Söndag 2004-10-31 / 22.02 KRITIK MOT NEOKONSERVATIVA. Det vanliga drevet mot neokonservativa är bara tjatigt, men Francis Fukuyama framför intressanta invändningar. Han har räknats till de neokonservativa, men att sätta en simpel etikett på tänkande människor låter sig inte göras. I sin 1990-tals klassiker
Trust förklarar han historiens slut: kapitalistisk demokrati är det ultimata målet för historien, den högsta formen av socioekonomisk organisation av samhället. Man kan säga att president Bush syftar till att ge denna slutsats en rejäl knuff framåt på den internationella arenan.
Men Fukuyama är inte neokonservativ utan riktar snarast libertariansk kritik mot Bush-administrationen för nationsbyggande (Afghanistan och Irak) som social ingenjörskonst. På samma sätt som statlig social planläggning misslyckas i västvärden, riskerar den naturligtvis att misslyckas också i nya demokratier. Men han är inte helt emot: det kan bli nödvändigt om exempelvis Nordkorea kollapsar.
Det här är tänkvärda invändningar som diskuterats i The National Intrest (endast pren) och vänstermagasinet Open Democracy har intervjuat Fukuyama i
Fukuyama’s moment: a neocon schism opens. Kan rekommenderas, även om vänsterns ständiga behov av att kasta pajer är tröttsamt (de vill 'sätta dit' neokonservativa och märker ord).
... de är övertygade om att det kommer att bli annorlunda denna gång eftersom Väst, och i synnerhet USA, varken har uthållighet eller vilja att uthärda deras primitiva dödande i det post-Saddamska Irak. Halshuggningar, självmordsbombningar och massavrättningar syftar inte till att förstöra eller besegra den amerikanska militären. De siktar snarare in sig på de skattebetalande medborgarna där hemma som finansierar militären ...
De hoppas att vi med avsky ska fråga oss 'varför slösa bort miljarder och hundratals liv på ett sådant medeltida folk?' - och felaktigt likställa 26 miljoner irakier som vill frihet, med några tusen kriminella och terrorister. De kan inte ... påverka på det militära slagfältet. Men vad de kan uppnå är att skada och döda några hundratal västerlänningar i hopp om att vår media kraftigt ska förstora traumat och brutaliteten i deras attacker - och göra det ofta nog för att utmatta 300 miljoner amerikaner med denna röra.
Inte vår militära styrka, men vår vilja, är deras måltavla.
Se mer av detta tema
här, där jag menar att medierna bedriver psykologisk krigföring mot sin egen publik genom att okritiskt vidareförmedla terroristernas budskap.
I inledningen demonstrerar han själv den europeiska okunskapen och historielösheten: Ingen amerikansk president har väckt sådana antipatier i Europa som George W Bush. Vilket skitsnack. Wiklund är inte yngre än mig, och jag kommer mycket väl ihåg de enorma fredsdemonstrationer som ägde rum i Sverige i början på 1980-talet och riktades mot krigshetsaren, upprustningsfanatikern, ja, galningen - Ronald Reagan. Har Wiklund glömt?
Jag skulle också vilja glömma hur jag (som lättledd tonåring) gick med fredsdemonstrationen i Göteborg där antalet demonstranter var så stort att tiotusentals inte kom in på Ullevi, där 50.000 redan fyllt arenan för att lyssna på Daniel Ellsberg (han som offentliggjorde hemliga Pentagonpapper om Vietnamkriget, vilket retade Nixon till den grad att han startade de aktiviteter som ledde till Watergate). Efter Sovjets fall har det visat sig att kommunistregimen i Moskva sponsrade dessa freds-demonstrationer i väst-Europa.
Så visst domineras dagens opinionsstämningar av okunskap. På 1980-talet gick vi kommunistimperialismens ärenden i vår anti-amerikanism. Idag går europeisk anti-amerikanism den religiösa fundamentalismens ärenden. Vi tycks aldrig lära oss någonting i Europa.
En annan okunskap har en mer psykologisk botten. Wiklund hänvisar till Anne-Marie Slaughter vid Princeton som i International Herald Tribune ondgör sig över hur sällan de amerikanska presidentkandidaterna överhuvudtaget nämner EU under valkampanjen. Under den sarkastiska rubriken
What is this 'European Union'? rider hon på typiska anti-amerikanska strömningar om hur okunniga amerikaner är om Europa. Wiklund missar dock att hänvisa till 'brev' som redaktionen publicerar från läsare och som är desto mer klartänkta:
Elisa Knebel
replikerar: Jag förstår inte hur hon [Slaughter] kan förvänta sig att amerikaner ska ta till sig EU när unionens egna medborgare inte gör det.
Exakt! Här kommer det djupa mindervärdighetskomplex in i bilden som européer känner mot amerikaner. Hur annars förklara fenomenet? Varför vill vi att amerikaner ska kunna namnet på alla Europas huvudstäder och stönar när de inte kan det, medan vi själva inte kan namnge de amerikanska delstaternas huvudstäder? Varför? Det finns bara en förklaring: mindervärdighetskomplex. Europa söker erkännande från USA, och när USA inte ger det blir ilskan monumental. Det är som att bli avvisad av en förälder eller annan auktoritet.
Och i den meningen är missförståndet djupt över Atlanten. USA har ingen anledning att dalta med Europa. Europa har däremot all anledning att uppträda vuxet och ta sitt ansvar i världspolitiken. Inte bara tjura och försjunka i anti-amerikanism.
- Ja, absolut ... Varför inte? Med mitt sätt att tänka siktar man alltid mot toppen, sa han och skrattade.
Arnold Schwarzenegger är ett politiskt fenomen som ingen annan. Kalifornien har 35 miljoner invånare och är USA's största delstat. Han vann guvernörsvalet där i november 2003, vilket de flesta experter ansåg omöjligt. Och sedan han tillträdde 6 januari i år har hans popularitet ökat. Omkring 65 procent av delstatens medborgare har förtroende för honom, det är bland de högsta siffrorna för en politiker i landet. Detta trots att han genomfört besparingar för att komma till rätta med ett stort budgetunderskott.
Arnold är född i Graz, Österrike, 30 juli 1947. Han började med tyngdlyftning som 15 åring och överraskade bodybuildingsvärlden när han vid knappt 20 års ålder vann titeln Mr Universe. Framtiden fanns i Amerika, så när han var 21 reste han dit med 20 dollar på fickan och utan att kunna engelska.
Han började som byggnadsarbetare.
Det blev totalt 13 mästerskapstitlar i bodybuilding. Parallellt tog han examen i ekonomi vid Wisconsin-universitetet och började arbeta med investeringar i fastigheter i Santa Monica, där han tränade.
Dokumentärfilmen om bodybuilding, Pumping Iron från 1977, blev en framgång och han sökte ivrigt nya möjligheter att stå framför kameran, trots sin kraftiga brytning. Conan the Barbarian, 1982, blev starten på en lysande skådespelarkarriär som, tillfälligt, slutade förra året med Terminator 3.
Parallellt med filmarbetet har Schwarzenegger engagerat sig i en rad samhällsprojekt, som Hollenbeck Inner-City Youth Center i Los Angeles. Han spred denna lokala idé om att ge mindre bemedlade barn i städernas citykärnor andra möjligheter än våld, droger och kriminalitet över hela nationen, i egenskap av ordförande. Han har fått Simon Wiesenthal Centrets National Leadership Award och Muhammad Ali Humanitarian Award ur boxarens egen hand.
Även ideologiskt har han varit nyfiken och särskilt i
Milton Friedman, den nyliberale ekonomen som fick ekonomipriset till Alfred Nobels minne 1976 och var inspirationskälla för Margaret Thatcher. I libertarianska magasinet Reason har man kunnat läsa hur Schwarzenegger varit och lyssnat på politiska seminarier som en vanlig deltagare, ödmjuk och helt utan anspråk på att bli behandlad som en stjärna. Han är gift med Maria Shriver och har fyra barn.
Konstitutionen kräver att en presidentkandidat är född i USA och möjligheten att en ändring går igenom till nästa presidetval 2008 är marginell. Men visst hade det vart kul. Få personer har den energi och glöd som
Arnold Schwarzenegger har. Han är inte rädd att ta i svåra frågor och hitta en lösning - och har förmågan att trots problem se ljust på framtiden. Ge hopp. Det är egenskaper som kommer att behövas i framtiden.
Ja, om amerikanska folket lyssnar på honom bör de välja John Kerry. Då avbryts kampen mot terrorismen och ersätts med seminarium där man diskuterar västvärldens skuld för terrordåden. Nu tror jag inte amerkanska folket är lika fega som exempelvis det spanska. Men vi får se på tisdag natt.
Det här är ett typexempel på varför brottsligheten ökar. Politiskt aktiva tar inte kriminalitet på allvar. Planka.nu är att betrakta som organiserad brottslighet. En maffiaorganisation. Den ska krossas. De aktiva ställas inför rätta och dömas för uppvigling och organisarad brottslighet. Inte bjudas på fest. När ska den politiska klassen fatta?
Blir dessa redan sända program plötsligt sämre av att Cecilia Uddén har redovisat en åsikt om presidentkandidaterna? Och blir de program som hon nu inte tillåts producera plötsligt bättre av att en journalist med dolda åsikter intar hennes plats?
Eller är det verkliga problemet ett journalistskrå som hycklande hävdar att legitimiteten och trovärdigheten sitter i masken. Det gör den inte.
Det är lite lustigt att Rosenberg inte förstått att det Uddén gjort är att säga: kungen är naken. Sveriges Radio - och de flesta andra medier i Sverige - har använt opartiskhet och saklighet för att skyla sin grova vänstervridning. Det är ju när man låtsas presentera opartiska fakta som det räcker med EN röst i etern. Så fort man erkänner att journalister har åsikter och är subjektiva, måste man balansera vänsterståndpunkter med, just det, högeråsikter. Och är det något medieorganisationer till varje pris velat undvika, så är det att ge borgerliga röster utrymme i medierna.
Rosenberg attackerar alltså det fikonlöv som givit honom och andra med vänsteråsikter fri tillgång till statsradion, statstelevisionen m fl, samtidigt som klassiskt liberala, konservativa och andra icke-socialistiska ståndpunkter kunnat stängas ute. Dessa ståndpunkter behöver inte ges någon röst, eftersom Sveriges Radio är balanserat, sakligt och objektivt. Eller hur?
Det är inget fel att Uddén och andra är vänster. Men för balansens skull måste SR, TV4, SVT m fl anställa programledare och kommentatorer som har liberala, konservativa och borgerliga värderingar. För inte kan Rosenberg mena att vänstern ohämmat ska bedriva propaganda, samtidigt som andra synsätt utestängs?
Självmordsbombningarna måste upphöra. Här handlar det om garantier. Egyptiska ansträngningar att påverka militanta palestinska grupper bör ges stöd; alla palestinska ledare uppmanas att ta otvetydigt avstånd från allt våld mot civila ...
Fakta: inte ens FN har tagit avstånd från terrorism, eftersom arabländerna vägrar se självmordsbombningar mot civila israeler som terrorism (se blogg
22 okt). Om inte ens FN kan ta avstånd från terrorism mot civila, varför i herrans namn skulle palestinska ledare göra det?!
Fredag 2004-10-29 / 8.45 MORALISKT SÖNDERFALL. I kolumnen
Men om Kerry vinner? tar Jim Hoagland i Washington Post upp de beslut som då kan komma att fattas. Många demokrater ser Kerrys löfte om att fortsätta Irakprojektet, men bättre än Bush, som kampanjsnack som maskerar det som måste ske om Kerry vinner: ett snabbt tillbakadragande av amerikanska trupper.
Kerrys upprepade fördömande av Irak som fel krig, på fel plats, vid fel tidpunkt försvagar moralen och kanske även den juridiska basen för att ge order till amerikanska trupper att strida där om han blir president ...
'Fel krig'-ståndpunkten försvårar inte bara för länder som Frankrike och Tyskland att leverera de internationella trupper som lovats av Kerry, utan får också nuvarande koalitionsmedlemmar som Polen och Sydkorea att tillfredsställa tryck hemifrån att dra sig ur.
Sammanhang är viktigt. Israel's Ariel Sharon har lovat att ensidigt dra sig ur Gaza nästa år. Kan Sharon göra det om USA lämnar Irak i kaos? Kommer de radikala i den arabiska världen att stärkas av dessa tillbakadraganden?
Ja, skulle Kerry vinna hamnar världen i djup kris. Terroristerna skulle kraftigt stärka sin moral och hela världen skulle se att väst är svagt, inte militärt men mentalt orkar man inte stå upp för sina värderingar.
En förlust för president Bush skulle sända ett kyligt meddelande till framtida presidenter som behöver fatta svåra och icke populära beslut. Amerika har alltid varit en nation som reser sig och antar utmaningarna i historien oavsett vad kostnaden är. Om vi vänder ryggen mot detta arv, tar vi avstånd från vilka vi är.
Fredag 2004-10-29 / 8.15 TERRORVARNING.
ABC News har fått
videoband där terrorister hotar: Amerikanska gator kommer att färgas röda med blod. Meddelandet sägs komma från
amerikansk medborgare och kan vara filmat av al-Qaida.
Märkligt nog har ABC News haft bandet sedan i helgen, men inte förrän det avslöjats att TV-kanalen sitter på bandet har de släppt nyheten. Många menar att förklaringen är att ABC News vill undvika att negativt påverka John Kerrys möjligheter att vinna presidentvalet. Ett terrorhot anses stärka president Bush. Och det vill ju inte vänstermedierna bidra till.
Det blev ovanligt intressant. Jag håller med Ratio-chefen Nils Karlson som konstaterade att centerpartiet kommit betydligt längre än andra riksdagspartier i sin översyn av konstitutionen.
För mig var det mest överraskande - och mycket positiva - beskedet att partiet förstår att mellankommunal skatteutjämning är oförenlig med federalism och att man förmodligen kommer att överge sitt benhårda försvar för detta centralbyråkratiska system. Hägglund betonade att man inte har alla svar än, men att partiet signalerar att man kan överge denna förut så heliga ko, visar att man menar allvar med federalism, det är inte bara snack.
Hägglund återknöt till centerpartiets gamla tradition att försvara det lokala perspektivet och att misstro överheter. Han utmanade den likhetsutopi som idag styr politikens och mediernas syn på offentlig verksamhet. Rättigheterna ska vara lika, men utförandet kan - och ska få - se olika ut i olika delar av landet. Mångfald berikar. Med pluralism blir lärandet större än i en enhetsstat som alltid ser olikheter som orättvisor.
Federalism är att delegera makt underifrån och uppåt. Det som individer och kommuner inte kan lösa själva delegerar man till region, nation och europaunion. Och delegationen ska kunna tas tillbaka om dessa överbyggnader inte löser uppgifterna tillfredsställande.
Hur federalismen ska ta form, hur uppdraget till olika nivåer ska tydliggöras och hur rättigheter ska definieras så att de som har ansvar samtidigt har befogenheter, är frågor som fortfarande är under diskussion. Hägglund ser det som ett långsiktigt idéprojekt.
Min tveksamhet gäller främst den regionala nivån, som Hägglund verkar tro mer på än den nationella. Han hänvisade till Västsvenska Handelskammaren som utifrån företagens perspektiv ser regionala beslut som viktiga (om ex infrastruktur) och sedan den globala marknaden, medan nationella beslut inte har samma betydelse. Det ligger mycket i det. Men för tjänster som i dag är offentliga är frågan om 8-10 regioner + stat är bättre än en stat med direkt relation till kommunala nivån, med tanke på att vi bara är 9 miljoner invånare. En storlek som tyska och amerikanska delstater ligger på.
Det kan finnas skäl att sköta den solidariska omfördelningen via äldreomsorgspeng, patientpeng, barnomsorgspeng från statlig nivå, för att sedan låta individerna själva bestämma vem som ska utföra välfärdstjänsterna. I ett sådant system behövs inga regioner. Kommunerna räcker gott för lokala gemensamma angelägenheter.
Hägglund menade att pengsystem eventuellt kan vara systemet som ersätter kommunalskatteutjämningen. Det vore en revolutionerande förändring som verkligen skulle öka mångfalden och medborgarnas självbestämmande i Sverige. Det blir intressant att följa den här idéutvecklingen. Som litteratur rekommenderade Hägglund En bok om demokrati och federalism (SV, 2004).
Göteborgs-posten:
Äntligen utnyttjade Europaparlamentet sin möjlighet att införa parlamentarism i den Europeiska unionen.
Sydsvenska Dagbladet:
EU har hamnat i politisk kris, men den är väl värd priset ... Utan brett stöd i EU-parlamentet får en ny kommission inte tillräcklig legitimitet.
Dagens Nyheter:
det är mot regeringschefernas makt som EU-parlamentet gjort uppror. Folkvalda mot folkvalda således. Den motsättningen - eller balansen - hör till EU:s grundkonstruktion ... efter vad som nu hänt får parlamentet mer att säga till om. Det är bra.
Aftonbladet:
är det en välgärning att parlamentsmajoriteten revolterar ... EU:s center-vänster vann en stor framgång.
Dalademokraten:
Egentligen är det dock inte bra att parlamentet och kommissionen har så mycket makt som de har. De borde ha mindre makt, ja kanske avskaffas.
Samarbetet i EU bör ju i huvudsak, kanske enbart, vara mellanstatligt och ske i ministerrådet, eftersom det är det rimliga om man vill undvika att EU utvecklas till ett land, en stormakt. För både EU-kommission och (en majoritet i) EU-parlamentet strävar efter att stärka sin makt och den överstatliga EU-nivån, på medlemsländernas bekostnad.
Göran Persson säger i Svenska Dagbladet:
- Jag vill inte ha ett EU där parlamentet utvecklas till en kraft som har samma styrka som nationella parlament att avsätta och tillsätta ministrar ... Om det inträffar så har vi fått en federal utveckling av Europa och det vill jag definitivt inte ha.
Även om Göran Persson använder ordet federalism fel, så delar jag hans bedömning mer än ledarsidornas som uppenbarligen vill ha mer av överstatliga beslut fattade långt bort av totalt okända makthavare som sällan behöver stå till svars för sitt agerande. Inger Segerström och Maria Carlshamre ska ha mer makt och Göran Persson och Fredrik Reinfeldt mindre. Märklig demokratisyn i svensk press.
Torsdag 2004-10-28 / 11.19 PERSSON SIGNERAR NYA KONSTITUTIONEN. I morgon möts Europas regeringschefer för att - i skuggan av kommissionskrisen -
signera förslaget till ny EU-konstitution.
Visst känns hela grejen rätt körd redan? Inte minst att folkomröstning ska hållas i Storbritannien ger en klar indikation på att fördraget inte kommer att godkännas av alla medlemsländer och därmed faller. Själv tycker jag fördraget går för långt i marginella förändringar och för kort i principiella. Det är dags att anta ett federalt synsätt. Bara då får vi möjlighet att riktigt hårt begränsa vad EU på federal nivå får göra. Den spärren finns inte, så länge man låtsas att det är ett mellanstatligt projekt.
I USA är det action, dueller, välkända politiker och stort intresse. I EU är det desto fler, men totalt anonyma politiker som grälar om något oinspirerande och det slutar alltid i byråkratiskt antiklimax.
Och vem av oss känner att [EU] verkligen förändrar våra liv, så som det amerikanska valet kommer att göra?
Men slutsatsen delar jag inte alls med Ash. Han menar att europeiska politiker står för en större mångfald. Fel. Även om pengar spelar större roll har en person med fattig bakgrund lättare att göra karriär i USA än i Europa. Titta bara på presidenterna: Clinton, Reagan, Nixon och Truman kom alla från mindre bemedlade familjer utan högskolevana (och ibland med alkoholproblem). Det är hälften av efterkrigspresidenterna. Ash, liksom vi andra européer, utgår lätt från att pengar är något man ärvt. I USA är det någon man oftast tjänar ihop själv. Den sociala rörligheten är stor.
Ash föredrar konsensus och kompromisser, som i EU, framför vinnare och förlorare, som i USA. Men han glömmer att den amerikanska attityden gör att samhället är så mycket mer livfullt. Bara för att ta en variabel: den ekonomiska tillväxten är mer än dubbelt så hög. Konsensus i fattigdom eller rikedom i frisk tävlan? För mig är valet enkelt.
Demokrati? Om parlamentet haft välkända och respekterade politiska ledare hade det kunnat ligga något i den analysen. Men de är en samling okända pladdertackor. Något mer politiskt korrekt finns inte. Demokratin i Europa representeras av ländernas regeringar. De är kända i hemlandet, granskade i medier, omdiskuterade i samhällsdebatten. Inget av detta gäller EU-parlamentet, som är en olycklig hybrid i EU-bygget mellan mellanstatlighet och klåfingrig federalism. Jag är för en strikt federalism som slår fast vad EU inte ska göra. EU-parlamentet är motsatsen, en samling politiker som lägger sig i allt och försöker driva fram en obegränsad makt på EU-nivå. Dagens händelse ger dessa krafter ny energi.
Det är Bush's kursändring bort från isolationism som imponerar på mig, på samma sätt som den parallella förflyttningen till förmån för isolationism som gör mig skeptisk till Kerry.
... Jag är medlem av en liten internationell regim-förändringsvänster som bottnar i solidaritet med våra förtryckta bröder och systrar i Afghanistan och Irak, modiga människor som fått noll stöd av antikrigsrörelsen.
Och jag tycker heller inte att svenska medier har något som helst krav på sig på opartiskhet när det gäller valet i USA. Vi har ju ingen anledning att vara opartiska och redovisa båda ståndpunkter på samma sätt som vi skulle göra i ett svenskt val. Det gör vi ju heller inte i andra internationella frågor. Vi skulle inte göra så i valet i Tunisien eller Saddam Hussein eller något annat.
Budskapet är ingen som helst överraskning för denna blogg (se ex
9 april). Sedan tidigare har 1) Sveriges Radio, 2) TV4 och 3) DN's utrikesredaktion utnämnts till Sverige mest tendensiösa, obalanserade och osakliga medier i utrikesfrågorna. De arbetar alla enligt Uddéns synsätt på journalistik.
Nu heter det i Sveriges Radio's pressmeddelande:
- Programledaren Cecilia Uddéns formuleringar i programmet P1 Morgon i morse innehöll felaktigheter och var olyckliga, säger programdirektör Kerstin Brunnberg.
- Jag beklagar att jag uttalade mig i strid med programreglerna och att jag därmed gav ett helt missvisande intryck av villkoren för rapporteringen i Sveriges Radio, säger Cecilia Uddén.
Uddéns uttalande innehöll inga felaktigheter och gav inte alls missvisande intryck - hon gjorde något som man däremot inte får göra: säga sanningen. Journalistkåren ser som sin uppgift att sprida de rätta ståndpunkterna, de har iklätt sig rollen som propagandisten, men under saklighetens täckmantel. Och det är det sistnämnda som är det allvarliga. Journalister får naturligtvis ha hur extrema vänsterståndpunkter de vill, men då ska det tydligt anges att man uttalar sig som marxist eller socialist, inte som en neutral rapportör.
PJ just nu tar upp frågan om vad som händer nu: kommer Sveriges Radio att göra en ordentlig utvärdering av sin USA-bevakning och ta en öppen diskussion? Vad är det som gör att rapporteringen i vissa utrikesfrågor får sådan slagsida - och vad tänker SR göra åt det? Tyvärr är det, som sagt, fler medieorganisationer än SR som behöver ställa sig dessa frågor. Även om SVD inte tillhör de allra värsta, är SVD's utrikesbevakning långtifrån ett föredöme. Hela medie-Sverige borde ställa sig dessa frågor. Man kan börja med att erkänna att Cecilia Uddén hade rätt i sitt första uttalande: utrikesrapporteringen är mest privata tyckanden.
Den alltid knivskarpe Christopher Hitchens
skriver
i Daily Mirror att den jordanienfödde terroristen Abu Musad al-Zarqawi av allt att döma är den missade länken. Han blev skadad och flydde från Afghanistan när USA bombade bort Talibanerna. Via Iran tog han sig till Irak och deltog i operationer mot kurderna i norra Irak. Detta kunde rimligen inte ha skett utan Saddam Husseins godkännande, för fram till USA's invasion var Irak en hårt kontrollerad polisstat där inget skedde utan regimens vetskap.
Därtill har det avslöjats att Zarqawi i brev för några månader sedan till al-Qaidaledningen föreslagit att man ska iscensätta ett inbördeskrig i Irak för att driva ut USA och samtidigt döda shiamuslimerna som anses värdelösa kättare (muslimska fundamentalister värdesätter inte andra muslimers liv särskilt högt).
Zarqawi är kopplingen mellan al-Qaida och Saddam Hussein. Om den fanns före 11 sept 2001 är fortfarande inte bevisat, men de har förenats i kampen mot väst strax efteråt. Och före USA's invasion av Irak. Varför tar ingen upp det i svensk press, månntro?
Brittiska tidningar, som
Independent och
Guardian, ser det som en konstitutionell strid i lika hög grad som en markering mot Rocco Buttiglione's åsikter. Genom att fälla kommissionen visar parlamentet sin makt mot de 25 medlemsländernas regeringar. Men vad tjänar det till? Regeringarna kan efter ett demonstrativt nej från parlamentet nominera exakt samma 25 kommissionärer en gång till.
Onsdag 2004-10-27 / 8.08 STÄMNINGARNA HAR BÖRJAT. Demokratiska partiet i USA har redan börjat lämna in
stämningar till domstolar i Florida om nästa veckas presidentval. Detta för att delstaten har förtydligat reglerna om vad som krävs för att en valsedel ska vara giltig och när den är ogiltig. Det var ju ett av problemen i förra valet. Men demokraterna anser att tydligare regler gör fler valsedlar ogiltiga och att det är en metod att hindra minoriteter från att rösta.
Men det är ju som någon sa, om bara väljarna följer instruktionerna räknas deras röst. Det är när de inte gör rätt, utan kryssar för fler kandidater eller liknande, som valsedeln ogiltigförklaras. Men demokraterna har gjort politik av det. Och utgår från att minoriteter är dummare än vita väljare.
Ja, just det! Och hur framgångsrik var hatkampanjen mot Bill Clinton i valet 1996? Dionne ser inte det uppenbara: hög intensitet mot motkandidaten är ingen säker fördel, eftersom risken att det slår tillbaka är mycket stor. Så skedde 1996. Och kan mycket väl upprepas på tisdag.
Men den stora nyheten är att
3,5 miljoner flyktingar återvänder hem.
För bara några år sedan - under Talibanernas skräckvälde - var detta den värsta
flyktingkrisen i världen. Nu kan flyktingarna återvända och starta ett nytt liv. Den materiella nivån är naturligtvis mycket låg, men att kunna börja se framåt igen är en extremt viktig förändring för dessa miljontals människor.
Tidiga resultat från helgens allmänna val visar att fem års FN-styre bara har fördjupat de etniska motsättningarna i Kosovo ...
Medan provinsens största etniska grupp, albanerna, i stor utsträckning struntade i valet har minioritetsgruppen serbier i ilska bojkottat valet.
Ytterst få serber röstade, vilket fick premiärministern i Serbien, Vojislav Kostunica, och den serbiska ortodoxa kyrkan att ta avstånd från valet. Kostunica beskriver valet som ett 'misslyckande'.
Detta val administrerades alltså av Förenta Nationerna. Resultat: fiasko. Jämför det med det allmänna val som hölls i Afghanistan, kontrollerat av NATO, och som beskrivs som en historisk framgång. FN är slut. Lägg ner!
Kerrys 34-åriga politiska erfarenhet indikerar att han aldrig förstod vad kalla kriget handlade om [kallade Sovjetkritik för 'paranoia'] och att han nu lika lite begriper logiken bakom den islamistiska terrorismen ...
Den idealistiske presidenten Woodrow Wilson förkunnade en världsbild som bestod av två viktiga, men olika teman: det missionära ansvaret för USA att sprida demokrati runt jorden, samt en tilltro till internationell lag med tillhörande institutioner som medel att begränsa och lösa konflikter.
Bush och Kerry har tagit till sig olika aspekter av det Wilsonska tänkandet. Medan Bush förespråkar spridandet av demokrati, inte bara som något moraliskt gott utan också som ett medel att lösa kriser, visar han motvilja mot och saknar tillit till FN's krishantering i frågor som påverkar USA's nationella intressen.
Kerry, å andra sidan, avskyr idén att lansera demokrati som ett moraliskt ansvar för USA, samtidigt som han har stor tillit till FN, internationella domstolar och formella strukturer som medel att lösa konflikter som påverkar USA ...
Han har gjort FN-mandat till villkor för att sända Amerikansk trupp utomlands ...
Kerry bär på en variant av vänsterideologi som gör honom till en moralisk relativist. Till skillnad från många i den amerikanska vänstern har Kerry ofta uttryckt obehag mot amerikansk kritik mot andra nationer förtryck. En Kerry-administration skulle således inte bara vägra att förespråka demokrati, den skulle ägna centrala mänskliga rättigheter mycket liten uppmärksamhet.
... Kerry's stöd för diktaturer och avsaknad av engagemang för mänskliga rättigheter i Indokina gäller än. När representanthuset 2001 med stor majoritet röstat för ett förslag till förmån för mänskliga rättigheter i Vietnam, såg Kerry till att stoppa det i senaten ... Han har ansett Röda khmererna vara Kambodjas lagliga ledare. Kerry är svag för diktaturerna i tredje världen ...
Man känner igen de franska dragen. Det är en vidrig relativism som skulle avbryta den utveckling mot demokrati i världen som Ronald Reagan startade och George W Bush fullföljer.
Själv har jag lärt känna Hamilton och Jefferson genom att studera hur Abraham Lincoln såg på dem. Och Lincoln hade inte mycket till övers för Jefferson. Denne var godsägare, ägde många slavar och hyllade det agrara mer än handel, hantverk och företagande. Jefferson hade sympatier för franska revolutionen. Allt medan Hamilton var mot slaveriet, för ökad handel och vanliga människors möjlighet att starta företag. Han ansåg lag och ordning som en förutsättning för frihet, därför avskydde han franska revolutionen.
Det är roligt att Larsson lyfter fram Hamilton, eftersom jag länge försvarat honom mot de många klassiska liberaler som hyllar Jefferson.
Han menar att skillnaderna mellan Bush och Kerry till stor del handlar om stil i de internationella relationerna. Men i dessa relationer är stil substans, menar Ash och förklarar:
Skillnaden mellan unilateralism och multilateralism handlar om hur man agerar, inte vad man gör. Halva Europas invändningar mot Bush's policy handlar om hur, inte om vad.
Detta är ju fel. Helt fel. Men ett vanligt felslut i debatten. Motsättningarna mellan 'gamla Europa' och USA handlar inte alls om stil, även om många gärna vill presentera det så. Det handlar om de hot som västvärlden nu har ställts inför ska tas på allvar. Vad göra? Inte alls bara om hur.
Ta Irak som exempel. Frankrike hade aldrig kommit till slutsatsen att Irak skulle invaderas. Det finns alltid något nytt initiativ att lägga, för att förhindra att man går från ord till handling. Med militärt ingripande som sista åtgärd, menar 'gamla Europa' aldrig. För USA är det annorlunda. Det handlar inte om stil, utan om attityd och mental beredskap att gå till handling.
För professorer som Ash är det alltid lätt att, så som han också gör i denna artikel, i efterhand, i historiens ljus, i efterklokhetens trygga position, godkänna aktioner. Därför stödjer han Ronald Reagans strategi mot Sovjet - nu när den efteråt visade sig framgångsrik. När Reagan genomförde sin politik, var den minst lika avskydd som Bush-doktrinen mot terrorismen är idag. Men om tio år kanske Ash skriver en ny artikel där han berömmer Bush för det han gjorde, då Ash och hans kollegor har bevis på att den var framgångsrik...
Är det möjligt för allmänheten att ogilla allt en man gör och ändå välja om honom, och till och med gilla honom? Var så säker.
Gelernter poängterar det som för oss svenskar är så svårt att ta till oss: presidentvalet är ett personval, inte i första hand ett partival. Amerikanska folket vill kunna relatera till sin president, som ju är statschef och därmed har vissa drag av folkets relation till kungahuset. Och i denna relation mellan folk och president är personlighet betydelsefullt. Artikeln konstaterar att humor är en viktig dörröppnare för att lära känna en presidentkandidat.
En humorlös person är ett mysterium. Om vi inte ens kan lära känna en person, hur ska vi då någonsin kunna lita på honom/henne, frågar Gelernter och sätter fingret på en avgörande faktor i nästa veckas presidentval. Bush har humor, till skillnad från Kerry.
För Bush-hatare kan det vara det mest irriterande avslöjande hittills från de militära arkiven om de två presidentkandidaterna: den unge George W Bush hade förmodligen högre IQ än den unge John Kerry.
För den som följt denna blogg är det ingen nyhet (se blogg
10 aug) att George W Bush ligger bra till i jämförelse med andra presidenter, exempelvis har han bättre siffror än John F Kennedy. Nu är ju den form av intelligens som IQ täcker långtifrån allt som räknas, allra helst i en ledarposition som denna. Personliga erfarenheter, moral och livssyn är minst lika viktiga. Men att Bush slår Kerry - också på denna punkt - är intressant och visar hur lite, ytterst lite, Bushhatarna har med verklighetens realiteter att göra...
I Expressen frågar Johan Norberg på
sidan fyra: Är svenska medier en del av Kerrys kampanj? Han radar upp citat från olika medier och frågar: Har journalisterna ingen yrkesstolthet? Det är anti-intellektuellt, och det bryter mot journalistikens grundregel: Följ inte strömmen – leta där de andra inte tittar!
Nej, den svenska journalistkåren har totalt spårat ur i sitt Bushhat. Det finns ingen balans och saklighet kvar. Bara propaganda. Det är ju i alla fall ett steg i rätt riktning att några artiklar berör fenomenet. Hittills har det ju enbart varit bloggar som vågat ta upp det.
Det är dags att detta nya fenom diskuteras. Hittills har bloggandet i Sverige nästan skett som en undergroundrörelse. Sverige ligger efter USA, där bloggarna har ett påtagligt inflytande i den politiska debatten. Men allt fler aktörer här hemma tar del av bloggarna som breddar samhällsdebatten och ger fler en röst i den.