Enligt
Temo och TT får s 6 (oförändrat), v 3 (oförändrat), mp 1 (-1), m 5 (oförändrat), fp 2 (-1), c 1 (oförändrat) kd 0 (-2) och junilistan 1 (+1). Med andra ord: Kristdemokraterna och folkpartiet tappar de 3 mandat som Sverige tappar, samtidigt som miljöpartiet får ge ett mandat till junilistan.
Men mätningarna är extremt osäkra i detta val. Vet instituten att de frågat folk som verkligen tänker rösta? Knappast. Med det låga valdeltagandet är opinionsundersökningar ännu mindre att lita på än vanligt.
Lördag 2004-06-12 / 11.14 IDROTT ÄR LÄTTARE ATT TA TILL SIG. DN's
huvudledare liknar EU-valet med fotbolls-EM och dribblar bort sig själv. Som fisförnäma intellektuella menar redaktionen att fotboll är till för enkelt folk, medan politik måste vara något svårt, otillgängligt. Vilket trams. Politik handlar om värderingar. Och om politiker som kan förklara dem, göra dem levande. Lågt valdeltagandet i morgon har en orsak, och bara en orsak: det saknas politiska ledare som klarar av uppgiften!
Gårdagens slutdebatt visar att de som begär våra röstar är teknokrater och byråkrater. De är inga politiker. De talade inte om vilket samhälle de vill skapa, om vilka värderingar som ska vara vägledande inför framtiden. De vältrade sig i stället i detaljer om ingen frisk människa orkar ägna sin fritid åt.
Lördag 2004-06-12 / 11.14 RÖSTA FÖR DE FYRA FRIHETERNA. Svenska Dagbladet tar i
huvudledaren upp det substantiella i EU: Det är väsentlig skillnad att rösta på kandidater som värdesätter frihet, fungerande marknader och ett gott förhållande till USA, eller om man inte gör det. Korrekt, men finns den valmöjligheten i morgon? Har vi kandidater som står upp för dessa värden? Alla partier har låtit unionens grottekvarn mala höga ambitioner till tusentals sidor byråkrati. Några tydliga frihetliga löften från EU-vänner har förut inte hörts alls, bara försvar för mer byråkrati. I denna valrörelse har hyllningarna till byråkratin något nyanserats från vissa håll. Det gör att jag denna gång inte stannar på sofflocket. Men något ledarskap för friheterna har EU definitivt inte producerat - än.
En grabb skrev till honom och begärde federal assistans för att få hjälp att städa sitt rum. Presidenten svarade olyckligtvis är resurserna farligt begränsade. Och fortsatte Jag är säker på att din mamma hade helt rätt när hon förklarade ditt rum för ett katastrofområde. Därför är du i en utmärkt position att starta ett nytt frivillig medborgarprogram för vår nation. Gratulerar!
Bush tog i talet också upp en annan händelse tidigare i Reagans liv:
Det kom till en punkt när folk började se en framtid för Ronald Reagan efter filmkarriären. En skådespelare, Robert Cummings, kommer ihåg ett tillfälle. Jag satt vid inspelningsplatsen med de andra och lyssnade på Ronnie, som var rätt fängslande. Jag sa, 'Ron, har du någon gång funderat på att bli president?' Han svarade, 'President av vaddå?' 'President för Förenta staterna'. Och han sa: 'Va nu då, gillar inte du heller mitt skådespeleri?'"
Det Poska folket, hungrigt efter rättvisa, föredrog cowboys framför kommunister ... Vi i Polen tar honom så personligt. Varför? Vi har honom att tacka för vår frihet.
Fredag 2004-06-11 / 15.14 ELITENS MEDIUM. Även om junilistan nått över 5 procent i opinionen stängs de ute från
slutdebatten i SVT. Medierna går, som vanligt, etablissemangets ärenden. Inte nog med att partierna tilldelar sig själva många härliga skattemiljoner i partistöd, resurser ingen kan konkurrera med, de får också ensamrätt att tala till folket. Denna axelmakt politik-media lever farligt. Om inte junilistan gynnas redan på söndag, så undergräver eliterna långsiktigt sin ställning genom att så naket stänga ute de som inte tillhör gänget.
Visst är det en fin överhet vi har. Vanliga människor får bara medverka i nyhetssändningar när de är offer, aldrig när de utmanar makten. Visst är det omtänksamt...
Fredag 2004-06-11 / 10.20 ENGQVIST HEDRAR REAGAN. Vice statsminister Lars Engqvist
representerar Sverige vid Ronald Reagans statsbegravning i Washington i dag. Tänk om han kunde ta med sig lite av Reagans frihetsbudskap hem till Rosenbad.
Junilistan står för en mer försiktig politik som ligger dessa båda partiers väljargrupper närmare. Det är lite olustigt att höra c och kd, som har en konservativ ådra, låta som folkpartister och föreslå lite vad som helst. Deras politiska klåfingrighet lyser igenom. Junilistan har en betydligt mer genomtänkt hållning. Men om man på allvar vill begränsa EU's uppdrag så finns andra alternativ (se gårdagen).
Utvecklingen var helt enkelt determinerad, oberoende av ekonomiska villkor, skatter och fackliga krav skulle kapitalismen alltid stampa fram nya företagare. Facket och politikerna till behag skulle de spela sina givna roller, driva på omvandlingen och ersätta de försvunna jobben med nya.
Varför säger inte Svenskt Näringsliv detta? Varför höjer man inte rösten?
Vad var källan till denna animositet, frågar
Max Boot i vänstertidningen Los Angeles Times. Delvis är det personligt: Reagan, som var C-student från ett oansenligt college och B-skådespelare, kunde inte vinna respekt hos A-listans intellektuella. De ansåg att han inte var värdig att leda landet. Men mest handlade det om ideologi. Reagans ideal stod i stark kontrast till de intellektuellas modetrender.
Reagan förlöjligades för sin starka skildring av kalla kriget som en kamp mellan rätt och fel, mellan gott och ont. Bush använder samma språk i kriget mot terrorismen - och skördar liknande förlöjliganden.
Bush är dock närmare början än slutet på en lång kamp. Men han har fortfarande en god chans att vinna oväntat beröm om några år - så länge han inte bryr sig om glåporden som riktas mot honom för tillfället, avslutar Boot.
Kan det vara så att det finns en och annan näringslivsföreträdare som vågar säga som det är, som inte hela tiden ligger på knä och slickar fackets och socialdemokratins fötter?
Att LO bubblar över av
ilska är bara självklart. Frågan är om näringslivet ska våga ta upp kampen för företagens frihet - och därmed för vårt välstånd. Östling visar vägen. Följ honom!
Torsdag 2004-06-10 / 9.41 MILJÖPARTIET DE LURIGA.
Peter Eriksson hävdar att de andra partierna är EU-lobbyister. Den valsen borde väljarna genomskåda. Den som studerar hur miljöpartiet röstat i europaparlamentet finner snabbt att partiet inte tar avstånd från diverse beslut som ökar överstatligheten. Miljöpartiet är därmed större anhängare av superstaten än moderaterna. Det framgår i fråga om
EU-skatt där man bara lägger ner sina röster, istället för att rösta mot. Det framgår i fråga om
protektionism där den gröna gruppen är bland de värsta.
Kan det vara så att det finns en och annan näringslivsföreträdare som vågar säga som det är, som inte hela tiden ligger på knä och slickar fackets och socialdemokratins fötter?
Att LO bubblar över av ilska är bara självklart. Frågan är om näringslivet ska våga ta upp kampen för företagens frihet - och därmed för vårt välstånd. Östling visar vägen. Följ honom!
I valet mellan de enda två tänkbara partilistorna som klart tagit avstånd från
EU-skatt och
tullar, junilistan och moderaterna, talar hjärtat för det alternativ som inte tillhör etablissemanget, junilistan. Särskilt i europafrågor behöver etablissemanget hållas kort. EMU-förlusten var en mycket behövlig läxa. Junilistan är oprövad, men jag hade röstat på dem - om inte EMU-frågan var avgjord och om inte personrösten funnits. Nu kan motstånd mot etablissemanget markeras på ett nytt sätt.
Etablissemang och glättad EU-entusiasm till trots, moderaterna har röstat mot centralisering mer än någon av EU-kritikerna. Dessutom har de nominerat personer med politisk erfarenhet och integritet.
Genom personrösten kan stöd ges till en person med rätt hållning, en som inte uppträder som politiska klassen utan genom åren visat att hon tänker fritt och inte tappat de grundläggande värderingarnas perspektiv. I Ängelholms kommunalpolitik (där hon i motionen
En sexa Skåne föreslagit 6 kr i kommunskatt) och nu som oppositionsråd i region Skåne och ledamot i partistyrelsen, har hon skaffat erfarenhet av den speciella verksamhet som politik är, utan att ha blivit politruk. Att hon är tryggt förankrad i Skåne, denna fritänkande landsdel långt från Stockholm, är en extra garanti för att hon står på egna ben.
Med andra ord: vi är så hjärntvättade att när vi talar vård på en politisk nivå, håller vi fast vid att offentlig sektor är bäst. Men när det kommer till vårt eget liv ser vi verkligheten klarare. Är det inte dags att låta verkligheten styra politiken?
Först fick hon beskedet om tumören i levern. Sedan fick hon veta att det inte fanns någon tid för behandling. Ulla Berg hade aptit på livet. I dag lever hon i ständig smärta med döden flåsande i nacken.
En snabb strålbehandling skulle kunna förlänga hennes liv. Men det alltmer sovjetliknande sjukvårdssystemet säger nej. Sverige har resurserna men de försvinner i ett genomkorrumperat system som styr pengarna dit där de gör minst nytta. Utvärdering och nya metoder tillåts inte, därför att ingen får anses bättre än någon annan. Det gäller särskilt i organisatoriska frågor. Man lär sig inte av dem som är bäst, därför att det är ojämlikt att säga att någon är bäst.
Men svenska folket har sig själva att skylla. Man har medvetet valt politiker som mer styrs av dogmer än av verklighetens villkor.
Onsdag 2004-06-09 / 8.28 STOR SEGER FÖR BUSH. FN-resolutionen om Irak antogs i enighet. Alla står bakom. Franske utrikesministern är nöjd. Tyske utrikesministern Joschka Fischer sa att han hoppas "att nu kan till slut stabilisering av säkerheten uppnås i Irak". Iraks premiärminister al-Yawer är nöjd och sa till reportrar: "Vi arbetar tillsammans. Dessa människor är i vårt land för att hjälpa oss."
Detta är en gigantisk seger för president Bush. Irak är befriat och på väg - en smal, krokig väg med många, många gropar - mot demokrati. Och nu är världssamfundet med på vagnen. Hela världen är nu - plötsligt - för demokrati i Irak (det man borde varit före, under och efter striden för att kunna börja gå den vägen). Men nu kan världen se mer framåt än bakåt. Striderna kommer säkert att fortsätta. Kosovo har varit instabilt i 5 år efter invasionen. Irak kan gå snabbare i övergången från diktatur till demokrati.
Sedan kan frihetsrevolutionen börja spira i alla de andra galna diktaturerna som ännu härjar i övriga Mellanöstern.
Amerikanerna är övertygade om att de enkelt kan vinna kriget i Irak. Men den dagen kommer de inte att få se. Som imamen [Khomeini] sa, 'En dag kommer USA att vara historia'. Mot bakgrund av vad som hänt i Irak, kan vi se att han har rätt, eftersom dessa händelser glider USA ur händerna och de kommer att få känna smaken av bitter förlust.
Det visar att förvandlingen av Irak i syfte att bli av med ett tyranniskt system i Mellanöstern, är den största internationella och ideologiskt motiverade handling som gjorts sedan Reagan utmanade det tyranniska kommunistiska systemet i Östeuropa.
Jag kommer ihåg hur alla de medier i Sverige som nu kritiserar USA för Irak, på 1980-talet kritiserade Reagan när han talade om ondskans imperium. Det var farligt, onödigt och otrevligt att utmana Sovjetunionen sa man då - nu säger man samma sak om befrielsen av Mellanöstern.
En liten ljusning är att svenska ledamöter under gångna fem åren varit de bästa på frihandel, medan Frankrike - naturligtvis - är sämst. Ett tecken på Sveriges särställning är att Per Gahrton är minst protektionistisk bland de gröna.
Här ses partiernas frihandelsvänlighet i procent av omröstningarna, från vilket deras stöd- och regleringsiver i procent ska räknas bort.
Slutsats: I kapitalistiska USA skapas många arbeten och en stor del är välavlönade. I socialistiska Sverige skapas få och lågavlönade arbeten. Men det är ju som Ernst Wigforss lär ha sagt: "Skulle inte fattigdom, om nu det blev resultatet av en lika fördelning, fördragas, om den delades lika av alla?"
Frågan är hur länge svenska folket nöjer sig med denna politik som - medvetet - leder oss rätt till fattighuset.
Det kan vara förklaringen till att 75 procent av svenskarna säger sig vara beredda att resa utomlands för att få vård (om landstinget betalar). Det gör svenskarna till den nation i undersökningen som är öppnast för att söka vård utomlands. Det gäller äldre i nästan lika hög grad som unga. Tålamodet med de svenska väntetiderna tycks vara på väg att ta slut.
Svenska folket verkar börja förstå att svensk sjukvård är under all kritik. Tänk om man kunde dra en slutsats av det inför nästa val.
TV-sänt tal 1964: Idén om att statsmakten är ansvarig inför folket och att den inte har någon annan källa till makt är fortfarande den nyaste, mest unika idén i mänsklighetens långa historia. Och detta är frågan i valet: Om vi tror på vår egen kapacitet till självbestämmande eller om vi överger den amerikanska revolutionen och tror att en liten intellektuell elit i en huvudstad långt borta från vardagslivet kan planera våra liv för oss, bättre än vi själva kan.
Installationstalet 1980: Staten är inte lösningen på våra problem - staten är problemet. Det är min avsikt att minska storleken och inflytandet för det federala etablissemanget och kräva erkännande för makt reserverad för delstaterna och medborgarna. Vi behöver alla påminnas om att federala regeringen inte skapade delstaterna; det var delstaterna som skapade regeringen.
Till sovjetiska studenter i Moskva 1988: Upptäckarna i vår moderna era är entreprenörerna - människor med visioner, med kurage att ta risker och tilltro nog att utveckla det okända. Dessa entreprenörer och deras småföretag ligger bakom nästan all ekonomisk tillväxt i USA. De är de primära drivkrafterna bakom den tekniska revolutionen. Det är faktiskt så, att ett av de största dataföretagen startades av två studenter, inte äldre än er, i ett garage /.../
Frihet är mer än detta [yttrandefrihet mm]: frihet är rätten att ifrågasätta, och utmana det etablerade sättet att göra saker. Frihet är den ständiga revolutionen av marknadsplatsen. Det är förståelsen som möjliggör för oss att erkänna tillkortakommanden och söka nya lösningar. Det är rätten att framföra en idé, avvisad av experter, och se den fånga människors intresse. Det är rätten att hålla fast vid - att drömma - att följa dina drömmar eller att hålla fast vid din övertygelse, även om du är ensam i ett hav av tvivlare.
Reagans skattereform 1986 var den största sedan den federala inkomstskatten infördes 1913 och innebar att skattenivån sänktes från 50 procent till 28 procent. Till del finansierades den med att skattebasen breddades och undantag från skatt minskade från 14 till 2. Detta eftersom Reagan ville ha ett enkelt system och dessutom menade att medborgarna skulle avgöra sina val, inte politiker genom riktade skattlättnader till olika branscher.
Innebörden blev att miljonärer och vissa branscher som förut utnyttjat kryphål i skattesystemet nu tvingades betala skatt, medan låginkomsttagare slapp betala federal skatt.
Men efter 1986 har olika intressegrupper fått politiker att återinföra mycket av de undantag som åter gjort skattesystemet komplicerat och skattenivåerna har höjts för att betala särintressenas undantag. Under Clinton nådde skattenivån över 40 procent. George W Bush har sänkt skatterna för att återupprätta Reagan. Hittills har de pressats ner till 35 procent. Ett arv från Reagan som bestått intakt är att låginkomsttagarna slipper inkomstskatt.
Även om vi i Sverige rör oss på betydligt högre nivåer, var det i skattereformen 1990-91 Reagans principer om breddad skattebas, enklare regler, färre undantag och sänkt procentsats som var grunden.
I en nation på reträtt och förvirring efter Vietnam var det hans politiska genialitet som återupprättade självkänslan. Och det var hans uppgift att vinna det längsta kriget i Amerikas historia, skymningskampen i kalla kriget. Han gjorde det med två kvaliteter: kurage och övertygelse… Med åren har de ihåliga förklaringarna till Reagans framgång - charm, talekonst och skådespeleri - fallit bort. Det som återstår är Reagans storhet och djupt bestående betydelse.
Låt Edward Kennedy, ålderspresidenten hos demokratiska partiets vänsterflygel ange domen: 'Det vore idiotiskt att förneka att hans framgång var fundamentalt rotad i förmågan att forma den allmänna uppfattningen… Oavsett om vi höll med honom eller inte, var Ronald Reagan en framgångsrik kandidat och effektiv president framför allt därför att han stod för ett antal ideal. Han deklarerade dem 1980 - och det visade sig att han menade vad han sa - och han formulerade de flesta av dem, inte bara i form av lagar utan också i nationens medvetande.'
Någon bättre definition av en presidents storhet finns inte.
Jag har inga tvivel om att Reagan skulle ha backat upp befrielsen av Afghanistan och Irak från teokrati och tyranni. Han sa om tidigare befrielser: När våra styrkor marscherade in i Tyskland gjorde man det inte för att diktera ett utvecklat och besegrat folk, utan för att värna framväxten av demokrati bland dem som längtade efter att bli fria igen. Reagan hade sett attacken 11/9 som en vidrig handling som krävde det slag av ledarskap som George W Bush och Tony Blair har levererat. Och det finns mycket av Reagans optimism och ödesbestämd tilltro till friheten i nuvarande presidentens tal.
Men Reagans republikanism var mer vidsträckt, mer mot offentliga utgifter, mer generös och optimistisk än dagens. Han skulle aldrig ha tillåtit den massiva ökningen av statliga budgetanslag inom inrikespolitiken som Bush har; han hade inte spelat ut anti-gay kortet så som Karl Rove har fått göra; och han skulle inte ha låtit partiet få den framtoning där bara fundamentalistiskt kristna känner sig helt och fullt välkomna.
Till skillnad från Bush var Reagan en man med visioner, en intellektuell, en man som länge och kritiskt resonerat om världens tillstånd och utvecklat kloka och skarpa idéer om vad som krävdes för att lösa problemen. Det gjorde att han kunde argumentera, föra fram sin sak och leverera poänger som skapade en helhet. President Bush kan däremot endast föra fram sin sak, i ord formulerade av andra. Jag har aldrig hört honom i offentligheten erkänna ett motsatt argument eller tänka fritt. Det är inte hans styrka. Men de var helt klart Reagans.
Att jämföra Bush med en av 1900-talets största politiska ledare är lite orättvist. Det är nog bara FDR som inte hamnar i skuggan när de ställs jämte Reagan. Men Sullivan har rätt om dagens politik. Reagan hade inte låtit diktaturer hållas med sin dödliga lek med världssamfundet så som Saddam Hussein och talibanerna gjorde. De som går emot dessa befrielsekrig kommer att få äta upp det - precis som man fått äta upp sitt stöd till Pol Pott och andra kommunistiska despoter.