Söndag 2004-09-26/ 21.30 GENDERKLYFTAN ÖVERBRYGGAD? I Meet the pressdiskuterades hur kvinnorna ändrat sina preferenser i det amerikanska valet. I valet år 2000 hade Al Gore ett övertag bland kvinnor med 11 procentenheter jämfört med Bush. I senaste mätningen från
NBC-Wall Street Journal har Bush ett övertag på 10 procentenheter bland män, medan Kerry har ett övertag bland kvinnor - men bara med 3 procentenheter.
I hela valmanskåren är det dött lopp mellan dem som anser terrorism/värderingar vara viktigaste valfrågan och dem som anser att ekonomi/sjukförsäkring är det. Men bland gifta kvinnor upp till 45 år anser hela 57 procent att terrorism/värderingar är viktigaste, bara 33 procent anser ekonomi/sjukförsäkring.
Man talar om security moms, alltså mödrar som ser till säkerheten för sig och sin familj. Och de har i allt större utsträckning gått över till Bush.
Själv tror jag att det ryska skoldramat i Beslan har spelat in. Mammor såg vad terrorister kan ställa till med, också i deras egna barns skolor i USA. Bush har ett budskap till dessa mammor: vi ska besegra terroristerna genom att slå dom i Irak istället för på Amerikansk mark. Kerry har inte givit något bra svar på det. Att kräva att amerikanska soldater ska tas hem från Irak är inte rätt svar för dessa mammor.
De borde svara på tre frågor som skulle hjälpa till att avslöja deras styrka och svaghet som ledare i krig. För det första, hur definierar de denna konflikt? För det andra, hur definierar de framgång? För det tredje, hur anser de att seger kan uppnås? När vi ser debatten i veckan, bör vi ha dessa frågor i minnet, lyssna efter svar och bedöma kandidaterna därefter.
Hittills har John Kerry varit klart sämst på att formulera konstruktiva strategier. Ska han ha en chans, måste han sluta gnälla och ge sin syn på vad som ska göras.
För att nå riksdagsbänken måste kandidaterna vinna respekt och anseende bland vanligt folk, snarare än att genom ryggdunkande i det egna partiet hamna överst på partilistan. På detta sätt får medborgarna utse en person man lokalt har förtroende för. Och med detta folkliga stöd i ryggen får riksdagsledamöterna en helt annan status i politiken än de partiernas knapptryckande tjänstehjon de är idag.
En rundtur i sönderslagna Europeiska städer sex månader efter segern är en mäktig upplevelse. Européer, både vänner och fiender, tittar dig anklagande i ansiktet och talar om hur bittert besvikna de är på oss amerikaner ... Före invasionen av Normandie betydde befrielse att bli av med det nazistiska tyranniet. Nu står det hos civilbefolkningen för en sak, plundring och rån. Du försöker förklara för européerna att de förväntar sig för mycket. De svarar att de har rätt att göra det, eftersom Amerika är världens hopp ... De skyller på oss nu. Aldrig har Amerikas prestige i Europa varit så lågt.
Journalister dras till det dramatiska, vill göra verkligheten värre än den faktiskt är. I varje journalist finns en domedagsprofet. Det är amatörmässigt, kortsiktig, felaktigt - men ett faktum.
3) Journalister sätter inte händelser i ett större och historiskt perspektiv. Därför ser man inte att det är bättre i Irak nu än under Saddam Hussein. Idag dödas 28-29 personer per dygn. En fasansfull siffra, självklart. Men under Saddam dog mellan 1991 och 2003 mer än 105 personer per dygn (se
blogg 22 sept). Det var rena helvetet.
Gudmunson har gått igenom riksdagens motionsflod och funnit många bisarra inslag. Särskilt en ledamot pekas ut: prästen och centerpartisten Lars-Ivar Ericson. Han profilerar sig allt tydligare som parlamentets minst nödvändiga ledamot och har motionerat om ökat stöd till shoppingmissbrukare, för politisk detaljstyrning av sportsändningar i tv och nu senast med motion om politisk detaljstyrning av tv-gudstjänster.
En stolt centerpartist påpekar i kommentar att Lars-Ivar Ericson faktiskt
kryssade sig in i riksdagen före förstanamnet Gunnel Wallin. Ericson fick 1020 kryss mot 814 för Wallin och kom precis över spärren med 8,52 procent av 11.960 avgivna centerröster. Detta kan inte betyda så mycket annat än folk vill att han ska sitta i riksdagen och skriva dylika konstiga motioner.
Nja, det visar snarare hur fullständigt befängt nuvarande så kallade personröst är. I den aktuella valkretsen röstade totalt
172.875 personer. Alltså var Ericsons stöd 0,59 procent av väljarna. Ändå anses han personvald.
Jo, det är sant! Så galet är vårt nuvarande proportionella valsystem. Därför borde vi gå över till majoritetsval i enmansvalkretsar. Hur dessa enmansvalkretsar kan se ut framgår av
Sverigetabell med 249 valkretsar över hela landet. Jag tycker övergång till enmansvalkretsar är viktigare än att halvera antalet ledamöter, därför har jag stannat vid 249 ledamöter, en minskning med 100.
Lars-Ivar Ericson bor i Tyringe i Hässleholms kommun och skulle därmed kunna ställa upp i valkretsen för södra Hässleholm med 30.040 röstberättigade. Men om de borgerliga ska vinna över socialdemokraterna, måste de gå samman om en kandidat som kan få fler röster än den socialdemokratiske kandidaten. Det måste vara en person som uppemot 50 procent av kommuninvånarna kan rösta på. Med små enmansvalkretsar kommer allmänt respekterade personer på orten att väljas.
Det är svårt att inte se detta som antingen ett medvetet försök att sabotera den egen presidentkandidats kampanj eller tecken på grov inkompetens - eller så starkt Bush-hat att omdömet flugit ut genom fönstret. Men det riktigt roliga med Corn's artikel är hur partihögkvarteret reagerade. Man kontaktade Corn och klagade på artikeln: telefonkonferensen skulle hållas kl 11.15, direkt efter Kerrys tal som skulle börjat kl 10.00, men Kerry startade senare och råkade tala kl 11.15 då konferensen började.
Vilken ursäkt! Och att man alls för fram den. Så klumpiga är sällan ens svenska partier...
Klimatet är i ständig förändring via kosmologiska och lokala fenomen (vulkanutbrott mm) ... En värmeperiod under åren 800-1300 möjliggjorde bl a vikingarnas jordbruk på Grönland... Man fick senare genomlida en plågsam köldperiod mellan åren 1400-1850 ... IPCC [FN's klimatpanel] avvisar alla modeller utom sina egna och förnekar motstridiga observationer som vikingarnas värmeperiod och lilla istiden. Det hela är en djup vetenskaplig skandal.
Om man inte kan skylla vikingatidens varmare klimat på bilavgaser? Förneka vikingatiden. Det är på den vetenskap vår miljöpolitik vilar. Klokt? Knappast.
Utrikesministern sa: Den folkrättsligt korrekta lösningen kan ju ibland vara opraktisk, politiskt omöjlig eller t o m orättvis i ett vidare perspektiv. En hållning som manifesterades när Sverige ställde sig bakom kraven på att Israel ska ta bort det stängsel som skyddar israelerna från terrorister.
Slutsatsen blir, skriver Gür: Vi begagnar oss av folkrätten om det är i enlighet med våra politiska syften, och bedömer vi att folkrättsliga argument inte lämpar sig för våra politiska syften, ställer vi dem åt sidan.
Det andra exemplet är den Internationella brottmålsdomstolen, ICC, som Sverige stöder trots att den inte är ett FN-initiativ. Sverige medverkar till utpressning av fattiga länder för att de ska ansluta sig. Gür: I denna del liknar Sveriges och EU's arbete, att med påtryckningar ... få ihop tillräckligt många stater som ställer upp bakom ICC, den amerikanska administrationens idé om flexibla koalitioner, alltså att inte gå genom FN....
Så sant! Sveriges utrikespolitik har ett bärande kännetecken: hyckleri. Förut kring neutralt, nu mulitlateralism.
Det vore naturligtvis en förolämpning mot Regelutredningen att hävda att den inte begriper att skattehöjningarna, från 11,25 till 30,25 öre, inte beror på avregleringen. Det vore lika förolämpande att hävda att den inte begriper att man måste räkna på de priseffekter som avregleringen verkligen har haft, inte på något godtyckligt valt pris vid ett godtyckligt valt tillfälle.
Det vore slutligen förolämpande att hävda att Regelutredningen tror att det finns ett samband mellan elavregleringen och att det regnade extremt lite över Nordskandinavien under torråren på 90-talet. Nej, det måste bero på något annat än bristande insikter att utredningen kommit till sina bisarra slutsatser.
Inte sedan Per Bylund i smedjan-artikeln
Varför acceptera indirekt socialism?
förra året tog upp bakgrunden till de halvt genomförda avregleringarna och tidpunkten för dem, har någon blottlagt de ideologiska motiven:
Genom delvis privatisering kan politiker skjuta skulden på privata entreprenörer, när starkt underutvecklade marknader leder till höjda priser för konsumenterna. Marknadsanpassningar blir till syndabockar och det skapar i sig ett tryck för bibehållen och ökad politisk makt.
Glöm aldrig att allt det regeringen och dess utredningar gör har ideologiskt syfte...
Säg att man försöker hålla ett val och man kan genomföra det i tre fjärdedelar eller fyra femtedelar av landet. Men inte i vissa områden p g a strider. Må så vara. Ingenting är perfekt i livet, så man håller ett val som inte är perfekt. Är det bättre än att inte alls genomföra valet? Självklart!
Många menar att stilen visar att Rumsfeld inte tar situationen på allvar. För mig är det precis tvärtom - Rumsfeld kan vara burdus just därför att han har full koll. Han vet hur man prioriterar och har helt klart för sig vad som är viktigast i varje läge, i varje svår situation. Rumsfeld är av det virke som statsmän skapas.
Skillnaden i temperament mellan människor tycks spela allt större roll i samhällslivet. De försiktiga, de som väger varje ord på guldvåg och aldrig drar ut konsekvenserna utan talar runt, runt, runt har fått alltmer makt. De som snabbt och rakt och utan skyddshjälm beskriver pudelns kärna betraktas alltmer som ociviliserade och vulgära. Men i effektivitet - förmågan att styra diskussionen till det mest centrala - är de rättframma överlägsna. Problemet är väl att allt färre vill höra sanningen, utan låta diskussioner handla om betydelselösa aspekter i problemkomplexens utkanter. Det är lugnast så. Det är ofarligt. Och det blir meningslöst...
Kerry-lägret är i huvudsak inriktat på att kritisera allt Bush gör. Det är inte vad väljarna vill höra. De har en ganska god bild själva om misstagen som de anser att Bush har gjort. Vad de vill höra är Kerry förklara hur deras liv kommer att bli bättre om de röstar på honom.
Här borde de borgerliga partiledarna lyssna och lära! Kritik, hård kritik, ska naturligtvis framföras mot s-regeringen, men ju närmare valdagen man kommer måste man i positiva ordalag fokusera på vad man själv vill göra.
Charles Krauthammer visar i dagens
kolumn i Washington Post hur omogen och föga statsmannamässig Kerry är. Precis som i Spanien har den borgerliga regeringen slutit upp i kampen mot terrorismen och befriat Irak, medan Labor-oppositionen lovar att dra tillbaka trupperna. Terroristerna använder samma taktik som i Spanien. Man har sprängt bomber utanför Australiens ambassad i Jakarta. Budskapet är: överge Amerika och köp er säkerhet.
Varför säger Kerry-kampanjen samma sak, frågar Krauthammer och hänvisar till Weekend Australian som skriver: John Kerry's kampanj har varnat australiensare om att den borgerliga regeringens stöd för USA i Irak har gjort dem till viktiga måltavlor för internationella terrorister (18/9). Taleskvinna för Kerry i Australien är ingen mindre än presidentkandidatens egen syster. Hon underminerar nu en av USA's viktigaste allierade.
Detta demonstrerar cynismen i Kerry's löfte om en bredare koalition i Irak, skriver Krauthammer. Om det är så här Kerry behandlar Amerikas närmsta vänner - förlöjligar Tony Blair och John Howard - vem tror han kommer att stiga fram i morgon och bli Amerikas vän?
Ångström tolkar nu Sveriges utrikespolitik med auktoritet, eftersom han är en av arkitekterna: Självklart skall snabbinsatsstyrkorna kunna agera långt borta annars vore de knappast till någon större hjälp för FN. [Vi] kommer naturligtvis fortsätta motarbeta alla förslag om en EU-armé.
Vad säger socialdemokraterna? Står de på led bakom miljöpartisten Ångström inom vänsterblocket?
PS. Den ivrige Gustav Fridolin vill för ovanlighetens skulle
inte uttala sig för DN om försvaret och Gahrton's protest. Har partipiskan börjat vina inom mp?
Fredag 2004-09-24/ 9.35 REGERINGSOMBILDNING. I Svenska Dagbladetspekulerar Maria Abrahamsson med stänk av satir om varför Göran Persson inte gjort den stora regeringsombildning han lovade i somras: Statsministern glömde helt enkelt bort att den man som av allt att döma toppar listan över förbrukade statsråd på väg mot en ny tillvaro, nämligen Perssons gode vän Lars-Erik Lövdén, faktiskt inte har suttit av sina sex år vid makten förrän tisdagen den 23 november.
Sex år i regeringen krävs nämligen för att kunna kvittera ut statlig inkomstgaranti fram till dagen för ålderspensionen.
Tyvärr tror jag det är helt sant. Den socialdemokratiska adeln har inget annat för ögonen, än att göda sig själva.
Det är Världens verkliga tillstånd av den danske statistikern Björn Lomborg, av tidskriften Time utnämnd till en av världens tjugo mest inflytelserika vetenskapsmän och tänkare. Den boken finns bara i 44 kommuner. En slumpvis vald bok av de många på andra sidan, Jorden har feber av statsminister Göran Perssons tidigare rådgivare Stefan Edman, finns i så många som 139.
Förra året gav Timbro ut en antologi med klassiskt liberala texter från 500 års tid, Frihetens klassiker. Samtidigt gav Ordfront ut ytterligare en i den långa raden av Marxantologier. Trots att Marx redan tidigare fanns på praktiskt taget alla landets bibliotek, samtidigt som den liberala idétraditionen knappt alls är representerad, så finns i dag antologin med Marxtexter i 161 kommuner - nästan fyra gånger fler än Frihetens klassiker.
Deras slutsats:
Om en biblioteksbesökare vill lära sig förstå den internationella ekonomins processer så är sannolikheten faktiskt runt tio gånger större att hon stöter på en väpnad marxistisk revolutionär från Mexikos djungler (Subcomandante Marcos), än någon av Sveriges ledande ekonomer på området.
Det är inte bara medierna som är vänstervridna. Vänstern dominerar på många andra områden där åsikter formas. Någon kvotering ska naturligtvis inte införas här (lika lite som någon annanstans), men när allt fler blir medvetna om denna konstant pågående hjärntvätt i det offentliga rummet är det ett steg mot att befria människor.
Socialdemokraterna har att forma svensk utrikes-, säkerhets- och europapolitik med två partier som står för något helt annat. Den borgerliga sammanhållningen sätter nu vänsterblocket på svårare och aldrig förut nödvändiga prov på sammanhållning. Möjligheterna att vänsterblocket i nästa valrörelse framstår som oansvarigt och splittrat är inte små...
Bush-teamet har skapat en briljant image om kvinnors relation till presidenten: försiktigt har scener skapats där Bush sitter och lyssnar koncentrerat på Condoleezza Rice. Den bilden har betydligt större betydelse än tusen ord om barnomsorg från John Kerry.
Medan Bush-kampanjen översvämmar kvinnotidningar med reportage om Laura Bush som förmedlar ett familjevänligt feministiskt budskap, är Kerry-kampanjen besatt av att sända vita män till politiska TV-shower som kvinnor inte tittar på.
Teresa Heinz Kerry ger inte alls samma positiva vibbar. Hon förstärker John Kerrys image om elitism och instabila familjeförhållanden, skriver man.
För mig var det otroligt roligt att se denna samling av unga krafter från alla fyra partier. När Ulf Kristersson efter den borgerliga regeringens avgång 1994 samlade då unga aktiva i de fyra partierna för gemensam diskussion i ekumeniken var det otroligt kontroversiellt i dåtidens partiledningar. Det sågs som subversiv verksamhet, som illojalitet mot det egna partiet och kostade flera personer deras politiska karriär. På 10 år har något väsentligt hänt. Det är inte längre en dödssynd att diskutera politik och värderingar över partigränserna.
Seminariemedverkande du kan se i SVT24 är Tommy Möller, professor i statsvetenskap; Dick Erixon, debattör och skribent; Martin Lindblom, chefredaktör LO-tidningen; förbundsordförandena Ilan Sadé (c), Jens Eriksson (m), Patrick E Vigren (kd), Johan Britz (fp); Fredrik Haage, Östgöta Correspondenten; Susanna Popova, skribent och debattör; Stigbjörn Ljunggren, journalist och författare; PJ Anders Linder, politisk chefredaktör Svenska Dagbladet; Arne Modig, TEMO.
Tordag 2004-09-23/ 19.41 FN-DEBATT. I
Pressklubben var motsättningarna om synen på FN och internationell rätt mindre än jag väntat mellan mig och Dagens Nyheter's utrikesredaktör Per Ahlin. Vi har olika syn på vad som bör ändras, men har liknande syn på vad som är problemet och vad ambitionen bör vara. Problemet är folkrättens fokus på statssuveränitet - som ger diktaturer skydd, men inte de människor som förtrycks av dem - och den internationella rättens extrema tröghet - som gör att världssamfundet sitter passivt medan folkmord begås och ingriper först när det är för sent. Det som hände i Rwanda och nu kan hända i Darfur, Sudan.
Ingen invände när jag citerade Nobels fredspristagare José Ramos-Horta som skrivit att han applåderade USA's inmarsch för att störta diktaturen i Irak på samma sätt som han applåderade när Vietnam störtade Pol Pots skräckvälde i Kambodja; när Tanzania invaderade Uganda för att störta Idi Amin och när Nato invaderade Kosovo.
Dessa fyra fall var alla brott mot internationell rätt, men innebar att många miljoner människor slapp leva i extremt blodiga tyrannier. Självklart borde inte insatser av detta slag vara brott mot folkrätt och internationell rätt. Om det invände inte Ahlin, även om han vill se förändring inom nuvarande system, medan jag tror att det krävs helt nya former för världssamfundet att samarbeta i, varför inte ett
Demokratiernas Förbund? FN är en produkt av andra världskriget och har spelat ut sin roll.
Steget från högtidstal till verklighet är långt, ibland plågsamt långt. Att FN:s säkerhetsråd inte kunnat samlas för att sätta stopp för övergreppen i Darfur är en handfast demonstration av den handlingsförlamning som alltför ofta har präglat organisationens agerande. Folkmord eller inte folkmord - det är inte frågan. Att Sudan tillika är medlem av FN:s kommission för mänskliga rättigheter visar på konsekvenserna att betrakta alla stater som lika goda kålsupare.
Detta är FN's huvudproblem: oförmågan att komma till beslut. SVD tar upp förklaringen:
Det är både en styrka och en svaghet att ha skurkstater i sina led. Det ger FN styrka att alla är välkomna till samma mötesplats, men det blir en svaghet när det leder till att ingenting görs. I går
Rwanda, i dag Darfur och Tjetjenien hela tiden.
Jag delar inte synen att det finns någon styrka i att låta mördarregimer sitter vid FN's bord och behandlas som om de vore statsmän. FN legitimerar därmed dem som borde sitta bakom lås och bom. Men det är ett stort steg i svensk mediedebatt att, som SVD, erkänna att det är vidriga regimers företrädare som fyller korridorerna i FN-skrapan. Hade fler haft den insikten hade man inte uppträtt lika hycklande.
Att attackera en sittande president är som att slå en kudde.
Morris menar att det är mycket svårt att genom smutskastning påverka väljare som redan har en egen bild av en president de lärt känna och därför inte lyssnar på motståndarens påhopp.
Onsdag 2004-09-22/ 22.02 LJUV MUSIK I BUSH' ÖRON. Zev Chafets
skriver i New York Daily News om hur stor skillnaden nu är mellan John Kerry, som i måndagens utrikespolitiska tal med dystra ord beskrev Irakkriget som ett fundamentalt misslyckande, och president Bush, som i tisdags inför FN's generalförsamling lade fram en allvarlig men optimistisk framtidsprognos.
Kerry's defaitism är som ljuv musik för Bush-kampanjen. Ännu en gång motsäger Kerry sig själv. Och i sin splittrade personalitet har nu den pessimistiska sidan av Kerry tagit överhanden - exakt det Bush hoppas på. Nu kan Bush vara den optimistiske kandidaten, den allvarlige men hoppingivande.
De borgerliga är nu mer samlade i en mellanvalsperiod än någonsin förr. Det innebär att socialdemokratin tvingas gå till vänster för att få majoritet i riksdagen. De borgerliga har helt enkelt knuffat bort socialdemokraterna från den politiska mitten, ett fält som de borgerliga nu ensamt behärskar. Socialdemokratin blir en del av ett klart vänsterradikalt alternativ där kommunister är ett naturligt och väsentligt inslag.
I valet 2002 stod en enad socialdemokrati med mittenprofil mot halvtaskigt samlade borgare. I valet 2006 kan väljarna istället komma att få välja ett halvt oenigt vänsterblock som tippar klart åt vänster eller ett samlat borgerligt alternativ i den politiska mitten.
Iraqbodycount.net är en antikrigshemsida som uppskattar att mellan 11.487 och 13.458 irakier har dödats sedan kriget startade. Lägg till det 1.049 dödade koalitionssoldater. Det är en förskräckande summa av 14.507 dödade sedan 19 mars 2003 - 28,5 människor, verkliga människor, per dag under 509 dagar.
Hur kan det rättfärdigas? Skulle inte situationen i Irak varit bättre utan detta krig?
Det uppskattas att Saddam dödade mellan 500.000 och en miljon av hans eget folk under de 13 år som gått sedan Kuwaitkriget 1991, om man räknar bort effekterna av sanktionerna. Den lägre uppskattningen ger ett genomsnitt på 105 människor per dag.
Anta att Saddam suttit kvar vid makten, så som antikrigsrörelsen låtit honom göra, och anta att hans regim fortsatt som förut, då hade Saddam dödat mellan 53.445 och 106.890 oskyldiga människor på samma 509 dagar.
Med andra ord, kriget har troligen kostat mellan 38.938 och 92.383 färre liv än vad den så kallade freden hade kostat.
Exakt! Antikrigsopinionen struntar fullkomligt i vad deras politik hade lett till: mer mord, mer död, mer irakiskt blod som flyter på Bagdads gator.
Svenska medier hyllar FN som om det vore något sorts världssamvete, en organisation med närmast gudomlig kraft. I pinsamt devot
rapportering återges Göran Perssons tacktal för World Statesman Award: vi måste lära ut kärlek, inte hat. Herregud så tramsigt! Detta istället för att konstatera att FN inte lyfter ett finger för att förhindra folkmordet i Darfur i Sudan. Ett förlamat FN är i händerna på regeringar som uppenbart inte har någon avsikt att stoppa blodbadet. Då ska Sverige lära ut kärlek. Och svensk press niger vackert.
- Ni ser [via medierna] en massa våld i Irak. Och visst förekommer våld. Men det händer mycket gott för oss, säger hon.
Under Saddam hade vi inga rättigheter, särskilt inte kvinnorna. Även om det går långsamt, utvecklas demokratin, skolorna blir bättre och ekonomin tar fart, påpekar hon. Många mödrar kommer till mig och ber mig till mödrar i Amerika framföra deras tacksamhet för att de sänder sina söner och döttrar, soldaterna, för att hjälpa oss ...Vi ber för dem.
När han vaknade i morse hade han uppenbarligen bestämt sig: nej, vi skulle inte ha invaderat Irak, efter att i förra månaden sagt att han fortfarande skulle röstat för krig även om han vetat det vi nu vet. Det är otroligt, men han anser nu att vår nationella säkerhet skulle varit starkare med Saddam Hussein vid makten, i stället för i fängelse.
I dag sa han:'Vi har bytt en diktator mot kaos, vilket lämnat Amerika mindre säkert'. Han säger att han föredrar stabiliteten i en diktatur före det hopp och den säkerhet som demokrati ger. Jag har en helt annan uppfattning! Och för inte så många dagar sedan, hade han det också.
Kerry's plan är, på samma sätt som Bush-strategin, sårbar p g a säkerhetssituationen, säger analytiker. Realiteten är, oberoende av president, att vi inte kan räkna med att nya länder ska spela en avgörande roll i en pågående strid, säger Anthony Cordesman vid Center for Strategic and International Security.
Retoriskt var detta hans klart bästa utrikespolitiska tal. Politiskt är det riskfyllt. Kerry's nya vänstersväng gör honom mer kraftfull i torgmötesappellerna, men han gör sig samtidigt mycket sårbar. Vill han verkligen antyda att 1000 soldater dött för ingenting? ...
Om hela kriget var ett misstag, borde vi inte sluta strida med en gång?
... Kerry försöker använda mulitlateralism för att dölja USA's reträtt. Om 'världssamfundet' ska ta över ansvaret för att besegra Moktada al-Sadr och Abu Musab al-Zarqawi, då blir ingen ansvarig för att kämpa ner dem. Konsekvenserna för det irakiska folket och regionen skulle bli katastrofala.
Ja, inte kommer FN, Tyskland, Frankrike eller Sverige att ta över ansvar för Irak, bara för att Kerry blir president. Men den viktigaste faktorn inför valet är att John Kerry haft så många skiftande positioner om Irak att ingen kan ta denna nya - tionde? tolfte? - position om Irak på allvar. Diskussionen kommer mer att handla om Kerry's trovärdighet än om hans förslag i sak.
Frågan är om John Kerry får fler väljare genom att hävda att USA har förlorat och Saddam borde fått fortsätta sitt skräckvälde. Weekly Standardär inte så säker.
Bush kommer aldrig att göra något sådant eftersom a) det kräver att han erkänner fel och b) det kräver att han ber amerikanska folket om uppoffringar och det har han aldrig gjort.
Det finns flera tecken på att demokraterna försöker utmåla Bush som mer tjurskallig än stark, mer presigefull än omdömesgill. Men jag undrar om det inte är försent för sådana omvärderingar av karaktärer, dessutom så svårskiljbara. Jag menar, hur tydliggöra i valkampanj att någon drivs av prestige snarare än omdöme? Det blir en anklagelse som hänger fritt i luften - till skillnad från anklagelserna mot Kerry om att han velar, bevis på det finns det många. Och att börja nyansera sin karaktäristik av Bush, när man förut kallat honom korkad idiot, verkar inte heller särskilt smart. Det kan ju rent av tas som att man inte längre anser honom vara en korkad idiot. Jag säger det igen: Michael Moore har gjort mer än de flesta för att omvälja Bush...
Inför publik med svarta har hon kallat sig african-amerikan, eftersom hon föddes i den då portugisiska kolonin Moçambique. De väljare som inte gillar makens sjukvårdspolitik kallar hon idioter och politiska motståndare avskum.
Återstår att se om de svenska medier som rapporterade om anklagelserna mot Bush, exempelvis DN, kommer att rapportera att CBS tagit tillbaka alltihop och bett om ursäkt...
Bara en blind höna kan vara mer trångsynt än nuvarande röd-gröna regering i Tyskland. Har man hört talas om EU? Europeiska unionen har, genom Storbritannien och Frankrike, redan 2 av 5 permanenta platser. Ryssland, USA och Kina har de tre övriga. Om någon är berättigad till en plats, så är det Indien som har mer än dubbelt så många medborgare som Europa. Ja, hade EU-politiker någon förbannad heder i kroppen, skulle Frankrike överlämna sin stol till Indien.
Det tyska anspråket visar hur ett Europa i totalt förfall, såväl ekonomiskt, militärt som moraliskt, försöker hålla skenet uppe genom att inom unionen tävla med varandra om vilken internationell status det egna landet har. Det här är riktigt löjligt.
Inga förändringar i FN-stadgan är möjlig, då rasar organisationen samman. (Det vore i och för sig inte bara en nackdel. Då kanske ett
Demokratiernas Förbund kunde bildas, där man rensar bort alla diktaturer och korrupta FN-tjänstemän.)
Jag hade skrattat ut dig om du 1989 hade sagt att detta parti ett och ett halvt årtionde senare skulle nominera Dukakis' viceguvernör - ytterligare en reserverad vänsterpolitiker från Massachusetts med alltför stor självsäkerhet, övertygad om att han kan sopa golvet med en nolla vid namnet Bush. Men jag är rädd jag sett filmen, det är Groundhog Day.
Europa satsar små resurser på försvar eftersom man länge åkt snålskjuts på USA. Ändå har man betydligt högre skatter. De går till sociala förmåner som gör att få arbetar. Ändå är arbetslösheten hög. Det klagas på arbetslösheten i USA, som ju nu är 5,4 procent, men det kan jämföras med 10 procent i Europa. Demokratiske presidentkandidaten John Kerry säger att han ska få med Frankrike och Tyskland i demokratiseringen av Irak. Räkna inte med det, skriver Bray. Även om de, mot förmodan skulle vilja, har de inte mycket att bidra med.