit inte från ansvaret! Det är trist att ledarredaktionerna inte kan se längre.
Men så:
dagens ledare i Svenska Dagbladet tar ett kliv bakåt och ser mer av det samhällsliv som vi alla ingår i.
I dag är det tredje söndagen efter Vågen skriver PJ Anders Linder och menar att dessa veckor varit en tid av formativ betydelse för framtidens svenska politik och samhällsliv. Han ger exempel:
Hjälporganisationerna har upplevts som centrala aktörer, inte något marginellt vid sidan om staten.
Kyrkonra har varit efterfrågade, gudstjänster och minnesstunder välbesökta.
Företagens beslutsfattare har varit snabba, givmilda och omtänksamma.
Föreställningen om den svenska statens unika kompetens har fått sig en knäck.
Försvarets roll har varit liten. Sverige har visat sig sakna välövad krisorganisation.
Maktkoncentrationen till statsministern har blivit tydlig.
Det politiska ledarskapet har varit svagt.
Kungen har blivit en samlande gestalt.
Ledaren summerar: Det svenska samhället har inte fallerat, men det har den politiserade centralmakten gjort.
Detta är den bästa sammanfattningen som formulerats av vad som hänt de tre senaste veckorna.
Mina erfarenheter gör att jag inte är ett dugg förvånad. Staten är oförmögen att överhuvudtaget ta in allvarliga förändringar och helt nya situationer. Upplevde det själv på nära håll när jag 1989 blev ekonom i aids-stiftelsen Noaks Ark-Röda Korset som startade 1987 när yngre svenskar började dö i lunginflammation. Inom sjukvården stod man förlamad när det stod helt klart att det handlade om en virussjukdom, aids. Landstingen var dåliga på att hantera situationen och något som liknade panikrädsla fanns i personalen som inte fick någon utbildning. Några läkare och sjuksköterskor startade då frivilligorganisationen Noaks Ark och Röda Korset gick in som finansiär.
En volontärorganisation byggdes snabbt upp som gick in och hjälpte till hos de smittade som sakta tynade bort och dog utan att den medicinska vetenskapen kunde göra något. Eftersom de drabbade var homosexuella och narkomaner förmådde inte landstinget att ta hand om patienterna. Rädslor om smitta, som man i början inte var klar på hur den spreds, förenades med fördomar om sex och homosexuella och rädsla för döden. Någon ledning inom staten och landstinget som såg till att bearbeta dessa rädslor som försämrade vården fanns inte.
En av frivilligorganisationens uppgift blev därför att utbilda den offentliga personalen och att åka ut för handleda sjukvården på olika arbetsplatser när det upptäckts att man hade en aidspatient. Av volontärerna som gjorde enorma insatser var många anhöriga till aidspatienter som dött, ofta mammor. Eftersom de levt genom krisen själva kunde de vara stöd till dem som stod inför samma skeende, de visste vad de talade om.
Det är efter mina år i denna verksamhet som jag är helt övertygad om att vi medborgare i samhället har betydligt större kraft och handlingsförmåga än någon stat, något politiskt påhitt, än byråkratiska organisationer. Snarare är det så att staten genom att ta befälet kväver mycket av den kraft som finns i samhällsgemenskapen.
- Att gå till vallokalen är en seger för det irakiska folket, säger Ali Danif.
- Valet är viktigare än kandidaterna, tillägger Jamal Karim.
- En av mina önskningar är att få dö i ingången till vallokalen. Jag vill bli martyr för valprocessen, säger en ivrig Suheil Yassin.
- Utan val blir det tyranni, menar Kadhim Hassan.
Diskussionerna visar att valrörelsen är vital, även om den utspelar sig i samtal snarare än kampanjmöten och affischer. Och det faktum att valet sker kan transformera situationen i Irak.
Och att en muslim vill bli martyr för demokratin är något nytt. Och synnerligen hoppfullt. (Vilka partier ställer upp? Se blogg
1 jan)
Lördag 2005-01-15 / 18.58 BLIX & SCHORI TILL DIKTATURERNAS FÖRSVAR. I radioprogrammet
Konflikt i P1 talade jag (timme 1, 38 min in i bandet) för att skrota Förenta Nationerna och starta Demokratiernas Förbund där diktaturer inte får komma in i världssamfundets värme. Bara genom att respektera mänskliga rättigheter och demokrati ska länder få delta i världssamfundets arbete. Däremot ska frihandel råda. På så sätt kan politik och ekonomi hållas isär. Det finns ingen anledning att låta människor i diktaturer svälta för att de förtrycks av en diktatorisk statsledning.
Men herrarna Pierre Schori och Hans Blix rycker snabbt och reservationslöst ut till FN:s försvar. Schori kallar kritiken mot FN för hetsjakt och Hans Blix kallar mutskandalerna för futtiga bedrägerier med reseräkningar. De båda har uppenbart inte läst de
58 interna revisionsrapporter inom FN, som offentliggjordes i veckan, men som generalsekreteraren Kofi Annan gjorde allt för att hemlighålla. I dessa framgår att korruptionen är omfattande, vilket också den externe utredaren, förre riksbankchefen Paul Volcker konstaterar i sin första
preliminära rapport (pdf) (daterad 9 januari 2005). Där talas om bristfälliga rutiner, underlåtenhet att utföra kontroller, ineffektivitet, slösaktighet och dåligt omdöme. Nile Gardiner vid tankesmedjan Heritage har
sammanfattat Volckers första rapport utmärkt.
Och det centrala i Volckers första rapport är att de interna revisionsrapporterna endast berört de aktörer som slutit avtal direkt med FN. Alltså handlar de inte om de ekonomiska huvudströmmarna: betalningar för olja och anförskaffande av mat och livsnödvändigheter. Dessa transaktioner har Saddam-regimen fått hålla i själva, utan övervakning av FN - helt i strid med de regler som FN antagit för olja-mot-mat-programmet. Det är här de riktigt stora svindlerierna skett. Upp emot 20 miljarder dollar. Världshistoriens största mutskandal, och det kallar Blix futtigheter...
Nu till något ännu viktigare, som också blev klart i radioprogrammet:
Både Schori och Blix önskar att Saddam skulle fått sitta kvar. Vilka kräk!
Därmed finns egentligen ingen anledning att kommentera att Hans Blix naturligtvis dömer ut idén om ett nytt Demokratiernas Förbund som en lika rörande som helfnattig idé. Blix vill umgås med Saddam Hussein och andra massmördande diktaturer.
Jag tycker sådant umgänge är stötande och fungerar som ett moraliskt stöd till vidriga regimer.
Blix blir också tramsig när han försvarar FN:s existens med att länder måste ha att göra med dem man starkt ogillar, exempelvis om någon incident med svenska medborgare inträffar. Självklart. Men bilaterala diplomatiska förbindelser är något helt annat än organiserat samarbete och medlemskap i världssamfundets prestigefulla salonger. Det vet naturligtvis Hans Blix. Men han utgår från att P1:s lyssnare är så korkade att de inte fattar det.
Morris, som var ariktekten bakom Bill Clintons omval 1996, berättar om hur Hillary Clinton planerat sin politiska karriär och om de hemliga opinionsmätningar han låtit göra åt henne.
Morris menar att Hillary Clinton är den starkaste kandidat demokratiska partiet har, trots att hon är en av USA:s mest kontroversiella politiker med höga negativa omdömen bland många väljare.
Condi Rice beskriver Morris som Amerikas Thatcher, den ende kandidat som kan vinna över Hillary Clinton. Han anser att hon kan vinna primärvalet inom republikanerna mot sådana tungviktare som
Rudy Giuliani, John McCain och till och med Arnold Schwarzenegger. Rice står de republikanska väljarna närmare genom sin starka kristna tro och hon är mer konservativ än de tre männen som alla betraktas som tillhörande partiets vänsterflygel.
Morris är förtjust över hur en Rice-kandidatur skulle uppröra vänsteretablissemangen i USA och krossa alla glastak. Rice skulle också med sin bakgrund sätta Hillary Clinton på plats: som kvinna är hon sin egen lyckas smed, medan Hillary ridit fram på sin mans axlar.
Blir det så här? Få är övertygade om att det alls är meningsfullt att spekulera. Men Morris väcker nyfikenhet. Och visst vore det kul om han fick rätt.
Det har meddelats att president Bush under installationsfestligheterna 20 januari ska delta i 9 olika fester den kvällen. Nio partyn… han försöker bräcka sitt gamla rekord från Yale.
Ted Kennedy sa häromdagen att det demokratiska partiet fortfarande är majoritetspartiet. Så ni vet vad det betyder? Ted har druckit igen.
Palestinierna röstade fram sin nye ledare, Mahmoud Abbas. Och John Kerry var där som valobservatör. Ni vet, samma roll han spelade i USA:s senaste val.
Som ni hört är TV-bolaget CBS omskakat efter affären om de falska handlingarna om presidentens militärtjänst. CBS har släppt en rapport som säger att man blev missledd av en opålitlig källa. Ja, jag tror hans namn är Dan Rather [programledaren].
Ett initiativ regeringen verkligen borde ta. Här kommer vi snart att kunna se om regeringen vill ägna sig åt politiskt dirigerad och global socialhjälp eller låta dessa regioner resa sig upp och stå på egna ben.
Varför inte göra det till huvudfråga i valet 2006: avskaffa monarkin. Det är dags för socialdemokraterna att komma ut ur garderoben. Stå för er politik. Så får vi se vem som vinner...
EU-kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso underminerar Blairs mest centrala argument: att konstitutionen slutgiltigt fastställer relationen mellan Storbritannien och EU.
Återigen visar EU sin förmåga att framställa unionen i sämsta möjliga dager. Att först slå på stora trumman och kalla fördraget för ny konstitution, för att sedan säga att det kommer att behöva skrivas om inom några år, är inte direkt något som gör att man litar på unionen och förknippar den med kompetens. USA's konstitution gäller sedan 1789. EU's blev omodern innan den hann träda i laga kraft...
Torsdag 2005-01-13 / 21.35 DÖDSTALET STIGER ÄN. Tidningar, som
Denver Post rapporterar om en ny officiell indonesisk rapport som talar om 210.000 döda i landet efter jordbävningen och tsunamin. Biståndsarbetare i Banda Aceh tror att det kan vara ännu fler. Därmed närmar sig dödstalet 300.000. Ett helt obegripligt antal.
Det är på basen av dessa regler som jag totalt avvisar dem som argumenterar för att det irakiska valet 30 januari borde skjutas upp ...
Inbördeskriget startades av sunnimuslimer i Baathpartiet och deras islamist-fascistiska allierade i regionen i samma minut som USA avsatte Saddam. Och de startade kriget, inte för att de tror att valet skulle bli riggat, utan för att de visste att det inte skulle bli riggat ...
Dessa fascistiska motståndsmän har aldrig givit politiken en chans att fungera i Irak därför att de inte vill att den ska fungera.
Det är därför de aldrig har utfärdat en lista med krav. De vill inte att folk ska förstå vad de verkligen är ute efter, vilket är fortsatt minoritetsstyre, saddamism utan Saddam. Om det var min politik skulle också jag bära svart mask över huvudet.
Precis. De som förlöjligar och dömer ut det irakiska valet borde tänka på vilka politiska krafter de går till mötes. Och kanske reflektera över vilka som i ett europeiskt 1930-tal hade applåderat deras invändningar mot att hålla demokratiska val...
Efter Dan Rather-skandalen blir amerikansk journalistik sig aldrig lik igen... [Rapporten] gör oundvikligen klart att en förändring redan inträffat.
Och det är att mainstreammediernas monopol på information är över.
Det vill säga, det monopol som tre stora TV-kanaler, ett halvdussin morgontidningar och en handfull veckomagasin kunde njuta av från cirka 1950 till 2000 är slut och över, och någonting annat har tagit monopolets plats. Det handlar om en medial kakafoni. Men en kakafoni i vilken sanningen har större chans att göra sig hörd.
Ja, USA ligger här före oss. Man har sedan 1980-talet fria radiostationer med mycket höga lyssnartal, där andra röster än vänsterns kommer till tals. På samma sätt har bloggarna på internet blivit en motpol mot det gamla mediala monopolet, som man framgångsrikt avslöjat för att inte vara de opartiska och sakliga budbärare som medierna har framställt sig som. Den mångfald och det genomslag för andra än de etablerade, har vi inte sett i Sverige. Än.
Katastrofhjälp är självklart riktig och viktig. Men när det akuta läget är över, får det inte bli så att människor förlitar sig på bistånd och vi i väst borde inte sända kravlöst stöd. Vi kan göra mycket mer än ge allmosor. Varför har inte WTO och liberala krafter i världen som en följd av katastrofen tagit upp tanken på att skrota alla tullar och handelshinder? Nu är tid att visa solidaritet på ett djupare plan. Vi borde visa i storslagen handling att vi vill få med dessa asiatiska länder, tillsammans med de afrikanska och andra fattiga, i världshandeln på lika villkor. EU borde ensidigt avskaffa sina tullar. NU!
Det finns ingen starkare kraft i fattigdomsbekämpningen än frihandel. Den gynnar hela samhällen genom att få fart på ekonomin och sysselsättningen, snarare än fyller eliternas fickor med biståndspengar.
Chertoff kallas i vänstertidningen
Los Angeles Times en tuff åklagare med briljant intellekt. Även om han var högt uppsatt i justitiedepartementet 11 september 2001 och var med och skrev Patriot Act, har han visat intellektuell flexibilitet: han har offentligt ifrågasatt regeringens icke tidsbestämda internering av fientliga kombattanter i Guantanamo.
Som åklagare dödad han bokstavligen revisionsbyrån Arthur Andersen som var inblandad i Enron-skandalen.
USA Today skriver att Chertoff är en intensiv och intelligent domare och tidigare åklagare. Han har gjort en ansenlig och färgstark karriär, dock aldrig lett en organisation med över 180.000 anställda. Därför är det inte säkert att han har rätt egenskaper med sig till jobbet, menar ledaren.
Washington Post tycker det är märkligt att han avgår från sin federala domartjänst, en utnämning på livstid, för att ge sig in i politiken igen. Men man anser att han är ett gott val, eftersom han utöver juridiken också har erfarenhet från kongressen, där han varit republikanska partiets juridiska expert. Och tidningen ser honom som en modererande kraft, vilket understryks av att de två demokratiska senatorerna från New Jersey, där han varit åklagare, omedelbart sagt att de stöder hans utnämning.
Newsday konstaterar att Chertoff är uppenbart smart och även om han varit en tuff åklagare har han också som advokat försvarat fattiga, dödsdömda fångar.
Chicago Sun-Times tror att Chertoff kan stärka departementets anseende.
Wasington Times anser att Bush gjort ett utomordentligt gott val av inrikesminister. Chertoff är rättfram och har tidigare godkänts av senaten hela 3 gånger för olika befattningar. För två år sedan godkändes han som federal domare med rösterna 88-1. Emot var bara Hillary Clinton - Chertoff var åklagare i utredningen av hennes Whitewateraffärer.
Vad är hemligheten bakom långsiktig framgång? För en person underlättar det om man är smart, ser bra ut, har tur och karisma. Men allt det är inte tillräckligt.
För ett politiskt parti hjälper det att ha en effektiv organisation [och] att urskilja populära politiska ämnesområden. Men det räcker inte.
För en nation kan man tro att naturtillgångar, fri företagsamhet, en kultur med medkänsla och fri press är säkra kort för framgång. Men landet kan ändå gå under.
För en person, ett parti och en nation är det väsentliga för framgång - karaktär ...
Det är den ökade styrkan i den nationella karaktären - mer än vår individuella briljans eller politiska ledarskap eller militära makt - som tillförsäkrar framtida framgångar för Amerika och förstärker lyskraften i frihetens låga.
Safire menar att den amerikanska nationella karaktären handlar om nybyggaranda, risktagande och obotlig optimism. Vilken är de svenska karaktärsdragen? Något att fundera på...
Justitiekanslern, som är universitetets advokat, kommer att överklaga. Så det är för tidigt att ropa hej, men förhoppningsvis kan kvoteringsraseriet stoppas så att meritokrati får råda.
Vad jag försöker säga är att ingen religion i sin nuvarande form är kompatibel med demokrati, och demokrati och religion kan bara samverka om religionen är marginaliserad. Enligt min mening är alla nuvarande religioner, om du tar förespråkarna på orden, oberoende om de kallar sig imamer, präster eller något annat, och lyssnar på dem med ett modernt rationellt sinne, är de (ursäkta språket) så fulla av skit! (Notera att jag inte talar om kärnan i deras tro, men hur den presenteras för oss nu.)
Även om vi väl i den kristna världen har separerat religion och demokrati och därmed marginaliserat religionen i politiken, så är det här resonemanget intressant. De som tvivlar på att det finns goda krafter i Mellanöstern, vilket jag gör ibland, får här nytt hopp. Hur representativ den här bloggen är vet jag inte, men nog betyder det något att det finns irakier som öppet vågar trotsa religionen så här rakt och intelligent. Under ytan kanske de yngre, som är många i de här länderna, står för något annat än den skit som vi hör från officiellt religiöst håll.
Ja, kristna dårar finns också. Skillnaden är att våra religiösa fanatiker inte dödar tusentals i terrorattacker, halshugger och självmordbombar. De kristna fanatikerna tillhör inte yttersta ledningen för kyrka och stat, så som fallet är i muslimska länder.
Om också de islamistiska fundamentalisterna endast talade strunt, hade vi inte behövt ägna dem så mycket kraft. Problemet är ju att fundamentalister inom islam 1) tillhör de högsta auktoriteterna i samhället och av stora skaror möts med respekt, vilket ger politisk makt, 2) de går från ord till handling och dödar dem man inte gillar. De utgör alltså något helt annat än isolerade sekter.
Men 'multikulturalism' är i verkligheten en självmordskult som västvärldens eliter tagit till sig, inte för att hylla alla kulturer, utan för att förneka sin egen.
Att ställa ultimatum utan att backa upp det med maktmedel har uppenbarligen ingen effekt på diktatorer eller barbariska milisledare. Världen måste inse att tiden har kommit för en militär humanitär intervention i Darfur.
Sudans etniska konflikt i Darfurregionen är en upprepning av Rwanda, även om den sker mer utdraget i tid. Världssamfundet står ändå förlamat eftersom det som behövs är exakt det USA gjorde i Irak - en humanitär intervention. Men invationen i Irak är av någon anledning helt fel enligt opinionen i Europa, Saddam borde fått fortsätta sin slakt. Så varför ska inte Sudan få slakta sin befolkning?
Den nu gällande folkrätten skyddar nationer och deras ledare, även diktaturer, inte medborgarna i dessa nationer.
Här är verkligen tid att tänka om. I internationell politik måste respekten för människors liv komma före resepekten för statsledningar. Folkpartiet talar enbart om Darfur i Sudan, men det borde gälla generellt.
Tisdag 2005-01-11 / 23.30 IRANSK FRIHETSHJÄLTE. Som tidigare nämnts här (se
1 dec 2004) har det religiösa styret i Iran upptäckt bloggarna och arresterat fler än 20. Här är
foto på en av dem. Han berättar för AP:
Under förhören blev jag många gånger slagen i huvudet och magen och sparkad i ryggen för att tvinga mig att erkänna att jag haft olaglig sex och hotat den nationen säkerheten genom mitt skrivande.
Diktaturer skräms av kraften i yttrandefriheten.
Tisdag 2005-01-11 / 22.15 HOWARD DEAN VILL BLI PARTILEDARE. I
Blog for Amerika meddelade för några timmar sedan den förre presidentkandidaten Howard Dean att han ställer upp som kandidat till ny ordförande i demokratiska partiet. Posten är närmast att jämföra med partisekreterare i Sverige. Dean är en spontan person som alltid är intressant att lyssna på. Hans temperamentsfulla stil gör honom inte lätt att samarbeta med. Därför är han kontroversiell, även bland demokrater. Dean tillhör inte partiets etablissemang och ses som något av gräsrötternas energiska och kampvilliga kandidat.
Och republikanerna lär gnugga händerna. Den post Dean nu vill ha handlar om att organisera och planera inför kommande val. Som presidentkandidat misslyckades Dean grovt med att organisera sina sympatisörer så att de verkligen dök upp i vallokalerna då primärvalet skulle avgöras.
Svenskamerikanska bloggen i Boston, Internet 128,
skriver att de som tror att Amerikas massiva hjälpinsatser i Indonesien kommer att förbättra USA's anseende bland muslimer lever i en drömvärld.
I stället för att vara besatt över andra människors oförmåga att respektera Amerika borde vi glädjas över det som gör detta land så storslaget:
rikt, fritt, rättvist och med förmåga att hjälpa människor i avlägsna länder. Bryr du dig verkligen om vad andra tänker om en så underbar skapelse?
Helt rätt. Från samhällen där konspirationer är viktigare än verkligheten kan man aldrig vänta sig någon generositet eller tacksamhet, inte ens när många människor räddats till livet. De har förlorat förmågan till inkännande .
Men Amerikas livsuppehållande insatser ska naturligtvis genomföras ändå, eftersom det är det enda rätta ur en kristen moralisk synvinkel, vars rötter finns i Aristoteles filosofi om att vi som ger, praktiserar en moral som leder till ett rikare och mer tillfredsställande inre liv. Och det gäller kanske i ännu högre grad om mottagaren visar förakt för våra uppoffringar.
En sak till. Den otacksamhet och de rent av svinaktiga reaktionerna på hjälpinsatserna i jordbävningens spår ger ett annat klart besked: alla påståenden om att Amerika och västvärlden på något sätt kan försämra relationen till muslimska samhällen är struntprat. Föraktet och hatet är totalt. Och det handlar inte om invasionen i Irak eller Palestinakonflikten, det handlar om att västerlandet inte lever enligt koranen. Så länge vi inte gör det, och så länge de muslimska samhällena inte modererar sina religiösa uttolkningar, kommer hatet och konspirationerna att bestå.
Generalsekreteraren Kofi Annan har fått som han vill igen. Han och FN styr och ställer över en enorm förmögenhet av biståndsmedel, totalt mer än 4 miljarder dollar...
Så mycket som 70 procent - och det är en försiktig uppskattning - av FN's operativa kostnader går till löner, flygbiljetter i första klass, lyxiga bilar, stora traktamenten och ofta femstjärniga hotell och andra förmåner ...
Efter ett blekt 2004 då FN befann sig under attack för det lukrativa mulit-miljarder-dollar programmet olja-mot-mat där skandal efter skandal uppdagades ... är det åter tid för party för Kofi Annan och hans administratörer.
Till alla dem som har utlovat bistånd till de överlevande efter tsunamikatastrofen, har Kofi Annan varit snabb med att meddela att de måste betala fort. Partyt har börjat, räkningarna får inte växa på hög.
Den palestinska myndighetens TV sände 31 december fredagsbön med Sheik Mudeiris som sa att Tsunamin är Allahs hämnd. Regionen förstörs av amerikaner, judar och sionister.
Den Saudiarabiske justitieministerns rådgivare, Ibrahim Al-Bashar, hävdar i TV-kanalen Al-Majd att att de drabbade staterna framkallat tsunamin genom sina synder.
Den saudiske professorn Sheikh Fawzan Al-Fawzan (Al-Imam University) säger till medierna:
Det enda som finns kvar för oss att göra, är att be om förlåtelse. Vi måste sona våra synder och göra bättring. Vi måste bekämpa hor, homosexualitet, ocker och världens sedeslöshet.
Och dessa tillhör muslimska världens högst utbildade och välsituerade ...
Måndag 2005-01-10 / 21.39 FRIHETEN I VÄRLDEN ÖKAR. Chefen för ansedda
Freedom House presenterar i artikeln
Freedom's march första uppgifterna ur
deras årsrapport för 2004. Första gången samtliga länder analyserades ur ett frihetsperspektiv, 1972, nådde endast 44 länder upp till kraven för att kallas fria. Friheten var starkt begränsad till enbart Västeuropa och Nordamerika. I årsrapporten 2004 klassas 89 länder som helt fria, av världens 189 stater. Utvecklingen är också positiv på flera håll. Afghanistan i muslimska världen och Ukraina i fd sovjet-sfären är två exempel på framsteg i annars bekymmersamma regioner.
Måndag 2005-01-10 / 19.52 EFTER ARAFAT: ABBAS. VAD STÅR HAN FÖR? Enligt Reuters vann Mahmoud Abbas gårdagens val i Palestina med
62,3 procent av rösterna. I Wall Street Journal försöker man tolka och förutspå vad Abbas kommer att göra:
From 'Strong Man' to 'Good Man'. Svårigheten för Abbas är att han är Arafats arvtagare och har dennes politiska parti att tacka för sin karriär, samtidigt som han måste ta avstånd från Arafats arv - personkulten, den kleptokratiska regimen och terrorismen - för att nå fred. Och Abbas var motstridig under valrörelsen: han upprepade fundamentalisternas slagord om att utrota Israel, samtidigt som han lovade att avväpna andra grupper än palestinska myndigheten, vilket är att direkt utmana fundamentalisterna.
Trovärdigheten för CBS har sjunkit dramatiskt och alla dom - mig inkluderad - som hävdar att mainstreammedierna är partiska till förmån för vänstern, har fått vatten på sin kvarn. Nu vill CBS städa upp och gå vidare. Förhoppningsvis har de lärt sig något...
Det är alltid intressant att se hur andra gör. Men det är inte den medicinska vetenskapen som brister, den vetenskap som är densamma överallt. Det är på den politiska och organisatoriska nivån som bristerna är monumentala i Sverige. Och att ta efter andra länders politik är sällan en framkomlig väg. Svensk politik måste bottna hos oss, inte lånas in från annat håll.
Viktigast för att få svensk sjukvård att fungera är att vi i Sverige gör upp med våra ideologiska låsningar: om misstänksamheten mot företag, om motståndet mot vinst, om rädslan för förnyelse. Det kan vi bara göra i en diskussion här hemma.
Vi menar därför att det är avgörande att någon tar ett helhetsansvar för den sjukvård som en patient behöver. Vi kallar denna roll för en personlig vårdkoordinator. En utgångspunkt bör vara att det alltid finns någon lätt tillgänglig person inom sjukvården som är beredd att ta ansvar för en patient ...
I förlängningen kan man tänka sig konkurrerande vårdorganisationer - privata och offentliga - som tillhandahåller hela vårdåtagandet gentemot medborgarna. Individen får välja vilken vårdorganisation han eller hon vill tillhöra. Vårdorganisationen tillhandahåller själv, eller upphandlar hos andra vårdgivare, den sjukvård som de anslutna individerna kommer att behöva. Härigenom vidgas vårdkoordinatorsrollen ...
Ersättningen till vårdorganisationen bör ske bland annat med hänsyn till individens ålder och medicinska status. Då vårdorganisationerna ska ha ett ekonomiskt sunt mål - vinst ska tillåtas - och vara konkurrensutsatta blir det också lönsamt att vårda på "rätt" nivå i vårdkedjan ...
Svenskt Näringsliv tar alltså ställning för en kundvalsmodell i sjukvården, finansierad via en vårdpeng. Utmärkt. Få har hittills förstått att en vårdpeng är särskilt effektiv inom sjukvården, då den fungerar så att vårdorganisationen får mer betalt om de anslutna medborgarna är/blir friska. Detta istället för att få betalt per läkarbesök eller behandling, som istället driver fram mer insatser men ingalunda gynnar en utveckling där patienten blir frisk och nöjd. Se mer artiklar i Läkartidningen:
Ingen söker vård i onödan (I) och
Patienternas efterfrågan feltolkas (II).
Dessutom har bistånd ett planekonomiskt drag - man delar ut pengar och förnödenheter till folk. Som katastrofhjälp är det naturligtvis bra. Men om dessa människor gör sig beroende av dessa bidrag? Om de slutar fiska och slutar försöka bygga upp sin försörjning, för att istället sitta på huk utanför biståndskontoret och vänta på lättförtjänta bidrag? Då har biståndet brutit sönder ekonomin och gjort stora folkgrupper oförmögna att ta hand om sig själv i all evighet. Så får det inte bli. Det bästa är om turismen och andra näringar kommer igång, så att människor tjänar egna pengar och försörjer sig genom eget arbete. Biståndet får inte passivisera människor, rycka dem ur deras ambition att ta makten över sina egna liv.
Om de många miljarder dollar som nu ska spridas i regionen används på fel sätt, kan ännu en katastrof inträffa: passivisering och bidragsberoende. Så får det inte bli!
Revisorerna talar om omfattande missmanagement i form av
för högt fakturerade ersättningar, total brist i FN:s verifiering av arbete utfört av kontrakterade företag, inga rutiner för upphandling av uppdrag eller förlängningar av uppdrag.
Uppdragstagare, exempelvis holländska Saybolt International BV och Londonbaserade Lloyd's Register Inspection Ltd, har vetat att FN kommer till dem, utan att fråga andra. Förhandlingar om ersättning skedde alltid direkt innan ett arbete skulle utföras. Det gör att uppdragstagaren ständigt kan höja priset utan att riskera konkurrens.
Är det så insatserna i södra Asien efter tsunamikatastrofen ska skötas? Ja, i alla fall är det samma personal och samma ledning i FN som skötte olja-mot-mat som ska sköta detta biståndsprojekt i mångmiljardklassen. Hur mycket som kommer att nå de drabbade hemlösa barnen och fiskarna utefter kusterna är oklart. Hur mycket kommer att stanna i FN-byråkratin, hos deras vänner bland uppdragstagarna och regeringstjänstemännen? Kanske blir några dollar över till fiskarna och barnen.
Måndag 2005-01-10 / 0.02 BUSH OCH CLINTON GILLAR VARANDRA. Newsweekavslöjar att en allt starkare vänskap vuxit fram mellan George W Bush och Bill Clinton det senaste halvåret. När ett porträtt av Clinton skulle avtäckas i Vita huset i juni gav Bush ett varmt och humoristiskt erkännande till sin företrädare. När Clinton opererades i höstas hörde Bush av sig med uppmuntrande ord. Clinton har svarat med att backa upp Bush om hur tsunamikatastrofen ska hanteras. Men hur är detta möjligt när de står så långt ifrån varandra politiskt? Tidningen skriver:
Medarbetare till dem båda säger att det fortfarande finns en politisk avgrund de två presidenterna emellan, men de pekar samtidigt på en gemensam stil: båda är politiker från amerikanska södern som älskar att fånga folkmassors uppmärksamhet, och vars kvaliteter underskattats av etablissemangen i huvudstaden.