Söndag 2004-09-12/ 20.58 HJÄRNDÖD USA-RAPPORT I AGENDA. Bushkritikerna har tagit över internet. USA bedriver statsterrorism. Irakkriget impopulärt. Hur korkad får SVT bli i sin fördomsfulla rapportering om USA? Agenda förtiger att Bush leder i opinionen inför valet och kan därför inte heller förklara varför han har starkt stöd. Agenda har ingen koll på att en av fundamenten i Bush-kampanjens
strategi är att öka valdeltagandet.
Den ryske redaktören Victor Erofeyev skriver i New York Times att Ryssland (i likhet med Europa) inte - förrän nu - förstått vad den islamistiska terrorismen innebär, även om revolutionär terrorism föddes här och slipades i Stalins gulag. Massaker på barn är ingen inbjudan till förhandlingar, konstaterar han. Trots att Ryssland som nation hittills misslyckats med att forma en ny nationell idé efter kommunismens fall, har terroristerna satt upp Ryssland på fiendelistan. Ryssland är osäker på sin relation till den västerländska civilisationen. Men nu borde banden till väst stärkas, menar redaktören.
Militärhistorikern Victor Davis Hanson
skriver i National Review att Estland och andra delar av den forna Sovjetunionen kunde bryta sig loss med fredliga medel. Varför skulle då Tjetjenien behöva begå blodbad i Ryssland för att uppnå samma sak? Hanson menar att det pågår något annat än nationella självständighetssträvanden i Tjetjenien. Metoderna som tjetjenier använder har ett enda ursprung: islamistisk fundamentalism. Hanson har här en viktig poäng. Det är inte bara Tjetjenien som grovt misshandlats av Stalin - och tsarer före honom. Det är en blodig historia som också är Baltikums. Men de använde andra medel än terror - och är idag fria stater, nyblivna medlemmar av EU.
En intressant
diskussion om Tjejtenien förs i debattforum.com. Där beskrivs Tjetjenien som ett klansamhälle med stor intern splittring mellan nationalister och islamister som förvärrades när president Dudayev mördades. Det kan alltså, i första hand, vara ett inbördeskrig i en delstat inom Ryska federationen. Har inte Putin rätt - och skyldighet - att gå in och lösa det? Istället för att dra upp gamla försyndelser, borde inte den internationella debatten handla om hur vi - gemensamt - tar i med hårdhandskarna mot barnamördare?
Historien agerar nyckfullt mot politiska ledare. Det vet man i USA, där presidenter som ansetts vara mindre lyckade när de avgår, efter några årtionden sätts i ett nytt ljus och stiger i respekt, medan andra som hyllades direkt efter sin aktiva tid med tiden sjunker i anseende. Olof Palme tillhör förmodligen den senare kategorin politiska ledare.
- Vi bör inte sända fler amerikanska trupper. Det vore illa. (4 sept 2003)
- Om det krävs fler trupper ... då får vi fixa det. (18 april 2004)
- Jag kommer att kraftigt reducera nivån på antalet trupper. (1 aug 2004)
- Vi ska ta hem våra trupper. (6 aug 2004)
Detta sätter Dowd i kontrast med republikanerna som iscensatte ett konvent som påminde om vilda västern. Tuffa grabbar, likt Magnificent Seven, red med fast blick in i stan: Rudolph Giuliani, John McCain, Arnold Schwarzenegger, Zell Miller, Dick Cheney, George W Bush and pappa Bush, som skämtsamt jämförde Kerry med Jane Fonda.
Hennes slutsats, trots att det är sju veckor kvar till valdagen, är att Amerika efter 11 september vill ha tuffa ledare.
Olyckligtvis för CBS kostade Dan Rather's frissör så mycket av budgeten att ingenting fanns kvar till faktakontroll, så personalen bakom 60 minutes rusade ut i etern med dömande anteckningar från Nationalgardet med rubriken 'CYA' [cover your ass] som Bush's befäl skulle ha skrivit till sig själv för 32 år sedan...
Tragedin för Rather & Co är att ingen bryr sig, även om anteckningarna är äkta. Deras pojk Kerry hade en dålig månad i augusti, inte därför att han inte kritiserade Bush för bondpermis i spansk-amerikanska kriget utan därför att senatorn tagit bondpermis från nu pågående krig.
Generalmajor Hodges, som medverkar i inslaget, blev missledd av CBS,
avslöjarABC News. Till honom sa CBS att dokumenten om Bush var handskrivna av överstelöjtnant Killian, Bush' överordnade. En rak lögn. Och de maskinskrivna dokumenten anser Hodges vara förfalskningar. Det ser ut som om demokraterna använt CBS som kampanjorgan i smutskastningen av presidenten - och båda kan nu åka på backlash.
Programledaren för 60 minutes, Dan Rather, har nu satt hela trovärdigheten för TV-bolaget CBS på spel. Rather är sedan tidigare känd för sin partiska rapportering (vänstervriden, naturligtvis). CNN återger två
ordväxlingar med presidentkandidater där Rather i direktsändning ska ställa frågor, men istället polemiserar:
(1974) Nixon: Are you running for something?
Rather: No sir, are you?
(1988) Rather: I don't want to be argumentative, Mr. vice president.
Bush: You do, Dan.
Rather: No -- no, sir, I don't.
Och nu har Rather alltså försökt sätta dit ytterligare en republikansk president. Men inga medierna är ju vänster, eller hur... (PS. DN har ännu inte rättat sin felaktiga rapportering i ämnet.)
Han konstaterar att efter första och andra världskriget kom vi att kalla kraftmätningen med kommunismen för kalla kriget, men det var egentligen ett tredje världskrig eftersom det var globalt och hade många fronter. Mer än 100.000 amerikanska soldater dog på två av fronterna - Korea och Vietnam. I övrigt handlade det om kärnvapenkapprustning och att värva allierade överallt på jorden.
Det vi ser nu är egentligen inte ett krig mot terrorism, utan ett fjärde världskrig mot islamistisk fundamentalism.
Och det startade innan kalla kriget var avslutat, därför har alla amerikanska presidenter sedan Nixon hanterat det på ett sätt som spelat fundamentalisterna i händerna. Podhoretz radar upp terrordåd som alla har det gemensamt att USA's svar varit undfallande och därför stärkt fundamentalisternas sak.
Under Nixon och Ford:
1970-75 Flera amerikanska diplomater mördades i Mellanöstern av PLO, som också sköt raketer mot amerikanska lokaler i Beirut. USA reagerade inte. Under Carter:
1979 52 personer på amerikanska ambassaden i Iran tas som gisslan och hålls 444 dagar. Fritagningsförsök slutar i fiasko. (När liknande gisslandrama inleds mot Sovjets ambassad, efter inmarschen i Afghanistan, ingriper Ayatollah Khomeini. Man var rädd för Sovjets reaktion, men inte USA's.)
Under Reagan:
April 1983 Hizbullah spränger bilbomb utanför USA's ambassad i Beirut och 63 anställda dödas, bland dem CIA-chefen för Mellanöstern.
Okt 1983 Hizbullah kör lastbil med bomber in i amerikansk förläggning i Beirut och 241 marinsoldater dödas. USA drar tillbaka trupperna från Libanon.
Dec 1983 Amerikanska ambassaden i Kuwait bombas och CIA-officer kidnappas och dödas i Beirut. Inga amerikanska reaktioner.
Sept 1984 Hizbullah bombar annex till ambassaden i Beirut. Reagan sätter stopp för Libanesiska säkerhetstjänstens operation att slå ut Hizbullahledare när man i ett försök att spränga honom istället dödar 80 förbipasserande.
Dec 1984 Kuwaitiskt flygplan med amerikanska passagerare kapas och landar i Tehran. Två amerikaner dödas. Iran lovar att ställa kaparna inför rätta, men släpper dom.
Juni 1985 Hizbullah kapar ett TWA-plan som tvingas ner i Beirut. Amerikansk soldat ombord skjuts och kastas ut på landningsbanan. Kaparna belönas genom att få sitt krav uppfyllt: flera hundra i Israel fängslade medlemmar friges. 4 kapare tillfångatas senare, men bara en hamnar i fängelse.
Okt 1985 Kryssningsfartyget Achille Lauro kapas av PLO, rullstolsbunden äldre amerikan kastas överbord. Några av kaparna får fängelsestraff i Italien, men ledaren Abu Abbas släpps.
Dec 1985 Libyens diktator Kadaffi ligger bakom bomber på flygplatser i Rom och Wien, 20 dör varav 5 amerikaner. Inga reaktioner.
April 1986 Kadaffi bombar discotek i Västberlin som var populärt bland amerikanska soldater. USA genomför luftanfall mot Kadaffi's bostäder.
Dec 1988 Efter två års paus beordrar Kadaffi bombning av Pan Am-plan som störtar i Lockerbie. 270 personer dör.
Under Bush d ä:
1989-92 Flertal attacker mot amerikaner i Turkiet, Egypten, Saudiarabien och Libanon.
Under Clinton:
Feb 1993 Bilbomb i World Trade Center, New York. 6 dödade. Muslimska terrorister greps och dömdes till fängelse. CIA-analyser börjar nämna organiserade terrornät.
April 1994 Mordförsök på förre presidenten Bush när han besöker Kuwait. Irakiska säkerhetstjänsten låg bakom. Clinton försöker under 2 månader få FN med på motreaktion, men misslyckas. Clinton skickar några kryssningsmissiler i militära högkvarter i Bagdad nattetid.
Juni 1996 Bostadskomplex för amerikaner i Dhahran, Saudiarabien, bilbombas. 19 dödas. När CIA och FBI fann iranska band ville Clinton inte veta mer.
Juni 1998 Amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania bombas. Mer än 200 dödas, varav 12 amerikaner. Clinton skickar kryssningsmissiler i ett (tomt) träningsläger för al-Qaida i Afghanistan och i en fabrik i Sudan.
Okt 2000 Fartyget USS Cole bombas medan det tankar i Yemen. Det sjunker inte, men 17 sjömän dödas. Inget militärt svar. Clinton valde att se det som ett försök att sabotera fredssamtalen mellan PLO och Israel.
Efter denna lista är det kanske inte så svårt att förstå varför Usama bin Ladin inte var rädd för USA: Amerikanska soldater är papperstigrar som flyr efter några slag.
Under kalla kriget var Reagan koncentrerad på att besegra kommunismen. När muren föll ville alla i väst fira, inte lyssna på varningar om ett annat och lika dödligt hot som det som nyss besegrats. Podhoretz konstaterar att president Bush efter terrordåden i New York och Washington i fyra tal formulerade Bush-doktrinen, som är lika revolutionerande och för sin samtid svårbegriplig men genial, som Truman-doktrinen från 1947 då president Truman la grunden för hur sovjetimperialismen skulle bemötas.
Dessa tal bryter mot det realpolitiska perspektiv som dominerar internationell politik. Istället grundar sig Bush-doktrinen på en idealistisk ambition att förändra världen i demokratisk riktning i syfte att skapa global säkerhet och frihet. 11 september omformade president Bush. Han bröt med den strikt konventionella realismen och blev en passionerad demokratisk idealist i Reagans efterföljd.
Och därmed sammanfattar Podhoretz skälet till att jag så starkt stödjer Bush och hans post-11/9-doktrin. Nu när kommunisttyranniet är upplöst är tiden kommen för de galna diktaturerna i Mellanöstern.
Vad är det mest hoppingivande som skett under gångna tre år? Svar: att muslimska opinionsbildare och medier så sent som efter terrordådet mot skolbarnen i ryska Beslan förra veckan, börjat offentligt ta avstånd
(se 8 sept och
9 sept) från terrorismen som metod. Exempelvis skrev Khaled Hamed al-Suleiman i saudiska Okaz 5/9: De har förvandlat dagens islam till något som har att göra med halshuggningar, avskurna strupar, bortrövandet av oskyldiga civila och sprängningar av människor ...
Propagandisterna för Jihad har inom loppet av några år lyckats förstöra Islams anseende på ett sätt som Islams fiender inte lyckats med under hundratals år.
Erfarenheterna från tidigare vågor av terrorism är att den upphör när människorna i de kulturer ur vilka terroristerna är sprungna, börjar ta avstånd från våldsaktioner i deras namn. När detta bredare, folkliga stöd - om än passivt - försvinner då dras mattan för terroristgrupperna undan. Om den muslimska världen förstår vilken skada al-Qaida och andra terroristnät gör dem, då kan vi se ett slut på terrorismen. Det innebär inte att väst kan sluta försvara sig och avbryta kampen mot terrorism. Slå länge den muslimska världen inte tar hand om galningarna måste västvärlden skydda sig.
Republikanerna ökade sitt stöd i opinionen efter sitt konvent. Demokraterna gjorde det inte. Varför? Elementärt. Republikanerna hade något att säga. Demokraterna hade det inte. Något slår alltid ingenting ...
Hur använde demokraterna sina fyra dagars konvent? De hyllade patrullbåtar. Varför? Därför att John Kerry har haft så många ståndpunkter om Irak och kriget mot terrorismen att han inte har något trovärdigt eller angeläget kvar att säga. Allt han kunde säga var 'Vietnam' ...
I sitt bisarra kampanjmöte vid midnatt, några minuter efter presidentens konventstal, listade Kerry allt som gått fel i Irak. Man väntade på hans alternativa policy. Vad erbjöd han? 'Jag försvarade detta land som en ung man och jag kommer att försvara det som president'. Patetiskt.
Krauthammer tror att Bush kan tappa det övertag han har, inte på grund av Kerry, som gjort sig till åskådare i detta val, utan på grund av världshändelserna: Irak och ekonomin. Det blir en folkomröstning om Bush - och det var så demokraterna ville ha det, avslutar han.
Boot menar att Bush inte agerar tillräckligt aggressivt. Det är dags att störta mullorna i Iran. De ligger bakom mycket av våldet i Irak och de är på väg att skaffa sig atomvapen. Deras folkliga stöd är lika litet som sovjetledarnas före murens fall. Att få bort dom är väsentligt.
Pinkerton menar att kampen mot terrorismen är komplicerad och pekar på att Ryssland i århundraden misshandlat Tjetjenien och att ett stöd till Ryssland inte borde vara självklart.
Cohen tycker att vicepresidenten Dick Cheney låter som Joseph McCarthy när han säger att risken för terrorattacker ökar om John Kerry blir vald. Chohen menar att inget talar för att Kerry skulle vara mindre tuff mot terrorismen.
Bredden i åsikter, djupet och kvaliteten i analyserna överstiger allt vi kan läsa i Sverige och Europa. På vår kontinent är det mer tjatter än analys, mer maktstrider inom EU mellan länder och politiker i småfrågor än diskussion om hur demokratierna ska skyddas.
Egna reflektioner om artiklarna: Självklart vore det en seger för terrorismen om president Bush tvingades avgå. Västvärlden skulle stå utan en ledare som starkt identifierats som terroristernas fiende. Mycket av terroristernas aktiviteter har gått ut på att påverka den amerikanska opinionen just i den här riktningen. Bush's avgång skulle firas med enormt jubel i dessa kretsar.
När det gäller de första två artiklarna har de båda välargumenterade ståndpunkter. Men de drar åt två olika håll: återhållsamhet eller offensiv. Här behövs mer debatt, på denna högre nivå där man utelämnar partimotsättningar och bara ser till saken: hur rädda demokratin och friheten?
Antingen har Sveriges största tidning ett nyhetstempo som mer liknar veckotidning än dagstidning, eller så är man på nyhetsredaktionen så starkt lierad med anti-Bush-opinionen att sanningen kommer i andra hand, efter uppgiften som PR-organ för demokratiska partiet. Oavsett vilket visar DN vilken extremt låg kvalitetsnivå utrikesnyheterna håller.
Övestelöjtnant Jerry Killian som gav Bush goda vitsord i officiella handlingar, ska i inofficiella anteckningar som funnits i hans privata arkiv, riktat stark kritik mot Bush och givit order som Bush inte fullföljt. Killian är död, men hans son säger till Fox News att hans far inte skulle haft en officiell och en inofficiell hållning till sina underlydande.
Till ABC News säger Killian's änka att det inte kan vara hans ord. Dessutom gjorde han sina anteckningar med penna, inte på skrivmaskin.
Varifrån dokumenten kommer är också oklart, de fanns inte i den mängd dokument som Pentagon släppt. Och sonen avfärdar att fadern hade privat arkiv.
En tredje oklarhet är att dokumenten innehåller tecken som inte fanns på skrivmaskiner i början på 1970-talet, men som finns på vår tids datorer och skrivare.
Experter som granskat dokumenten kan exempelvis
inte förklara hur bokstäverna 'th' blivit upphöjda och i mindre typsnitt i ett dokument från 1970-talet.
På grundval av dessa dokument gick demokratiska partiet och senator Tom Harkin snabbt och välplanerat till hårt angrepp på presidenten och sa att han ljugit för amerikanska folket, att han ljugit i Ovala rummet. Det här kan bli demokraternas Watergate. Man kan ha begått lagbrott i presidentvalskampanj.
Torsdag 2004-09-09 / 23.24 DICK MORRIS I HÖGFORM. När Bill Clinton vann 1992 var James Carville kampanjrådgivare, men när det var dags för omval 1996 var han borta,
skriver Morris i New York Post. Gissa vem som hade Clintons öra då... Just det, Morris. Som flyttade Clinton till mitten. Nu har John Kerry anlitat Carville och då skriver Morris att de inte förstår nödvändigheten att flytta till mitten. Morris förutspår att Carville kommer att låta Kerry fokusera på ekonomi (det var ju Carville som 1992 myntade It's the economi, stupid), men: om man ska kampanja mot en dålig ekonomi hjälper det till om ekonomin är dålig. Med arbetslöshetssiffror som sjunker ner till 5 procent kommer det att bli svårt.
Sedan går Morris till attack på opinionsinstitut som räknar partitillhörighet som en demografisk aspekt. Om svaren visar att det är fler republikaner än vanligt, anser vi det beror på att landet har blivit mer republikanskt och behandlar resultatet som en indikator på nationella stämningar, inte som ett statistiskt misstag.
Torsdag 2004-09-09 / 23.24 KANDIDATER VINNER, INTE RÅDGIVARE. Boston Globeretar sig på att så stor uppmärksamhet riktas mot kampanjernas rådgivare.
Demokraterna tror fortfarande, skriver tidningen, att bara man sätter rätt folk på kandidatens flygplan så besegrar man George W Bush. Strategi räknas, men kandidaten betyder mer. Bill Clinton, inte James Carville, vann valen.
Ungdomars
alkoholkonsumtion minskar kraftigt. Undersökningen är en av Sveriges älsta och mest omfattande attitydundersökning om 18.000 ungdomars inställning till droger. 2004 års vaneundersökning visar att konsumtionen har sjunkit med nästan 25 procent jämfört med 2002.
Eftersom det är ungdomarna själva som uppskattar sin konsumtion är ju tillförlitligheten begränsad. Men att ungdomar inte vill uppge att de dricker är ju i sig en attitydförändring. Och det visar att sänkta skatter inte alls behöver innebära mer supande.
David Letterman:
Det här är intressant: i 73 minuter under Bill Clinton's operation hade han ingen puls och inga hjärtslag. Precis som Kerry's kampanj.
En ny bok hävdar att president Bush använde marijuana medan han tjänstgjorde i Nationalgardet. När Bush hörde nyheten sa han: där ser ni, jag sa ju att jag var närvarande i Nationalgardet!
USA drabbas snart av den tredje orkanen det här året. När John Kerry hörde det sa han: det bevisar att Bush förlorar kriget om vädret.
Jay Leno:
Uppenbarligen fanns varningssignalerna där. Folk sa att de förstod att något var fel när de såg att Bill Clinton tog sig om sitt eget bröst för omväxlings skull.
John Kerry sa i sina senaste kampanjmöten att initialen 'W' i presidentens namn står för 'wrong'. Och president Bush slog tillbaka på sitt typiska vis. Han sa att initialen 'F' i Kerry’s namn står för 'phony'.
Det där är en rätt häftig anklagelse, att Bush tog kokain and marijuana. Och ni vet vem som kommer att ta skada? John Kerry! Det här betyder att Bush vinner i Kalifornien.
Torsdag 2004-09-09 / 12.13 BESLAN LEDER TILL SJÄLVRANNSAKAN? En rad artiklar i
arabisk press fördömer terrordådet i Beslan på ett sätt som inte skett förut. Om detta är ett trendbrott, om den muslimska världen äntligen börjar ta avstånd från alla grymma handlingar istället för att legitimera och försvara dem, kan vi se slutet för terrorismen. Den kan inte överleva om den inte får näring och stöd från det breda muslimska samhällslivet. Om man internt ser till att stoppa terrorismen kan hela världen välkomna dessa folk in i den internationella gemenskapen.
Torsdag 2004-09-09 / 10.28 JAG LEVER! Kvällstidningen Sun har
träffat ett av barnen på videon från gymnastiksalen i Beslan som terroristerna filmade. Trots att han satt nära landminor och bomber och såg hur kamraterna slets i bitar, överlevde Georg Farniyev, 10.
Torsdag 2004-09-09 / 9.10 BUSH' TUR ATT PINAS. Förre Clinton-medarbetaren
Sidney Blumenthal låter som en femåring när han i Guaridian är stormförtjust över att demokraterna lyckats få upp frågan om George W Bush smet från tjänstgöring i Nationalgardet 1972. Nu är det Bush's tur att pinas. Bevis på presidentens fifflande med sin tjänstgöring har kommit fram i tid att underminera republikanernas triumfmarsch, skriver han.
Men det är inte första gången ämnet är uppe, utan femtielfte. Såväl i valrörelsen 2000 som tidigare i denna valrörelse har man försökt lyfta fram detta som bevis på bristande karaktär. Men dels har Bush från början sagt att han söp och slarvade i sin ungdom, så anklagelserna bevisar inget nytt. Dels har Bush visat vilken karaktär han har under sina år som president. Att han slarvade i sin ungdom väger lätt mot det han gjort i ämbetet.
Varför fortsätter demokraterna smutskastningen? De är desperata och har inget annat att komma med. Det förstår säkert väljarna också.
Men Howard Dean drog redan tidigt förra hösten, i primärvalet, igång en smutsig hatkampanj mot presidenten, som kallades lögnare, bedragare, förrädare, fundamentalist och så vidare. Är det något demokraterna varit duktiga på så är det att attackera. Till det kan man lägga Michael Moore's senaste film som är en enda lång reklamfilm för att inte rösta på Bush. Elakare än så är svårt att vara.
Jag tror helt enkelt att demokraterna varit för duktiga på att vara aggressiva. Väljarna har tröttnat på att höra deras ständiga och sanslösa utfall mot Bush. Man kan säga att demokraterna toppade för tidigt.
Det har inte Bush gjort. I våras fick presidenten kritik från sina egna för att han inte svarade på angreppen. Nu står det klart varför: Bush har låtit demokraterna slita ut sig. När valdagen närmar sig och han börjat tala, lyssnar folk eftersom han inte är uttjatad.
Redan i vintras skrevThe American Thinker om hur George W Bush på Harvard Business School visade talang som slug strateg och förhandlare. Man bränner inte sina bästa kort förrän avgörandet är nära.
Så sker naturligtvis också i Sverige. Värst är 'fångvaktare', som Expressen använde (se blogg
22 juni) om dem som halshögg sydkoreanske tolken Kim Sun-Il i Falluja. Andra nedtonade benämningar vi ser i svenska medier är motståndsmän och rebeller. Ord som klingar revolutionsromantik från tidigt 70-tal. Som om dessa massmördare hade någon sorts försvar att begå sina avskyvärda handlingar.
Varför vill inte medierna kalla dem som skjuter flyende barn i ryggen för terrorister?
För svenska öron låter allt detta väldigt dramatiskt och överdrivet. Men beror det på att sådan debatt inte får föras i vårt land? Självcensuren är absolut. Men om oro finns i Europa, kan den naturligtvis komma hit och oro bemöts knappast bäst genom att tigas ihjäl.
Tisdag 2004-09-07 / 21.17 KAN KERRY SLÅ DUKAKIS' RESULTAT? Kolumnisten Brendan Miniter
menar i dag i Wall Street Journal att John Kerry får vara glad om han får större andel av väljarna än Michael Dukakis fick 1988, då han fick storstryk (46%-53%) av George Bush den äldre. Varför? (1) Ingen som vill höja skatterna har vunnit mot sittande president. Och Bush den äldre förlorade omval därför att han höjt skatterna, menar Miniter. (2) Det kan bli rekordstort valdeltagande i detta historiskt viktiga val och Kerry må hoppas på anti-Bush-stämningar, men oron för den nationella säkerheten är en starkare motivation för nya väljare.
(3) Mer fokus har i valrörelsen hamnat på gräsrotsengagemang än på centraliserade partikampanjer. Och här har republikanerna ett övertag över demokraternas filmstjärnor och miljardärer, typ Soros. (4) Fackföreningarna i viktiga delstater, som Ohio, består av medlemmar som dricker öl och äger vapen och har mycket lite gemensamt med östkustliberaler som Kerry.
Ja, Miniter fortsätter i punkt efter punkt. Listan är övertygande. Och jag tror ju han har rätt...
Mest allvarligt tycker Hutton det faktum vara att Chirac och Schröder, istället för att söka samarbete, börjat skylla problemen på Europeiska unionen och andra EU-länder.
Det kan leda till nya nationalistiska motsättningar i Europa. Tiderna är oroliga, skriver Hutton.
Jacoby konstaterade att högt upp i Madison Square Garden hängde en skylt för TV-stationen Al-Jazeera, och han undrade: Vad tänker Al-Jazeera's tittare i länder som Syrien, Libyen och Saudiarabien? Hur många av dom drömmer om att fly till Amerika - om att för alltid lämna rädslan som kommer med ett liv i en diktatur?
Hur mycket är de beredda att offra för att uppnå de friheter som alla i denna arena tar för självklar?
Schwarzenegger är ingen fullblodsrepublikan, men han är något mer: han är en riktig amerikan, skriver Jacoby. Hans tal var mer än retorik, det var ett vackert och känsloladdat vittnesmål för frihet och demokrati - ett tal att minnas.
Jag tycker Jacoby i sin kolumn mycket väl fångar vad Amerika egentligen står för - något som alltför ofta missuppfattas i Europa (se också 2 sept).
Vi behöver en djupare diskussion om makt och maktfördelning. De flesta har en undermedveten syn som går ut på att alla pengar och all makt egentligen tillhör staten. Sedan delar politikerna ut pengar och bestämmanderätt till medborgarna. Det är en sjuk samhällssyn. Makten ska ligga hos medborgarna! Sedan avstår vi viss makt och vissa resurser till staten - på nåder. Om statens fogdar inte sköter sitt jobb - för att istället sko sig själva - ska deras makt dras tillbaka. Där är vi nu.
Ericson har dock rätt i att de borgerliga skulle kunna leda de maktlösas uppror mot en korrumperad maktelit. Men hittills har de fyra borgerliga inget hellre velat än att bli en del av maktelitens förmyndarapparat, snarare än att stå på folkets sida. Om den borgerliga alliansen tar medborgarna på allvar skulle en septemberlista bli överflödig.
Dagens Nyheter (ej online) står helhjärtat på maktelitens sida: Dags att stoppa missbruket - och det är folkomröstningar som är missbruk. Okej. Men i så fall är väl också riksdagsval överflödiga? Är inte det lite grand som att småsupa? Varför utsätta riksdagsledamöterna för oron att inte bli omvald? Låt eliten regera ostört! Medborgarna hör hemma på tillnyktringsanstalt, inte i maktens korridorer, verkar DN's budskap vara.
Det kanske inte är så förvånande att det
ryktas om att kidnapparna nu vill köpslå med Frankrike om pengar, även om ryktet inte skulle visa sig vara sant.
I valdistrikt som år 2000 gav starkt stöd för Bush fanns bara 7 procent med inkomst över $100.000 (750.000 kr), medan de valdistrikt som gav starkt stöd för Al Gore hade 14 procent med dessa inkomster. I starka Bush-fästen hade 38 procent inkomst under $38.000 (285.000 kr), medan andelen låginkomsttagare var lägre, 29 procent, i starka Gore-fästen.
En annan myt är att oljebolag pumpar in stora pengar i republikanerna. Men faktum är att oljebolag ger $15 miljoner i valstöd, medan advokatfirmor ger $112 miljoner, och advokaterna ger 71 procent av sina valbidrag till demokraterna (och genom John Edwards har de fått en tvistemålsadvokat som vicepresidentkandidat).
En symbol för att demokraterna blivit de rika och förmögnas parti är John Kerry själv. Han skulle bli den rikaste president som någonsin valts i USA. Tillsammans med frun räknas förmögenheten i mångMILJARDbelopp - i dollar.
Måndag 2004-09-06 / 11.45 SLAKTEN AV BARNEN i Beslan sätts
i sitt samman av Zev Chafets i New York Daily News. Han menar att extremisterna har vunnit framgång i sommar, inte genom att slå till mot välbevakade evenemang som republikanernas konvent eller mot OS, utan genom att döda hundratals barn i ett litet samhälle som ingen har hört talas om. Vilka förberedelser, vilken säkerhetsnivå som än upprätthålls, kan fanatiker inte stoppas. Om kända mål skyddas, uppnås samma grad av terror genom att ge sig på okända människor.
Chafets konstaterar att människor i väst undrar hur de muslimska folken kan vara så likgiltiga till de brutala morden av ryska skolbarn, hur de kan jubla när kyrkor brinner i Pakistan och när bussar sprängs i Israel. Svaret ligger i människors natur, svarar han. Den muslimska världen anser sig vara engagerade i ett rättfärdigt krig - och i krig dödar du dina fiender, inklusive civila. De slaktade skolbarnen i Beslan är bara indirekta skador på den Tjetjenska fronten i det stora islamistiska kriget för Återupprättelse.
Chafets menar att fienden inte är terrorism, utan att den rätta benämningen är islamistisk imperialism. En distinktion som tål att diskuteras.
Man kan inte förvandla Saudiarabien eller Yemen till New Hampshire eller Sverige (en smaksak), men om de kan utvecklas till Singapore eller Papua Nya Guinea eller något liknande skulle det vara ett otroligt framsteg. Det är en lång väg dit, men, till skillnad från Putin's plan att bomba islamisterna till underkastelse eller Chirac's reflexmässiga böjelse att köpa sig fri, har Bush åtminstone angripit problemets rötter.
Kan man inte rent av säga att Bush står för den tredje vägen? För mig framstår hans förhållningssätt betydligt klokare än Putin's och Chirac's.
Nu driver han presidentvalskampanj på samma sätt. Han kan inte släppa Vietnam och att hans tjänstgöring där ifrågasätts.
Det har gått så långt att Bill Clinton från sjuksängen uppmanat John Kerry att lämna Vietnamfrågan och gå vidare,
skriverNew York Times idag. Om Kerry är den tragiska figur han verkar vara kommer han inte att lyssna. Blir intressant att följa.
Måndag 2004-09-06 / 8.58 BLI FUL. Presidentutmanarens enda chans nu är att bli elak,
skrev vänsternissen Jeo Klein i Time i helgen. Som om demokraterna inte varit fula i ett års tid och låtit hatet välla fram. Michael Moores senaste film, som är ett försök till karaktärsmord på presidenten, har hyllats av demokraterna. Nu får deras kandidat smaka på samma medel. Då talar man om ojusta medel. Visst är det skrattretande?