Söndag 2004-07-25 / 15.42 (uppdaterad) VAD KRÄVS FÖR BORGERLIG SEGER? Många olika förslag och analyser finns i luften och frågan borde bli höstens viktigaste. För mig är det självklart att starta med att studera de - mycket få - tillfällen där de borgerliga tidigare vunnit. Under efterkrigstiden har socialdemokraterna tappat majoriteten endast fyra gånger: 1956, 1976, 1979 och 1991. Vi kan räkna bort 1956, eftersom socialdemokraterna behöll majoriteten i första kammaren, och 1991 eftersom de borgerliga bildade en minoritetsregering som var beroende av ny demokrati. Kvar finns två val i rad på 1970-talet.
Segrarna kan tillskrivas en enda person: Thorbjörn Fälldin. Han utstrålade trygghet, var djupt förankrad i den svenska myllan och personifierade dåtidens opinionsströmningar av civilisationskritik mot storskaligheten och expertsamhällets elitstyre. För första, och enda, gången framstod det borgerliga alternativet som mer gediget och lagom svenskt än socialdemokraterna.
Per Albin hade med folkhemmet formulerat en politik som monopoliserade på de svenska värderingarna. Alla andra framstod som extremister. Fälldin bröt igenom den förtroendevallen, medan andra partiledare varit alltför akademiska och talat om politiska teorier som inte upplevts vara förankrade här hemma.
Fälldin är också den ende som sett sig som ledare för hela oppositionen och inte enbart för sitt eget parti. Under sin samtid fick han stenhård kritik av sina egna för att ha kompromissat för mycket med andra partier. Men det gjorde honom till den odiskutable ledaren för ett regeringsalternativ som kunde mäta sig med s-regeringen. Fälldin höjde upp det borgerliga alternativet till samma förtroendenivå som socialdemokratin. Det har vi inte sett i Sverige vare sig före eller efter Fälldin.
Vad har nuvarande borgerliga generations politiker att lära av detta?
1. Formulera kritik, inte så mycket mot socialdemokratiska förslag, som mot vart landet och verkligheten är på väg. Val vinns genom att ge den bästa verklighetsbeskrivningen, den som väljarna känner igen sig i. Och föreslå ny inriktning i enlighet med denna.
2. Manifestera samstämmighet och vilja att vinna på ett otvetydigt sätt - lyft fram en statsministerkandidat som alla ställer upp på. Den som får ansvaret måste se till hela oppositionen som en samlad kraft, inte enbart företräda sitt eget parti (detta är en svår belastning för det egna partiet, men vägs upp av exponeringen som ansvaret innebär).
3. Sakfrågorna har en betydligt mindre betydelse än vad såväl partier som medier ger dem. Väljarna tar sällan ställning inför enskilda tekniska lösningar, utan väljer efter den övergripande image och inriktning som regeringsalternativen ger. Konkreta och genomtänkta förslag bör naturligtvis finnas, men de vinner inga val på egen hand.
Min kommentar igår om SVD's förslag till
valallians var spontan och jag är allergisk mot organisatoriska lösningar på det som är ledarskapsproblem. Organisatoriska förändringar sker ofta för att dölja ledarskapsproblem, inte lösa dem. Men med lite eftertanke kan förslaget om valallians ses som en vidareutveckling av punkt 2. När man enats om statsministerkandidat kan en valallians ytterligare stärka trovärdigheten om att man menar allvar.
Inom en valallians kör varje parti med sina separata listor, så att det blir väljarna som avgör vem som får mandat. Det går alltså undkomma mygel, taktik och strid mellan partierna om placeringar på listorna (det som hände i tekniska valsamverkan mellan centern och kds 1985).
Men allra viktigast är att formulera samhällskritik - inte riktat mot socialdemokraterna, utan för att ge en verklighetsbild som medborgarna känner igen sig i.
På något sätt har samhällsdebatten tippat över i en nation som ska vara i krig, så att den ägnar mesta tiden att titta i backspegeln för att gnabbas om vad som sades 2002, 2001 ... Demokrater kommer alltid att vinna på det här spelet eftersom karaktärerna i det, precis som i tredje klassens såpoperor, inte behöver vara det minsta konsekventa.
Ta exempelvis Max Cleland, vietnamveteranen och förre senatorn som förra veckan talade i sin roll som Kerrykampanjens maskot. Han hävdade att president Bush invaderade Irak eftersom han dragit slutsatsen att hans pappa var en misslyckad president och att han ville vara Mr Macho Man så mycket att han ljög rakt av.
Chockerande anklagelser, eller hur? Är det här verkligen samme Cleland som röstade för kriget i senaten? Om han är så insiktsfull om presidentens psykologiska sinnelag, kanske han också kan kasta lite ljus över hans egna skäl för att vilja gå i krig mot Irak?
Lysande! Argumenten som demokrater och antikrigsrörelsen använder är fullständigt ologiska och osammanhängande. Man anklagar andra för att ljuga även om man själv sagt samma sak. De hör mer hemma i Farmen, Robinson och andra såpor än i seriös politisk debatt.
Måndag natt: Al Gore och Jimmy Carter talar innan senator Hillary Clinton introducerar Bill Clinton (tisdag morgon kl 04.00 svensk tid). Den lustiga kategoriseringen av Hillary Clinton, som blir än mer komisk när man tänker på hur viktig denna sorts titulatur är för amerikaner, beror på att John Kerry inte ville tillåta henne tala alls på konventet - hon riskerar ju att överglänsa honom. Kompromissen blev att hon får tala, men bara under programpunkten introduktion av talare. Det här visar vem John Kerry är och hur han agerar - aldrig raka ståndpunkter och aldrig klara besked, utan ständigt krumbuktande som kan tolkas lite hur som helst.
Det enda fräscha namnet är guvernör
Bill Richardson, Clintons energiminister. Och det säger väl allt...
Tisdag natt: Teresa Heinz Kerry, Ted Kennedy och konventets mest spännande talare:
Barack Obama (onsd kl 04 sv tid). Han blir senator i höst efter det att demokraterna smutskastat den republikanske kandidaten Jack Ryan genom att publicera privata skilsmässohandlingar. Obama var dock redan en stark kandidat som respekteras också av republikaner även om han ligger långt till vänster. Han anses karismatisk, smart och ett framtidsnamn.
Onsdag natt: kandidaten till vicepresident, John Edwards (tord kl 04).
Torsdag natt: kandidaten till presidentposten, John Kerry (fred kl 04).
Så länge de myndigheter och organisationer som hanterar sjukfrånvaro och arbetsmiljö inte själva är de friskaste organisationerna på arbetsmarknaden kommer sjuktalen att vara höga. Det är mentalt omöjligt att kräva att andra ska vara bättre på att göra det man själv påstår sig vara expert på.
Tidningen visar att Försäkringskassan, Arbetsmiljöverket, Arbetslivsinstitutet, Afa m fl har lika hög eller högre sjukskrivningstal än genomsnittet. Deras expertis är ett skämt. Staten och regeringen borde - när det gäller alla politiska krav, om ex kvinnolöner och invandrarkvoter - sopa rent framför egen dörr. Då kanske vi kunde få slippa höra Mona Sahlin ett tag.
Jag var aktiv på riksnivå i centern när valsamverkan med kds genomfördes 1985. Samverkan innebar att kds runt om i landet hade valsedlar med enbart kds-are under partibeteckningen 'centern' eller att kds-are varvades in bland centerpartister under partbeteckningen 'centern'.
Det blev ingen hit. Från att förut haft en avspänd relation till kds, blev många aktiva centerpartister aggressiva mot kds-arna som nu kunde ta centermandat. Att kds tillförde väljare var en sak, men att de kunde ta mandat från någon av de egna var mer än många var beredda att tolerera. Det kunde ju i vissa fall bli så att centerväljare hjälpte fram kds, istället för tvärtom.
I valtekniska allianser där man av naturliga skäl (=väljarnas agerande) inte kan förutse utfallet - alltså vilka kandidater som får hjälp till mandat på andras bekostnad - kan stämningen bli extremt dålig. Det är som en fotbollsmatch utan domare. Alla blir misstänksamma mot alla. Vem gynnas? Vem värvar röster som någon annan drar nytta av?
Den energi som en valallians skulle dra internt i partiorganisationerna (och den kommer, tro mig, att dra enormt med energi) skulle kunna användas bättre. För väljarna är det viktiga att de borgerliga företrädarna - människorna - framstår som dugliga, samstämmiga, engagerade och verkligen villiga att leda landet. De måste föra fram ett budskap som är vettigt och bättre än socialdemokraternas. En valallians fixar inte detta. Det är något partiledningarna måste ordna. Åt detta borde deras tid ägnas, snarare än åt valtekniska frågor.
I och för sig var han
ingenjören som blev framgångsrik företagsledare, snarare än entreprenör, men i stället förstod han Machiavelli och att det, som man skriver i
Marxistiskt forum(!), finns gränser för hur långt man kan kompromissa. Det var när Nicolin 1976 tog över ordförandeskapet i SAF (Svenska arbetsgivareföreningen) som man vände från kompromiss till konflikt:
Borta är det näringsliv som lydigt ställde upp på statens premisser och deltog i utredningar och förhandlingar. Det nya näringslivet har insett att man inte kan sitta på två stolar samtidigt; man måste välja väg - kompromissens eller konfliktens.
Men Nicolins arv är nu bortglömt. Kompromissandet till döds är tillbaka. Och så undrar man varför Sverige inte är det rika land man en gång var...
Jaha, är det Grimaldi's tur att dricka kaffe i Rosenbad? Inbjudan har ju redan kommit. Förstår inte Företagarnas nye ordförande att han låter sig våldtas av regeringen?
Att tala om hur bra allting redan är, ger ju inte precis någon tung position för att kräva förändringar, eller hur? Och den som intervjuar LO's ordförande Wanja Lundby-Wedin upptäcker snart att hon
använder företagen som alibi för att vara emot reformer för ett friare företagsklimat:
- Vi måste ha bra regelverk för företagare i den meningen att de är trygga, säkra och tydliga så att de kan växa, men det ska också vara tryggt för löntagarna - självklart … I Sverige har vi ett system som båda parter tycker är bra, att vi förhandlar mellan parterna och har kollektivavtal. Jag känner inte igen den bild som du ger och jag har rätt mycket kontakt med företagare och företrädare för företagarorganisationer… Du levererar en myt om att arbetsrätten är hinder för att företagen att växa. Om man frågar företagen är det andra orsaker… Arbetsrätten är inte problemet, ens om du frågar företagen.
Hennes svar på mina frågor är talande: hon skyller på företagen! Och hon har ju rätt. Så som Svenskt Näringsliv och nu Företagarna uppträder, kan hon lugnt säga nej till alla förändringar. FÖRETAGARNA är ju redan nöjda...
Hur skulle det se ut om LO sa att deras medlemmars löner redan är höga och att LO-ledningen inte vill vara förutsägbar genom att svartmåla lönenivåerna...
Så förbannat korkade är inte LO. Varför ska företagarnas representanter alltid uppträda som brett leende byfånar?!
Fredag 2004-07-23 / 8.27 SPLITTRADE DEMOKRATER. Under ytan är demokratiska partiet inte alls enat
inför konventet som startar på måndag. 68 procent av demokratiska sympatisörer menar att Irakkriget var ett misstag. Ändå
vägrar John Kerry, som röstade för att auktorisera kriget, att kalla det ett misstag. Han har heller inte bundit sig för att snabbt dra bort amerikanska trupper, så som många antikrigsdemokrater kräver.
En annan sakfråga som splittrar är gayäktenskap. 40 procent av demokraterna anser att det bör tillåtas, medan Kerry är emot och istället förordar partnerskap, ett förslag som bara 27 procent av demokratiska väljare stödjer.
Till detta kommer
personfrågorna. Det finns två tungviktare i demokratiska partiet: Ted Kennedy och Bill Clinton. Kennedy stödjer Kerry, medan Clinton trodde på Wesley Clark som presidentkandidat. Inför konventet har John Kerry försökte stänga Hillary Clinton ute från att tala. Det beror, enligt Dick Morris, på att Bill Clinton under sin presidenttid försökte hålla senator Ted Kennedy borta från rampljuset.
Torsdag 2004-07-22 / 22.54 ELFTE-SEPTEMBER-KOMMITTÉN i USA har det stormat mycket kring, men när nu
slutrapporten läggs är enigheten stor om att man organisatoriskt inte kunnat förutse terrorattacken. Ingen enskild bär skulden, varken Clinton under sina 8 år, eller Bush under sina 8 månader före 11 september 2001. Därmed kommer man till samma slutsats som Butler-utredningen i Storbritannien som avhandlat underrättelseuppgifterna före Irakkriget. I båda fallen är det uppenbart att Väst inte ställt om sig efter det kalla kriget. Man togs på sängen av de nya hoten. Och kunde inte förse den politiska ledningen med korrekt information.
- Det kanske mest bekymmersamma resultatet är att tilltron till den egna förmågan att göra sig hörd och ha något att tillföra är svagast i de nordiska demokratierna, säger Erik Amnå, forskare vid Göteborgs universitet.
Grundproblemet är att vi har kollektiva partilistor som reducerar demokratins viktigaste funktion, förtroendeuppdraget, till dussinuppdrag utan inflytande. I andra länder får - och tappar - politiker både anseende och makt. Inte så i Sverige. Hos oss har den politiska processen blivit grupparbeten på mellanstadienivå, vilket gör att det politiska slitet sker utanför rampljuset och att man som individ saknar makt och eget ansvar för besluten.
Ingen har makt - och ingen har ansvar. Alla kan skylla på någon annan, om inte på andra partier, så på andra nivåer. Kommunpolitikern skyller på landstinget, lanstingspolitikern på staten och ministrarna på kommuner och landsting.
Man kan fråga sig om Sverige har demokrati längre, eftersom en av demokratins viktigaste funktioner är att medborgarna ska kunna utkräva ansvar. Det är detta valen handlar om. Men om alla har ett finger med i spelet hela tiden, vem kan då ställas till ansvar?
Därför måste
mellanhänderna i demokratin bort. Alla dussinpolitiker i de tusentals nämnderna i Sverige kan avskaffas. Då kan i stället banden mellan väljarna och ansvariga politiker bli rakare och dialogen enklare.
Principerna från den gamla folkrörelsedemokratin, som helt dominerar de svenska partiernas demokratisyn, är fullständigt överspelade. Folkrörelsedemokratin går ut på att så många som möjligt ska ha förtroendeuppdrag, om inte i kommuner och landsting, så i den interna partiorganisationen. Detta strider mot den moderna människans livsstil. Människor vill ha så bra service som möjligt från det offentliga, men inte sitta i ändlösa styrelsesammanträden som saknar reell makt. Människor vill påverka, men då genom att framföra sina åsikter direkt till den som har makt, inte till maktlösa dussinpolitiker som står i vägen.
Varför svensk statsvetenskap inte berör eller ens ifrågasätter folkhemsdemokratin är en gåta.
När jag träffade Victor Ashe, borgmästare i
Knoxville under 16 år (och numera USA's ambassadör i Polen), berättade han om den politiska organisationen i staden, som är ungefär lika stor som Malmö. Väljarna utser en borgmästare och ett fullmäktige på nio ledamöter. Är det allt? Ja. 10 förtroendevalda.
Skillnaden mellan Knoxville och
Malmö är enorm. Malmö's fullmäktige har 61 ledamöter, 9 kommunalråd, kommunstyrelse med 11 ledamöter och lika många suppleanter, tio statsdelsfullmäktige med 11 ledamöter och 11 suppleanter i varje - och dessutom en lång rad facknämnder.
Är stor kvantitet = bättre demokrati? Nej. I Knoxville vet alla, precis alla, vem som är borgmästare. Han/hon håller lokala TV-tal om budgeten och stadens framtid. När väljarna går till val vet de vem de röstar på - eller emot. Hur många i Malmö vet vilka personer de röstar på?
Borgmästaren i Knoxville är en mäktig person. Denne tillsätter och avsätter brandchef, polischef, rektorer i offentliga skolor o s v. Borgmästaren är personligen ansvarig för staden. Ashe berättade att ett av de senaste telefonsamtalen han fick hem till bostaden var från en arg kvinna som klagade på att en hund skällde i hennes kvarter. Han hänvisade henne vänligt till kommunkansliet, men hon ville tala med borgmästaren så att något verkligen blev gjort åt saken!
Demokrati handlar om väljarnas möjlighet att komma i kontakt med dem som har makt över det offentliga. Och för ungdomar handlar politik om att uppnå förtroende eller arbeta för dem som har förtroende, inte att harva i en nämnd som varken har förtroende eller makt.
Bort med skiten! Fram med förtroendevalda män och kvinnor! Vi medborgare ska i val visa förtroende eller utkräva ansvar. Ett absolut krav för att kunna göra det är att veta vem, vilka individer, som faktiskt bestämmer…
Denna breda agenda som vi kommer att genomföra under nästa mandatperiod kommer ur en grundläggande övertygelse: regeringen ska aldrig försöka kontrollera eller dominera medborgarnas liv. Ändå kan och bör regeringen hjälpa medborgarna till de verktyg som innebär att de kan göra sina val och förbättra sina egna liv.
1900-talet lärde oss att när staten talar om att hjälpa medborgarna menar man dominera. Staten kan inte hjälpa utan att dominera och ofta är det en förevändning för att få dominera.
Det har framkommit att Clintons säkerhetsrådgivare Berger inte vid ett, utan två tillfällen fått med sig hemligstämplade dokument från Riksarkivet. Berger har inte lämnat tillbaka alla dokument. Och han misstänks ha stoppat hemliga dokument i kläderna, i byxorna och i sockorna. Brottsutredning har startat.
Trots att skandalen innehåller höga politiker, hemliga dokument och triviala omständigheter håller svenska medier en mycket låg profil i rapporteringen.
SVD nämner bara i förbigående:
Parallellt accelererar bråket om Bill Clintons säkerhetsrådgivare Sandy Berger. Demokraterna hävdar att motståndarlägret passat på att läcka uppgifter om en eventuell brottsutredning kring honom lagom till att 11
septemberkommissionens rapport släpps. Berger beskylls för att ha tagit med sig terrorrelaterade hemligstämplade dokument från Riksarkivet, men försvarar sig med att det bara var slarv.
DN är lika förlåtande: Kerry har också indirekt drabbats av en miniskandal kring 11-septemberrapporten som resulterat i att den utrikespolitiske rådgivaren Sandy Berger åtminstone tillfälligt tvingats avgå.
Om det i stället handlat om en republikan hade tidningarna lyft fram skandalen på ett helt annat sätt. Men nu var det demokraterna och John Kerry som hamnat i knipa. Då ska det tystas ner. När ska Sverige få en, säger en, seriös utrikesrapporterande redaktion?
Direktkontakt mellan ledare och valda ger en bättre demokrati. Mycket av det minskade intressent för politik beror på att en allt större och anonym massa lagt beslag på makten, inte bara i Kalifornien utan i ännu högre grad i Sverige. Partimedlemskapet och en stor mängd politiska nämnder och organ är ett sådant skikt som reducerar kontakten mellan politiker med makt och väljarna. Mellanskiktet måste bort!
Därför gör Junilistan rätt när de tycks bli det första medlemslösa partiet.
Väljarna ska ha mer direkt makt över politikerna. Och politikerna ska mer direkt vara ansvarig inför medborgarna, inte inför partiapparatens interna maktstrukturer.
Saken blir inte mindre het av att Berger haft hög profil som presidentkandidaten John Kerry's rådgivare under våren.
Demokrater kallar i New York Times anklagelserna för en republikansk komplott och att han
inte stoppat några dokument i kläderna. Han fick med sig dem av misstag. Längre fram i artikeln säger dock Bergers advokat, Breuer:
...att Berger oavsiktligt stoppade tre eller fyra versioner av rapporten om attacken i en läderportfölj han hade med sig. 'Han hade massor av papper, och dessa PM hamnade i portföljen', säger han. 'Det var en olyckshändelse.' Berger stoppade också i sin jacka och i sina byxor handskrivna noteringar som han gjort under sin genomgång av dokumenten, sa Breuer.
Samuel Berger har nu avgått som rådgivare åt Kerry.
Onsdag 2004-07-21 / 8.07 EU-KRITISKA PARTIGRUPPEN STÖRRE. Enligt
uppgift har italienska partiet Lega Nord antagits till kritikergruppen. DN kallar partiet för extremnationalistiskt vilket är dubbelfel. Om alla som tidningens journalister inte själva gillar kallas för extremister, blir i stort sett alla utlänningar extremister. Också nationalist-etiketten är fel - Lega Nord är ett regionalt parti, som ser andra delar av Italien med ogillande. Som vanligt är alltså utrikesrapporteringen fullständigt urusel i DN.
Lega Nord har
4 mandat i Europaparlamentet. Det gör att gruppen Oberoende demokrati, där svenska Junilistan ingår, ökar från 33 till 37 ledamöter. Se vidare nations- & partisammansättning.
Tisdag 2004-07-20 / 19.33 KLOKA ORD FRÅN LIEBERMAN & POWELL. I dag
skriver förre demokratiske vicepresidentkandidaten Joe Liebarman i Washington Post att flera senatorer idag återuppväcker Kommittén om påtaglig fara, som bildades 1950 för att utbilda amerikanska folket om hotet från Sovjetkommunismen.
Vi kommer att fokusera på hotet som vår generation möter: internationell terrorism från islamistiska extremister och stater som ger dem skydd ...
Den tidigare kampen mot kommunismen var i vissa avseenden annorlunda än dagens krig mot islamistisk terrorism. Men Amerikas frihet och säkerhet, som båda har haft som syfte att underminera, är exakt desamma.
Samtidigt
skriver USA's utrikesminister Colin Powell i Guardian att den sudanesiska regeringens löften om Darfur inte är tillräckliga. Våldet fortsätter.
Vi kommer att fortsätta pressa Sudan. Bara handling, inte ord, kan förhindra död i Darfur.
Varför finns så få andra statsmän i världspolitiken? Var finns Europa!?
Uttrycket har orsakat orkan bland demokrater, feminister och gayaktivister. Det är homofobiskt, kvinnoförnedrande och gud vet vad.
Grundfrågan är: har det blivit förbjudet att skämta? Humor faller under samma fenomen som diskussionen om sexuella trakasserier. Det handlar inte om VAD som sägs, utan HUR mottagaren uppfattar det. Om en enda person av miljoner uppfattar något som kränkande, är det då oacceptabelt överhuvudtaget? Vilket trist - och fullständigt omänskligt - samhälle vi skulle få...
Nej, för faan. Vi måste få skämta. Den politiska korrektheten har slagit över i censur som inte står diktaturer långt efter. Det har vi ingen anledning att tolerera. Det är en mänsklig rättighet att få skratta!
Och jag kan rapportera från mediefronten att jag som bloggare inte längre behandlas som ett hot. här fanns en ny och fräsch öppenhet gentemot bloggar och medborgarmedier hos mediebranschens högdjur.
Well, det är mer än så. Det är rädsla. Min föreläsning handlade om teknologi i bredare perspektiv, men diskussionen blev fokuserad på bloggarna. Deltagarna sa att de var medvetna om dem och även rädda att hamna på efterkälken. Under tidigare seminarium av detta slag har jag hört mediechefer avfärda och förlöjliga bloggarna som fenomen. De stora medieföretagens ledare (inte helt olika mullorna i Iran) har insett att bloggar är här för att stanna; vi är en maktfaktor att räkna med; och nu funderar de på vad de ska göra åt det. Det är goda nyheter för oss. Det är också goda nyheter för nyhetsmedierna. Om detta leder till ökad öppenhet och ansvarstagande kommer legitimitet och förtroende att följa.
De olika livsstilarna i samhället har ynglat av sig grupper av ungdomar som växt upp utan föräldrar med disciplin, utan nödvändiga förebilder och utan en känsla av ansvarstagande för varandra. Effekten har mångdubblats genom ekonomiska och sociala förändringar som brutit ner gemenskapens mönster i städer och samhällen.
Människor har nu fått nog av det här 60-talets konsensus. Folk vill inte återvända till gamla fördomar och förskräcklig diskriminering, men de vill ha regler, ordning och ordentligt uppförande. De vill ha ett samhälle där den hederligt, laglydiga majoriteten regerar.
Lyssna och lär: m, c, kd, fp... Varsågod, här är
hela talet.
Nu är det plötsligt tyst. Det har nämligen visat sig att lögnaren är - Wilson. Såväl rapporten från den amerikanska senatens säkerhetsutskott som den brittiska Butler-utredningen slår fast att höga representanter för Iraks regering besökte Niger. Och eftersom 75% av exporten från Niger utgörs av uranium, medan resten är getost och andra jordbruksprodukter, är det inte svårt att räkna ut vad regeringsrepresentanterna var ute efter. I den första hemliga reserapporten från Wilson till CIA hävdar även Wilson att Irak har försökt köpa uranium.
Men Dagens Nyheter hävdade så sent som igår (ej online) att presidentens uraniumanklagelse var en lögn. Det är inte lätt för Kerry-supportrarna att hänga med i svängarna...
Man kan, som Steyn skriver, undra varför Kerry associerade sig med Wilson. Med sina goda franska kontakter hade han kunnat lyfta på luren och från sina vänner snabbt fått beskedet att även franska säkerhetstjänsten ansåg det klarlagt att Irak försökt köpa uranium. Varför använde inte Kerry sina kontakter? Svaret är naturligtvis att det gav politiska poänger att lyfta fram någon som kallade president Bush för lögnare. Om den som sa det själv ljög spelar mindre roll. Bara medierna nappar (och att de före publicering skulle kontrollera om Bush-kritiken var sann, var högst osannolikt).
Kan någon som så lite bryr sig om vad som är sant och vad som är lögn bli amerikansk president?
Och om 'Palestina' gick han [Christopher Heaton-Harris] ännu längre än Ridley, som åtminstone var beredd att 'respektera' Israel innanför 1967 års gränser. Om muslimerna i Leicester valde honom, sa Heaton-Harris, skulle han arbeta för en palestinsk stat 'tillräckligt stor att försörja sitt folk' med 'nödvändiga resurser - om inte inom sina egna gränser, så från sina grannar.' (Det är föga troligt att han här menade Syrien.) Detta svar var så tillfredsställande att de konservativa fick stöd av Muslim Public Affairs Committee UK (MPACUK), en av de mest extrema muslimska grupperna.
Måndag 2004-07-19 / 9.07 FATTIGA RÖSTAR REPUBLIKANSKT. DN's huvudledare
USA:s skilda världar har för en gång skull inte vältrat sig i okunniga fördomar, utan formulerat en ledare som ger en korrekt bild av det politiska läget. Nu är det inte så konstigt, eftersom ledaren bygger på en bra amerikansk bok:
What´s the matter with Kansas? Jag kunde för några år sedan med egna ögon konstatera att de välbeställda i den gamla
svenskbygden Lindsborg, Kansas, var demokrater, medan vanligt folk, lantarbetarna, röstade på republikanerna. Upp och nedvända världen. Men det har med värderingarna att göra. Låginkomsttagarna vill behålla sin lön, inte få bidrag av myndigheterna. I dessa arbetare med stora breda hattar och valkiga nävar kände jag igen mina morföräldrars moral: Vi vill och vi kan klara oss själva! Kom inte hit och försök att tro att ni vet bättre!
Det handlar om stolthet som ger livskvalitet. Rika svin tror att de med skatter och allmosor ska kunna göra fattigfolket till sina undersåtar igen. Aldrig! Staten kan fara och flyga.
En stolthet som gått förlorad i Sverige. Det har gjort landet och människorna svaga och sänkt livskvaliteten. En stolthet som vi måste få tillbaka. Människorna måste åter bli herrar över sina egna liv.
Guantánamo har, på fullt allvar, beskrivits som en amerikansk motsvarighet till Gulag, det sovjetiska lägersystemet.
Jämförelsen är naturligtvis befängd. Så relativiseras - och förringas - en av historiens mest ohyggliga förbrytelser: enligt de senaste beräkningarna från den postsovjetiska historikerkommissionen, en gång tillsatt av Michail Gorbatjov, krävde Sovjetterrorn 32 miljoner dödsoffer.
Ännu mer befängt är att jämföra Guantánamo med Nazitysklands koncentratinsläger.
Men det här är dimridåer som läggs ut för att dölja fakta. Mehdi Ghezali har inte talat om vem som betalat hans resor runt i världen, vem som givit honom uppehälle i Afghanistan. Enligt TT finns uppgifter om att
han bodde i Usamas hus. Ghezali har agerat på ett sätt som gör det legitimt att misstänka honom för att vara terrorist.