Men samma isolering som fick många socialliberaler att förlora kontakten med resten av landet, får dem nu att förenkla, misstolka och nedlåtande tala om folk som röstade på Bush. Om man vill förstå varför demokratiska partiet fortsätter förlora val, lyssna bara på vissa av kusternas och universitetens liberaler tala om hur konformistiska och intoleranta människor i det republikanska Amerika är. Det får en att undra: hur kommer det sig att dessa personer som är så trångsynta oavbrutet talar om hur öppna sinnen de har?
Fullträff!
Söndag 2004-11-07 / 21.52 BILL CLINTON: SLUTA GNÄLLA. Förre presidenten analyserade
valförlusten vid ett framträdande i New York Hilton. En orsak var att frågan om gayäktenskap polariserades när högsta domstolen i John Kerry's hemstat Massachusetts godkände sådana och därmed orsakade folkomröstningar i frågan i andra delstater. En annan orsak till Kerry's förlust var Usama bin Ladin's video. Det fick kvinnor och spansktalande att i högre grad än förrut rösta på Bush.
Clinton sa att det vore ett misstag för vårt parti att sitta och ... gnälla. Och fortsatte: Om vi låter folk tro att vårt parti inte värnar familjen och värderingar, inte tror på arbete och frihet, är det vårt eget fel.
Välkommen till
The Tonight Show.
Vilken upphetsad publik! Ni låter som president Bush när han insåg att han aldrig mer behöver ställa upp i en debatt.
Eller så låter ni som Al Gore när det gick upp för honom att han till slut har någon att gå på lunch med.
Många demokrater var verkligen upprörda i onsdags. Jag har inte sett Michael Moore så arg sedan han försökte köpa en singelplats på Southwest Airlines.
Det är på sätt och vis sorgligt - John Kerry gav sig idag ut och vindsurfade, och ingen brydde sig.
Det verkar som om justitieminister John Ashcroft kommer att avgå. Han säger att han vill ägna sig åt att avtäcka nakna statyer i den privata sektorn.
I
huvudledaren försöker man vara vidsynt men avslöjar uppenbara fördomar. Först konstaterar man att ett värdekonservativt samhälle alltid måste inskränka individens frihet. Sedan avslutar man med:
[Demokraterna] måste övertyga kristna väljare i sydstaterna och Mellanvästern om att det finns andra sorters solidaritet än att stå enade i kampen mot "den liberala eliten", att det finns andra sorters familjevärden än att förbjuda abort och homoäktenskap och att det finns andra sorters gudfruktighet än att tvinga sin tro på andra.
Ledarredaktionen demonstrerar här att man inte riktigt vet vad kulturkriget i USA handlar om. Folk ute i landet har röstat mot den socialliberala eliten därför att folk känner att denna elit tvingar på dem åsikter och kränker de liberala värdena i konstitutionen som ger individerna rätt att forma sina egna liv. Det är den socialliberala eliten som i trångsynt fundamentalism försöker tvinga på medborgarna ett statligt förmyndarskap man inte vill ha. Det handlar om mycket mer, och i huvudsak annat än, homoäktenskap och abort. (Se min
recension av lesbiska författaren Tammy Bruce's bok som analyserar vad kulturkriget egentligen handlar om.)
Amerikaner har inte, likt européer, som är vana att bli förtryckta av kungar och feodalherrar, fallit för det socialliberala förmynderiet och likriktningen av åsikter. I USA håller man fast vid de frihetliga värden, som exempelvis Vilhelm Moberg beskrev i utvandrarsviten. Presidentvalet handlade om medborgarna skulle slå vakt om sina individuella friheter eller om man till John Kerry och hans socialliberala förmyndare skulle överlåta sina liv. Svaret blev att man vill, med Guds hjälp, fortsätta vara självständiga medborgare.
- De flesta socialliberaler* jag känner tror att evangelikala kristna är bigotta. Liberaler förväntas vara vidsynta, men faktum är att det är liberalerna som är de bigotta. De har en reflexmässigt negativ reaktion mot de evangelikala. Mitt råd till dem är att gå till kyrkan. Den är öppen för alla. Gå dit och se vad man gör där. Där finns ingen ondska, det handlar om kärlek och förlåtelse.
Precis min uppfattning. Jag går inte i kyrkan (och är inte medlem i varesig Svenska eller annan kyrka), men jag har respekt för dem som gör det. Socialliberaler visar däremot allt värre förakt och intolerans mot dem som inte tänker som dem själva. Vart har vidsyntheten tagit vägen? Samhället blir en kallare och farligare plats utan den.
[*liberal betyder ju regleringsivrig vänster i USA]
Dagens skola liknar faktiskt den katolska kyrkan på Luthers tid: den serverar lättköpta genvägar till himlen. Avlatsbrevet är en individualiserad, kravlös, omsorgsskola, som säljs av terapisamhällets prästerskap vid Lärarhögskolan och Skolverket. Alltför många elever lämnar skolan utan att kunna läsa, skriva och räkna ordentligt. Alltför få unga vill studera vidare på högskolan. Alltför få arbetarbarn hoppas göra en klassresa.
(och på detta sätt demonstreras att bloggen ingalunda är okritisk mot kristenheten...)
Det var som jag ser det ett stort historisk steg i utvecklingen av amerikansk politik ... Gud bevare de pjamasklädda kämparna. En dag, när Amerika åter blir attackerat, och medier är svåra att få tag på, kommer dessa bloggar och hemsidor som drivs av oberoende internetanvändare av alla slag att finna vägar att nå ut med sin information, och det kommer att vara en del i hur vi räddar vårt land.
Till skillnad från svenska eliter, har de amerikanska mycket klart för sig vad bloggar är och vilken betydelse de kan komma att få.
Till denna hittills ovetande allmänhet hör svensk kulturelit, som inte har en aaaning om vad som händer. Förra veckan sa Godmorgon världens krönikör Ulrika Knutson att bara den då avstängde journalisten Cecilia Uddén lyft fram Charles Krauthammer och andra framstående högerdebattörer i Sverige. Knutson har naturligtvis aldrig hört talas om bloggar och därför inte heller denna. Jan Guillou har inte klart för sig vem som först skrev om demokratisk imperialism på svenska (se blogg
20 okt) eftersom han aldrig hört talas om bloggar. Som vanligt är eliterna dästa, konservativa och efter. Uppvaknandet kan bli hårt och omskakande.
Cherney konstaterar att väljarna sagt att de ville ha förändring, men inte visste vad John Kerry stod för. Vårt svar blev att i talen lägga ut ännu mer detaljer om vilken politik John Kerry skulle föra. Men, naturligtvis, visade det sig att väljarna inte var intresserade av detaljer. De ville veta hur han såg på världen. Och vi talade inte om det, skriver Cherney.
Så kan också de borgerliga partiernas dilemma beskrivas. De öser ut detaljförslag om budgetar och lagar, men har ännu inte talat om hur de ser på världen. Vad får dem att bli upprörda? Vad är trygghet för dem? Hur ger man hoppet tillbaka till de vanmäktiga?
Symptomatiskt har Cherny inga svar att ge sitt parti. Har den borgerliga alliansen sina svar klara? De olika grupper som tillsatts kan säkert stärka självförtroendet i alliansens partier och partiarbetare. Men till folket måste budskapet vara något mer än detaljerade politiska löften.
I de flesta delstater ökade marginalen. Största förändring är att Florida inte längre är en helt jämn delstat: Bush utökade sin ledning till 5 procent och nära 400.000 väljare. Men i Ohio och Nevada fick Bush se sin marginal krympa, medan demokraternas marginal blev mindre i Pennsylvania och Michigan.
Graden av polarisering kring religiösa frågor är störst i samhällen där kyrkans ställning varken är stark eller svag. Polariseringen finns inte på Filipinerna där 100 procent är religiösa, eller i Skandinavien där ingen har gått till kyrkan på 40 år - förutom på bröllop och begravning. Det handlar om de samhällen, likt USA, som ligger däremellan.
Jag tycker det låter rimligt. De religiösa försvarar sina värderingar, de icke-religiösa försvarar sina. Ett ställningskrig uppstår som ger fokus på religiösa frågor - en fokuseringen som inte betyder att fundamentalisterna är på frammarsch.
Medborgarna i våra skandinaviska välfärdsstater möter i dag två påtagliga strömningar som paradoxalt nog går i helt olika riktningar. I kulturellt hänseende har friheten ökat snabbt, medan individers och företags ekonomiska frihet krymper i takt med högre skatter och fler regleringar.
Jag vill visa att om makten över produktionen av sjukvård och andra välfärdstjänster flyttar från politiker till konsumenter kan medborgarnas makt över välfärden avsevärt öka. Det handlar om att bryta ett planekonomiskt tänkande, och skapa en marknad där konsumenternas preferenser står i centrum.
Vad kommer Bush att göra med sitt mandat? Andraperioder kan vara förrädiska. De dör ofta bort i inaktivitet. När presidenten inte kan omväljas, utan är en lame duck, brukar det inte bli mycket av hans agenda. Där finns bara makt, och makt utan ambition korrumperar ...
Många populära politiska ledare samlar på sig politiskt kapital. För presidenter under sin andra period är det ett tecken på fåfänga. Det är däremot ett tecken på storhet att vilja förbruka sitt kvarvarande politiska kapital på något viktigt, snarare än på god press. Harry Truman lämnade Vita huset häcklad och oälskad. Historien har däremot varit mycket generös mot honom. Han förbrukade sitt politiska kapital, hans konto tömdes för att rädda Korea ...
Bush kommer inte att välja inaktivitet. I utrikespolitiken finns uppenbart inte ens möjligheten, eftersom han har kriget mot terrorismen att sköta, liksom jobbet i Irak att avsluta.
Ja, Bush är en handlingskraftig president och kommer inte att jaga popularitet framför att utnyttja sitt mandat för att uppnå sina mål. Åren framöver kommer att bli händelserika. Var så säker.
Bush behöver inte drabbas av någon av dessa bakslag. Hans agenda är proppfull med initiativ: han vill göra sina skattesänkningar permanenta, han vill reformera välfärden till ett ownership society, republikanerna har ökat sin majoritet i kongressen och presidenten har med stor kraft sett till att ledaren för demokraternas obstruktioner, Tom Daschle, förlorade sin plats i senaten.
Sedan har Bush den nya utrikespolitiska agendan: att sprida demokrati i världen. Bush är handlingskraftig, beredd att ta risker. Om han lyckas kan världen se väldigt mycket annorlunda ut om fyra år än vad den gjorde för fyra år sedan. Bush kan ha utvidgat demokratin i världen i samma utsträckning som Ronald Reagan.
Demokraterna har en grym framtid att möta. Bush segermarginal på 3,5 miljoner väljare demonstrerar att partiet tappat kontakten med nationen i sociala frågor, om vilken roll offentliga sektorn ska ha och i kampen mot terrorismen. Demokraterna måste ta in den bittra realiteten att de nu är ett minoritetsparti och vad de ska göra åt den saken.
Ja, man kan ju hoppas att de överger den vänstersväng som John Kerry står för och söker framtiden i den reformvilliga mittenhållning som kännetecknade Bill Clinton från 1995 och framåt. I den rollen hade demokraterna stor betydelse också för europeisk vänster, exempelvis tog Tony Blair över mycket av Bill Clintons strategi. Vi som vill reformera en stel och regleringsivrande politisk klass i Europa behöver ett vitalt demokratiskt parti i USA som europeiska politiker kan lära av.
Jag hånskrattade varje gång Matt Dowd eller Karl Rove insisterade på att deras fokus på den republikanska basen detta år berodde på att det inte fanns många osäkra väljare att tillgå inför valet. Jag hånskrattade ännu mer varje gång någon journalist tog dem på allvar. Skälet till att de fokuserade på basen var ju inte att det fanns få osäkra väljare. Det var ju därför att administrationen under tre år alienerat dem, genom att gå de kristna konservativa till mötes, genom oansvariga skattesänkningar och, viktigast, de hade misslyckats i Irak - de hade inget annat val att göra...
Men bara därför att man gör något därför att man inte har något annat val, betyder inte det att det är en dålig idé. Med tanke på att osäkra väljare troligen inte skulle stödja Bush, var Rove's strategi att få ut sympatisörerna till vallokalerna i viktiga valkretsar, särskilt i Florida och Ohio, faktiskt riktigt smart.
Ett annat sätt att angripa USA, utan att öppet tala om att det amerikanska folket inte borde få rösta, är AftonbladetsOvärdigt, USA där det heter att: Valet visar än en gång att USA har enorma problem med sitt valsystem. Va? Inom loppet av ett dygn har över 110 miljoner röster räknats, en av kandidaterna har erkänt sig besegrad, en annan ödmjukt tackat för förtroendet. Vad är problemet? Att de inte gör exakt som Sverige...?
Men det är inte bara svenska medier som måste, måste, måste hitta något att kritisera så att man kan ösa ut sitt amerikahat. Franska Le Monde skriver om
Elektoral arkaism (ung: Ålderdomligt valsystem):
USA har inte kunnat eller velat reformera
ett valsystem som redan för fyra år sedan visade sin ineffektivitet och sin
ojämlikhet ... Valutgången i den enda hypermakten ligger i händerna på dem
som räknar röster i Ohio eller på domare ... Vilken bild av en demokrati som
vill vara ett föredöme för världen, med dessa väljare som röstar sent på
natten i Ohio, dessa anteciperade, konditionella röster, dessa defekta
valmaskiner, dessa oändliga avräkningar! En sådan oreda, otänkbar i
flertalet andra demokratiska stater, är inte till heder för USA. Och det är
oroande att världens öde beror på ett så arkaiskt system!
Detta från en tidning i ett land vars senaste presidentval var en fars, där franska folket struntade i första omgången så att man i andra och avgörande omgången hade att välja mellan Le Pen och Chirac. Ett land som gör sitt presidentval till en dokusåpa borde kanske akta sig för att kritisera andra. Det amerikanska presidentvalet är höjden av kompetens, effektivitet och demokrati i jämförelse med Frankrikes banandemokrati, där den politiska klassen lever så åtskilt från folket att politiker behandlas som Farmen-deltagare. Elektorssystemet är betydligt bättre, med sin lokala förankring, än val i två omgångar som lätt blir till lekstuga. (Tipstack till Staffan!)
För detta parti gäller nu att sluta hata och börja fundera på varför partiet ständigt tappar inflytande och krymper till ett andra klassens parti. De är i de svenska borgerliga partienas position (före alliansbyggandet startade).
Som Vita husets stabschef Andrew Card
just sa, så är det också första gången sedan 1988 som en president tar hem en majoritet av avgivna röster. George W Bush når 51 procent, vilket Bill Clinton aldrig gjorde (han fick bara 43 procent av folkets röster 1992 och 49 procent 1996.
källa).
Segern för Bush blir större ju fler data som publiceras.
Det känns underbart! George W Bush har genom sina insatser i Afghanistan och Irak startat ett nytt kapitel i världshistorien. Efter kalla kriget, då västerlandets NATO och kommunismens Warszawapakt uppehöll terrorbalans med kärnvapenrustning, står nu USA i ledningen för en demokratiernas offensiv. Sedan kommunismens kollaps har antalet demokratier ökat och utgör, enligt
Freedomhouse, 120 av FN's 191 medlemsländer. Genom att offensivt sprida demokrati till diktaturer, i första hand till Mellanöstern, befriar George W Bush miljontals människor från förtryck - samtidigt som det handlar om en strategi för ökad säkerhet. Demokratiska nationer går inte i krig med andra demokratier.
Man kan kalla denna strategi för demokratisk imperialism
(se här). En ny doktrin för hur världen bör betraktas, och vad som är centralt i utvecklingen i relationerna mellan folk och länder.
Denna Bush-doktrin kan bli historisk på samma sätt som Truman-doktrinen från 1947 som lade fast hur man skulle begränsa den kommunistiska expansionen utan militär konflikt; med kärnvapenupprustning i syfte att avskräcka motparten från att anfalla.
George W Bush får nu fyra nya år att utveckla och lägga fast den nya doktrinen. När amerikanska folket så tydligt visat att man inte tänker vika ner sig för terrorismen, utan fullfölja kampen mot den, finns all anledning för övriga Väst att ansluta sig. På samma sätt som västvärlden successivt anslöt sig till Truman-doktrinen.
Jag kan inte förstå vad det är som är så förfärligt med att sprida demokrati i världen! Borde inte alla önska att det som hänt i Afghanistan - allmänna val för första gången i landets historia - också ska hända i Irak, Iran, Libyen, Egypten och så vidare? Vill vi inte demokratisera världen? Om svaret är ja, finns alla skäl att sluta upp bakom den omvalde och av valet stärkte presidenten Bush.
Tisdag 2004-11-02 / 17.18 KERRY-SUPPORTRARNA HAR RÄTT. Bloggen
Alicio jämför dagens ledare i SVD och DN som menar att valutgången inte har så stor betydelse för Europa. Något Alicio invänder mot: Men om John Kerry, som fortfarande tror på existensen av fransk och europeisk beslutsamhet och samarbetsförmåga vinner, kommer det att ställas nya och stora krav på oss, inte minst på försvarsområdet.
Precis. Och Kerry kommer att skylla på Europa för att slippa göra något själv.
Kerry-anhängarna har alltså rätt: en förlust för Bush har betydande konsekvenser, men inte på det sätt de tänkt sig. Om USA underkastas multilateral samverkan blir västvärlden åter EN samlad fiende för terrorismen. Att slå till i Paris, Berlin, Baltikum eller Stockholm blir lika meningsfullt som att göra det på Manhattan.
Värst av allt: en Bush-förlust kommer att ses som en enorm seger för den fundamentalistiska islamismen. Dess moraliska styrka och auktoritet i arabvärlden kommer avsevärt att öka. Framgång föder framgång. Det finns inget som sporrar fundamentalister så mycket som när motståndaren visar svaghet. De kan trappa upp kriget mot de otrogna, som avslöjat sig som fega och undfallande. Det var denna typ av segrar som lyfte Tyskland på 1930-talet - undfallenheten från omvärlden skapade en känsla av oövervinnelighet som gjorde det tyska folket mer extremt. I den muslimska världen pågår något av ett inbördeskrig mellan fundamentalister och moderata krafter. Gissa vilka som går stärkta ur en Bush-förlust.
Nu är ju Kyoto inte det centrala hos PJ O'Rourke, utan används som exempel på profilfråga, men om man ska ta honom bokstavligt har O´Rourke lika fel som Helle Klein.
Kerry har för det första
inte lovat att skriva på Kyoto. För det andra kan han inte göra det (kanske en anledning till att han inte lovat göra det...)
Enligt den amerikanska konstitutionen (närmare bestämt Article II, Section 2, Clause 2)
har presidenten makten att, efter samråd och samtycke från senaten, ingå traktat under förutsättning att två tredjedelar av närvarande senatorer instämmer ....
Hur valet än går i natt, kommer demokraterna definitivt inte att få 2/3-majoritet i senaten. Därmed kan Kerry klottra ner sin namnteckning på Kyotoavtalet hur många gånger han vill, det träder ändå inte ilagakraft i USA.
För övrigt är Kyoto-protokollet meningslöst för miljön, se blogg
26 maj.
George W Bush:
Vi är på offensiven mot våra fiender. Vår militär agerade snabbt, effektivt och modigt när man avsatte Talibanerna i Afghanistan. Vi befriade miljoner av förtryckta män, kvinnor och barn. I oktober gick det afghanska folket - inklusive mer än 3 miljoner kvinnor - till fria och demokratiska val för första gången i deras lands historia.
John Kerry:
Men president Bush verkar tro att allt är bra och att vi inte ska hoppas på något bättre. Jag håller inte med, och jag ber dig att förena dig med mig och ge mig din röst, så att vi tillsammans kan ge Amerika en ny, fräsch start.
Kolumnisten Mark Steyn går så långt att han i Spectator skriver att om Bush går, slutar han att skriva,
If Bush goes, I go:
Were America to elect John Kerry president, it would be seen around the world as a repudiation not just of Bush and of Iraq but of the broader war. It would be a declaration by the people of American unexceptionalism — that they are a slightly butcher Belgium; they would be signing on to the wisdom of conventional transnationalism.
Om Kerry vinner anser Steyn att han så grovt missbedömt stämningarna i USA att han tar en paus i skrivandet.
Jag förstår honom, men är inte pessimistisk om valutgången (och det är ju Steyn egentligen inte heller). Amerikanska folket är inte som européer. De kan se vem som är vuxen uppgiften att vara ledare och vem som inte är det. Jag tror på en tydlig seger för George W Bush. Så tydlig att demokraternas 10.000 advokater går miste om att tjäna grova pengar eftersom det inte kommer att finnas jämna valresultat i delstaterna att överklaga.
I ett annat fönster på skärmen har jag den ledande konservativa rösten Rush Limbaugh som genom sina radiostationer har ett enormt genomslag i amerikansk opinion.
Utskriften av hans radiosändning då han förklarar vad valet handlar om, What's at Stake in This Election, framstår när man läst Helle Klein, som balanserad, begåvad och klok. Limbaugh lindar in sitt budskap, som är mäkta konservativt, i ett levande, ja, nästan ungdomligt språk med stort engagemang. Men han är långt utanför mainstream, han ses som en propagandist, inte som någon som ger opartiska svar. Det tragiska är väl att Klein, som är lika extrem, fast vänster, anses vara mainstrem och balanserad hos oss. Där finns en viktig skillnad som säger mer om Sverige och USA än om de två opinionsbildarna.
Om du har politiskt kapital - bruka det. (if you have political capital, you should spend it)
Tidningen konstaterar att Bush under sina 4 turbulenta år verkligen gjort det. En av många ironier under denna valrörelse är att det är utmanaren, John Kerry, som kampanjat som kandidaten för moderation, försiktighet och gamla idéer. Allt medan sittande president har stora ambitioner och anser att han har mycket mer att uträtta. Om Bush förlorar omvalet i morgon, kommer det inte att vara därför att han försökt uppnå alltför lite, skriver tidningen. Bush har varit djärv i jakten på diktaturer och introducerat demokrati i Afghanistan. Ledaren avslutas så här:
Ett vanligt klagomål bland journalister och väljare är att politiker alltid tar den enkla vägen ut; de riskerar aldrig sin personliga popularitet eller chanser till omval för långsiktiga mål i nationens intresse. I Irak och Mellanöstern har Bush gjort just det. På valdagen kommer vi att få veta just hur mycket presidentiellt ledarskap väljarna verkligen vill ha i en farlig värld.
Det ständiga gnället om hur delat landet är och hur söndrande partiernas kampanjer är detta år börjar bli tröttsamt.
När man lyssnar på demokrater kan man tro att George W Bush är den förste republikanske kandidaten de någonsin ogillat och att detta är första gången nationen står inför ett jämnt val.
Kommer någon ihåg 1984? Kommer ni ihåg hur mycket demokrater hatade Ronald Reagan?
Reagan stod för allt elände på jorden. Och vissa hatade honom fortfarande när han dog i somras. Manusförfattaren John Steppling skrev: Reagan dog 92 1/2 år för sent enligt min mening, och världen hade varit bättre om han dränkts vid födseln, som en vanskapt kattunge. Snacka om hat!
Även om det vore trevligt om vi kunde skapa en politisk kultur som var mindre antagonistisk och mer vänlig, ska vi inte försköna historien, skriver kolumnisten Jennifer Nelson.
Man associerar till Barry Goldwater 1964. Han led brakförlust mot Lyndon Johnson i presidentvalet men lyckades med en nystart för det republikanska partiet som ledde till Ronald Reagan 1980 och republikansk kontroll av kongressen 1994.
Olika schatteringar inom demokraterna tycker de behöver en sådan nystart och hoppas på en sådan genom att Kerry förlorar. Konservativa krafter, som redaktören för American Conservative, vill se Bush förlora, så att man kan kasta ut de neokonservativa och göra republikanerna mer traditionellt.
Politik är möjligheternas konst. Också en förlust kan vara en framgång...