Söndag 2004-06-06 / 9.25 (uppdaterad) RONALD REAGAN KROSSADE KOMMUNISMEN. En stor president har gått bort. Hans
viktigaste tal var det han höll inför brittiska parlamentet 8 juni 1982. Här skiftar USA utrikespolitik, från Harry S Trumans doktrin från andra världskrigets slut om att försöka tygla kommunismen, till att krossa den.
Att förespråka demokratiska val och fri press är inte kulturell imperialism, det är basen för verkligt självbestämmande och mångfald, sa han som replik till dem som ansåg att väst inte skulle lägga sig i Sovjetunionens politik.
Det jag beskriver nu är en plan och en förhoppning i det långa loppet - marschen mot frihet och demokrati som kommer att lämpa Marxism-Leninismen på historiens skräphög, på samma sätt som den där har lämnat andra tyrannier som förkvävt friheten och folkets självbestämmande.
Talet väckte - givetvis - mängder med protester, inte minst i Europa. Det var oförskämt mot Sovjet. Det trappade bara upp spänningarna i världen. Ja, vi känner igen snacket. Samma skitprat som nu används mot befrielsen av Irak.
Ronald Reagans viktigasteinrikespolitiska tal var installationstalet 20 januari 1981. Där vänder han den halvsekel långa trenden av allt större offentlig sektor med de berömda orden:
Government is not the solution to our problem; government is the problem.
Helt suveränt. Och det som gör honom riktigt stor är att han fullföljde intentionerna i dessa båda tal. Kommunismen föll samman och ekonomin tog fart under slutet av 1980-talet och skapade den längsta högkonjunkturen över hela 1990-talet.
Omröstning 5 juli 2001, Haugbetänkande (238/2001): punkt 5, att "Europeiska unionen i allt högre grad [bör] minska sitt beroende av överföringar från medlemsstaterna", för att istället upprätta egen inkomstkälla, alltså EU-skatt. FÖR: alla 5 socialdemokrater, all 3 folkpartister, centerpartisten, Wijkman (kd). MOT: alla 5 moderater, alla 3 vänsterpartister, Sacrédeus (kd) och Schörling (mp). Frånvarande: Gahrton (mp). Moderaterna röstade emot sin partigrupp, EPP. Parlamentet antog punkten med 356 röster för, 141 mot.
Punkt 11 "stöder ansträngningarna att ev införa en EU-skatt som en direkt inkomst ... som kunde förstärka bandet [!!] mellan unionen och dess medborgare". FÖR: 4 s, Wijkman (kd). MOT: alla 5 m, 3 fp, 3 v, 1 c, 1 kd, 1 s, 1 mp. Nedlagda: 1 s. Frånvarande: 1 mp. Parlamentet antog punkten med 340 för, 156 mot. Folkpartiet och centern röstade emot majoriteten i ELDR.
Omröstning 26 februari 2004, Haugbetänkande (63/2004): tillägg "kommissionen [skall] före den 1 januari 2006 göra en övergripande översyn av systemet med egna medel." I motiveringen hänvisar fördragande Jutta Haug (tysk socialdemokrat) till tidigare omröstningar om EU-skatt.
FÖR: alla 5 s, 1 c, Malmström (fp). MOT: 5 m, Sacrédeus (kd). Avstod: 3 v, 2 fp, 1 mp, 1 kd. Frånvarande: 1 mp. Parlamentet antog tillägget med 334 för och 72 mot.
Konsekvent mot EU-skatt är alltså bara moderaterna och Sacrédeus (kd), som alla dock tillhör partigruppen EPP som är starkt för EU-skatt. Fp och c har sannerligen inte agerat för ett smalare och vassare EU, utan tvärtom för ett bredare och tjockare EU. Socialdemokraterna är - föga förvånande - för nya skatter. Vänsterpartiet är fega: de avstår. Kd finns på båda ytterkanter.
Lördag 2004-06-05 / 15.41 TILLBAKA PÅ NORMANDIE'S STRÄNDER. Just nu direktsänder
Sky News från Ranville i Normandie där hundratals fallskärmshoppare nu gör om den dramatiska landning som inledde D-dagen, på natten till den 6 juni. Det är en upplevelse att höra de 80-åriga veteranerna berätta sina minnen samtidigt som denna hyllning genomförs med gamla flygplan och hundratals fallskärmar i luften.
Båda är rätt trängda av den EU-kritiska opinion som råder sedan EMU-omröstningen, de står ändock fast vid sin positiva syn på unionen. Men borta är de idiotiska hurraropen för allt EU gör. Reinfeldt skriver att för oss handlar valet till Europaparlamentet om Sverige. Genom EU vill han bekämpa brottsligheten, främja frihandeln, avreglera och begränsa EU-byråkratin. Sådant som har direkt effekt för Sverige. Leijonborg tar upp den fria rörligheten, miljöfrågorna, brottsbekämpningen, minskade handelshinder och mindre klåfingrighet från EU's sida. För allt detta behövs drivande och entusiastiska människor som brinner för Europa-tanken.
Artiklarna präglas alltså av samma syn och har samma budskap. Men snarare än att bli till tom propaganda blir artiklarna symboler för svensk borgerlig tradition. Här finns frö till en mer genomtänkt hållning, en nykter relation till Europa som varken är euforisk eller alltigenom kritisk. De här artiklarna är, iallafall för mig, första tecknen på att några har lämnat ja/nej striden bakom sig.
Det som ändå gör mig något reserverad är frågan om hur stor tillit man kan sätta till att denna hållning kommer att gälla när deras partikamrater tar plats i Bryssel. Har deras kandidater kurage och mod nog att gå emot EU-byråkratin? Svenskar har hittills suttit tysta och snälla och accepterat vilken skit som helst i EU. Ja, några undantag finns - men då för ännu fler regler, aldrig för motstånd mot reglering.
För det är ju så i en byråkrati, att ytterligare regler är alltid mycket lättare att få igenom än att försöka förhindra nya berg av förordningar. För dessa nya förordningar är ju själva produktionen i en byråkrati. Att sätta sig på tvärs mot nya förordningar betraktas som att sätta käppar i hjulet. Det är inte uppskattat. Och jag undrar om någon svensk vågar.
Det jag saknar är... respektlöshet mot unionen och dess makthavare. I Sveriges riksdag försvann underdånigheten mot kungen och hans statsråd i förrförra sekelskiftet. Men, märkligt nog, finns en sådan underdånighet bland svenska politiker gentemot Romano Prodi, Javier Solana och för den delen mot stora länders ledare, som Chirac och Schröder. Det EU-kritiker har, som EU-entusiasterna saknar, är trovärdigheten i att vara respektlösa mot Europas mäktiga. Svenska folket vill representeras av folk som går rak i ryggen genom de milslånga korridorerna i Bryssel.
Lördag 2004-06-05 / 8.36 JOBBMASKINEN USA. Senaste officiella statistiken visar att
248.000 nya jobb har skapats i maj och siffrorna justeras upp för april till 346.000 och för mars till 353.000. Nära en miljon fler jobb, bara under det senaste kvartalet. Kommer Europas arbetsmarknad någonsin att bli så fri att den på samma sätt kan expandera och utvecklas som den amerikanska?
Samtidigt, på andra sidan Atlanten: president Bush sätter händelserna i ett
historiskt sammanhang och jämför terrorbekämpningen med andra världskrigets kamp mot tyranni. På samma sätt som Europa var skådeplatsen för det kalla kriget är Mellanöstern nu skådeplatsen för kriget mot terrorismen, sa Bush i natt.
Europa kommer inte att lyssna. Vi kommer att hata Amerika allt mer. Till slut kommer USA att tröttna och svara med samma mynt. Det finns redan tecken på att USA vända sig mer mot Kina och Asien. I Europa hoppar man över EU och samtalar med Ryssland.
Men var så säker. När (mer än om) ett större terrordåd än 11 september sker i EU, kommer de högfärdiga européerna åter att springa till USA och kräva hjälp. Om jag i ett sådant ögonblick vore i amerikanarnas ställe hade jag sagt: dra åt helvete.
Blair verkar nu inför toppmötet 17-18 juni acceptera Verhofstadt som ny kommissionsordförande, trots att denne vill ge unionen större uppgifter, bland annat harmonisera skatter genom
miniminivåer.
Guy Verhofstadt är född 1953, studerade juridik och blev 29 år gammal partiledare för flamlänska liberala partiet 1982. Var ett tag budgetminister. I opposition reformerade han partiet mot mitten. 1999 fick partiet 22 procent och bildade regering med socialisterna och de gröna. De sistnämnda kastades ut efter sin valförlust 2003.
Vi talar med andra ord om en politisk broiler som flyter över hela den politiska kartan.
Onsdag 2004-06-02 / 17.02 FEMPUNKTSPLANEN för Irak som president Bush presenterade förra veckan var inte bara tomt prat. Den är på väg att genomföras. De hoppfulla tecknen i Irak är många. (källor:
Washington Post,
New York Daily News,
New York Post och
Philadelphia Inquirer)
1. Suveränitet för Irak: irakierna har utsett premiärminister och president med en snabbhet som förvånat Vita huset. Bush sa till journalister häromdagen att premiärminister Allawi och hans regering var FN's val och att han själv hade "noll" kontroll över det.
2. Militära närvaron: Allawi har annonserat att det nya Irak vill att de amerikanska trupperna av säkerhetsskäl ska stanna efter 30 juni.
3. Återuppbyggnaden: Bush har påmint om att Irak nu producerar 2,5 miljoner fat olja per dag.
4. Internationell samverkan: Initiativ för att FN ska uttrycka stöd för den nya regeringen är på väg, och det är irakier som kommer att tala för förslaget i FN, vilket gör det svårt för Frankrike att obstruera.
5. Allmänna val i januari: Bush har sänkt kraven på Thomas Jeffersonska val och nöjer sig med lösningar som Iraks nya regering och FN kan arbeta fram.
Samtidigt får den nye presidenten, sheikh al-Yawer goda vitsord i Irak: "Hela den sunnimuslimska stamstrukturen välkomnar honom", "Han är absolut vad landet behöver".
New York Post sammanfattar dagens utveckling i Irak, med tydlig adress:
Ekonomin är på gång. Utvecklingen rör sig framåt, trots terrorattacker. Och folket har redan visat långt mer politisk mognad än européerna gjorde under 1900-talet.
Den anspråkslöse, arbetsamme svensken, homo modestus, som klarat sig bra utan facket, Ams och försäkringskassan är i dag en urtidsödla, lika otidsenlig som de troende, flitiga polacker som kallas sociala turister.
En ny svensk, homo clientus, håller på att ta över. Klientmänniskan är välfärdsstatens egen skapelse, en vettlös gökunge, som har den bidragsberoende inlärda svagheten som främsta kännetecken. Hon är i majoritet bland väljarna och fruktas av alla politiker. Ingen vågar vara först med att stoppa detta monster, som hotar vårt välstånd… De mest fulländade exemplaren finns inom Stockholms kulturvänster. Här har den parasitära svagheten blivit en hipp livsstil. En medioker, arbetsskygg, valiumknaprande konstnär, som aldrig haft ett riktigt jobb eller en utställning, men känner ångest, kan få social förtur till en lägenhet på Söder, slippa försörja sig och sitt barn och bli förtidspensionär före 50.
Kan man, så här inför parlamentsvalet, se några gemensamma drag i de 25 nationer som utgör den Europeiska unionen?
Tyvärr är det mest karaktäristiska draget: krig. Nästan alla har försökt erövra sina grannar. Religionsstriderna mellan katoliker och protestanter har varit oräkneliga. Sverige ockuperade under Gustav II Adolf större delen av Centraleuropa. Sedan kom Napoleon och Hitler, medan Storbritannien haft blickarna riktad mot övriga världen snarare än mot Kontinentaleuropa.
Viljan att härska över andra är minsta gemensamma nämnare för Europa, medan USA (i protest mot Europa) var noga med att poängtera den enskilde medborgarens frihet.
Tyvärr är det denna historia som går igen i EU. Viljan att härska. Inte längre över andra nationer, men väl över unionens medborgare. Kungar och furstar har ersatts av partipolitiker, men ambitionen att styra och ställa lever vidare. Visst, vi slipper numera krig, men i fred från överheten lever vi definitivt inte.
Är det med denna kultur rätt att utöka unionens politiska inflytande? Nej. Nuvarande union drivs av klåfingrigt maktbegär. Det kan ena stunden kallas harmonisering av marknaderna, nästa stund för social rättvisa och solidaritet över gränserna. Men höger och vänster är bara förklädnader som väljs efter läge och vars syfte är att underlätta för det verkliga projektet: mer makt till Bryssel.
Alla partier vill i denna valrörelse hävda att de inte reservationslöst ställer upp på denna utveckling. Men argumenten som används är inte trovärdiga. I parlamentet har alla partier, allra mest de EU-kritiska, röstat för mer klåfingrighet. Nya Junilistan har inte testats än, men deras krav på folkomröstning om EU-konstitutionen är otillräckligt (ett nej är redan klart genom Storbritannien). I valrörelsen har ingen presenterat vilken strategi man avser använda för att vända utvecklingen och göra EU smalare men vassare.
Erfarenheterna sedan 1995 är att svenska representanter inte obstruerar eller förhindrar den utveckling som går av sig själv och vars drivkraft är viljan att härska. Vi har inte sett mycket av alternativ, vare sig från svensk sida eller från europapartierna som alla starkt drivs av viljan att härska, men sällan står för något som gör livet lättare för medborgarna.
För mig framstår - tyvärr - fortfarande valskolk som den effektivaste rösten. Genom sänkt valdeltagande urholkas legitimiteten och det blir tydligt att EU-parlamentet agerar utan folkligt stöd.
Men om någon tydligt kan tala om hur den europeiska själens främsta drivkraft - viljan att härska - ska tyglas, kan jag ändra mig.
Har vänstern blivit så relativistisk att den inte ser skillnaden mellan döda och levande människor? Och värsta sortens barbarer, är inte det just de som bagatelliserar mord? För det är vad Göran Rosenberg faktiskt gör: han avdramatiserar mord, gör mord till bagateller.
Måndag 2004-05-31 / 19.15 FANTASTISKT OM HERGÉ. Först i sista reprisen i SVT upptäcker jag dokumentären
Tintin och jag, som är en närgången och lysande skildring av tecknaren Georges Remi (Hergé). Albumen knyts till olika skeden i Hergés inte alls harmoniska liv - beskrivet av honom själv! Helt fantastiskt. Också andra bidrar med spännande analyser, som när det spekuleras i att Tintin var Hergés alter ego i början, men att han senare i livet såg sig själv i kapten Haddock.
Måste leta reda på albumen jag läste på 1970-talet och numrerade om, så att de i hyllan stod i kronologisk ordning. Även Pernilla Ståhl har skrivit
intressant om seriefiguren i Axess.
Måndag 2004-05-31 / 13.39 KNYTBY OCH FADIME. På sidan 4 i Expressen (ej online) sägs det bästa som sagts om Knutbyfallet. Kulturantropologen Mikael Kurkiala skriver under rubriken Alexandras liv anses mer värt än Fadimes:
[Efter] mordet på Fadime Sahindal för drygt två år sedan varnades [vi] för att tolka dådet i kulturella termer. I stället skulle vi söka förklaringen i mördarens psyke … Hänvisningar till kultur avfärdades … Debatten om hedersmord blottade en klyfta mellan dem som såg mordet som ett brott mot ett normativt system och dem som såg det som ett uttryck för det.
…Men varningarna mot att söka motivet till mord i kulturella faktorer lyser med sin frånvaro i Knutbyfallet. Här har man kartlagt församlingens sociala och politiska struktur, genusordning, bibeltolkning och världsbild. De åtalades motiv, menar man, måste förstås mot denna bakgrund. Man har alltså gjort exakt det vi varnades för att göra i Fadime-fallet - att tolka våldsdåd mot en kulturell bakgrund.
[Varför] dras Filadelfiaförsamlingens verksamhetsbidrag in när staten fortsätter att generöst utdela bidrag till allsköns föreningar där en människosyn lika repressiv som den i församlingen tillåts att grassera ostört?
När etniska svenskar hamnar i sekter av trångsynthet blir vi upprörda och fördömer det. Men när det gäller sekter kopplade till utländska kulturer låter vi dem vara, som om vi därmed skulle vara toleranta genom att blunda när grovt förtryck utspelas framför våra ögon. Hur länge ska denna sjuka relativism få fortgå?
I ett mail har frågan ställts om jag hatar muslimer. Den som följt min blog vet vad svaret är. Det jag drivs av är att alla människor, också muslimer, ska kunna leva i frihet. Jag blir förbannad när folk i sin förment toleranta attityd accepterar att muslimer lever i förtryck. Det gör mig också illa när trångsynta muslimer får hållas och man från svensk sida inte fördömer dem som uppenbart står på förtryckets sida, bara därför att de är muslimer. Som om muslimer skulle vara av en lägre stående del av människosläktet. Jag vägrar göra skillnad på folk och folk. Jag kräver samma respekt för mitt liv av kristna, ateister och muslimer. Men svenska etablissemang i politik och media har väldigt svårt att fatta någonting av detta. Varför, kan man undra.
Det är inte möjligt för någon muslim att acceptera dessa fruktansvärda handlingar utförda av en avvikande grupp inom det Saudiska brödraskapets samhälle… Hur kan någon beskriva det som hänt i Khobar som jihad eller försvar av en religion? Är dödande av oskyldiga barn jihad i Guds namn?… Det är nödvändigt att mer seriöst ta itu med detta ruskiga fenomen.
Al-Ahram, Egypten
Alla muslimer i öst och väst är förenade i avståndstagandet mot terrorism, elimineringen av den och jakten på dess utövare… Det internationella samhället måste vara vaksamt mot farorna som dessa grupper av avfällingar. Det borde samarbeta för att med rötterna dra upp dessa vagabonder som hotar världsprinciperna för fred och stabilitet.
Al-Khalij, Förenade Arabemiraten
Dagligen fördjupar terroristerna hatet emot dem själva… Det är det enda de lyckas uppnå.
Al-Jazirah, Saudiarabien