Söndag 2004-08-15 / 13.50 INTELLEKTUELL(?) BUSHKRITIK FRÅN VÄNSTER. Oftast passar vänster och intellektuell illa ihop, eftersom vänstern alltid springer åt samma håll likt en skock får, och de upprepar alla till leda samma fördomar. Det märks inte minst just nu, då Bush-hat är på modet. Men den som letar kan finns någon enstaka stackare som vågar bryta sig ur kollektivismens fördummande likriktning: engelsmannen och kolumnisten Jonathan Freedland skriver i
Spectator (end pren) att han fortfarande älskar Amerika, om än inte Bush.
När vänsternissar för en gång skull gör lite distinktioner blir det tydligare hur de tänker. Freedland menar att USA fortsätter att vara den klart mest livskraftiga demokratin i världen. Man har det mest engagerade civila samhället som fortfarande omfattas av drömmen om egenmakt - en dröm som manifesteras i en omfattning av frivilligt föreningsliv, filantropi och lokal samverkan som borde få britter (och andra européer) att skämmas.
I boken
Bring Home the Revolution utvecklade Freedland hur Storbritannien skulle kunna ta hem den amerikanska drömmen. En bok han naturligtvis blev utskälld för av kompisarna i vänstereliterna. De såg bara skräpmaten, skriver Freedland, inte den amerikanska konstitutionens ideal om jämlikhet, som är de bästa som formulerats på engelska.
Men nu sviker president Bush den amerikanska traditionen, inte minst i utrikespolitiken. I Irak avslöjas en naken imperialistisk mission främmande för ett Amerika som tagit initiativet till Förenta Nationerna, Nato och Bretton Woods finansiella system - alla i en stark anda av multilateralt och globalt samarbete. Impulsen att agera ensamt bryter mot denna tradition. Freedland menar också att USA alltid handlat långsamt, ibland för långsamt, och att Bush med förebyggande anfall också här bryter mot traditionen.
Freedland citerar Bush föregångare John Quincy Adams, som på sitt färgstarka uttryckssätt sa att Amerika går inte utrikes i jakten på att finna monster att förgöra. Saddam var förvisso ett monster, menar Freedland, men ett som var bakbundet och isolerat i sin grotta.
För mig gör Freedland tydligt att även tänkande vänsterfolk har stannat klockan på den 10 september 2001. Han lever i en värld där nationer fortfarande är den internationella politikens enda aktörer, så som de var på 1820-talet då John Quincy Adams var president. Freedland berör inte med en mening innebörden av att ett muslimskt nätverk kan döda fler, och dessutom civila mitt i vardagen, än vad kejsardömet Japan gjorde i Pearl Habor. Att Bush bryter mot gamla traditioner beror ju på att han har ställts inför en helt ny verklighet.
Och hur mycket av internationalist är Freedland när han menar att Saddam var bakbunden i sin grotta? I den grottan levde 25 miljoner irakier i skräck för någon som de definitivt inte upplevde vara bakbunden utan fullt kapabel att mörda vem som helst, när som helst. Varför utelämnar vänstern alltid dessa 25 miljoner människor ur sin ideologiska kalkyl?
Svaret är givet: vänstern har alltid, och kommer alltid, att leva i en önskedröm, i en egen liten fantasivärld där alla parametrar ser ut som de vill ha dem. Allt som inte stämmer in - det finns inte. I fråga om Irak, så fanns inte det irakiska folket före det att USA började släppa bomber i kriget som störtade Saddam.
Italienaren Rocco Buttiglione är, trots namnet, ingenting annat än den nye justitiekommissionären, tillika vice ordförande i kommissionen. Han bor i Rom där han är professor i statsvetenskap vid Saint Pius V Universitetet.
Den lågmälde och cigarrökande Buttiglione är djupt troende katolik och står Vatikanen nära. Han valdes till italienska parlamentet 2001 för kristdemokraterna och blev strax därefter europaminister i Berlusconis regering.
Läs mer
här och
här.
Den valsen har dragits förut inför flera val och aldrig påverkat valrörelsen i det intensiva slutskedet. Det har varit grupparbeten enbart för medial image. De har aldrig tagits på allvar. Varken grupper eller prat om samarbete duger. Det måste till handling som visar att partiledningarna menar allvar.
I och för sig är ju läget inte akut ännu. Om grupparbeten är första steget i en process - och inte som förut: det enda steget - kan de betyda något. Men jag är skeptisk...
Men själv tror jag fortfarande att dessa journalister till Kerry-supportrar - och amerikanerna som tar del av journalisternas åsikter - har fel. Min veckogamla analys
Därför kommer John Kerry att förlora står sig. Bush har alltid, liksom Reagan, underskattats av eliterna i huvudstaden. Det blir intressant att se vem som får rätt...
När man summerar grå och vita kampanjresurser har demokraterna mer än republikanerna: 322 miljoner dollar. Ändå heter det ofta i svenska medier att Bush har mest kampanjmedel. ('grå' och 'vita' är ung översättn eftersom den språkligt exakta översättningen av 'soft' och 'hard' blir märklig)
CBS News
rapporterade 20 oktober 2000 från den traditionsbundna tillställningen The Al Smith dinner där presidentkandidater framträder och förväntas komma fullmatade med skämt och inte minst driva med sig själva. Bush såg sig omkring i den diamantförsedda $800-betalande gästerna och kommenterade humoristiskt rikedomen. Det är alltså skämt - och inte allvar som DN vill få det att framstå som.
Det kan tilläggas att Al Gore vid samma middag sa att Jag kommer att placerade sjukvårdsbyråkratin i en stor garderob. Varför publicerar inte DN detta budskap? (Ung översättn av: I'll put Medicaid in a walk-in closet)
Här har vi en förklaring till att svenska politiker aldrig skämtar, aldrig kan tillåta sig att visa distans: journalisterna på DN kommer att ta det på allvar...
Jag var då förbluffad över den naivitet som samhällsdebattörer av olika slag, ekonomer på Handelns utredningsinstitut och sjukvårdsföretagens egna företrädare visade. De kunde inte föreställa sig att socialdemokratin var emot marknadsekonomi. De trodde att alla utfall mot profit var en retorisk lek. Skulle gärna träffa rapportens kritiker i dag och höra vad de säger nu...
Lördag 2004-08-14 / 7.38 PROTEKTIONISTISKA STRÖMNINGAR. Magasinet American Prospect ger en
oroande bild av hur småföretagare i USA vill ha tullar och begränsa utrikeshandeln. Företagaren Dan Imbrogno i Ohio har alltid varit republikan och för frihandel, men anser nu att konkurrensen från Kina inte bara är hård, utan orättvis. Han tror att Kinas regering manipulerar valutan och ger företagsstöd som innebär priser som amerikanska företag inte har en chans att möta.
Därför anser Imbrogno nu att USA måste göra som andra länder och prioritera sin egen industri. Han tänker inte rösta på president Bush, och kanske inte heller på Kerry eftersom han ogillar Kerrys ståndpunkter på andra områden än ekonomi.
Det här visar hur svårt det är för politiker att stå upp för principer om frihandel. Väljarna uppfattar nackdelarna smärtsamt konkret när företag tappar order, medan fördelarna är indirekta - lägre priser för konsumenterna. WTO och regeringarna måste - för välståndets skull - bli bättre på att bekämpa statssubventioner.
Fransmannen Jacques Barrot, som blir ansvarig för transporter, är äldst i kommissionen (född 1937) och den som mest stämmer in på fördomen om hur trista och grå EU-politiker och byråkrater är. Han är advokat och har fram till nu varit gruppledare för UMP, Chiracs parti, i franska parlamentet, dit han invaldes första gången 1967. Har haft flera olika ministerposter sedan 1978.
Läs mer
här.
Intressant. Thelin menar att det är en skymf mot de hundratusentals människor som just nu är i livsfara i Sudan när det här i bloggen krävs internationell intervention för att rädda människor från slakt. Samtidigt är det tydligen inte en skymf att bara stå och titta på när människor våldtas och dödas, för något eget alternativ har Thelin inte att föreslå för afrikanerna i Darfur. Vem är det som skymfar sudanesernas rätt till liv, egentligen?
Men politiska inlägg är ovanliga. Tyvärr nöjer sig Thelin med att mest korrekturrätta kommentarerna och översättningarna. I sin första rättning påpekar han att de engelska orden erroneous assertions bör översättas till felaktiga påståenden, och inte som jag gjort, inkorrekta bedömningar. Han menar också att min allmänna kompetensbrist skiner igenom eftersom mitt frameset vänt på menu.htm och body.htm.
Hur vet Thelin att jag inte medvetet kastat om begreppen i en pik riktad mot regeltokiga tekniknördar med stereotypiskt grupptänkande? Teknik i sig intresserar mig inte ett dugg. Däremot är tekniken ett underbart verktyg för att inkludera så många fler i samhällsdebatten.
När det gäller språket så är jag är fullt medveten om att min släng av ordblindhet obarmhärtigt avslöjas när jag inte är uppbackad av en tidningsredaktions korrekturläsare (som av naturliga skäl är mina hjältar!). Men det bjuder jag så gärna på. Thelins drift är väl, om man använder feministisk vokabulär, ett typiskt utslag av härskarteknik. Han vill tysta åsikter som inte passar honom, hellre än att bemöta dem i sak.
Men se det funkar inte. Så länge besöken fortsätter att öka för varje månad kommer den här bloggen att i cyberrymden generöst dela med sig av irriterande inkorrekta åsikter och argument. Thelins korrekturläsningen sporrar också till försök att höja den grammatiska nivån och kolla översättningarna lite noggrannare, även om länkarna ju är till för att bloggbesökaren själv ska ta del av hela ursprungsartikeln och inte bara de få meningar som snabbt och summariskt översätts.
Så tack, John Eje! Och ge inte upp - försök hänga med i mitt tempo..
Om [handelskommissionären Peter Mandelson] blir framgångsrik kommer han att ha betydligt större inflytande för många fler människor, särskilt i den fattiga världen, och över större område än han haft som brittisk minister.
Bryssel behöver inte betyda politisk exil... Och signor Barroso har demonstrerat att [kommissionen] inte behöver vara ett sänke för ekonomierna och människorna i Europa.
Financial Times skriver i ledaren
Barroso's team att han gjort ett snabbt och bra jobb i att fördela uppdragen i kommissionen:
Han har satt marknadsliberaler på de ekonomiska nyckelpositionerna. Han har också tagit risken att ge flera av de budgetslukande posterna till kommissionärer från nya EU-länder, och i hopp om att lindra besvikelsen i mäktiga äldre medlemsländer har han givit dem prestigefyllda men meningslösa titlar som vice ordföranden.
Independent skriver i ledaren
Djärvt politiskt ledarskap att man nu kommit över den oro man haft om att Barroso skulle låta sig styras av de stora länderna.
Hans första beslut visar att han är en slug politiker med imponerande förmåga att navigera och förhandla, precis vad det här jobbet kräver ...
I eurons intresse är det viktigt att han motstår pressen från fransmän och tyskar om att ge dem kontroll över unionens ekonomiska policy.
I fråga om jargong i Europa är detta ett slut för dagarna då Frankrike och Tyskland, de två ursprungliga drivkrafterna bakom unionen, kunde räkna med att få alla sina önskemål tillgodosedda. Nyckelposterna gick, som en brittisk tjänsteman sa, 'till oss likasinnade'.
Dalia Grybauskaite blev överraskande Litauens finansminister 2001 när socialdemokraterna tog makten. Hon har främst ägnat sig åt diplomatiskt arbete, bl a åt Litauens medlemsförhandlingar med EU och som nr 2 på Litauens ambassad i Washington, och har därför ingen partipolitisk bakgrund. Men hon har också varit vice utrikesminister i en center-högerregering. Hennes ställning i hemlandet är stark sedan hon utarbetade en plan för att lindra effekterna av den sovjetiska ekonomins kollaps direkt efter självständigheten. Tog examen i Leningrads universitet under Sovjettiden och har senare studerat vid Georgetown universitetet i Washington. Och hon har svart bälte i karate.
Läs mer:
PM New York univ,
Duetsche Welle och
EU Business
Unity hävdar att färgade journalister tillför andra och nödvändiga perspektiv till yrket. Var är bevisen för det? Skulle två nyutexaminerade från journalisthögskolan, båda produkter av (säg) en medelklassförort, rapportera ett senatsförhör olika bara därför att en av dem är skandinavisk-amerikan och den andre japansk-amerikan? Föreställningen att ras är en ställföreträdare för tanke och uppfattning är lika motbjudande som Nürnberglagarna och den Sydafrikanska formen av rasklassificering och har lika lite plats i amerikansk journalism som dem.
Och ändå är frågor om ras och minoriteter så laddade att det är praktiskt taget omöjligt för dem som inte redan delar samma åsikt att diskutera dem. Utan ett fritt utbyte av idéer är utveckling inte möjlig. Här är ett exempel: En gay vän var beskyddande men avvisande, tyckte jag, för minsta avsteg från den homosexuella agendan, även från en vän som mig. Han ville inte ens erkänna att, säg, mitt infall av vaksamhet mot lesbiska i omklädningsrummet var legitim. Även om det vara en vaksamhetsimpuls jag snabbt skulle kunna vifta bort ... Av blicken min vän gav mig skulle man kunna tro att jag bett honom fara åt sodomitiskt helvete. Oh Debra. Från dig? ... Min vän tog ett djupt andetag, himlade med ögonen och bad om tålamod, för att sedan storstilat förlåta mig - och snabbt byta ämne.
Han ansåg helt klart att en sådan diskussion var homofobisk ... Men varför kunde vi inte diskutera det? Uppfattningen att statusen som offer befriar honom från nödvändigheten att undersöka, förklara eller försvara de egna åsikterna är farlig. Det här var ett perfekt tillfälle att både bevisa för honom själv att han ordentligt tänkt igenom sakernas tillstånd, och informera någon som kan föra kunskapen vidare. Men istället visade vi bara att vi kan respektera och tycka om varandra även om vi anser att den andre ibland kan vara intolerant och anti-intellektuell.
Exakt! Läget är givetvis ännu värre i Sverige, där alla måste låta som Mona Sahlin för att inte bli beskyllda för att företräda djävulen. Bara öppen diskussion där argumenten får mötas kan vi komma framåt. Allt annat stärker motsättningarna, även om det sker under ytan.
Danmark får jordbruk, den absolut största budgetposten i EU. Irland får interna marknaden och Holland får konkurrensfrågorna, båda utgör EU's kärnuppgift. Allt medan Frankrike bara får transporter.
Vad Margot Wallström får för roll är oklart. Hon får inga viktiga egna
beslutsområden, men kan som kontaktlänk bli en central person i kommissionen.
Ordförande:
Jose Manuel Barroso (Portugal) center-höger f.1956
Vice ordf och PR:
Margot Wallström (Sverige) socialdemokrat f.1954
Vice ordf, industri: Günter Verheugen (Tyskland) socialdemokrat f.1944
Vice ordf, transporter: Jacques Barrot (Frankrike) konservativ f.1937
Vice ordf, revision: Siim Kallas (Estland) liberal f.1948
Vice ordf, justitie:Rocco Buttiglione (Italien) konservativ f.1948
Handel:
Peter Mandelson (Storbritannien) socialdemokrat f.1953
Ekonomi och monetära frågor:
Joaquin Almunia (Spanien) socialist f.1948
Interna marknaden:
Charlie McCreevy (Irland) nationalist f.1949
Konkurrensfrågor:
Neelie Smit Kroes (Holland) liberal f.1941
Jordbruk:
Mariann Fischer Boel (Danmark) liberal f.1943
Regionalpolitik:
Danuta Hübner (Polen) oberoende f.1948
Fiskerifrågor:
Joe Borg (Malta) socialist f.1952
Miljö:
Stavros Dimas (Grekland) center-höger f.1941
Budget:
Dalia Grybauskaite (Litauen) oberoende f.1956
Skatter och tullar:
Ingrida Udre (Lettland) centerpartist f.1958
Arbetsmarknad:
Vladimir Spidla (Tjeckien) socialdemokrat f.1951
Utbildning och kultur:
Jan Figel (Slovakien) kristdemokrat f.1960
Forskning:
Janez Potocnik (Slovenien) oberoende f.1958
Hälsovård, konsumentfrågor:
Markos Kyprianou (Cypern) liberal f.1960
Utvidgning:
Olli Rehn (Finland) centerpartist f.1962
Bistånd:
Louis Michel (Belgien) liberal f.1947
Energi:
Laszlo Kovacs (Ungern) socialist f.1939
Utrikesrelationer:
Benita Ferrero-Waldner (Österrike) konservativ f.1960
Samhällsinfo o media:
Viviane Reding (Luxemburg) kristdemokrat f.1951
Så länge krisen i Sudan definieras som något annat än ett pågående folkmord finns ingen skyldighet för omvärlden att ingripa. Den FN-skeptiske – med folkmordet i Rwanda i klart minne – skulle kunna tro att den allmänna tolkningen av förhållandena i Sudan mer beror på att det inte finns någon vilja att ingripa än på hur det verkligen ser ut i det härjade landet. Samsynen är nämligen inte total. Bill Frist, den republikanske majoritetsledaren i den amerikanska senaten, är övertygad om att folkmordet i Sudan redan är ett faktum.
...Handlingskraft och mod går före krampaktigt kvarhållande vid en förlegad ordning. I annat fall får ansvarskännande stater ingripa efter eget huvud – och riskera att kritiseras för maktfullkomlighet.
En ny strid om den internationella rättsordningen är ingen betjänt av. Befolkningen i Darfurprovinsen kan inte vänta hur länge som helst på att omvärlden ska ingripa. De behöver skydd mot sin egen regering. Nu.
Trots att det bara gått tio år sedan slakten i Rwanda har reaktionerna utifrån varit långsamma, tvekande och patetiskt otillräckliga. De ångestfyllda löftena om "aldrig mer" som ställdes ut efter att omvärlden passivt bevittnat hur Rwanda 1994 dränktes i blod, har hittills inte varit mycket värda.
[Definitionsfrågorna är snarare] ett sätt att vinna tid för att undvika verkligt ansvar i det besvärliga Afrika. Det visar inte minst alla tillkrånglade försök att slippa kalla slakten i Darfur för sitt rätta namn: folkmord. Skälet är uppenbart - annars skulle ju FN:s medlemsländer vara förpliktigade att intervenera.
Samtidigt är det uppenbart att varken EU eller Sverige vågar (till skillnad från USA:s kongress) låta folkmordskonventioner och andra internationella dokument träda i kraft och tvinga fram ett ingripande.
Det är kusligt uppenbart hur debatten förts om det var vita européer som brändes levande, fördrevs och spärrades in i läger för att sen fönekas sin försörjning. Vi bevittnar nu vad som kan sluta som en av samtidens värsta katastrofer. Att i det läget klaga över att offer och förövare inte entydigt kan klassificeras i etniska och religiösa termer ... är en skandalös feghet.
Denna försiktiga liberalisering återspeglar regeringens insikt om att Singapore måste gå vidare bortom tillverkningsindustrin och in i ett kunskapsbaserat näringsliv som är beroende av individuell kreativitet.
Sverige går i motsatt riktning. Här ska individer inte tro att de har makt över någonting, allra minst sin egen fritid (se nedan). I Sverige är det jämställdhetsombudsmannen som bestämmer vem som byter blöjor. Svenskar har bara en sak att göra: LYDA!
Dessa feministiska dårar begriper ingenting om vår tids utmaningar. Om människor inte är fria och får ta tillvara sin egen kreativitet är Sverige slut som ett rikt land.
Det slit som en person utfört under detta år och sedan generöst lämnat in till staten, det firar Bosse Ringholm upp på något dygn. Det är respekt för medborgarna, det! Det är respekt för dem som fortfarande arbetar i detta land.
Absolut. Om vi tvingar hem män vinner alla på det.
Kommunisterna drev Östeuropa med tvång. När det kommunistiska barbariet föll, uppstod genast ett nytt idésystem för politiskt tvång: feminismen. Varför är vi européer så kåta på att med politik tvinga andra människor att göra som vi vill?
Onsdag 2004-08-11 / 18.20 IT'S MICHAEL MOORE, STUPID! Det demokratiska partiet och John Kerry har några kloka sympatisörer. De har startat en ny blog -
Democrats United Against Michael Moore - där de uppmanar partiet att tydligt distansera sig från propagandisten. Annars kommer det republikanska partiet snart att kunna travestera Clinton-rådgivaren James Carville's slogan från 1992 som gav Clinton valsegern: It's the economy, stupid! (Det är ekonomin, dumbom!), som syftande på att ekonomi var en viktigare valfråga än motkandidaten förstod.
Vi kommer inte att vinna det ideologiska slaget genom att sänka oss till [Michael Moores] standard, utan genom att överträffa den. Vi måste sträva efter högre principer.
Precis som i Rwanda när många liv gick förlorade, spelar FN m fl ett diplomatiskt spel istället för att handla, och först efteråt kommer de att göra väsen av minnena av dem som dog i massakrerna.
Ja, EU och FN visar nu vad de går för: i total cynism gör de ingenting för att stoppa ett nytt folkmord - för att efteråt med falsk indignation säga Hur kunde det hända? RÄTT SVAR är: därför att EU och FN inte var beredda att lyfta ett finger eller riskera någonting alls för att rädda en miljon afrikaner från att slaktas av muslimska rövarband.
Fördöma... OJ, vad rädda Sudans regim och Janjaweed-milisen blev! Sanningen är att Human Rights Watch och andra är medskyldiga till massmorden genom att förneka världssamfundet den moraliska rätten att agera med kraft och gå in och rädda afrikanerna i Sudan.
Är svenska medier intresserade? Agerar världssamfundet? Tänker man invadera och få slut på systematisk våldtäkt och slakt av tiotusentals afrikaner? Nej. Intresset för småstrider i Irak är betydligt större, världssamfundet är fullt upptaget med att vilja bevisa att USA's invasion var fel. Antikrigsopinionen gör att världssamfundet inte vill, inte vågar invadera Sudan. Pacifismens priset får afrikaner nu betala med sitt blod.
Filmen är förödande för Kerry. Och den är smutsig. Men John Kerry får nu äta upp att han lierat sig med Michael Moore's svinaktiga propagandamaskin och därmed sänkt nivån på debatten till under noll. Och det här är bara början. Bushkampanjen kommer att slå tillbaka så hårt och skoningslöst att amerikanerna inte kommer att vara säkra på vilken sida i Vietnamkriget Kerry stred, som en hög kampanjföreträdare lär ha sagt.
Tisdag 2004-08-10 / 22.04 65 PROCENT STÖDJER ARNOLD. En ny
opinionsundersökning visar att Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger har enormt starkt stöd bland delstatens invånare: 65 procent anser att han gör ett bra jobb. Detta trots konflikt med delstatsförsamlingen som fördröjt sitt beslut om att godkänna budgeten.
Vid ett valmöte i Pensacola för några timmar sedan tackade president Bush för det klargörandet. Han håller nu med mig om att det var ett riktigt beslut att gå in i Irak.
Och vad säger alla antikrigsaktivister nu? Det är troligt att en del kommer att rösta på Ralph Nader eller stanna hemma på valdagen.
Artikeln resulterade i över 500 mail, många mycket, mycket arga. I sin senaste artikel
Starka passioner går han igenom dem. Det blir en informativ illustration över hur Bush-hatarna resonerar. Novak bemöter och kan avvisa varje anklagelse om att Bush har ljugit. Det är hans belackare som ljuger om honom. Novak visar exempelvis att George W Bush har
högre IQ än John F Kennedy. Till det kan läggas att Bush tog examen från Harvard, vilket den yngre brodern
Ted Kennedy inte klarade av.
Även om många har låtit sig luras av Michael Moore och går omkring och hatar presidenten, är detta hat en stor belastning för det demokratiska partiet i höstens val. Hatet kommer att göra att de förlorar. Hat är inte statsmannamässigt. Därmed kan Michael Moore - i eftervalsanalyserna - mycket väl komma att ses som en stor tillgång för... George W Bush. Och vem är det då som varit en stupid, white man?
Men det kan vara värt att påminna om kvaliteten ibland. I dag avslutar exempelvis
Lennart Persson sin artikel med meningen: Det är idag omöjligt att avgöra hur valet i Florida 2000 skulle ha slutat men det går inte att utesluta att Al Gore hade vunnit om alla röster räknats. ALLA som varit det minsta vakna vet att George W Bush skulle ha vunnit i Florida även om Högsta domstolen inte gripit in. Det genomfördes mängder med inofficiella
rösträkningar. ALLA - utom Dagens Nyheter - vet att omräkningarna kommit fram till att Bush vann Florida.
Författarna ser hur väldigt olika frihetliga krafter och konservativa grupper bildat en stabil maktbas under de senaste 50 åren. Under ett
seminarium med författarna hos Cato (kolla videon!) är Jim Pinkerton opponent och han menar att boken är en efterföljd i Alexis de Tocqueville's anda: utlänningar ser klarare vilka vi amerikaner är.
För mig ger den en förklaring till varför jag gillar den amerikanska högern betydligt mer än den europeiska. Hjärtat i den är nämligen anti-stat och anti-auktoriteter. Till skillnad från Europa där makt alltid tolkas som någonting som staten delar ut till medborgarna, på nåder, är den individuella friheten fundamental för amerikansk höger. Man har inga feodala traditioner i USA, som författarna skriver. Detta starka motstånd mot klasstänkande och maktbegär över andra människors liv är oerhört friskt, levande och självklart.
Visst finns den kristna högern med i denna stora koalition, men också religionsutövandet har en helt annan tradition i USA än i Europa eftersom religionen i konstitutionen förbjuds bli en statlig angelägenhet. Detta som en tydlig reaktion mot att religionen i Europa använts av statsmakten för att förtrycka folket - en förklaring till varför vi numera är ateister i Europa, enligt författarna. Religionen har istället bidragit till att bibehålla arbetsmoralen i USA, där man nu jobbar fler arbetstimmar än för 20 år sedan, medan Europa håller på att sluta arbeta. Det förklarar varför USA blir allt rikare, medan Europa i snabb takt sjunker ner i fattigdomsträsket.
Och viktigast: det finns en självklar moralisk övertygelse om att var och en ska vara självförsörjande. Det är genom mitt eget arbete, min egen kamp som jag når framgång. Det skapar självkänsla, egenmakt och framtidstro. I skarp kontrast till Europas välfärdsstater som gör medborgarna till olyckliga offer som lever i total vanmakt och utan varje hopp om en bättre framtid.
Denna blandning av tradition, nyttiga dygder och libertariansk tilltro till människan som individ skulle vi behöva i Europa, inte minst i Sverige.
När Högsta domstolen nyligen avgjort flera kontroversiella fall som handlat om homosexuellas ställning har Thomas intagit en hållning som respekteras både av konservativa och gayaktivister. Hans juridiska skärpa gör att hans domslut och motiveringar är absolut rakbladsvassa. Om han blir HD visar det än en gång att den amerikanska drömmen är så mycket mer verklighetsnära än de europeiska socialstaternas jämlikhetsmål.
Hur kan EU låta sig hunsas på det här sättet? Det är Iran som ska ta del av och lyda världssamfundets krav. Men EU är så flata, så fega, så odugliga att en diktatur kan ta befälet och vara fräck nog att bli den som ställer krav. Det är pinsamt. Världens diktaturer hånskrattar åt Europas impotens. Det finns bara en västmakt diktatorerna inte skrattar åt: USA.
Tisdag 2004-08-10 / 9.43 SVERIGEBILDEN I ISRAEL. Ilya Meyer, från Göteborg,
beskriver för Jerusalem Post läget i Sverige och menar att det är militanta muslimer som står för de flesta antisemitiska attackerna i Sverige. Infödda svenskar medverkar i huvudsak inte i sådan verksamhet, men är likgiltiga för när sådana utspelas framför deras ögon. Och de gör inget för att ingripa. De drar sig undan från konflikter, säger Meyer. En beskrivning vi alla borde ta till oss.
I kapitel tre redogörs för en händelse 2 december 1968, då Kerry och två soldater var ute på ett spaningsuppdrag i patrullbåten. Plötsligt gav Kerry order om att ge eld. Ingen av de andra såg några vietnamesiska soldater. Inga rapporter finns om fientlig eldgivning. Ändå lyckades John Kerry bli skadad. En flisa av metall hade fastnat i hans arm. Han uppsökte sjukan och dr Louis Letson undrade Vad gör du här?. Kerry visade sitt sår, Letson tog bort metallbiten som bara orsakat en ytlig skada och plåstrade om såret.
Dagen efter begärde John Kerry rekommendation för medaljen Purple Heart av sin överordnade, Grant Hibbard, kommendör vid Kustdivision 14. I boken intervjuas Hibbard:
Ville Kerry att du skulle rekommendera honom för en Purple Heart?
- Ja, det var hans ärende. Han hade det här lilla skrapsåret i sin hand. Det var litet. Jag fick senare veta att Kerry avfyrat en M-79 granat och missbedömt vapnet. Han hade skjutit granaten så att den exploderade för nära båten när den träffat en sten eller någonting på stranden. Han träffades av en rikoschett från granaten han själv avfyrat. Skadan var alltså självförvållad. Jag sa åt honom att han kan glömma medaljen. Det förekom ingen fientlig beskjutning, skadan var som jag förstod det självförvållad och det var inte mer än ett skrapsår. Kerry fick ingen medaljrekommendation från mig.
Hur fick Kerry sin Purple Heart för den här incidenten?
- Jag vet inte. Förstår det inte. Jag vet bara att jag aldrig skrev under någon rekommendation.
Beslutshandlingarna om medaljen är hemligstämplade och John Kerry vägrar offentliggöra dem.
Men när John Kerry 18 april 2004 medverkade i Meet the Press beskrev han händelsen som den mest skrämmande natten under hans vistelse i Vietnam.
Det är som Robert Novak
skriver, ingen politisk propaganda eller grovt förvrängd verklighet av Michael Moore-typ, utan en rak och metodisk genomgång av fakta kring vad John Kerry gjorde i Vietnam och hur han uppträdde i kriget. De mycket allvarliga anklagelserna av tidigare kamrater i fält kräver svar, men ännu har Kerry-kampanjen bara reagerat med kontraattacker.
Eftersom en ytterligare intervention inte är passande för Washington efter dess kostliga äventyr i Afghanistan och Irak har USA uppmanat FN och EU att vidta åtgärder.
Att USA uppmanar FN och EU har inte med kostnaderna att göra - utan med dessa aktörers högljudda protester mot USA's intervention i Irak. Det är inte mer än rätt att uppmana gaphalsarna mot krig att nu visa vad de går för i Sudan. Vad väljer de? En invasion (liknande Irak) eller att medels axelryckning låta ett nytt folkmord (som i Rwanda) äga rum inför världens ögon?
Antikrigsopinionen får nu visa färg. Och jag slår vad om att man inte har några bekymmer att passivt - och pacifistiskt - se på medan en miljon afrikaner dör. Dagens Nyheter och Ekoredaktionen har redan vänt bort blicken.
Hur kunde det hända?, brukar det indignerat heta efter det att folkmord och förintelser genomförts. Svaret ser vi nu i en passiv antikrigsopinion. Passivitet är inte mindre blodig än aktivitet - men desto mer skamlig.
I Sverige ser vi samma mönster i exempelvis sjukvården där Lars Engqvist ägnat sina år som socialminister åt att stoppa privata initiativ som förbättrar vården till lägre kostnad. Socialdemokraterna vill rädda landstingen. Som vanligt är det medborgarna som får betala, såväl med högre priser/skatter som genom lägre tillväxt.
De hävdar att John Kerry ljugit om sina erfarenheter. I senaten sa han 1986, då han anklagade president Reagan för att starta ett nytt Vietnam i Latinamerika, att han minns hur kulorna ven omkring honom när han var på hemligt uppdrag i Kambodja. Men Kerry var aldrig i Kambodja, säger veteranerna. Om medaljerna säger de att han fick Purple Hearts för självförvållade sår och Silver star för att skjutit en ung vietnames som flydde.
Värst för vietnamveteranerna är ändå att John Kerry, medan de fortfarande riskerade livet i Vietnam, åkte hem efter fyra månader för att gå i antikrigsdemonstrationer med Jane Fonda och hävdade att amerikanska soldater begick krigsbrott.
Detta totala svek mot kamraterna får han nu äta upp. Deras budskap är helt förödande för John Kerry. De är så hårda i sina omdömen att de inte tagits på allvar, om vi inte levt i en tid då Michael Moore gjort hat och avsky för politiska meningsmotståndare legitimt. John Kerry kan räkna med att Moores alla knep kommer tillbaka mot honom själv, likt en boomerang.
Om ingen terrorattack sker fram till valet kan Bush hävda att han ger oss säkerhet. Om en attack inträffar på amerikansk mark är de flesta bedömare överens om att den amerikanska allmänheten kommer att samlas bakom presidenten, åtminstone i det korta loppet. I båda fallet vinner Bush.
... Det finns flera vägar för Bush att stärka sin profil som stark ledare. Rykten gör gällande att ministern för nationell säkerhet, Tom Ridge, är utbränd och vill lämna kabinettet, vilket kan öppna dörren för en snabb upphöjelse av mannen som personifierar ledarskap för amerikaner av alla riktningar, förre New York-borgmästaren Rudy Giuliani ... Vissa demokrater tror fortfarande att Bush kommer att byta ut vicepresidenten Dick Cheney efter konventet, kanske sent i september, vilket vore så anmärkningsvärt att alla skulle acceptera förklaringen: Cheneys hälsa. Om Bush utser John McCain som sin vice är valet över.
Den leende men vasse redaktören för neokonservativa Weekly Standard ställer synnerligen intressanta frågor om John Kerrys uttalanden i artikeln
Antikrigskandidaten:
Men vad säger det om en presidentkandidat när han tror att det är en styrkedemonstration att i tal insistera på att han faktiskt kommer att svara på en attack? ... Och betänk Kerrys uttalande: vi behöver återskapa våra allianser så att vi kan ta terroristerna innan de tar oss. Ska vi verkligen vänta med att ta terroristerna tills våra allianser är återskapade (vad detta nu kan betyda)? Vilka terrorister är det, mer exakt, som vi inte tar just nu på grund av påstådda problem med våra allierade?
Och ta det här citatet: Idag börjar vår nationella säkerhet med inrikes säkerhet. Är det inte så att den slutar med inrikes säkerhet? Vår nationella säkerhet börjar med att ta itu med terroristerna långt borta, i deras rekryteringsbaser, träningsläger och i att ta itu med de regimer som skyddar, stödjer och sponsrar dem.
Den färgstarke historikern
Victor Davis Hanson krossar i National Review en rad av antikrigsrörelsens psykologiska gnällande:
Stackars oss [amerikaner] - vi är alldeles ensamma. Det är irriterande att höra hur John Kerry hävdar att Amerika har förlorat sina vänner och stött bort omvärlden. Världen jag ser visar något helt annat. Immigranter söker sig till Amerika i högre grad än till något annat land. Globalisering är numera synonymt med amerikanisering. Världens val av amerikansk mat, kultur, resmål, mode, musik och underhållning visar på ett dynamiskt samhälle som inte finns någon annanstans.
Stackars oss - varför hatar dom oss så? Bästa sättet att summera vänsterns populära analys om orsaken till den islamistiska fascismen och deras supportrar i Mellanöstern är att tänka sig in i Amerikas situation, säg, i januari 1941... Roosevelt skulle kunna ha sagt: Titta på världen! Vi har inga allierade längre, annat än Storbritannien. Vad har vi gjort fel? Vad har vi gjort för att förtjäna fientligheten från ett Europa som leds av Hitler eller förklarat sig neutrala? Varför är Östeuropa mot oss? Både kommunister och fascister, Ryssland och Tyskland, ser i USA och Storbritannien sina gemensamma fiender.
Hitler, liksom Bin Ladin och hans efterföljare, är problemet. Inte vi. Enda skillnaden är att våra far- och morföräldrar förstod det, vilket vi inte gör i dag.
Magasinet Slaterapporterar från ett kampanjmöte i Ohio och kallar presidenten hippie präst. Reportaget ger en ovanligt informativ beskrivning av hur George W Bush kampanjar:
Jag förstår nu varför så många anser att presidenten är en av oss, oberoende av hur rik eller elitistisk hans bakgrund är. Och jag kan se att Kerry kommer att få det tufft att slå Bush i deras tre debatter.
Det är också här som dagens opposition måste börja: med det politiska alternativet. Med att visa väljarna att vi måste få makten så att vi kan använda den till att förändra. Att vi står för ett alternativ som väljarna längtar till. Att drömmen vi har är bättre än det vi ser i dagens Sverige. Sverige kan bättre.
Därför måste vi fyra oppositionspartier börja här. Inte med att slå ihop partier eller utse skuggregeringar.
Men det finns mycket vi behöver bli bättre på. Vi måste rusta oss för att kunna ta över regeringsmakten och att göra det effektivt från första dagen. Vi behöver visa väljarna att vi inte bara har idéerna utan även förmågan att göra någonting av dem.
Ja, självklart är det med den sakpolitiska inriktningen som samarbetet måste börja. Men när vi närmar oss valåret 2006 borde samarbetet djupnat så mycket att man också i organisatoriska frågor kan samverka mer som ett regeringsalternativ än fyra separata partier.