Söndag 2004-11-14 / 19.50 ÄR VI RÄDDA FÖR FRIHET? I högerspalten finns nu länk direkt till mitt kapitel i den nya boken Frihet - samtalen fortsetter, som inleds av Mario Vargas Llosa. Antologin är utgiven av den liberala tankesmedjan
Civita i Oslo.
– Man kan tycka det är ett udda val av länder att samarbeta med. Men vi har inte möjlighet att diktera till vilken typ av verksamhet medlen ska gå, säger den ansvarige på myndigheten.
Inte möjlighet att diktera? Vilket skitsnack. Det är ju bara att låta bli att betala ut några pengar. En tanke som inte slog Ungdomsstyrelsen förrän medierna började ställa frågor. Till SVT's Rapport säger man nu att det ska göras en strängare granskning av de bidragssökandes demokratiska grundsyn.
Regeringen göder socialistiska politiska krafter samtidigt vården dras in för gamla, skolorna saknar läroböcker och sjuka dör i vårdköer. Hur länge ska svenska folket låta vänstereliterna rasera välfärden?
En massa kolumnister trodde att valet skulle bli en folkomröstning om Irakkriget. Det tror inte jag. Ingen i Mellanamerika kan, eller bryr sig om, världen utanför USA. Och ingen i Massachusetts vet något, eller bryr sig om, vad som händer i USA.
Det är därför jag vill att Texas ska sköta inrikespolitiken och Massachusetts min utrikespolitik.
I sanningens namn har demokraterna med sin föråldrade världsbild, gradvis hamnat på kant med väljarna över hela landet. Två Amerika? Hopplöshet? De flesta amerikaner anser att du, om du utbildar dig och arbetar hårt, kan tillhöra medelklassen och äga ditt hem. Det råkar vara sanningen.
Den riktigt stora storyn i valet är att Bush vann de stora väljargrupperna, som de med collage-examen, förortsborna och landsbygdens folk. Bush gjorde till och med insteg bland fackföreningsmedlemmar. Bill Clinton uppmanade demokraterna att modernisera sig: företag är inte onda, de fattiga är inga helgon, skriver Stewart. Men än tycks demokraterna inte förstå att de har större problem än bristfälliga presidentkandidater.
Kriget i Irak har blivit en kamp om förtroende hos det irakiska folket ... de flesta irakier, liksom förnuftiga medborgare överallt, håller ögonen öppna för att se vilken sida som troligen kommer att vinna ... Om de utländska elementen och Saddamiterna tvingas under jord - så att de befinner sig på flykt i stället för att strida - minskar deras chanser att vinna över de stora medborgarskaror som inte tagit ställning.
De flesta människor överallt vill leva i en fredlig värld, där de kan arbeta, älska och ta hand om sin familj, där de har åtminstone förväntningar på en rättsstat och där de har något att säga till om i landets politik ...
Det är därför det är så viktigt att återta Falluja ... Målet är inte enbart terroristerna, det är den breda allmänheten i Irak. Vi kan inte ta död på terrorismen, men de kan. Om de har tilltro till framtiden vi erbjuder, kommer de att göra det.
I de 11 delstater som höll folkomröstning om gayäktenskap ökade Bush sitt väljarstöd mindre än han gjorde i de 39 delstater som inte höll folkomröstning. Den stora anti-gay opinionen är rena fantasin.
Den iranske
utrikesministern Charassi lämnade just området som en av de sista, och sedan
stängdes dörrarna. Många som skyndat till Kairo för denna dag kom inte med
... Sveriges statsminister Persson, den ende regeringschefen från ett
EU-land, hade heller inte kommit i tid.
Alla svenska tidningar jag läst tar upp begravningen i Kairo, men inte att Persson missade den. Varför agerar svenska medier som Pravda, och frisserar händelseförloppet? (Tipstack: Staffan)
Der Spiegel: Joschka Fischer was never treated this disrespectfully abroad: not only that his plane had to fly loops for a very long time. He also had to push his way through a crowd. In the end the Europeans missed the funeral service for Yassir Arafat.
Deutsche Welle: Delays at Cairo airport meant he [Fischer] missed most of the ceremony.
DPA: Joschka Fischer was transported by bus from Cairo airport to the military base - to be told by soldiers that they had missed the ceremony.
AFP: German Foreign Minister Joschka Fischer missed the funeral on Friday because his plane could not land in time
Madonna har sagt att Amerika borde dra tillbaka trupperna från Irak. Donald Rumsfeld svarade "Nä, jag tror vi ska vänta och höra vad Britney Spears har att säga om det först".
Jag tror valen i Irak kommer att hållas i januari och jag anar att vi kort därefter kommer att se en reduktion av amerikanska trupper - inte därför att USA önskar det, utan snarare därför att irakierna kommer att kräva det ...
Vi ses som otrogna och icke-troende, och många ser oss som ockupanter. De förväntar sig att vi ska upprätthålla Iraks yttre gränser, eftersom vi avvecklat deras armé. Men de kommer att vara villiga att acceptera riskerna med att själva överta ansvaret för den inre säkerheten, i utbyte mot en reducerad närvaro av koalitionen.
Under hela Irakkriget har ansvariga militärer aldrig nekats de truppstyrkor man begärt. Bara journalister har tjatat om behovet av fler amerikanska trupper. Och vem ska man lita på? De som har ansvaret, kunnandet och vet läget på marken? Eller proffstyckare som sitter och skriver artiklar på något hotellrum?
Det politiska etablissemanget har reagerat mer känslosamt efter mordet på van Gogh än efter mordet på Fortuyn, som aldrig var en del av den kulturella eller politiska eliten. De som sörjde Fortuyn kom från städerna, inte från den utbildade medelklassen ...
Theo van Gogh, å andra sidan, var - trots det provokativa och ibland extremt förolämpande beteendet - en del av eliten. Den holländske finansministern, Gerrit Zalm, spelade en gång en liten roll i en av hans filmer. Bram Peper, en tidigare minister, höll minnestal vid begravningen. Mordet på van Gogh ses som en attack på denna elit.
Det blir intressant att se hur politiska eliter agerar, när nu deras egna också drabbas av det ökade våldet, inte bara vanligt folk.
Att ta in denna scen [det pågående slaget om Falluja] ger mig mycket blandade känslor: ett innerligt hopp om att en seger i Falluja blir starten för att tippa över utvecklingen i Irak i rätt riktning, och ett djupt förakt för att vi nu, än en gång, har en fullskalig militär strid i centrala Irak, utan en gnutta självreflektion av en regering som för länge sedan deklarerade 'uppgiften genomförd'.
Lägg märke till vad det är som får Friedman att känna sådant förakt: att den militära segern inte kom omedelbart, som på beställning, och att de politiska ledarna inte ständigt och jämt bett journalistkåren om ursäkt för att det inte gått så fort man hade hoppats.
Men är det alls rimliga krav att ställa? Kan någon i förväg veta exakt hur en befrielse med militära medel ska utspela sig? Naturligtvis inte. Och är det inte en nödvändighet att de ansvariga, president Bush, håller en optimistisk attityd gentemot trupperna och står fast vid de skäl som från början gjorde att han skickade de unga soldaterna i en strid som kan kosta dem livet? Allt annat vore ju korkat. På mig verkar det som Friedman och journalistkåren blandar samman krigskorrespondentens rapportering av militära aktioner för att störta en diktatur med sportreferat. Som om krig innehöll förutbestämda spelregler. Som att USA, med sitt bättre tränade och proffsigare lag borde vunnit en lätt seger över Saddams amatörer.
Men krig är inget spel, ingen lek med förutbestämda regler. Den som vill vinna måste anpassa sig och EN förmåga är viktigare än alla andra: uthållighet. Just den egenskap Friedman och journalistkåren saknar. Vad hade krävts för att de inte skulle kalla Irakkriget misskött? Att Bush hade ringt och bett Saddam avgå - och att Saddam lydigt hade följt uppmaningen? Hur mycket kontakt med verkligheten har en sådan plan? Medierna ställer fullständigt orimliga krav på vad framgång är. Att återuppbygga ett sönderkört land tar mer än 20 månader. Det borde även Friedman förstå.
Utmaningen för USA är att överlåta viss makt till Europa utan att riskera varesig USA's, Europas eller de liberala demokratiernas säkerhet. Amerikansk säkerhet är liksom den europeiska i dag, och har i ett halvt sekel varit, beroende av Amerikansk militärmakt. Ändå har USA sett världen genom sina egna ögon hellre än att anta de europeiskt postmodernistiska synpunkterna. Om Amerika nu skulle anta denna vision skulle varken USA eller postmoderna Europa förbli säkra särskilt länge.
I detta ligger tragedin. För att kunna möta dagens globala hotbild behöver Amerika den legitimitet som Europa kan ge, men européerna vägrar ge den. I sin strävan att begränsa USA's makt, riskerar de att förlora de ökande farorna ur sikte. Faror som är betydligt värre än USA's makt. Av nervositet för en unipolär värld kan européerna underskatta riskerna med ett multipolärt system i vilket icke-demokratiska makter kan komma att övertrumfa Europa.
Kagan menar att Europa försvagar inte bara USA, utan hela den demokratiska världen, och ger diktaturerna möjlighet att attackera västerlandets liberala värderingar. Denna tanke har säkert aldrig dykt upp hos Chirac och Schröder. Man utgår från att väst har herraväldet. Men om man fortsätter att söndra väst, är Kagans senario möjligt.
Torsdag 2004-11-11 / 23.27 BUTTIGLIONE: JAKOBINERNAS ARV LEVER ÄN. Italiens europaminister Rocco Buttiglione
hänvisar i Wall Street Journal till Alexander Hamilton, en av USA's grundlagsfäder, som ansåg att nationen behövde värderingar som politiken själv inte kunde producera och därför hade att lita på andra aktörer, exempelvis kyrkor, för att upprätthålla de dygder ett civiliserat samhället behöver. Staten skulle därför inte ge några privilegier till någon kyrka men upprätthålla en i grunden positiv attityd till religion i allmänhet. Jean Jacques Rousseau ansåg annorlunda, och menade att staten krävde en sorts civil religion och att kyrkorna hade att underkasta sig denna statsreligion. Många inom filosofin ser i Rousseau fröet till prinicperna för totalitarism, skriver Buttiglione och forsätter:
Traditionen från Rousseau och Jakobinerna har överlevt i Europa i mindre våldsamma former än i ett inte så avlägset förflutet, men den är ändå en del av Europas politiska och ideologiska landskap.
Ja, även om de icke politiskt korrekta inte - ännu - möter giljotinen, så har europaparlamentet visat klara tecken på totalitarism genom att avvisa Buttiglione som kommissionär. Det är något inte minst fp och c har att fundera över. Deras överreaktion i EU tyder på mental blackout eller total ideologisk förvirring.
George Bush må subjektivt vara kristen, men han - och de amerikanska militära styrkorna - har objektivt gjort mer i sekulär anda än alla agnostiker i USA tillsammans. Störtandet av Talibanerna, det omfattande raserandet av al-Qaida och konfrontationen med teokratiska sabotörer i Irak representerar enorma framsteg för icke-fundamentalistiska krafter i många länder.
'Anti-krigs'-fraktionerna erkänner faktiskt bedrifterna, om än bara indirekt, genom att klaga på hur dessa insatser har gjort de islamistiska religiösa fanatikerna förbannade. Men är man beredd att acceptera slutsatsen av det resonemanget - att vi skulle ha fullföljt en politik som fanatikerna inte haft några invändningar mot?
Sekularism är inte bara en självgod attityd. Det är en möjlig väg till demokrati och pluralistiskt liv som blev tänkbar först efter flera krig och revolutioner som hänsynslöst slog sönder de gamla statskyrkorna. Vi är nu mitt i ännu ett sådant krig, en sådan revolution, och vänstern har deserterat.
De som efter Bush valseger talar om att friheten att utöva sin livsstil är hotad, är samma personer som inte lyfter ett finger för att afghaner, irakier, ja, muslimer överallt, ska få ta del av dessa friheter. Tydligare än Hitchens kan inte vänsterns hyckleri blottläggas.
Torsdag 2004-11-11 / 10.21 BUSH'S SEKULÄRA TRIUMF. Det finns få ting som är så underbara som att läsa absolut briljanta analyser. Christopher Hitchens är en författare och samhällsdebattör som inte sällan ger den känslan: att du känner dig lite klokare, lite mer insiktsfull, när du läst hans kommentar om skeendet i världen.
Så här
replikerar han i Slate mot dem som menar att presidentens valseger i förra veckan var ett utslag av religiös moralism:
Bara en fraktion i amerikansk politik har förmått sig att göra ursäkter för den typ av religiös fanatism som är ett omedelbart hot mot oss här och nu. Och den fraktionen, är jag ledsen och rasande över att behöva tala om, är den politiska vänstern.
I DDR's socialistiska drömrike stal slaktaren kött från det offentliga slakteriet för att med grannarna byta till sig saker. De anställda på det offentliga bageriet stal bröd att använda för att kunna skaffa livsnödvändigheter. I den socialistiska planekonomin var det brist på allt, och alla fick göra maximalt för att utnyttja sina möjligheter för att kunna göra familjens liv någorlunda drägligt. Vid sidan om planekonomin fanns en gigantisk svart bytesmarknad.
Samma sak i Stockholms socialistiska toppskikt: man utnyttjar sin ställning i egoistiskt syfte på en svart marknad, eftersom någon fungerande bostadsmarknad med hyresrätter inte tillåts. Istället byts lägenheter genom allehanda mygel.
Abort och gayäktenskap är symboler. Men inte på det sätt vi i Sverige tror.
De är inte i första hand symboler för tolerans och frigörelsekamp.
De är symboler i en strid för demokrati och folkstyre i motsats till domstolsaktivism. Det är en strid för lokalt självbestämmande i delstaterna, i motsats till mer makt till huvudstaden Washington DC.
Striden om abort och gayäktenskap är alltså inte, för flertalet amerikanska väljare, en strid i sak, utan om tillvägagångssätt för att driva igenom en viss politik.
Låter det märkligt? Ja, för oss svenskar, som lever i en enhetsstat är federalism någon mycket abstrakt och svårt att ta till sig. Men beslutsprocessen om fri abort och gayäktenskap ger en lärorik illustration:
*
FRI ABORT är det mest extrema exemplet på icke-demokratisk domstolsaktivism. Abort blev lagligt i USA utan demokratiskt fattade beslut, utan att de folkvalda lagstiftat om abort i Kongressen. 1973 beslutade Högsta domstolen plötsligt att rent juridiskt se foster som en del av kvinnan till dess barnet är fött. Det var alltså en domstol som införde aborträtten. Denna domstolsaktivism är tvivelaktig, eftersom det strider mot demokratins principer att några tjänstemän, domare, formulerar politik och lagarna i känsliga frågor, medan politikerna ställs inför fullbordat faktum.
I och med att abort behandlades som en juridisk fråga, inte en socialpolitisk, blev beslutet 1973 extremt: abort är tillåten ända fram till 40:e graviditetsveckan. Först när barnet lämnat kvinnans kropp är det, enligt HD, att betrakta som en individ med juridiska och mänskliga rättigheter.
Denna frihet att göra mycket sena aborter har lett till abortmetoder som är vidriga. Barn som med lätthet skulle överleva utanför livmodern utsätts för grym behandling. President Bush har tagit initiativ till lag som förbjuder abortmetoden som kallas
Partial-Birth Abortion, vilket betyder att fostrets ben - i exempelvis vecka 40 - dras ut genom slidan, sedan sticker man in ett rör och suger ut hjärnan, innan man helt drar ut fostret ur livmodern. Denna metod är givetvis helt förbjuden i Sverige. Sverige står alltså på president Bush sida i denna abortfråga.
Expressen skriver i dagens ledare att: "Någon fri abort utan bortre gräns är inte socialt acceptabel och inte heller efterfrågad". Men detta är just vad som gäller i USA idag: fri abort utan bortre gräns. Tidningen är ologisk och vilseleder sina läsare när man menar att de som vill begränsa denna gränslösa aborträtt i USA "urholkar" kvinnans bestämmanderätt över sin kropp. Om fri abort utan bortre gräns inte är socialt acceptabel i Sverige, varför ska den då vara tillåten i USA?
Om vi, inför amerikanska förespråkare för fri abort, skulle lägga fram den svenska abortlagstiftningen skulle vi genast stämplas som konservativa abortmotståndare. Att begränsa fri abort till 18:e veckan, som vi gör i Sverige, skulle genast skällas ut som en grov kränkning av kvinnans rätt.
Denna extrema situation har uppstått eftersom aborträtten inte behandlats i demokratisk ordning, ingen lagstiftning har behandlats i representanthuset där lämpliga politiska avvägningar kunnat göras (som i Sverige). Aborträtten är framdriven av domstolarna och har därför blivit som den blivit - inte särskilt politiskt balanserad.
Detta är skälet till att abort är en så brännande fråga. Den är ännu inte demokratiskt förankrad. Jag tror frågan skulle bli lika brännande i Sverige om man, utan demokratiskt beslut i riksdagen, började abortera barn i 39-40:e veckan.
*
GAYÄKTENSKAP. Att frågan om gayäktenskap i år blivit föremål för folkomröstning i flera delstater är mer en reaktion mot domstolarnas aktivism än mot homosexuella. Det har blivit ett alltmer uppmärksammat problem i USA att domstolar omtolkar och ändrar innebörden i lagstiftningen, helt utanför och vid sidan om de demokratiskt valda i lagstiftande församlingar på nationell och delstatlig nivå. Aborträtten är som sagt det mest extrema exemplet hittills.
Bill Clinton sa häromdagen att det var vinterns domstolsbeslut i Massachusetts, då gayäktenskap godkändes, som väckt en ny vrede mot domstolarnas sätt att strunta i den demokratiska processen. Många människor uppfattar att de inte har något att säga till om.
Paradoxalt nog hade förmodligen upprördheten varit mindre, om amerikanerna hade kunnat lita på att Högsta domstolen skulle avvisat att göra Massachusetts' lagar giltiga i alla andra delstater. Det är den nyliberala och konservativa ståndpunkten: att delstaterna ska kunna ha olika lagar. Men många förutspår att Högsta domstolen ska göra Massachusetts-domslutet giltigt i hela USA. Då har gayäktenskap införts, inte via demokratiska beslut, utan via domstolsaktivism.
Det är därför flera delstater folkomröstat om gayäktenskap i förebyggande syfte. Frågan har forcerats fram av aktivister och domstolar gör det möjligt att driva igen politik över medborgarnas huvuden. (Förmodligen skulle svenskar reagera på samma sätt om EU i Bryssel skulle få för sig att ändra svensk lag om abort el dyl).
Andrew Sullivan är för gayäktenskap, men har respekt för federalismen och delstaternas rätt till självbestämmande. Han vill inte att Högsta domstolen ska besluta, utan att varje delstat får fatta sitt beslut. I Massachusetts är gayfrågor inte kontroversiella, därför är gayäktenskap naturligt där. Men inte i Södern, där man inte kommit lika långt. (Se Sullivan om Massachusetts
här)
Men eftersom många inte längre litar på att domstolarna upprätthåller federalismen, har förslag om tillägg till konstitutionen lagts fram om att förbjuda gayäktenskap. Det är den enda demokratiska vägen som är möjlig för att övertrumfa domstolarna och föra tillbaka beslutsrätten över politiken till folket och deras folkvalda politiker i parlamentet. Ett konstitutionstillägg måste alla domstolar följa. Det är ett otroligt klumpigt sätt att få frågan om gayäktenskap upp på den demokratiska dagordningen, men den enda möjliga.
Domstolarna gör, som jag ser det, gayfrågan en stor björntjänst genom att driva på, istället för att vänta på den demokratiska processen. Jag förstår motreaktionen, konstitutionstillägget, eftersom jag är för det demokratiska styrelseskicket, inte domarvälde. Sullivans upplägg är det mest önskvärda, men det är bara möjlig med konservativa och nyliberala domare som vägrar åsidosätta delstaternas rätt till demokratisk process.
Det är alltså mycket bättre om president Bush får utse flera konservativa domare i HD - i stället för att driva igenom ett konstitutionstillägg som förbjuder gayäktenskap.
Onsdag 2004-11-10 / 9.33 SÅDAN ÄR SOCIALISMEN. Ännu fler
avslöjanden görs varje dag om hur sosse- och fackpampar myglat till sig lägenheter i Stockholms city åt sig själva och sina barn. Nu senast är det LO-toppen Lena Agneby Boström som
ertappats med att nalla en lägenhet åt sin son. Hur länge ska väljarna acceptera tjuvar och kleptomaner i ledningen för landet?
Onsdag 2004-11-10 / 8.53 CBS ANGRIPER BLOGGARNA. På CBS
website går Eric Engberg, pensionerad Washington-korrespondent för TV-bolaget, till generalangrepp mot bloggarna: de liknar mer skoltidningar...än något som till närmelsevis kan kallas journalistik ... Skillnaden är att bloggarna aspirerar på att vara en kraft i vårt offentliga liv och gör anspråk på att vara i frontlinjen i en ny politisk och medial era..
Engberg använder bloggarnas spridande av vallokalundersökningarna på valnatten, som visade sig vara grovt felaktiga, för att angripa bloggarna.
Men det är ingen slump att attacken på bloggarna kommer från CBS. Det var denna TV-kanal som försökta sänka president Bush genom att anklaga honom för att ha ljugit om sin tjänstgöring i Nationalgardet, en anklagelse som byggde på förfalskade dokument, något TV-kanalen visste innan man gick ut med anklagelsen. Nu slog detta vansinnigt inkompetenta och grovt vilseledande agerande tillbaka på TV-kanalen själv - eftersom bloggarna omedelbart började ifrågasätta och granska CBS' anklagelser. Tittarsiffrorna för CBS har rasat den sista tiden - tack vare bloggarna avslöjat att kanalen inte är pålitlig. Nu vill CBS ge igen på bloggarna.
Om något, demonstrerar Engberg bloggarnas ökande betydelse.
Onsdag 2004-11-10 / 8.31 ARAFAT MISSLYCKAD. Av någon anledning
gerSvenska Dagbladet Yasser Arafat ett helt uppslag, två fulla sidor, även om han är en högst tvivelaktig ledare och en person som har många terrordåd på sitt samvete. Ännu ett exempel på hur svensk media inte är vid sunda vätskor, när man ägnar sig åt devota hyllningar av korrutpa och diktatoriska regimer. Man sörjde DDR's fall för 15 år sedan och nu sörjer man Arafat.
Mordet på Theo van Gogh, den holländske filmregissören som kritiserade islamistisk praktik, påminner oss alla om den gnagande sanningen:
mer än 15 år efter det att Irans regering utfärdade dödshot mot författaren Salman Rushdie, förblir kritik mot muslimer en riskfylld verksamhet.
Som en muslimsk dissident talar jag av egen erfarenhet. Min bok The Trouble with Islam har försatt mig i en situation där jag får motta ilska, bitterhet och hat. Och detta därför att jag ställer frågor som vi muslimer inte längre kan gömma undan. Varför slösar vi bort talangerna hos halva Gud's skapelse, kvinnorna? ... Och framför allt, hur kan även moderata muslimer läsa koranen bokstavligt när den, likt alla heliga skrifter, är full med motsättningar och oklarheter? Problemet med dagens Islam är att bokstavstolkningen har blivit mainstream.
Just det. Islam har dramatiskt radikaliserats på senare år, men Europa's politiska eliter tycks inte ha lagt märke till det.
Frågan är om Europa är berett att försvara de mänskliga rättigheterna och ta upp kampen mot de terrorister som vill avskaffa yttrandefriheten och tysta motståndarna. Andrew Sullivan
skriver:
I Holland har en text på en vägg med orden Du skall icke döda, en reaktion på terroristernas mord av Theo van Gogh, stämplats som
intolerans. Budskapet anses vara 'rasistiskt'. Det är som om det liberala samhället vill begå självmord.
Ja, det känns som om ju oftare ordet liberalism kastas ut, desto färre begriper vad det betyder. Självklart har det humanistiska, västerländska samhället all rätt att försvara sig mot angrepp som syftar till att störta vårt samhällsskick. Dessa mördare ska jagas och aldrig någonsin tillåtas få fotfäste i vårt samhälle. Om de kallar sig fundamentalistiska muslimer eller nazister eller kommunister spelar ingen roll. Politiskt våld måste mötas med kraftfulla motåtgärder från ordningsmakt och rättsstat. Weimarrepublikens huliganrevolt får inte upprepas.
Tisdag 2004-11-09 / 17.57 VÄGVAL VÄNSTER. Just nu utfrågas
Karin Svensson Smith (v) i SVT24-programmet
Korseld och gör ett gediget intryck. Hon får frågan om forumet Vägval vänster, där hon ingår, är berett att utbilda Ung väster i demokrati. Och svaret blir: Ja, Ung vänster har varit med på seminarium och det stod klart att den diskussionen bör fortsätta. Det sista sagt med ett leende som antyder såväl ärlighet som humor och distans. (Innebörden av leendet tillsammans med det diplomatiska svaret var ju att seminariet gick hett till...)
Tyvärr hängde ingen på med följdfrågor. Svensson Smith visade ju tydligt att åsiktsskillnaderna är mycket, mycket stora inom vänsterpartiet. Kan det verkligen sluta i något annat än splittring?
- De flesta gamla avdankade politiker ska ha en egen myndighet.
Ja, när får vi något parti som står på medborgarnas sida mot statsmakten och överheten? Kanske något för de borgerliga att fundera på. Släpp på prestigen, sikta inte på egna generaldirektörsdrömmar, utan företräd folket. Gå emot förmynderiet. Skulle det bli tydligt i valrörelsen, är segern inte långt borta.
I nyhetsrapporteringen är det "Don´t mention the wall" för hela slanten ... [En tidstypisk rapport] belyser huvudsakligen fenomenet "konsumtionssocialism". Vi får veta att reallönerna ofta är högre än i Västtyskland och att de beryktade köerna uteslutande ringlar sig fram genom Polen.
Först med 15 års perspektiv klarnar bilden av hur kraftig den ideologiska snedvridningen åt vänster var i medierna. Om 15 år tror jag man kommer säga samma sak om vår nutid, om Irak och Afghanistan.
Ja, det är på ytan ett märkligt agerande. Måste det inte ligga någon strategi bakom? Socialdemokraterna har kunnat regera Sverige så länge därför att de varit överlägsna alla andra partier på Machiavelli. Jag tror G-P är lite tidigt ute när man skriver:
Medan de borgerliga partierna inte bara visar hur gärna de vill samarbete med varandra utan också försöker ge samarbetet ett politiskt innehåll, så kan partierna på vänsterkanten inte ens klargöra hur de vill samarbeta efter valet.
Göran Persson har uppenbara bekymmer. Om två år kan väljarna befria honom från dem.
Den press vänsterpartiet utsätts för genom att Persson öppet talar om att han inte vill ha organiserat samarbete med dem efter nästa val, kan ha flera orsaker: (1) socialdemokratin vill tvinga fram en partisprängning inom vänstern som leder till att de mer moderata, om uttrycket tillåts, bildar parti av Vägval vänster medan Lars Ohly's kommunister marginaliseras i nuvarande vänsterparti. Risken, ur socialdemokratins synvinkel, är ju att båda partierna får 3 procent, åker ur riksdagen och omöjliggör en vänstermajoritet.
(2) Man försöker tvinga vänsterpartiet att åter bli mer fogligt genom denna maktdemonstration. Det är svårt att tro att vänstern skulle vika ner sig efter hot. (3) socialdemokraterna använder de hårda orden mot vänstern för att demonstrera att man är ett mittenparti i valrörelsen, för att efter en valseger åter krama kommunisterna. De borgerliga kommer inte att låta väljarna glömma att socialdemokraterna kan bli beroende av kommunisternas stöd.
(4) Genom att först tydligt ta avstånd från kommunisterna, har socialdemokraterna gjort en demonstration mot dem, och kan sedan lugnt återgå till samarbete med dem inför valet - man har ju talat om hur illa man egentligen tycker om kommunismen, men nu gäller det att rädda Sverige från borgarna.
I vilket fall spelar socialdemokraterna ett högt spel. Det är högst väsentligt att bättre förstå vilken deras strategi är.
Tisdag 2004-11-09 / 9.48 FACKET SOM SKANDIADIREKTÖRERNA. I
ledaren gör Dagens Nyheter rätt i att jämföra det fackliga myglet med det som Skandias direktörer ägnat sig åt, även om jag skulle skrivit att facklet inte är bättre än Skandiadirektörerna, i stället för som tidningen gör: Fackliga ledare är inte sämre än Skandiadirektörer. Vet inte riktigt varför, men det sistnämnda låter på något sätt som försvar, en bortförklaring.
Det är ett gott journalistiskt arbete bakom avslöjandet av denna skandal där fackligt folk genom en stiftelse - vars ändamål är att hjälpa utsatta kvinnor - kunnat ge sig själva och sina barn attraktiva lägenheter. När man ibland undrar vad vi har medierna till, ger den här typen av fall ett klart besked. Medierna kan spela en annan roll än att vilseleda allmänheten i politiska frågor.
Clarence Thomas reserverade sig och hävdade delstaternas rätt att besluta om lokal ordningsstadga. Det är inte ett federalt beslut att fatta. (Ungefär som att vi i Sverige inte tycker att Bryssel ska bestämma över svensk abortlag). Gayrörelsen kritiserade Thomas och övriga HD-domare som inte ställt upp på den friande domen - och inte på en fällande dom heller, de ville att HD skulle låta bli att lägga sig i ordningsstadgan.
Andrew Sullivan skriver: Återigen är det intressant att se hur Clarence Thomas, en man jag beundrar, tar sig besväret att påpeka att han, även om han röstade med minoriteten på konstitutionella grunder, personligen motsätter sig Texas-lagen på politiska grunder.
Thomas i motivering i HD-dom: Om jag var medlem av den lagstiftande församlingen i Texas skulle jag ha röstat för avskaffande av denna lag. Att bestraffa någon som uttrycker sin sexuella preferens genom frivilliga och icke-kommersiella handlingar med en annan vuxen person förefaller inte vara ett värdigt sätt att använda rättsväsendets dyrbara resurser.
[Se HD-domen här:
Lawrence et al vs Texas]
I en diskussion efter domslutet har Thomas sagt att Texaslagen är fånig (silly). I USA kan man alltså föra intressanta konstitutionella samtal. När
Rocco Buttiglione försökte göra det i EU-parlamentet hånades han och kastades ut. EU-parlamentet befinner sig intellektuellt på medeltidsnivå - tyck som oss, eller försvinn. Buttiglione gjorde, precis som Thomas, distinktion mellan juridik och moral. Thomas försvarade dessutom, som god federalist, de lägre nivåernas rätt till självbestämmande i syfte att begränsa överstatligheten. (Innebörden i det Buttiglione sa, var att han moraliskt håller med Texas-lagstiftarna, men att han inte kommer att föreslå någon sådan lag.)
Själv tycker jag naturligtvis att det är olyckligt att Texas har en så korkad lag, men det innebär inte att man ska riva upp noga balanserande makter för att i tyrannisk visdom stövla in i Texas och upphäva deras lokala demokrati. Är det något vi behöver i Europa är det mer av öppen diskussion, inte att kasta ut meningsmotståndare med huvudet före.
AFP skriver att Bush undersöker om inte Clarence Thomas, 56, skulle kunna nomineras till ny chefsdomare om den svenskättade Rehnquist avsäger sig, vilket inte är uteslutet med tanke på att han nu är sjukskriven. Eftersom Thomas, liksom Rehnquist, tillhör den konservativa minoriteten i domstolen skulle chefsskiftet inte påverka majoritetsförhållandet. Men Thomas är kontroversiell, inte minst därför att han är konservativ - och svart. Många blir mer upprörda när personer som räknas till någon minoritet inte följer mönstret och ser sig som offer, utan upprätthåller jämlikheten och alla människors lika rätt - även vita, medelålders heterosexuella män är människor med rättigheter.
Clarence Thomas föddes i landsbygdshålan Pin Point, Georgia, 1948. I den djupa Södern fanns då varken avlopp eller asfalterade vägar. Fadern var lantarbetare men övergav tidigt sin fru och tre barn. När deras hem, ett enkelt trähus brann ner, flyttade Clarence som 7-åring till morföräldrarna där han fick ordentliga måltider. Morfadern inpräntade nyttan med att utbilda sig och på hans inrådan började Clarence studera till präst. Rasistiska trakasserier gjorde att han avbröt utbildningen, men upptog den på nytt på annat håll och fick goda betyg från College of the Holy Cross, en Jesuitisk institution. 1971 antogs han av Yale Law School, ändrade därmed inriktning och blev jurist. Han gifte sig samma år med Kathy och de fick en son.
Efter examen med höga betyg blev han assisterande justitieminister i delstaten Missouri 1974-77. Var verksam som advokat 1977-79. Anställdes som juridisk rådgivare i Senaten 1979. President Ronald Reagan erbjöd honom posten som bitr utbildningsminister med ansvar för mänskliga rättigheter, vilket han blev 1981.
Under åren 1982-90 var han motsvarande generaldirektör för Equal Employment Opportunity Commission, EEOC, en myndighet han reformerade i grunden. I stället för att jaga statistik på hur många ur minoritetsgrupper som arbetsgivare anställde, arbetade myndigheten för att få arbetsgivarna att se kompetensen hos individerna. Man slutade också stämma arbetsgivare på basen av statistiska avvikelser i sammansättningen av de anställda. Detta upprörde många aktivistgrupper.
1990 utnämndes han till domare i Court of Appeals (motsv Hovrätten), och året därpå till domare i Högsta domstolen, efter en uppslitande nomineringsprocess i Senaten, där han höll fast vid uppfattningen att han aldrig formulerat en position om det kontroversiella domslutet Roe vs Wade från 1973 då abort blev tillåtet.
Wim Kok konstaterar att Lissabon-strategin är i högsta grad angelägen, men att medlemsländerna inte har följt strategin och att förklaringen är brist på målmedveten politisk handling. Ja, de arbetslöshetstal som visas nedan räcker ju för att inse att Europa saknar politiskt ledarskap som tar itu med väsentliga frågor.
Arbetslösheten i september 2004 var i Euro-zonen 8.9% och i alla 25 EU-länder sammanlagt 9.0%. Det är oförändrade siffror jämfört med september 2003. Lägst arbetslöshet visar Luxembourg (4.3%), Irland (4.4%), Österrike (4.5%),
Storbritannien (4.6%) och Holland (4.7%). Högst var arbetslösheten i Polen (18.7%), Slovakien (18.0%), Spanien (10.6%) and Litauern (10.4%).
Tio länder har ökat arbetslösheten det senaste året. Störst ökning uppvisade: Holland (från 3.8% till 4.7%), Sverige (från 5.6% till 6.8%), Luxemburg (från 3.8% till 4.3%) and Cypern (från 4.7% till 5.1%).
Störst minskning skedde i Lettland (från 12.4% till 10.4%), Estland (från 10.2% till 8.9%) och Slovenien (från 6.6% to 5.9%).
Här kan tilläggas att flera länder, inte minst Sverige, gömmer undan arbetslöshet i AMS-åtgärder, medan USA inte ägnar sig åt den typen av trixande. Om arbetslösa i åtgärder togs med skulle de europeiska siffrorna vara ännu högre.