Söndag 2004-12-12 / 23.58 SATIR I CNN. Upptäckte just att
Daily Show, ett populärt nyhetsprogram som driver med politik och samhälle, sänds i CNN International kl 23.30 lördag och söndag. De är lika vänstervridna som all annan media, men är ändå rätt kul.
Söndag 2004-12-12 / 19.01 HOWARD DEAN I RAMPLJUSET IGEN. Den man som för ett år sedan såg ut att ha demokratiska partiets nominering till presidentkandidat i en liten ask, men sedan snabbt tappade allt, vill i februari väljas till partiledare (motsvarar närmast partisekreterare i Sverige). Han
intervjuades idag i
Meet the press. Och även om han var helt sanslös i sin kritik av president Bush är det något hos honom som jag gillar. Han är spontan, snabb och engagerad. Inte alls som de flesta andra politiker som noga kalkylerat hur de ska lägga fram sina försiktiga uttalanden.
Västvärldens demokratier kräver mer spontanitet än vad vi har idag. Mer öppen debatt. Vore kul om han blev vald, vilket han antagligen inte blir eftersom han inte tillhör den lilla elit på 440 personer som röstar fram partiledaren.
I en annan artikel,
Censor and sensibility, i samma tidning visar Nick Cohen hur vänstern skamligt nog ... har brutit med upplysningen. När Theo van Gogh blev ritualmördad hurrade vänstersiten Index och hånade den mördade van Gogh med att gratulera honom till ett nytt PR-jippo. (Och kom ihåg att van Gogh själv var vänster och mot alla religioner).
Index tänker bort mördaren från mordplatsen medan man lägger skulden på den mördade, skriver Cohen. Den som stod för censur var inte mördaren, utan van Gogh, som genom sin kritik beskylls för att tysta muslimer. Den verklige extremisten var inte mördaren, utan van Gogh som var en yttrandefrihetsfundamentalist. Den verklige mördaren var inte den som sköt 8 skott i den försvarslöse cyklisten, skar upp hans hals och högg honom i bröstet, utan van Gogh som var ansvarig för sin egen död. Så analyserar Cohen tankebanorna hos den vänster som mer försvarar islam än yttrandefriheten.
När bloggen little green footballs tar upp det brittiska lagförslaget ramlar snabbt 160 läsarkommentarer in och en av dem skriver:
I still don't think that 'hate crime' legislation is the answer. Never heard of a love crime. Just så. Att argumentera mot islam, som är en olöslig förening av politik och religion, måste tillhöra yttrandefriheten. Däremot måste alla typer av våldshandlingar mot andra människor förhindras och straffas. Varför har så många så svårt för denna enkla distinktion?
Söndag 2004-12-12 / 16.50 UPPHÄV FIXERINGEN VID VÄXTHUSEFFEKTEN. Danske forskaren Björn Lomborg går till förnyad
attack mot politiker och deras besatthet av växthuseffekten i Sunday Telegraph. Växthuseffekten finns, men den beror i huvudsak inte på människan och kan inte stoppas genom ändrat mänskligt beteende. Och det så omtjatade Kyotoprotokollet har mycket liten effekt: om det genomförs förskjuts utvecklingen med bara 6 år under detta århundrade. Samtidigt är kostnaderna för Kyoto - som får betalas i minskad välfärd - astronomiska. Lomborg är en förnuftets röst i ett miljöpolitiskt samtalsklimat som slagit över i religiös galenskap.
Söndag 2004-12-12 / 16.25 IRAK: VILKEN SIDA STÅR VI PÅ? I sin New York Times-kolumn frågar Thomas Friedman idag hur svårt det är att lista ut vilken sida man bör stå på i Irak: på demokratins sida eller på den sida vars motto är
om du röstar dödar vi dig - valet måste misslyckas. Friedman erbjuder sig att personligen betala flygbiljetterna för 100 svenska soldater som kan bevaka vallokaler. Eller rättare
jag skulle kunna flyga över några hundra soldater från EU-länder som inte är med i NATO, så att möjligheterna att genomföra valet förbättras.
Ja, som förut sagts här (blogg 5 dec): de som dissar demokrati i Irak kommer i ett historiskt perspektiv att framstå som lika ynkliga som dom som 1940 förklarade att demokratin inte skulle överleva andra världskriget, och att det var lika bra att anpassa sig.
Nu har även Friedman, som kritiserat kriget, insett att världen står vid ett vägskäl: ska demokratin spridas till förtryckta folk, eller ska tyrannierna segra och få ny energi?
Är det verkligen för mycket begärt att Europa tar ställning för demokrati och hjälper irakiska folket in på den demokratiska vägen?!
Är det inte lite märkligt? Enligt svenska medier finns tydligen inga vänsterextremister. Höger är däremot extremt, även om de som kallas höger är nationalsocialister - och i högsta grad kollektivister.
Han blev inte omvald i sin lilla glesbygdsdelstat South Dakota eftersom han i Washington drev en betydligt mer vänsterinriktad politik än han låtsades stå för på hemmaplan. Trots att han i Washington ansågs vara den demokrat som ställde till mest problem för president Bush, visade Daschle reklamfilm på hemmaplan där det framstod som att han stod på Bush' sida. Sådant dubbelspel funkar inte i enmansvalkretsar. Där måste man stå på folkets sida för att bli omvald.
Han menar att samma felaktiga skrämselpropaganda användes mot Japan för 20 år sedan. Och hela mänsklighetens historia är fylld med exempel på hur nya snabbt växande ekonomier gynnar alla, och Carroll nämner flera. Han citerar också Alan Blinder som konstaterat att ett lands lönenivå i grunden beror på produktiviteten hos arbetskraften, inte på handelspolitiken.
Och produktivitet är i huvudsak beroende av färdigheter, kunskaper, riskvilligt kapital och teknologi, menar Carroll. Här ligger USA fortfarande före Kina - och Indien.
Men missar han inte något? För en amerikan kanske det inte är aktuellt att ta upp en femte faktor: arbetsvillighet. I Europa är allt färre i arbete. Dels genom förmånliga avtal som ger få arbetstimmar, dels genom att stora delar av arbetskraften inte släpps in på arbetsmarknaden utan hålls i bidragssystem. Europa behöver ändra politik, inte så mycket på grund av Kina, utan av för att kunna behålla välståndet. Ingenting är gratis. Och vill man behålla det man har, får man allt arbeta för det. Tullar är inte svaret. Avreglering är det.
Han pekar på vietnamveteranerna som med ytterst lite pengar producerade Kerrykritiska valfilmer som hamnade i valrörelsens centrum. Han pekar på bloggarna som snabbt kunde avslöja när stora TV-bolag som CBS gick ut med falska anklagelser mot presidenten. Och på valdagen fick republikanerna ut 1,4 miljoner obetalda volontärer i kritiska valkretsar att påminna grannar och bekanta i grannskapet om att gå till vallokalerna och rösta, vilket dramatiskt övertrumfade den armé av betalda och för väljarna okända valarbetare som demokraterna skickade ut.
Websidor och bloggar erbjöd dagligen obetalda, oredigerade och osanktionerade kommentarer och uttryck för opinioner. De blev ett slags politiskt spontan motor som kom att dominera dialogen under valåret 2004, skriver Morris. Varför skulle inte gräsrotsaktiviteten också kunna ta över svenska valrörelsen 2006?
Efter attacken mot amerikanska konsulatet i Saudiarabien har kungahuset förnyat sitt löfte om att bekämpa terroristerna på alla plan. Och de menar allvar - den här gången kanske de slutar sponsra dem.
Jay Leno
Vita husets nya jycke heter Miss Beasley. De var oroliga för henne en stund idag. Man trodde att Miss Beasley orsakat en fläck på mattan i Ovala rummet. Men det visade sig att den var kvar sedan Clintons tid.
David Letterman
Peter Beinart menar att demokraterna borde göra som de gjorde 1949, det vill säga kasta ut extremvänstern som flirtade med kommunismen. Idag gäller det för vänstern att ta totalitär islamism på allvar och rensa ut Michael Moore, MoveOn och andra falanger som negligerar och förlöjligar hotet från terrorismen.
Denna provocerande kursändring får naturligtvis hård kritik.
Josh Marshall skriver i bloggen
Talkingpoints memo
att den religiösa extremismen inte utgör samma hot mot vår västerländska civilisation som kommunismen gjorde 1949. Den gör helt enkelt inte det, skriver han.
Också Mickey Kaus poängterar i sin ansedda vänsterblogg
kausfiles att den islamistiska totalitarismen inte har kontroll över några stater och därför inte kan jämföras med hotet från kommunismen (vilket ju är ett godayxskaft-svar, eftersom jämförelsen inte avsåg medel/metoder, utan psykologi/ideologi).
John Judis går ännu längre i artikeln
Purpose Driven i New Republic och menar att det är västvärlden som är ansvarig för terrorismen och att president Bush's reaktion på 11 september är helt fel. Vad USA borde göra istället talar han inte om, vilket är rätt typiskt i den här diskussionen.
Smartare invändningar kommer från Kevin Drum i Washington Montly's blogg Political Animal,
del 1 och
del 2. Han menar att Peter Beinart svarar på frågan vad istället för varför; varför skulle seger över islamistisk totalitarism vara en huvudfråga för vänstern? Drum kommer fram till att Amerika väntade länge innan man gick in i andra världskriget mot fascismen. Och kalla kriget mot kommunismen hade pågått länge (ja, Stalin hann ta hela Östeuropa) innan demokratiska partiet 1949 på allvar började ta avstånd från kommunismen.
Exakt! Det är här man kan spåra den politiska själen för såväl amerikansk som europeisk vänster: man väntar, väntar och väntar så länge med att tillgripa våld mot våldsamma fiender att blodbadet blir så mycket större och så mycket mer plågsamt än om man snabbare tagit hoten på allvar och besegrat de totalitära krafterna.
Enligt demokratiska partiet - och Europa - är det fel av Bush att redan nu ta till våld mot islamistisk totalitarism. Vi ska vänta tills dom satt halva världen i brand och hotar oss med kärnvapen. DÅ först är demokrater och européer redo att ta till vapen. Grejen är ju bara den att 1900-talets historia tydligt visar hur mycket blodigare det blir om man väntar. Att agera i tid spar miljontals liv. Tack och lov att Bush vann!
Fredag 2004-12-10 / 10.43 BARA RICE KAN SLÅ HILLARY. Valstrategen Dick Morris menade i intervju hos
Bill O'Reily i natt att vägen är utstakad för Hillary Clinton inför 2008. Ingen kan matcha henne. Hon har som senator samlat in betydligt mer kampanjmedel än någon annan och hon har generöst delat ut dem till demokratiska kollegor i kongressen. Och denna elit utgör 1/5 av de delegater som utser partiets näste presidentkandidat.
Morris menar också att det bara finns en republikan som kan slå henne: Condoleezza Rice. Morris får inte alltid rätt, men förvånansvärt ofta.
Hillary Clinton kommer att göra som John F Kennedy: lägga sig till höger om republikanerna i säkerhetsfrågor. Detta av flera skäl.
Hon vet att en ny attack på amerikansk mark är ofrånkomlig och vill politiskt positionera sig själv som den vise som varnade oss.
Hon vet att en kvinna som anses vara vänster saknar möjlighet att vinna, medan en kvinna som är tuff, pragmatisk och moderat kan det. Så hon blir tuff där medkännande konservativa kan anklagas för att vara för svaga (immigration, inrikes säkerhetspolitik). Och hon kan inte förlora här: säkerheten kan alltid bli bättre.
Hon vet hur hon ska hantera en situation där hon ligger till vänster om väljarkåren, eftersom det speglar hennes liv från guvernörsfru i Arkansas till första dam i Vita huset.
Noonan tror också att Hillary Clinton kommer att bli religiös inom kort.
Men just detta taktiserande kan bli Clintons fall. Demokratiska aktivister i New York - hennes egen valkrets - har tröttnat på henne, just därför hon är så taktisk. I alla fall om man får tro John Richard Starkey, som i Newsdayskriver att gräsrötterna fick nog av henne när hon, likt John Kerry, röstade för Irakkriget 10 oktober 2002. Vi vill inte ha en ny Gore eller Kerry, skriver han, det skulle bara leda till en ny katastrof.
Om detta är en representativ opinion i partiet är man mycket illa ute. Sprickan mellan aktivister och moderata ser ut att vara enorm.
Tordag 2004-12-09 / 14.57 UKRAINA RESER SIG. Timothy Garton Ash
rapporterar från Kiev i Guardian. Folket tar tillbaka makten från en korrupt och totalitär regim. Otroligt underbart. Men en fråga inställer sig genast: varför anses en liknande utveckling i Irak så vidrig? Regimen där var så mycket blodigare att det krävdes hjälp utifrån för att få processen igång, men varför ändrar det synen på landets utveckling mot demokrati? Är inte irakierna värda samma frihet som ukrainas folk?
Sådan är kommunismen: pladdra vackert om solidaritet och jämlikhet medan du stjäl medborgarnas lön och tillgångar.
Tordag 2004-12-09 / 11.47 NÄR DEMOKRATI ÄR DJÄVULSKAP. Guardian publicerar
teckningar som framställer demokratisträvanden som värsta sortens djävulskap. Jag förstår nu hur tyskarna så lätt kunde blunda för övergreppen under 1930-talet. Vänstermedierna i väst blundar idag lika hårt för Saddamregimens massmord som tyskarna gjorde för koncentrationslägren då. Människans förmåga att se veklig ondska är grovt överskattad.
En misslyckad integrationspolitik kan inte repareras med bättre statlig propaganda. Det är jobb som behövs ... Ska invandringen till Sverige än en gång kunna bli den välsignelse den var förr, krävs det stora förändringar av arbetsmarknads- och näringspolitik, så att människor genom arbete kan få makt över sina egna liv.
Dessutom spär alla bidrag, skatter och regleringar endast på skillnaden i socialt kapital mellan samhällsklasser med olika utbildnings- och inkomstnivåer. Att människor får behålla frukten av sitt arbete är inte bara rättvist, det uppmuntrar också det som alla samhällsgrupper behöver ägna sig mera åt – arbete, utbildning och ansvarstagande. Varför man så aktivt motarbetar detta är fullkomligt obegripligt.
Utspelen om kvotering vid intagningen till den högre utbildningen passar väl in i mönstret. Kunskapsbegreppet skall skjutas i sank och studentkollektivet framhävas som ett gäng hjälplösa offer för reaktionära lärosäten, vilka pådyvlar dem läsning av likaledes reaktionär litteratur i alltför högt tempo.
Alla dessa artiklar visar att det inte är enskildheter, utan hela fundamentet för nuvarande socialdemokratiska politik som orsakar segregation, fattigdom, utanförskap och arbetslöshet. Stat och kollektivavtal är problemen, inte lösningen.
Demokrater talar i termer av sakfrågor, republikanerna torgför en berättelse.
Republikanerna är trygga och tror på sin politik, medan demokraterna tiden är på defensiven och tänker 'slå mig inte'.
Republikanerna har en intellektuella modell som går hem, demokraterna får inte budskapet att hänga ihop.
Demokraterna försvarar status quo, republikanerna har ideologiska mål på agendan.
Trots att republikanerna har makten, ses de som outsiders i opposition, medan demokraterna framställs som makteliten.
Byt demokrat mot borgerlig och republikan mot socialdemokrat och vi har viktiga aspekter på varför valresultaten blir som de blir. Politik handlar om så mycket mer än sakfrågor.
Onsdag 2004-12-08 / 19.55 UTMANING FÖR BLOGGSFÄREN: VILKA ÄR SVERIGEs PARTISTRATEGER? När jag läser det intressanta samtalet
What Now? i Washington Monthly slås jag av hur upplyfta och närvarande USA's valstrateger är i amerikansk politik. De främsta valstrategerna är nära nog lika kända som de främsta politikerna (i alla fall i initierade politiska kretsar). Karl Rove har nått kultstatus, James Carville gjorde det efter Clinton's seger 1992 och Joe Trippi är idag mer intressant än hans uppdragsgivare Howard Dean. På samma sätt har valstrategen Hamilton Jordan (som senare startade tennisens ATP Tour) större respekt än den man han 1976 hjälpte till Vita huset: Jimmy Carter. För egen del tycker jag Dick Morris, som fick Bill Clinton återvald 1996, är en intressantare politisk kommentator än flertalet politiker.
Vem i helsike sköter deras jobb i Sverige?!
När ordet partistrateg nämns (inte sällan med visst förakt) avser man ofta partisekreterarna, alltså de som är organisatoriska arbetsledare i partiernas valkampanjer. Men i USA är strategerna konsulter vid sidan av det handfasta organiserandet. De står för nytänk, för idéer till upplägg av budskapet.
Finns dom alls i Sverige? Knappast som fristående konsulter. Förmodligen är en svensk definition: de som har partiledarens öra. Partistrateg är alltså en inofficiell position.
Det är dags att lyfta fram dom. För visst är det fler än jag som vill veta vilka som formar partiernas strategier? Skulle inte bloggarna kunna vaska fram dom? Bloggarna kan i offentlighetens ljus lyfta fram mer av hur politiken formas än vad massmedierna kan. De fokuserar sig på högsta hönsen. Men grovjobbet sker ofta där bakom, i skuggan. Det jobbet borde vi vet mer om!
S, m, fp, c och kd har kommit överens om att
lite pladder ska ersätta en folkomröstning om EU's nya författningsfördrag.
Det provocerar Junilistan att hota om att
ställa upp i riksdagsvalet 2006.
Alltihop är så onödigt. Storbritannien ska hålla folkomröstning tidigt 2006 (se blogg
26 nov). Där blir det med all sannolikhet nej. Alltså skulle Sverige - utan någon som helst risk - kunna hålla folkomröstning i maj 2006. Blir det nej förändrar det ingenting, eftersom andra medlemsländer redan avvisat fördraget. Blir det ja, har Sverige skapat en mer tydlig ja-profil.
De etablerade partierna har inget att vinna, men mycket att förlora, på att neka folkomröstning. Var lite smartare!
The freedom to criticise ideas - any ideas even if they are sincerely held beliefs - is one of the fundamental freedoms of society. And the law which attempts to say you can criticise or ridicule ideas as long as they are not religious ideas is a very peculiar law indeed. It all points to the promotion of the idea that there should be a right not to be offended. But in my view the right to offend is far more important than any right not to be offended. The right to ridicule is far more important to society than any right not to be ridiculed because one in my view represents openness - and the other represents oppression.
Onsdag 2004-12-08 / 8.57 LJUSPUNKTER I IRAK. Det finns mängder med
goda nyheter i Irak, även om de dåliga nyheterna också är många.
I New Republic-artikeln
Bright Side summeras de goda tecknen.
Medelinkomsten i Irak stiger och terroristerna skickar ut klagomål om att irakiska folket inte stödjer 'kampen'. Istället ägnar sig irakierna åt att organisera sig inför valet i januari.
Artikeln rapporterar om registreringen av
Iraqi Pro-Democracy Party som startats av bröderna som driver bloggen
Iraq the model.
Enligt en opinionsmätning är 65 procent av irakierna optimistiska om framtiden.
Tänk om lite uppmärksamhet kunde ägnas åt det historiska och framtidsinriktade pionjärarbetet för demokrati som sker i Irak...
Tisdag 2004-12-07 / 15.57 STIL HELLRE ÄN SUBSTANS, MORALISM MER ÄN MORAL. Essän
The Media and Medievalism av Robert Kaplan i Policy Review tar upp så många trådar att jag måste läsa om den, men när han liknar mainstreammedierna med inkvisitionen från medeltiden är jag inte riktigt med. Däremot är Kaplan något intressant på spåren när han menar att medierna förfallit till en moralism där stilen är viktigare än substansen.
Fred och rättvisa är sådana generella och självklara principer att det räcker att ange dem, menar han. Alla tvetydigheter kan spolas ut eller manipuleras, bara rätt retorik används. Därför kan Kofi Annan aldrig ha fel. Och den som går i krig har alltid fel - även om sker för att befria 50 miljoner människor som lever under värsta sortens förtryck.
Vänstermedier kan vara briljanta även om de är totalt ansvarslösa. Och eftersom nationalstaten sakta dör och marknadskrafterna efter kommunismens fall föser den politiska vänstern åt sidan, måste vänsterns funktion intas av en ny historisk aktör.
Den del av vänstern som fortfarande är livskraftig har muterat till något annat. Om det som en gång kallades den kommunistiska internationalen har någon nutida motsvarighet så är det de globala medierna.
Dessa mediers krav på fred och rättvisa flyter subtilt som en intravenös lösning fram genom nyheter och reportage, och är - i likhet med Kommunistinternationalens krav på arbetarnas rätt - moralistisk snarare än moral.
Uppdatering:
Johnny Munkhammar byter arbetsplats och börjar på Timbro.
Tisdag 2004-12-07 / 9.30 AFGHANISTANS DEMOKRATISERING. Hamid Karzai
svor presidenteden nu på morgonen och är därmed den förste demokratiskt valde presidenten i landets historia.
Det som för några år sedan var världens största flyktingkatastrof, då mer än 3 miljoner afghaner var på flykt från Talibanerna, har nu förbytts i en ström av återvändande som deltagit i valet och söker sig en framtid i hemlandet. Problemen är naturligtvis stora med fattigdom och terrorism, men folk kan se framåt. Utvecklingen har vänt.
Tisdag 2004-12-07 / 9.05 SVEGFORS FÖRSVARAR KRIMINALITET. Mats Svegfors
rycker ut till den politiska klassens försvar. Han bagatelliserar att riksdagsledamöter kvitterar ut - från skattebetalarna - ersättningar för måltider man blivit bjuden på. Han bagatelliserar att riksdagsledamöter kvitterar ut fullt arvode när man är hemma och sjuk.
Och varför ska inte HELA svenska folket kunna göra det? Varför ska bara politiker ha rätt att fuska till sig pengar de inte har rätt till? Varför har bara politiker rätt att smita från sjukavdrag? Svegfors försvarar kriminellt beteende. Svegfors ursäktar fusk. Förstår inte Svegfors de moraliska implikationerna i hans försvar av etablissemanget?
Mats Svegfors driver en linje som leder till samhällets sammanbrott. Om eliterna inte behöver följa reglerna, då behöver ingen annan det heller! Lägg till det faktum att ingen annan än riksdagsledamöterna själva har formulerat de regler man nu inte anses kunna följa. Hur ska dessa tölpar kunna leda landet, om de inte ens kan utforma regler som de själva kan leva efter?
Tisdag 2004-12-07 / 9.01 REGERINGEN AVVECKLAR POLISEN?Miljard fattas i polisens budget, skriver Svenska Dagbladet. År 2003 fanns 16.292 poliser. Och pengar till att anställa de som utbildas saknas.
Här har tidigare föreslagits en fördubbling av poliskåren (se
20 aug). Det skulle ändå vara betydligt färre än vad New York City har: 39.110. Och New York har lite färre invånare (8,1 miljoner mot 9,0 för Sverige) och betydligt mindre yta att bevaka.
New York är också en betydligt tryggare stad än Stockholm och övriga Sverige, vilket Olle Wästberg tidigare i år
konstaterade:
New York hade 598 mord år 2003. Samma år hade Sverige, enligt Brottsförebyggande rådet, 189 mord. New York hade 1 875 våldtäkter och Sverige 2 565. Grov misshandel: 18 764 i New York mot 65 177 i Sverige. Inbrott: 29 207 i New York mot 122 700 i Sverige.
Resultatet? Fängelser står tomma i New York. Det lönar sig inte längre att begå brott. En betydande del av skatteutgifterna för fler poliser skulle vi få igen genom sänkta försäkringspremier. Men varför agera på detta ur ekonomiskt och socialt perspektiv effektiva sätt? När vi kan få människors liv sönderslagna, kostnaderna för brottsligheten öka och människor känna sin säkerhet hotad?
Han ger fem skäl till varför man ska vara försiktig med DNA, men inte ett enda om varför skydd av DNA-profil är viktigare än att skydda individen själv från brottslighet. Liberalismen saknar mekanismer som ger förmåga att rangordna olika principer och väga samman motstridiga värderingar, det som är helt centralt hos Aristoteles och som gör att jag inte kan kalla mig enbart liberal (utan hellre libertarian-communitarian).
Visst vill jag att individens DNA-profil ska hanteras med varsamhet, eftersom den (1) ger staten större makt, (3) skapar överskottsinformation, (5) är ett slags misstroende mot individer som får lämna DNA. Men dessa negativa effekter ska vägas mot det skydd som DNA ger individen att slippa utsättas för brott. Att slippa brott har högt, mycket högt värde. Ett värde motståndarna till utökat DNA-register vägrar diskutera.
Lundblads menar att (2) DNA överdrivs som bevisvärde. Ja, DNA är ett bevis som andra. Men alla bevis är viktiga
(se 30 nov). Rättssäkerheten ökar när misstänkta kan avföras från brottsutredningar och den integritetskränkning det innebär att oskyldigt vara misstänkt minskas (även om register inte behövs för det).
Inte heller håller argumentet om att (4) DNA minskar rättsmedvetandet. Allmänhetens eventuellt minskade uppmärksamhet (vilken är tveksam), uppvägs av att potentiella brottslingar får klart för sig att de mycket lättare åker fast. Om lägenhetsinbrott utreddes och finkammades på DNA som kan matchas mot utökat DNA-register, kommer inbrotten med hög sannolikhet att minska snabbt. Inte alla, men väldigt många brott sker efter en riskkalkyl: hur stor är risken att åka fast? Om den risken dramatiskt ökar, minskar antalet brott lika dramatiskt (och även de som skiter i risken kommer att begå färre brott, eftersom de oftare kommer att fällas och sitta inlåsta).
- Bush's regering. Det är ironiskt att en republikansk president har en regering som är mer inkluderande och har större mångfald än vänsterns så kallade medieelit.
Exakt. De som babblar om mångfald är ofta desamma som alltid kräver att andra ska genomföra den, medan de själva inte behöver.