Anförande vid utrikespolitiskt seminarium med
Fria Moderata Studentförbundet 8 november 2003


Den neokonservativa världsbilden:
Dags för demokratisk imperialism?
av Dick Erixon, redaktionssekreterare i Timbro:s nättidskrift smedjan.com.

Den neokonservativa världsåskådningen har stött på hård kritik från många håll. Annat är inte att vänta eftersom den står som idébärare till den revolutionerande förnyelse av internationell politik som USA nu genomför. All förnyelse möts av kompakt motstånd. När alla invändningar har skärskådats kommer i vilket fall jag fram till att de neokonservativa har mer rätt än sina kritiker.

De västerländska värderingarna om rättsstaten, demokratin och de mänskliga fri- och rättigheterna utmanades på 1900-talet av kommunism och nazism. På 2000-talet möter de den tredje totalitära världsåskådningen, den islamska fundamentalismen. Den är inte mindre farlig än de två tidigare, men använder helt andra metoder i ett helt annat, globalt och mer tekniskt avancerat tidevarv.

Den 11 september 2001 förändrade inte världen i ett slag. Men vi - västerlänningar - insåg plötsligt och brutalt att vi inte lever i den gamla världen utan i en ny. Vår mentala bild har släpat efter samhällsutvecklingen som i globaliseringens kölvatten rört upp nya allvarliga motsättningar i världen.

Detta var ett brutalt uppvaknande framför allt för amerikanerna som på hemmaplan ansett sig fredade från den krigiska världen i Europa, Afrika och Asien. Hur skulle Amerika svara på detta angrepp? Ett angrepp som omedelbart jämfördes med Pearl Habor, 7 december 1941 (även om 11/9 var än värre: fler dog och angreppet skedde i nationens hjärta, Washington och New York).

YRVAKET TILLSTÅND
De enda som i detta yrvakna tillstånd hade en rak, tydlig och konsekvent agenda var de neokonservativa: en idealistisk och aktivistisk utrikespolitisk som inte skäms för att visa musklerna.

De olika etablissemangen - akademiska experter i internationell politik, diplomater och utrikespolitiker i USA, Europa och övriga världen - hade ingenting att erbjuda. De var förvirrade och förmådde inte formulera något förhållningssätt, utan var fångna i den gamla världens motsättning mellan öst och väst som blivit irrelevant.

Förvirringen blev inte mindre av att al-Qaida var ett nätverk, inte en nation. Sedan drygt hundra år utgår all internationell politik och internationell rätt från suveräna stater. Här dök en främmande fågel upp mitt bland alla fina akademiska avhandlingar och FN-dokument.

Eftersom det internationella samfundet var handlingsförlamat sökte sig president Bush till dem som hade formulerat handlingsalternativ, byggt på starkt engagemang för frihet och demokrati. Bush var - och är - inte neokonservativ, utan kommer från samma bolagshöger inom republikanerna som sin far, och den har alltid satt ekonomi framför utrikespolitisk aktivism. Men Bush 43 är en handlingsinriktad president och ville gjuta mod i amerikanska folket samtidigt som han slog hårt mot dem som attackerat Amerika.

Medan övriga världen fumlade och tvekade gick Bush-administrationen till handling. Man bombade bort Talibanerna och Saddam - utan att i stor mängd döda civilbefolkningen.

För inte så länge sedan var den allmänna visdomen att antalet civila offer blir allt större för varje nytt krig. De neokonservaitiva visste att den sanningen inte längre gäller, med dagens sofistikerade vapensystem. Här finns en förklaring till kritiken mot USA:s nya aktivism: många i Europa och i de intellektuella kretsarna lever kvar med uppfattningen att krig är fruktansvärt blodiga aktiviteter som drabbar oskyldiga civila mer än de styrande i diktaturerna.

Exempelvis planerade hjälporganisationer och FN för att antalet flyktingar - både i Afghanistan och i Irak - skulle uppgå till miljoner och att många skulle dö, om inte av bomber så av sjukdomar i miserabla förhållanden efter bombningarna. Vi vet hur det gick. De förberedda flyktinglägren med tusentals tält stod tomma.

Bara det är en humanitär triumf för neokonservativa. De hade rätt: onda regimer kan störtas utan att hela civilbefolkningen massakreras eller drivs på flykt.

Men är det rätt att USA med sin militära makt störtar de regimer man ogillar?

Många, även libertarianer, menar att krig i förebyggande syfte är fel, liksom ideologiska krig i syfte att introducera västerländsk demokrati runt om i världen. Man anser att det räcker med att bekämpa terrornätverken med polisiära medel. Krig i förebyggande eller demokratiskt syfte leder till alltför stora militära utgifter i statsbudgeten och de hårda metoderna inkräktar på individuella friheter - både för de soldater som tvingas riskera livet och för de individer som lever i länder som kanske inte vill överge sin livsstil för västerlandets kultur.

De neokonservativa står för en ny sorts imperialism, eftersom de anser att västerlandet har en skyldighet att aggressivt försvara de värden som vi håller så heliga - demokrati och mänskliga rättigheter.

GLOBALISERINGENS EFFEKT
Den neokonservativa övertygelsen har sitt ursprung i starkt, aktivistiskt motstånd mot sovjetimperiet. Man nöjde sig inte med att förhandla om nedrustningsavtal, man ville störta kommunistregimerna.

När Ronald Reagan och Margaret Thatcher fixat det förlorade det neokonservativa perspektivet sin betydelse och försvann in i vanlig republikansk konservatism. Även neokonservatismens "gudfader", Irving Kristol, trodde att detta perspektiv hade spelat ut sin roll.

Så kom 11 september.

En ny totalitär motståndare hotade Amerika. Inget kommunistimperium den här gången, men ett nätverk kapabelt att attackera och döda tusentals människor.

Varför vill muslimska fundamentalister döda västerlänningar? Varför göra sig besväret? Det är här neokonservatismen är så mycket klarare i analyserna än alla andra.

De intellektuella söker svar i fattigdomen. Den diplomatiska klassen vill höra om man inte kan förhandla sig fram till en uppgörelse. Det visar att de ingenting har förstått. Fundamentalister förhandlar inte. De tillhör sällan de underprivilegierade, utan kommer tvärtom ofta från de högsta samhällsskikten. Flertalet av de 19 kaparna 11/9, Bin Laden och andra i ledande ställning inom al-Qaida är ur förmögna och välutbildade familjer. De bryr sig långt mindre om de fattiga än om västvärlden. Men om inte fattigdom, vaddå?

Den muslimska fundamentalismen får sin näring av att vissa muslimer känner sig kränkta av att den västerländska kulturen - genom musiken, filmerna, kläderna, maten och, inte minst, värderingarna - sakta men säkert gör insteg i den vanlige muslimens vardag och tänkande.

Detta trots att det inte finns någon medveten strategi från västvärlden sida att värva muslimer till vår kultur. Ingen kan på allvar hävda att väst vill sprida kristendomen - en religion som vi själva inte bryr oss om.

Skälet till att en del muslimer känner sig alltmer utsatta för de otrognas värderingar är det skeende som vi kallar globalisering. Genom ny teknik kommer jordklotets olika kulturer varandra allt närmare. Globaliseringen har, utan att någon bestämt det, startat konkurrens mellan kulturer som tidigare kunnat leva parallellt i olika världsdelar utan att störa varandra.

När människor runt om i världen börjar få en uppfattning om hur människor lever på andra håll, har, av någon anledning, västvärdens värderingar mycket lättare att tränga sig in i huvudet på asiater och afrikaner än vad deras kulturer har att övertyga oss i väst om att deras brutalitet, våld och förtryck är den rätta vägen.

Människor överallt vill leva i frihet! Därför sprider sig västvärldens ideal likt en löpeld över världen via satellit-tv, internet och långväga resor som blivit billigare och enklare.

Det som gör fundamentalisterna desperata är att de vet att de inte har stöd i de breda folklagren på hemmaplan. I demokrati skulle folket förpassa deras sekteristiska ideal till historiens skräphög.

De vet att det inte är någon idé att försöka övertyga medborgarna i den muslimska världen att frivilligt sluta klä sig som i väst, sluta lyssna på musiken och överge de friheter som den västerländska livsstilen skänker.

De vet allt det här. De vet att de är på väg att förlora. Det är därför de är så trängda. Och i sin desperation anklagar de representanterna för denna hemska kultur - USA och väst - för att infiltrera och hota den muslimska världen.

Fundamentalisterna är emot globaliseringen och uttolkar utveckling som ett krig mellan kulturerna. Även om vi i väst fullständigt skiter i - förlåt, respekterar andra kulturer - när de torterar kvinnor, bögar och oliktänkande i muslimska länder, blir vi ändå måltavlor för resultatet av mänsklighetens utveckling - globaliseringen.

Det går alltså inte att tala de här fundamentalisterna till rätta. Det finns ingen väg till fredsuppgörelse. Deras krav är att västvärlden underkastar sig islam. Och så länge vi inte uppfyller det, vilket förmodligen inte ens de mest naiva på vänsterkanten vill gå med på, så tänker al-Qaida terrorisera oss till underkastelse.

De kommer att fortsätta sina illdåd, hur förstående, hur välvilliga och hur mycket bistånd vi i väst än kastar över dom. De kommer ändå att försöka döda oss. Bara genom döden kan de få stopp på utvecklingen.

HISTORISK PARALLELL
De neokonservativa är egentligen den mest radikala och revolutionerande kraften i internationell politik på länge. Epitetet konservativ är något förbryllande. Men den stämmer i ett avseende, de ser utvecklingen i perspektiv som sträcker sig över mycket lång tid.

Att kunna jämföra med andra tidsperioder i mänsklighetens historia underlättar vår förmåga att förstå skeendet i vår egen tid.

Den jämförelse jag nu ska göra har jag dock inte sett från neokonservativt håll. Men för mig har den varit viktig för min egen förflyttning från att anse att arabvärlden borde lämnas i fred, till att förespråka västerländsk imperialism, om än inte lika långtgående som de neokonservativa.

Efter det amerikanska frihetskriget fick Amerika en konstitution, men bestod av två länder med enorma skillnader: sydstaterna med sin aristokratiska agrartradition som inkluderade slaveri och nordstaterna präglade av nybyggaranda och industrialism. De båda kunde leva sida vid sida under 1700-talet, men ju längre 1800-talet fortskred desto större blev motsättningarna. Kommunikationerna i form av kanaler, vägar och järnvägar blev allt bättre. Nord och syd kom allt närmare inpå varandra.

Den svagare parten - sydstaterna - kände att historiens gång hotade deras "livsstil". Inte därför att nord framförde politiska krav på att slaveriet skulle avskaffas (inte ens Lincoln ställde några sådana krav), utan därför att man visste att den moral som fanns i norr var överlägsen den egna kulturen. Men istället för att anpassa sig och reformera sitt synsätt, gick man på offensiven. Anfall ansågs vara bästa försvar, i synnerhet om man inte har några andra alternativ än total kapitulation för en värld man tagit avstånd ifrån under hela sitt liv, en antihållning som format den egna identiteten.

Sydstaterna anföll nord. Det blev ett ohyggligt blodigt krig med 620.000 döda. Först när södern låg i ruiner kunde man motvilligt acceptera att man levde i en ny tid utan slaveri.

Historiska paralleller är alltid vanskliga, det finns mängder med invändningar att göra. Men som pedagogisk övning är den intressant. Vissa faktorer tycks gå igen genom historien.

Två kulturer med oförenliga värderingar kan leva parallellt, så länge avståndet är stort och människor därför inte kommer i kontakt med varandra. När tekniken gör att kontakterna mellan kulturerna ökar, känner sig den kultur som inte ligger i tidens riktning hotad, trängd av historiens kraft. Istället för att anpassa sig går man till attack, även om man är svagare såväl militärt som ekonomiskt. Först när den anfallande kulturen är fullständigt besegrad kan människorna i denna kultur börja ta till sig den andra kulturens värderingar.

REVOLUTIONÄRT LIBERALT KRIG
Den mest oroväckande iakttagelsen med fundamentalisterna är att de bryter mot alla civilisationens normer. Inte nog med att man är villig att begå självmord, i Irak har man bombat både FN och Röda Korset, till och med på första dagen i den muslimska heliga månaden Ramadan. Och mot Röda Korset använde man en ambulans, ett fordon som i tidigare krig respekterats som neutralt och som symbol för humanism. Inte så längre. Vilka medel som helst är tillåtna.

De som uppfattar attackerna som irakiska försök att "befria" sitt land från "amerikansk ockupation" är helt ute och cyklar. De som attackerar Röda Korset är ingen befrielserörelse. De är, som Thomas Freidman skrev i New York Times (30 okt), ett mördarband av Saddamlojalister och al-Qaida nihilister som inte dödar amerikaner för att irakierna ska nå självständighet. De dödar för att själva ta makten i Irak.

Lägg märke till att attackerna sker utan att något politiskt budskap framförs eller att de talar om vilka de representerar. De vill inte att irakierna ska veta vilka de är. En stor majoritet av irakierna skulle avfärda dem, eftersom de inte vill ha Saddam tillbaka eller ett nytt talibanliknade styre under al-Qaida.

Terroristerna och arabiska diktaturer i regionen är emot USA:s närvaro i Irak därför att de - till skillnad från européer och amerikanska vänsteraktivister - förstår exakt vad det här kriget handlar om. De förstår att USA:s makt inte används i Irak för att komma över olja eller för att hålla ett korrupt styre under armarna, så som fallet var i Vietnam eller i arabvärlden under kalla kriget.

De förstår, skriver Friedman, att det här är det mest radikal-liberala och revolutionära krig som USA någonsin bedrivit - ett medvetet krig för att skapa demokrati i hjärtat av den arabisk-muslimska världen.

De som är emot Bush-administrationen är de som antingen inte förstår detta, eller som Frankrike och diktaturerna i världen, har investerat i den gamla ordning som nu hotas av utvecklingen.

Många motsätter sig det Irak-kriget eftersom de inte kan föreställa sig att någon som är så konservativ som George W Bush kan leda ett så radikalt liberalt krig. Men presidenten har, enligt neokonservativt synsätt inget val.

MED MAKT FÖLJER ANSVAR
Irving Kristol menar att USA som överlägsen supermakt inte bara kan sitta stilla. Med makt följer ansvar. Och faktum är, säger han, att den som har så stor makt som USA nu har antingen själva kommer att välja tillfällen att använda den, eller också kommer världen att välja tillfällen då USA tvingas använda den.

De muslimska fundamentalisterna kommer inte att ge sig frivilligt. Den muslimska världen stödjer inte fundamentalisterna - men, och det bortser många ifrån, antalet muslimska ledare som aktivt bekämpar terroristerna är litet. Det hänger på västvärlden om man vill avvärja nya och ännu större attentat än det som krävde 3.000 liv den 11/9.

Frågan är då hur väst ska göra. Ska man i enlighet med europeisk uppfattning sätta sig ned med dessa krafter och tala om hur ledsen man är över fattigdomen? Eller ska man ställa in sig på att sprida de demokratiska värderingarna så att araber får en framtid att hoppas på och samtidigt döda terrorister så ofta man kommer åt?

För egen del tror jag mänskligheten genom globaliseringen blivt EN värld och det handlar om att bestämma sig: vilken grad av våld och förtryck ska tillåtas i grannskapet?

De neokonservativa vill slå ut våldsregimerna av två skäl: 1) politisk frihet genom demokrati och mänskliga rättigheter samt 2) upprätta en fri ekonomi och frihandel. En demokratisk imperialism med ekonomiska följdverkningar.

Själv föredrar jag "imperialism light" eftersom jag har stor respekt för invändningar som bland annat utvecklingsekonomen Deepak Lal framför. Han menar att USA ska avstå från en kristen mission, utan istället nöja sig med att agera världspolis i syfte att upprätthålla frihandel och rättsstat. Deepak Lal menar att "mänskliga rättigheter" är naturligt för kristna kulturer, men inte för resten av världen. Att tvinga fram rättigheter för kvinnor och införa demokrati i form av en person en röst är ingenting annat än en kristen mission. Om USA vill tvinga fram dessa principer kommer man att misslyckas, säger han.

För Lal framstår det Brittiska imperiet som en förebild. Man hade en övervakande kontroll över sina kolonier (som Indien, där Lal har sitt ursprung) och såg till att ekonomin och kontraktsrätten upprätthölls, men lade sig inte i kulturella yttringar. "Kvinnorna i väst har själva kämpat sig till sin frigörelse, det måste kvinnorna i resten av världen också göra, den frigörelsen kan USA inte ge dem", sa Lal i TV8-programmet Global Axess (29/10).

Imperialism för att åstadkomma frihandel och öppna ekonomier är alltså en mer avvägd ambition i militärt syfte än att kriga för västerländsk demokrati. Och mer realistisk: den senare kräver att väst också attackerar kärnvapennationen Kina.

Om ekonomi och politik hålls isär, kan en gynnsam demokratisk utveckling ändå stimuleras med kraft. Dels genom att handla med Kina och andra diktaturer, i förvissningen att en öppen ekonomi kommer att skapa inre tryck på förändring mot öppen politik. Dels kan man parallellt markera avståndstagande i politiskt hänseende.

DAGS FÖR FN ATT BEKÄNNA FÄRG
Den demokratiska dimensionen kan förverkligas utan våld. Till att börja med borde Sverige och andra demokratiska länder utesluta alla icke-demokratier ur Förenta Nationerna.

Många lever i villfarelsen att antalet demokratier i världen är mindre än antalet diktaturer. Men så är det inte. Globaliseringen och kommunismens fall har ändrat balansen. Enligt Freedom House är 121 av FN:s 191 medlemsnationer något så när demokratiska (se lista här).

Denna majoritet måste se till att ändra FN:s stadgar så att bara demokratiska länder som tillämpar rättsstat och allmänna val får vara medlemmar.

Om en sådan förändring blockeras, av till exempel Kina som har vetorätt i säkerhetsrådet, borde de demokratiska nationerna starta en ny världsorganisation, varför inte Demokratiernas Förbund, där man lägger hela sin energi och sina resurser.

Det finns ingen större legitimerande kraft för diktaturerna än Förenta Nationerna.

I FN möts de med diplomatisk respekt. Här talar man med diktaturerna som om de vore jämlika. Här skapar västvärdens politiska elit sin relativism i internationell politik - de träffar diktaturernas kreatur och blir kollegor och vänner med dem.

Om de kastades ut i kylan och ställdes utanför världssamfundet i ny organisation, skulle de bli djupt chockade och demoraliserade. Deras vulgära politik på hemmaplan skulle hamna i fokus. De skulle snart inse att de måste närma sig övriga världen. Och när smicker, fjäsk och cocktailparty inte duger, skulle de börja lätta på förtrycket hemmavid.

Denna "vapenfria" politiska klimatförändring, tillsammans med imperialistisk järnhand för en öppen frihandel, skulle skapa dubbelt tryck på diktaturerna.

Handeln med Kina, Saudi Arabien med flera är synnerligen angelägen för ekonomierna i väst och en förklaring till varför väst hittills varit undfallande om deras förtryck. Med en ny världsorganisation kan man fortsätta handeln och upprätthålla de ekonomiska förbindelserna, samtidigt som man politiskt gör det glasklart att man anser deras statsskick som moraliskt oacceptabla för de "fina salongerna".

Visst skulle dessa länder kunna hota med krig, antingen militärt krig (och utan USA skulle Europa då vika ner sig, så pinsamt svagt som Europa är numer) eller med handelskrig. Men tack vare att Ryssland seglar upp som den störste oljeproducenten har OPEC-diktaturerna inte längre det enda potenta vapnet i ett sådant krig. Och dessa shejker skulle snart börja handla igen - de vill ju fortsätta leva i lyx.

De neokonservativa har inte föreslagit den här formen av aktivism, även om man tydligt markerat att man ingenting har mycket till övers för nuvarande FN. Men det skulle kunna vara en aktivism a la Europa och som ligger i linje med den hårda ton och attityd neokonservatismen förespråkar gentemot diktaturerna.

ALLTSÅ
Vi har länge kastat ur oss att "vi lever i en ny tid". Nu är dags att dra slutsatserna: vad vill vi uppnå med de nya villkor, möjligheter och hot som denna nya värld ställer oss inför?

De neokonservativa har en genomtänkt hållning.

Nu gäller det att komplettera den, i stället för att bara passivt gnälla på USA.