Arnold har skakat om den politiska skalan och flytta mitten dit han vill ha den.

Tidningen konstaterar att Arnold har kallats en "moderat" republikan, alltså en mittenpolitiker. Och jämför sedan Arnold med andra som kallats mittenpolitiker. Slutsatsen blir att Arnold på det sociala området är just detta, men att han i alla andra frågor är långt ifrån mittemellan. Han är emot statlig expansion, emot populistiska förslag (som att ge illegala flyktingar rätt till körkort) och han nöjer sig inte med att kompromissa med demokrater från en andraplansposition (vilket är typiskt för mittenpolitiker, både i USA och Sverige). Nej, han tar ledningen och sätter agendan själv.

Slutsatsen är att Schwarzenegger (liksom New Yorks förre borgmästare Rudy Giuliani) är en typ av republikan som fått med sig mittenväljarna och därmed flyttat mitten högerut. Observera! Politikern har tagit med sig mittenväljarna, inte oroligt sneglat på vad mittenväljare kan tänkas tycka vara populärt. Här finns en förbannat stor psykologisk och mental skillnad, som väljarna känner - och som benämns ledarskap!

I Sverige förmår vi inte diskutera politik så här. Moderaterna förlorade valet 2002 därför att de låg för långt till höger och därför ska partiet nu flytta sig till mitten. Vilket endimensionellt perspektiv! Ett parti som gör anspråk på att leda landet kan aldrig någonsin få förtroende genom att springa efter andra. Ledare måste gå före.

De borgerliga måste tänka om - eller lägga ner verksamheten. De måste göra det trovärdigt att de faktiskt vill leda Sverige. Det lyckades Schwarzenegger göra bland 35 miljoner medborgare på 7 veckor, medan de borgerliga sällan lyckats bland 9 miljoner svenskar under 75 år.

Det handlar inte om att "gå mot mitten", det handlar om att ta mitten med sig i den riktning man anser bäst för landets framtid. Det handlar om ledarskap, inte om taktik. Det handlar om att förstå människorna man vill få förtroende av, inte nervöst snegla på sina motståndare eller en ideologiskt förblindad journalistkår, för att sedan vara dem tillags.

Hans Bergström (verksam i USA) konstaterar i gårdagens DN att "Gray Davis styre likt det svenska". Och svensk borgerlighet borde, om de alls vill överleva, lära av Arnold, i stället för att likt andra, med svårt mindervärdighetskomplex skratta åt det han presterat.

Inför moderatstämman har viss kritik luftats: "Muf attackerar Reinfeldt" lyder en rubrik i gårdagens Expressen. Ungmoderaternas ordförande Christoffer Fjellner har rätt när han reagerar över att partiet framställs som mittensträvande. Men när jag talat med honom om strategi sitter han fast i en annan endimenssionell fälla. Han vill fortsätta att tjata om sänkta skatter. Den vägen är en återvändsgränd - så som landskapet ser ut idag (se min krönika Tjat om skatter vinner inga val).

Moderaterna, eller någon annan, måste skapa framtidshopp i förändring för att Sverige ska kunna möta globaliseringens utmaningar. Det går inte med ett folk som hellre sjukskriver sig än arbetar, som hellre gnäller och klagar än hugger i och bygger nytt när det gamla inte längre fungerar. Sådant framtidhopp förmådde Per Albin Hansson skapa i sitt folkhemstal 1928. Nu är det dags att ta fram en annan framtidsberättelse som ger mening åt allt slit i vardagen. Den som lyckas kommer att kunna regera årtionden framåt, så som Per Albins socialdemokrater gjort hittills.


DICK ERIXON