Samhället betraktas i allt högre utsträckning som bestämt av strukturer. Vissa grupper antas förtrycka och andra förtryckas. Problemet är att sådana föreställningar om kollektiv gör att personligt ansvar och personlig skuldbörda försvinner. Än värre är att misstro och förtrytsamhet bereder ut sig eftersom betydligt fler tror sig vara offer än vad som verkligen är fallet.
Att resonera i termer av normativa strukturer leder tankarna helt fel. Det skapas motsättningar som inte finns. I Svenska Dagbladet visar Thomas Gür detta i artikeln
Det är regler som stänger ute. Det finns ingen rasistisk struktur i Sverige. Mona Sahlin är inte bara ute och cyklar utan är djupt fördomsfull mot företag och människor i Sverige när hon stämplar alla som rasister, för det är inget annat än det hon gör när hon talar om strukturer. Gür skriver:
Den uppmärksamma betraktaren torde inte ha svårt att notera cirkelbeviset: strukturell rasism är exkludering - exkluderingen är strukturell rasism. [I]nvandrarnas ökade utanförskap [beror på att det] blivit så oerhört mycket
kostsammare att anställa oprövad arbetskraft… de kostnaderna finns inte bara kollektivavtalens minimilöner och höjda arbetsgivaravgifter, utan också vidgade anställningstrygghetslagar, som fungerar som inträdeströsklar…. Det är bygget av en stor stat för välfärd som har producerat denna ofärd. Inte undra på att det politiska etablissemanget föredrar att oja sig om strukturell rasism och fördomsfulla arbetsgivare.
Så fort någon talar om "strukturer" är det dags att se upp, ordet förvarnar om att nu börjar skitsnacket.
I går frågade
pressklubben i SVT24 om centerpartiet genomgår en liberal revolution. Efter att ha besökt centerungdomarnas stämma och talat idépolitik under temat
Varför frihet underskattas och trygghet feltolkas kunde jag förmedla känslan av att något betydelsefullt faktiskt kan vara på gång.
Jag tror att man inom centern gör upp med den vänsterradikalisering som skedde efter 1968, att man söker sig tillbaks till de gamla rötterna. Detta samtidigt som vi är på väg ut ur industrialismen och lever i en ny tid som gör att en del traditioner och värderingar från det gamla bondesamhället blir intressanta igen. Det gör också centerpartiet intressant.
SVT visade i programmet härliga gamla klipp där statsminister Thorbjörn Fälldin frågas ut om sitt motstånd mot socialism. Det är dessa takter som nu kan vara påväg tillbaka i partiet.
Ett småfolkets uppror mot överheten ligger i luften. Även om några planekonomiska lösningar som löntagarfonder inte står på dagordningen, har politikerklassen avskärmat sig från folket. Samtidigt är välfärdsstaten allt sämre på att utföra sitt uppdrag.
I det klimatet har ingen bättre förutsättningar än centerpartiet att ställa sig i spetsen för en motståndsrörelse mot statens maktfullkomlighet. Efter Fälldin har centerpartiet intensivt längtat efter att bli insläppt i de fina salongerna, eller åtminstone i de socialdemokratiska maktsalongerna i Rosenbad. Centerpartiet har i 15 år varit statens företrädare mot medborgarna i stället för tvärtom. Det är en roll som passar centern ytterst illa.
I bästa fall har partiet nu förstått det. Det blir spännande att följa centerstämman och höra hur rörelsen tar emot den här kursändringen mot en nygammal profil.
- Situationen som uppstått inom tandvården när det gäller högkostnadsskyddet för äldre är ohållbar. Därför samlar vi i dag alla våra lokala ordföranden till ett extrainsatt möte. Medlemmar ställer krav på att privattandläkarna helt ska lämna tandvårdsförsäkringen, säger Bengt Franzon, Privattandläkarnas ordförande.
Det är sjukt att tandläkarna, som är småföretagare, ska leva under förmyndarskap och inte få betalt för det arbete de utför. Tandvårdsförsäkringen måste göras om. Bäst vore att privatisera den. Hushållen ansvarar för sin hemförsäkring, då borde de också kunna ansvara för tandvårdsförsäkringen. Och sämre än Lars Engqvist kan de knappast hantera frågan.
Fredag 2004-06-18 / 9.32 LÄXA UPP CHIRAC, MALMSTRÖM. Cecilia Malmström, fp,
uttalar sig för mer öppenhet och enighet från toppmötets sida. Då bör hon och alla andra entusiaster se till att läxa upp Frankrikes presiden Chirac som alltid kräver att EU ska göra som Frankrike vill, vilket man hittills har gjort i mycket hög utsträckning. Slutenheten och hemlighetsmakeriet har franska förtecken. Också vid nu pågående toppmöte är det han som
bråkar. EU kan inte ha Frankrike som mall.
Paul Berman menar att det amerikanska misslyckandet i Somalia skapade ett annat sorts misslyckande i Rwanda. En passivitet från omvärden som ledde till 800.000 döda. Efter Irak kommer det med säkerhet att bli fler Rwanda - ett pågår just nu i Darfur, Sudan, där den etniska rensningen och massmorden bottnar i samma mix av radikal islamism och arabisk nationalism som skapat så mycket lidande på många platser i världen.
Och så frågar han: Vem kommer att förespråka en amerikansk invasion i Sudan?
Nej, just det är den fundamentala effekten av anti-Irakkrigsopinionen: västvärlden slutar bry sig om och saknar kraft att ingripa i de totala helvete som uppstår runt om i världen. Folkmord kommer att bli vanligare. Alla i världen vet nu att USA, efter den massiva kritik man utsätts för i Irak, inte kommer att engagera sig i nya konflikter.
Antikrigsrörelsen har därmed lämnat fältet fritt för barbariet. Kanske något att reflektera över i Europa?
Fredag 2004-06-18 / 8.38 TOPPMÖTE I KRIS. De 25 regeringscheferna
lyckas inte enas om vem som ska bli ordförande i kommissionen efter Prodi. Den konservativa parlamentsgruppen (som i egenskap av sin storlek avgör om parlamentet godkänner regeringschefernas förslag) har fört fram britten
Chris Patten. Ett mycket bra förslag. Han är en betydligt mer dynamisk person än Prodi. Snabb, smart och trevlig, just det EU behöver efter den sega, grå framtoning kommissionen haft sedan Jaques Delors slutade. Men naturligtvis är Chirac och Schröder, Europas Knoll och Tott, emot att välja en britt.
Han var den odiskutable ledaren i den anti-kommunistiska kampen på 1970- och 80-talet. Utan honom, utan hans intellekt, hade det inte blivit någon seger.
Vaclav Havel som ledde motståndet i Tjeckoslovakien kommenterar:
När vi möttes för första gången lyste vi av energi, idéer och ideal, och vi var lyckliga nog att få leva länge nog att se genomförandet av åtminstone några av dem. Jacek Kuron kan lämna denna värld med stolthet och med en känsla av att han uppnått en hel del.
Vi som med spänning följde Solidaritets kamp mot kommunistgeneralen Jaruzelski 1980-81, det första riktigt omfattande upproret inom Sovjetblocket, minns hur Walesa alltid hade Kuron vid sin sida, lätt igenkännlig eftersom han alltid gick i sin jeansjacka och alltid hade en cigarett i handen.
I dag är det lätt att glömma vilken brutal och kylig militärmakt han var med att utmana. Han trakasserades och fängslades för sina politiska åsikters skull. Något de borde lära sig lite mer om, som nu bär CCCP och andra vidriga symboler för totalitärt förtryck på sina T-shirts.
Torsdag 2004-06-17 / 15.04 KOPPLINGEN AL QAIDA-IRAK. Någon undrar om jag tar tillbaka anklagelserna om att Saddam Hussein haft kopplingar till terrorismen, nu när en amerikansk kommitté sagt emot. För det första är omtanken om Saddam rörande! Tänk om de som varje dag svälter och mördas i tysthet i Sudan kunde få lite av den omtanken...
För det andra hade kommittén inte i uppdrag att granska detta, utan hur de amerikanska säkerhetsinstitutionerna kunde missa 11 september. De saknar alltså auktoritet att uttala sig. För det tredje så säger de inte att man hittat bevis som säger att koppling saknas, utan att kommittén inte funnit några bevis. Man kan alltså inte säga om koppling funnits eller inte.
Därmed finns skäl att lyfta fram det mer än dussinet kopplingar som är offentligt kända, vilket sker förtjänstfullt i New York Post-artikeln
Fel igen.
Till
Deutsche Welle säger en grön parlamentariker att Juncker har stöd i högerns vänsterflygel och vänsterns högerflygel. Mer i mitten är väl svårt att hamna? Problemet är bara att Juncker har tackat nej...
Vem kommer att inspireras till motstånd och nytänkande av [borgerliga] ledare som tycker att det är en framgång när man bara förlorar lite grand?
Så sant. Regeringsalterantivet stärks inte heller av att de borgerliga har agerat var för sig i parlamentsvalet. Ingenting av sammanhållning syns till. Denna kultur av splittrad opposition ger socialdemokratin ett kraftigt strategiskt övertag. Något att tänka på inför riksdagsvalet 2006.
Torsdag 2004-06-17 / 6.51 RASISMEN HÄRJAR FRITT I SVERIGE. Ett judiskt pojklag från IK Makkabi utsattes för
grova påhopp i S:t Erikscupen i Stockholm. Det skreks Död åt judarna och Vi tackar judarna och deras domare och flera spelare i Iftin KoIF gick till attack mot dem. Ingen i Sverige reagerar. Allt är i sin ordning. För det var inte nynazister som agerade, utan muslimer. Sverige håller på att upprepa det tyska 20-talet, man rycker på axlarna åt det politiska våldet. Utan kraftfulla motreaktioner kommer det att trappas upp.
Onsdag 2004-06-16 / 21.54 PIA KINHULT hamnade på
fjärde plats när personrösterna räknats klart, men får ändå inte moderaternas fjärde och sista mandat. Eftersom hon inte nådde upp till fem procent, går mandatet till Christofer Fjellner. Också det en värdig representant för Sverige, men det är lite synd för han har hittills haft viktig roll som MUF-ordförande. I de för politiken turbulenta tiderna behövs starka ungdomsförbund som vågar tänka fritt och tolka värderingarna i tiden.
BBC
rapporterar att fredagsbönen leddes av en av Islams mest aktade representanter, Sheikh Abdur-Rahman al-Sudais, Imam i Kaba, Islam's heligaste moské i Mecca, Saudiarabien. Enligt såväl BBC som nyhetsbyrån AP sa han till de tusentals församlade männen att det nya centret är ett exempel på hur de brittiskt muslimerna har tagit stora steg mot att uppnå gemenskap och sammanhållning
Låter gulligt och mysigt? Visst. Men Fox News
noterar att varken BBC eller AP har uppmärksammat tidigare tal av denne internationella auktoritet. Inför icke-västlig publik har han ett annat budskap, som vid en ceremoni i hans stora moské i Mecca då han talade om nödvändigheten av att utrota alla judar och kallade dem mänsklighetens avskum, världens råttor…avkomma från apor och grisar.
Det här är en aktad man med mycket makt, ingen utstött ligist. När ska massmedierna börja översätta från arabiska vad den muslimska världens främsta auktoriteter säger i sina predikningar? När får vi veta mer om vilka värderingar dessa ledare står för? Och hur länge ska EU finansiera verksamhet för dem som sprider hat?
Onsdag 2004-06-16 / 7.55 ENGELSKA SPRÅKET. Flera har hört av sig och misstycker om mitt förslag (se måndag) att ha engelska som EU:s officiella språk. Via mail har jag fått tips om artikeln
Svenska språket lättare att ge upp än svenska kronan. Kritiken går ut på att hela folket måste kunna delta i EU-debatten och då måste man kunna tala sitt hemspråk också i EU.
Kritiken har en poäng. På något sätt måste ju det som händer och sker översättas till svenska. Men måste det betyda att varje debatt och förhandling mellan makthavare i EU ska tolkas till 20 språk? För att det ska bli en europeisk debatt utan nationsgränser måste språkbarriären övervinnas. I Sverige följer vi betydligt närmare vad som händer i Storbritannien och USA än vad som sägs i Tyskland, Polen, Italien och Frankrike. Varför? Språket.
Här finns ett demokratiskt dilemma: å ena sidan att alla ska kunna vara med, å den andra att enkelt kunna diskutera (=praktisera demokrati) med folk i andra länder.
Lösningen ligger i att vi måste bli tvåspråkiga. I en globaliserad värld är kommunikation livsviktig. Men att lära sig 20 språk kan ingen. Därför bör ett officiellt språk väljas för EU. Det betyder inte att jag nedvärderar svenska språket. Det ska vi slå vakt om här hemma. Denna blog praktiserar en stenhård princip om att inte använda annat än svenska, trots att utländsk media ofta citeras. Jag vill inte att engelska ska ersätta svenska i Sverige, absolut inte. Men när världen kommer närmare kan vi inte räkna med att alltid tala svenska med denna omvärld. Vi måste skapa ett effektivt sätt att tala med andra. Då ligger engelskan närmast till hands.
Tidningen, som stödjer Kerry, valde ut demokratiska väljare(!!) att fråga, hellre än att låta slumpen avgöra. Snacka om att få det resultat man vill ha! Opinionsundersökningar har blivit ett gissel. De ger inte mer korrekt bild av opinionsläget än kaffesump. Ändå tillmäts de stort intresse. Det är inget annat än sabotage av den demokratiska processen.
Äganderätten är, helt enkelt, det främsta verktyget för jämlikhet. Alltså exakt det motsatta mot vad socialismen hävdar.
Tisdag 2004-06-15 / 8.11 PERSONVAL RÖR OM. Det vore kul om
tendensen håller och väljarna rört om bland vilka personer som blir valda till europaparlamentariker. Särskilt inom socialdemokratin kan det ske: EU-kritikern Anna Hedh placerades på 31:a plats men har
hittills kryssat sig fram till tredja plats - och Bryssel.
Ett grundläggande problem är likriktningen i mediesamhället... Här kan man se en stark koppling mellan partietablissemang och medieetablissemang... Medierna har till stor del varit beroende dels av partietablissemangen och dels av opinionsmätningarna. Båda har varit dåliga handledare i EU-valsfrågan.
Tolka inte detta EU-kritiska valresultat som att "vi måste blir bättre på att informera om vad EU är bra på". Jag har hyfsad uppfattning om vad EU gör och jag och många med mig proteströstade mot den groteska jordbrukspolitiken och den sjuka flyttkarusellen Bryssel-Strassbourg. Åtgärda!!!
Antalet väljare som kräver utträde ur unionen har minskat. Svenska folket, som de flesta andra européer, börjar vänja sig vid att tillhöra unionen. I Sverige gick ju utträdespartierna v och mp kraftigt tillbaka. 1995 hade de tillsammans 808.856 röster, i går endast 457.472. Från att ha haft 7 mandat har de nu bara 3! Snacka om kort halveringstid.
Detta är en stor framgång för Europeiska unionen. De destruktiva är på väg bort.
Det junilistan representerar är något helt annat än rabiat fientlighet mot EU. Detta tycks inte de politiska och mediala etablissemangen förstå. Junilistan och centerpartiet, de enda två partier som fick fler röster än förra valet är båda emot EMU och har därmed i väljarnas ögon legitimitet som trovärdiga kritiker.
Moderaterna skulle kunna tagit en stor del av denna opinion - om de slutat sitta fast i ja-nej-dimensionen. Det är nämligen ja-sidan som sitter fast i att i alla lägen försvara unionen, som om varje kritiskt yttrande hotar unionens fortlevnad. Så är det inte. Moderaterna har agerat klokt de senaste 5 åren i parlamentet. Man har röstat mot mer av makt till unionen i högre grad än partier med utträdeskrav, vilket i sig är en paradox. Moderaterna skulle, sett till sakfrågorna, kunna fört en valrörelse där man utnyttjar svenskarnas kritik mot byråkrati i EU för att skapa opinon mot byråkrati både där och här hemma i Sverige.
Valstrategerna i moderaterna hade under hela förra mandatperioden (det räcker inte med några månader före valet) kunnat knyta ihop partiets ställningstagande i Bryssel med ställningstagande på Helgeandsholmen - dra nytta av den trovärdiga inrikespolitiska profilen som starka kritiker av statlig expansion i Sverige och föra över den också på europafrågan.
Så gjorde man inte. För moderaterna sitter fast i ja och nej. Därför har man, tills efter EMU-omröstningen, i glättade tongångar talat för byråkrati i Bryssel. Jag tror det också är en underskattad förklaring till det dåliga valresultatet i riksdagsvalet 2002. Europafrågan har luddat till moderaternas profil.
Precis så som stark kritik mot svensk statlig expansion är en i högsta grad sund och för Sverige välkommen hållning, är den naturligtvis det i unionen också.
När det nu finns fler konstruktiva kritiker i europaparlamentet som vågar säga emot kommissionärerna kan äntligen sprakande energi omge debatten om hur Europa ska utvecklas. Vi kommer att få tydliga skiljelinjer. Klara alternativ kommer att ta form. Det som hittills saknats. Då blir debatten levande, då kommer européerna att vakna och finna att här finns en spännande debatt som angår dem.
EU-kritiker, inte EU-motståndare (extremt viktig skillnad!), är exakt vad unionen behöver nu. Det tvingar de gamla partierna och de gamla tidningarnas ledarredaktioner att överge sina trötta, slentrianmässiga och riktigt fåniga uttalanden om vad EU-debatten handlar.
Månddag 2004-06-14 / 8.21 BRA FÖR EUROPA. Det snyftas i eliten. DN's rubrik på huvudledaren lyder
Europa i motvind. Så är det ju inte. Göteborgs-Posten skriver om
Ett bakslag. Att det kommer in nya, mer kritiska krafter är bra för Europa. Nu äntligen kan diskussionen om Europas roll komma igång, den som varit så försummad så länge. Nu får entusiasterna något att bita i. De måste, måste, föra en öppen debatt, inte sitta och smida hemliga planer om Europas framtid bakom stängda dörrar. Detta är perfekt för Europa, som nu håller på att mogna som organisation. Nu ska det kritiskt diskuteras var gränsen för makten ska dras. Med energiska kritiker kan det bli ett smalare EU, det mest sunda av alla alternativ.
Måndag 2004-06-14 / 8.21 INGA MAKTFÖRÄNDRINGAR. Trots turbulens inom varje nation, där regringspartier ofta gått bakåt, är
maktbalansen i Europaparlamentet förvånansvärt orubbad. Partigrupperna förändras bara med enstaka procent, trots att det kommit till 10 nya länder. Rätt häpnadsväckande. Största vinnare är de grupplösa. Hit räknas alla nya partier, exempelvis junilistan. Men junilistan kommer förmodligen att ansluta sig till EDD, kritikerna. Andra kommer också att ansluta sig till någon av grupperna de närmaste veckorna. Störst förlorare är kommunisterna. Härligt!
Utförliga resultat och jämförelse med förra valet finns i land- & mandattabell. Sammanfattningsvis: