Söndag 2004-12-19 / 17.15 ÅRETS PERSON 2004. Time magazin har utsett president
Bush till årets man:
“For sticking to his guns (literally and figuratively), for reshaping the rules of politics to fit his ten-gallon-hat leadership style and for persuading a majority of voters this time around that he deserved to be in the White House for another four years, we name George W. Bush as TIME’s Person of the Year for 2004.”
Själv fastnar jag för detta stycke, där man hör åhörarna drar efter andan och inte vill hålla med:
Many new arrangements are being contrived as a result of the hard experience through which we have passed and the many mistakes which no doubt we have made - for success is the result of making many mistakes and learning, and learning, from experience.
Mitt under brinnande krig talar Churchill om misslyckanden. Om att många misstag har begåtts. Men! Han tillägger innan publiken avbryter honom: framgång bygger på att man gör många misstag och lär sig av dem.
Tänk om debatten om Irak kunde lära lite av Churchill. Visst har många misstag begåtts av USA, visst har planer slagit fel. Men det handlar om ett helt nytt kapitel i mänsklighetens historia. Den fria världen tar nu upp kampen för att slutgiltigt utrota diktaturerna. Att man då begår misstag och framgångarna inte blir omedelbara är ingen förlust. Förlust uppstår bara om man ger upp. Om man slutar kämpa för en fri och demokratisk värld. Men det perspektivet kommer aldrig förmedlas i svenska medier. Där är man helt upptagen med att lyfta fram misstag på fältet som förödande och bevis på att frihet och demokrati inte har en chans mot tyranni och skräckvälde.
Faan vad trött jag är på dessa defaitister! Och gud vad skönt det är att kunna lyssna till en väsande, lespande röst ur historien som med järnvilja demonstrerar att friheten kommer att segra.
Onsdag 2004-12-15 / 21.04 POLITIKER SOM MARTYRER. SVT's
Dokument inifrån visade ikväll ett annorlunda reportage där folkliga protester utmålades som ligistmobbar och politiker som martyrer. Att se fenomen ur olika perspektiv är oerhört lärorikt och reportaget har ju rätt i att någonting är snett när politiker får mordhot.
Men reportaget tog inte upp det grundläggande problemet till att protesterna blivit allt hårdare: den bristande dialogen mellan valda och väljare. Vårt valsystem, det proportionella, gör att politiker blir ett annonymt kollektiv och att väljarna inte vet vem de har valt. Liljegrääs var ju ett tydligt exempel. Bollnäsborna hade röstat in henne i landstinget, men när sjukhuset skulle spara undrade man vem faen detta landstingsråd var. Det är inte så representativ demokrati ska fungera. Redan Aristoteles konstaterade att demokrati kräver nära kontakt mellan medborgarna och deras valda. Medborgarna måste känna till kandidaternas personliga kvaliteter, menade han. Och jag håller med.
Om människor känner sina politiker i det vardagliga, kan man ta diskussioner om tuffa frågar. Det finns ett sedan tidigare grundmurat förtroende. Även om människor starkt ogillar ett beslut, lyssnar de på någon de har tillit till. Och lyssnar man kan man acceptera även det man inte gillar.
Men kan den kontakten skapas? Ja! Vi måste överge det proportionella valsystemet och återgå till enmansvalkretsar. Då får vi små valkretsar där medborgarna kan lära känna sina kandidater. Politiker får då en roll som kommunicerande kärl mellan folket och offentliga byråkratin, inte som idag då man är byråkratins förlängda arm. (Se mer i min artikel i Sydsvenskan i högerspalten.)
Ett annat fenomen som reportaget speglade är att människor i högre utsträckning vill ha sin lösning. I programmet framställdes det som att grupp kommer att stå mot grupp och demokratin hotas. Det finns ju en mycket smartare metod: privatisera och låt människor behålla sin lön så att de själva kan köpa det man anser angeläget - och avstå från det som är mindre viktigt. När kollektiva beslut fattas är allt lika viktigt och allt blir halvmessyrer.
I och för sig vore det ett svidande nederlag, inte bara för regeringen, utan för hela vänsterblocket, om de så här tydligt demonstrerar sin interna oenighet. Ett nederlag skulle stärka de borgerligas chanser 2006. Men så blir de nog inte.
Första frågan blir: är det sant, har han sagt så? Andra blir: menar han det? Tredje: kommer palestinierna att rösta fram honom till president? Fjärde: om han väljs, kan han stoppa fundamentalisterna från att begå nya terrorhandlingar?
Mitt skäl att rösta nej till euron var just denna. Under förra hösten talade Frankrikes president om att Frankrike inte behövde följa några larviga EU/EMU-regler. Sånt är bara till för de små medlemsländerna. Den typen av klubb kan man inte vara med i. Om inte svenska representanter höjer rösten i EU och kräver att alla länder ska följa samma regler, kommer den unionskritiska opinonen inte att brytas.
Men det perspektivet togs naturligtvis inte upp när SNS-konferens nu på förmiddagen diskuterade varför Sverige är medlemslandet med den mest EU-kritiska opinionen.
Tisdag 2004-12-14 / 9.59 NÄR DET POLITISKA HATET GÖRS LEGITIMT. I en
utmärkt artikel i SVD-Kultur gör idéhistorikern Henrik Bachner upp med vänsterns stöd till tidskriften Mana som under antirasistisk ordkaskad ägnar sig åt rasism. Artikeln visar hur retoriska propagandaknep från Mellanöstern nu används i Sverige. Man ger ord helt nya och motsatt innebörder för att lura och locka dem så låter sig luras och lockas - vänsteraktivister.
Andrew Sullivan
ger fler exempel på att retoriken och världsbilden hos terroristanstrukna muslimska krafter och västvärldens vänster alltmer ser ut att likna varandra. Han länkar också till en propagandavideo för terroristerna.
Många av de över 350
kommentarerna om propagandavideon i bloggen Little green footballs är slagfärdiga:
So now even the terrorists are criticizing the UN's oil-for-bribes program as corrupt eller
Orwell would have been proud eller It's like porno for leftists...
Här finns början till en opinion för andra alternativ i välfärden. Inte minst därför att vårdminister Ylva Johansson anser att allt är frid och fröjd, hon delar inte de här människornas oro. Snacka om klyfta mellan makthavarna och folket.
Alla länder är inte så lyckligt lottade som Ukraina, där intern opposition och lågmält stöd från utlandet sannolikt kommer att lyckas med att ersätta en dålig regim. Men situationen i Irak har visat att ett befrielsekrig är en grym metod för att göra ett land fritt. Demokrati är inte avsaknad av tyranni. Den måste växa inifrån över tid, och den kräver betydligt mer omsorg och stimulans än vad Bush-administrationen förmår att ge.
Alltså: om en tyrann, typ Saddam, är så brutal att han mördar miljontals av sina egna och på det sättet håller 25 miljoner medborgare i sådan skräck att de inte vågar visa någon opposition - då ska västvärlden låta bli att göra något. Ju blodigare regim, desto mindre anledning att ingripa eftersom landet inte är moget för demokrati. Det är så vänsterintellektuella argumenterar för att slippa gå i krig, för att slippa engagera sig, för att slippa bry sig om de människor som lever under brutalt förtryck. Så bekvämt! Så fint! ... Så djävulskt, så cyniskt!
Medan Amerika borde öka sitt stöd till de diplomatiska ansträngningarna, måste européerna bevisa för iranierna att allvarliga politiska och ekonomiska konsekvenser följer om Iran inte avstår från att utveckla kärnvapen.
Problemet är att man i Teheran gapflabbar åt den här artikeln. Är det något som står klart efter Irakkriget, så är det att Europa aldrig menar något med sådana tuffa fraser. Saddam Hussein bröt mot 17 FN-resolutioner, varav den sista innehöll närmast exakt den här formuleringen: 'allvarliga konsekvenser' skulle följa om Saddam inte redovisade vart massförstörelsevapnen tagit vägen. Saddam struntade i att redovisa, men Frankrike, Tyskland m fl vägrade att vidta de allvarliga konsekvenser som FN-resolutionen stipulerade. USA's koalition tog orden på allvar och avsatte Saddam.
Europa har ingen som helst, absolut noll, trovärdighet i Mellanöstern när man använder tufft språkbruk. Med 'allvarliga konsekvenser' menar man något så skrämmande som att skicka Hans Blix på ytterligare några siteseeingresor. Europa är ett skämt i säkerhetspolitiska sammanhang.
Jan Myrdal tillkännager i dagens
Aftonbladet att han hellre begår självmord än äter den mat hemtjänsten i Fagersta erbjuder. Typiskt för Myrdal är dock att han inte nöjer sig med att kritisera hemtjänsten i sin egen kommun, som han har erfarenhet av, utan även angriper att privata företag tillåts bedriva äldreomsorg i Stockholm.
"Carema är ett vanligt kommersiellt taförsighetsbolag juridiskt styrt av profitprincipen. Detta utnyttjas av Stockholms kommunalpolitiker. Åldringsutgifterna minskas genom att man gör sig av med kostbara åldringar."
Vad Myrdal helt missar är att Stockholms kommun har kundvalssystem inom hemtjänsten. Pensionärerna kan välja mellan olika företag vilka erbjuder olika mat. Är man missnöjd med Caremas centralköks-mat kan man välja ett företag som köper mat från kvarterskrogen pensionären frekventerat tidigare. Den av Myrdal föraktade valfriheten svälter inte ihjäl åldringarna, utan ger dem möjlighet att välja bort dålig mat och hemtjänst. Jan Myrdal själv lever dock som han lär. I Fagersta kommun finns det inga alternativ till den kommunala hemtjänsten, och inga alternativ till den mat som tillagas av Samhall.
Ja, vad ska dessa planekonomins försvarare ta sig till när deras utopi faller samman?
(Och kors i taket: fiiiina Dagens Nyheter har förbarmat sig och publicerat en
artikel om en avdankad Hollywoodstjärna. Men reportern tvättade säkert händerna ordentligt efteråt.)