President Bush ska se baletten Nötknäpparen. Detta är första gången Nötknäpparen visas i Vita huset sedan... jaaa ... sedan Hillary.
David Letterman

Den senaste rapporten från Irak meddelar att Saddam Hussein är en bruten man utan hopp. De har visat honom videofilmer när hans soldater torterar folk och från massgravarna, men inte ens det har piggat upp honom.
Jay Leno

GOTT NYTT ÅR!


Onsdag 2003-12-31 / 12.03:
101:A LUFTBURNA DIVISIONEN, som blev världsberömd under Andra världskriget och nyligen skildrades i miniserien Band of Brothers, har gjort stora humanitära insatser i Irak. Något New York Times skildrar i ett reportage. Befälhavaren för 101:a säger där:

Visst var bilbomben mot FNs högkvarter skrämmande. Men det verkar som om de väldigt, väldigt mycket snabbare gav sig av härifrån jämfört med de risker de har mött i många andra missioner.

Det är en fråga som borde undersökas. Agerar Förenta Nationerna för att sabotera återuppbyggnaden av Irak som hämnd för att FN åsidosattes inför kriget? Skulle inte bli förvånad om det är så.


Onsdag 2003-12-31 / 11.43:
FRIDOLIN SÖKER UPPMÄRKSAMHET och vad är enklare än att åka till Israel och kasta sig in i striden mellan självmordsbombande palestinier och försvarande israeler? Det vore en nyhet om det inte blev bråk. Men svenska medier går naturligtivs på den lätte. Expressen återger den mediekåte riksdagsmannen och hans kamrater när de i extas rapporterar att "Militären sköt med gummikulor, skarp ammunition, tårgasgranater och ljusgranater".

Vad är detta annat än att exploatera andras olycka?!


Tisdag 2003-12-30 / 18.34:
FRANSK JOURNALIST SPARKAS för att han i ny bok kritiserar de franska mediernas grovt vinklade rapportering om Irak-kriget, meddelar International Herald Tribune.

Alain Hertoghe menar att pressen varit så koncentrerad på att hitta problem i Irak "att det är omöjligt att förstå hur Amerika vann". I de stora tidningarna fanns i mars 29 st negativa rubriker om Saddam - och 135 negativa om Bush och Blair. Nu har hans arbetsgivare, tidningen La Croix, avskedat honom "eftersom hans bok skadar tidningens anseende och ifrågasätter professionalismen hos tidningens personal".

Avskedandet når nu internationell uppmärksamhet, här två vinklar: reportage i AP och analys i Reason.

I Sverige har ingen avskedats på dessa grunder. Om det beror på att redaktionerna har pli på sina medarbetare eller om det är så att ingen journalist tänkt tanken att avvika från den antiamerikanska rapporteringen är svårt att veta...


Tisdag 2003-12-30 / 13.22:
BORGERLIGA FEMTEKOLONNARE. När man läser Peter Wolodarski:s artikel Den djupa klyftan i folkpartiet påminns man än en gång om att det borgerliga regeringsalternativets värsta motståndare inte på något vis är socialdemokratin utan alla de femtekolonnare som härjar INOM de borgerliga partierna - och når de allra högsta positionerna. I boken På jakt efter ett nytt ankare (SNS) framgår de interna striderna inom förra borgerliga regeringen 1991-94.

Bengt Westerberg har sagt om sin strid med partikollegan och finansministern Anne Wibble:

- Jag menade att det fanns utrymme för ett höjt skatteuttag, hon menade att skatterna behövde sänkas.

En röst centralt inom folkpartiet säger om Westerberg som vice statsminister och socialminister:

Bengt var inte beredd att fatta hårda, radikala besparingsbeslut. Han ville hellre expandera offentlig sektor.

Själv följde jag på ganska nära håll, som förbundssekreterare i Centerns högskoleförbund, hur miljöminister Olof Johansson våndades, misströstade och avskydde att vara statsråd i en borgerlig regering. Då visste jag inte om det var makten i sig som gjorde honom knäsvag, obekväm och gnällig eller om det var sällskapet; att han hellre varit minister i en vänsterregering och då fått höja skatter och leka jultomte varje dag. Efteråt framstår det sistnämnda som troligast. Och uppenbart kände Bengt Westerberg likadant, även om dessa båda herrar avskydde varandra och knappt hälsade.

Socialdemokratin är ohotad vid makten tills det finns ett borgerligt alternativ som företräds av ledare som tror på sin egen politik och längtar efter makt att genomföra den, i full strid och konfrontation med alla vänsteropportunister. Men dit är det lååååååångt.


Tisdag 2003-12-30 / 10.21:
VINNER BUSH ELLER TERRORISTERNA? Den som bara lyssnar till svenska journalister har hur många gånger som helst hört att USA förlorat greppet såväl i Afghanistan som i Irak. För femtielfte gången upprepar i dag utrikesredaktör Per Ahlin sin dystopi i DN (ej online).

Mark Steyn, däremot, argumenterar med kraft och logik för att Amerika vinner i Chicago Sun-Times. Han delar in ståndpunkterna i den globala debatten i tre positioner, där en av dem består av "gamla vice män som får allting fel men aldrig verkar notera det". Hit hör Ahlin och merparten av svensk presskår - de som lever kvar i den gamla världen, före 11 september. De som ständigt varnar men aldrig får rätt. "Det kan vara så att Usama är smart och ligger lågt, men, med varje månad som går, är den mer rimliga förklaringen till att han ligger lågt att han saknar möjlighet att resa sig", skriver Steyn.

I en blytung artikel i The Observer berättar den kurdisk-brittiske parlamentarikern Ann Clwyd varför hon, trots att hon finns på vänsterflanken inom Labour, stöttade kriget i Irak: " I couldn't have looked my friends in the face if I had opposed the war".

Genom sitt stöd för kriget i parlamentet, där hon höll ett så bländande tal att det blev dödstyst i den annars så livliga kammaren, räddade hon förmodligen Tony Blair. Med släkt i norra Irak vet hon vilka fruktansvärda övergrepp Saddam Hussein har begått. När man läser hennes vittnesmål och sedan ser Per Ahlin skriva att "terrorn i Irak har skrämmande fort blivit en del av vardagen" är det ett hån mot alla som FÖRE Saddams fall mördades, torterades och våldtogs. Men DÅ höll Per Ahlin och alla krigsmotståndare käften. Det borde de fortsätta att göra.

Många i Sverige och Europa är så förblindade i sitt amerikahat att de inte ser att de som har nära kontakt med folket i Irak kan rapportera att de uppskattar den nya friheten och anser att FN och de så kallade "fredsaktivisterna" har svikit irakierna, vilket bekräftas av Ann Clwyd i intervjun.

Hon menar också att det nu "sprids en föga känd känsla i detta olyckliga land - optimism". Går det finna bättre bevis på att Bush-koalitionen inte bara har rätt utan också vinner, medan alla anti-krigsdefaitister och terrorister förlorar?


Måndag 2003-12-29 / 19.49:
2004 BLIR HÅRT FÖR PARTILEDARNE, om vi blickar framåt istället för bakåt i dessa nyårstider. Det känns mer intressant på nåt sätt...

GÖRAN PERSSON (s) tog i höstens partiledardebatt upp tre ämnen: EU, skatteutjämningen och tillväxtsamtal - alla tre potentiellt farliga eftersom de splittrar rörelsen mer än någonsin. Det märks inte så mycket utåt eftersom partiet (bredvid Persson) saknar kraftfulla företrädare (som förr Stig Malm och Kjell-Olof Feldt). Men ändå: Europa är en ständig källa för splittring mellan ja och nej. Nu närmast inför parlamentsvalet i juni. När inga nej-sägare släpps fram på valsedeln kan partiets starka valmaskin börja hacka. Splittringen om skatteutjämningen mellan storstad och landsbygd kommer att förvärras i takt med att den offantliga sektorn gapar efter nya resurser för att göra ännu mindre. Enda ljusglimten kan vara att näringslivet är så naivt att de för en kopp kaffe i Rosenbad gräver ner stridsyxan och utan knot låter skatter höjas och regleringar öka. Näringslivets underdånighet kan bli Perssons räddning.

FREDRIK REINFELDT (m) har genast höjt förtroendet för moderatledaren, men så var företrädaren ovanligt träaktig och lätt att ersätta. Desto svårare blir det att utveckla politiken. Motsättningen mellan liberal och konservativ kommer att öka framöver när religiösa livsstilar hamnar i fokus liksom moralfrågor kring fusk och nyttjande av bidragssystem. Den inre ideologiska slitningen kommer också att öka när den okritiska idoldyrkan av svällande EU-byråkrati ska förenas med avreglering i Sverige. Den väg som Hans Zetterberg en gång pekade ut, med skilda perspektiv på den stora och lilla världen, skulle kunna lösa upp svåra knutar. Men den kräver omtänkande - något partier är oförmögna till.

LARS LEIJONBORG (fp) rider på framgångsvågen sedan valet 2002, men det kan bli ett abrupt slut i och med EU-parlamentsvalet i juni. Man har hela tre mandat nu och för att behålla dem måste man få nära 16 procent eftersom antalet mandat för Sverige minskar från 22 till 19. Leijonborg står också inför en allt svårare balansgång mellan liberaler och så kallade socialliberaler, som i praktiken står för en socialistisk politik. Dessutom tillhör de mer högljudda den senare fallangen, vilket gör att Leijonborg kan komma att möta hårdare motstånd internt än från Persson.

MAUD OLOFSSON (c) har haft svårt att locka väljare trots att hon företräder det enda borgerliga parti som inte är överengagerade försvarare av Brysselbyråkratin. Hon har till och med svårt att locka tillbaka landsbygdens väljare till centerpartiet. I andra nordiska länder dominerar centerns systerpartier på landsbygden, men i Sverige är socialdemokratin största landsbygdspartiet, vilket faktiskt är en viktig förklaring till att det borgerliga alternativet är så svagt i vårt land. Olofsson talar till leda om att hela landet ska leva, men saknar klara profilfrågor. Tjat om statlig service, skatteutjämning och federation är direkt avtändande. Hon behöver jordnära frågor - och finna ett annat språk än detta:

Jag tycker att det är mycket underligt att regeringen så tydligt avvisar ett sådant krav. Jag kan emellertid förstå det.
(Ur interpellationsdebatt 21/10)

LARS OHLY (v) blir snart partiledare och heder åt honom för att han inte hycklar om att vara kommunist. Det blir intressant att se vart partiet tar vägen. I årets första maj tal visade han sin retoriska begåvning. Kraftfullt och smart (exempelvis används "dröm" istället för "utopi"). Han gör orättvisorna konkreta och därmed mer smärtsamma. Visserligen menar han att marknadsekonomi är ineffektivare än planekonomi (vilket är något hårdsmält mot bakgrund av 1900-talets erfarenheter) men presenterar inga lösningar, bara kritik. Palestiniernas kamp mot Israel hyllas samtidigt som USA:s krig mot talibanerna i Afghanistan fördöms. Det gör att man undrar om vänstern kommer att göra som franska Attac, liera sig med fundamentalistiska muslimer i kampen mot det dekadenta västerlandet med dess kapitalism och individualism.

MARIA LARSSON (kd) ser ut att efterträda Alf Svensson. Hon är 47 år och har arbetat som mellanstadielärare under 1980-talet. Gjorde under 1990-talet politisk karriär som ledde till riksdagen 1998. Hon är alltså ingen politikerbroiler. I höstens allmänpolitiska debatt tvålade hon ordentligt till vänsterpartisten Lennart Beijer som mot andra borgerliga debattörer riktat krav på konkreta förslag om småföretagandet och hånat dem när de inte givit sådana. När han inte ställde samma fråga till Maria Larsson, som är från Gnosjö, räknade hon ändå upp ett antal konkreta krav - för att sedan fråga om Beijer stödjer dem. Beijer blir överrumplad och gav just ett sådant svepande svar som han nyss hånat - och blev därmed tillintetgjord. Om detta var mer än en tillfällighet kan Larsson besitta en rapphet som svensk politik ofta saknar. Men att nå Alf Svenssons rekordhöga popularitetssiffror blir ändå svårt.


Söndag 2003-12-28 / 19.28:
MÅNAR MONA OM DEMOKRATI? Mona Sahlin breder ut sig på DN-debatt i helgens hetaste politiska fråga - kommunala folkomröstningar - utan att våga tala om vad hon egentligen tycker: vanligt folk ska inte lägga sig i politiken.

Hon för fram vettiga invändningar mot alltför många folkomröstningar, för att sedan landa i ett förslag som är så oförskämt att ingen kan ta henne på allvar. Hon menar att ett "folkinitiativ" måste ha stöd av 10 procent av invånarna för att alls tas upp i kommunfullmäktige - och då kan fullmäktige, om en tredjedel av ledamöterna ger sitt stöd, besluta ordna en utställning(!) eller ett möte(!), naturligtvis utan maktbefogenheter. Vilka idioter skulle samla in 58000 namnunderskrifter i Stockholm eller 36000 i Göteborg för att få en fråga diskuterad i en skolaula eller få en skärmutställning till stånd i kommunhuset!?

Antingen tror Sahlin att svenskar är fullständigt blåsta eller så vill hon till varje pris hindra dem från att påverka politiken - eller kanske det är båda…


Söndag 2003-12-28 / 19.15:
OPTIMISTEN ROJAS. Riksdagsledamoten Mauricio Rojas är krönikör i Göteborgs-Posten och ger en mycket positiv bild av utvecklingen: Sverige har blivit friare.

För detta nya Sverige, friare, roligare och mänskligare, ska jag utbringa en skål vid det nya årets ankomst!

Han har rätt när vi ser utvecklingen under 80- och 90-talen. Men har han rätt om framtiden? Jag är skeptisk.

Se exempelvis den kloke socialdemokratiske samhällsanalytikern Gunnar Wetterbergs varning i dag: "Den svenska välfärden rasar samman om inget görs de närmaste fem åren".

Och när det krisar har socialdemokraterna reflexmässigt tillgripit högre skatter och fler regleringar. Min prognos är att partiet hellre än att ompröva kollektivismen kommer att försöka återta makten och strypa den frihet Rojas - och många av oss andra - slår vakt om och vill ha mer av.


Söndag 2003-12-28 / 19.01:
HELGENS BÄSTA LEDARE hittar jag i Göteborgs-Tidningen, GT (och avslöjar därmed var julen firades). Rubriken säger allt: "Vad är väl en demokratikämpe från Lerum mot en taliban?" (tyvärr ej på nätet).

Johan Karlsson frågar sig varför "kubasvensken" Mehdi Ghezali, som stred för talibanerna i Afghanistan, får sådan uppmärksamhet när det finns andra svenska medborgare som sitter fängslade runt om i världen men av motsatt skäl - de har kämpat för demokrati, inte mot. Exempelvis Dawit Isaac vars brott är att ha kritiserat regimen i sitt gamla hemland Eritrea och ställt krav på demokratireformer. Han greps ungefär samtidigt som "kubasvensken" och har hållits fängslad utan rättegång sedan 2001.

GT:s fråga är en av 2003 års bästa: Varför ömmar UD, politiker och medier för terroristsympatisörer, men skiter i demokratiaktivister? Varför?


* * * * * * * * * *

Läs tidigare kommentarer:

• Blog 15 - 23 dec 2003
  
• Blog 8 - 14 dec 2003
  
• Blog 1 - 7 dec 2003
  
• Blog 24 - 30 nov 2003
  
• Blog 17 - 23 nov 2003
  
• Blog 10 - 16 nov 2003
  
• Blog 3 - 9 nov 2003
  
• Blog 27 okt - 2 nov 2003
  
• Blog 20 - 26 okt 2003
  
• Blog 13 - 19 okt 2003
  
• Blog 28 sept - 12 okt 2003