Varför ska folk rösta på en riksdag som blivit lekstuga för maktlösa "knapptryckare"?
Är inte det här bara formalistiska bagateller? Nej! Det handlar om hur dialogen mellan väljarna och valda ska kunna bli förtroendefull. För att det ska vara meningsfullt att ta kontakt med politiker måste människor känna att de talar med någon som kan påverka, någon med Makt. Varför annars tala med politiker?
Av regeringens 22 ministrar var bara 7 riksdagsledamöter när de blev ministrar (alltså 32 procent): Pär Nuder, Mona Sahlin, Berit Andnor, Morgan Johansson, Lars-Erik Lövdén, Thomas Östros och Ulrika Messing.
Hela 10 ministrarna - nästan halva regeringen (45 procent) - har aldrig suttit i riksdagen: Thomas Bodström, Laila Freivalds, Barbro Holmberg, Carin Jämtin, Leni Björklund, Gunnar Lund, Lena Hallengren, Ann-Christin Nykvist, Lena Sommestad och Hans Karlsson.
Resterande 5 statsråd har blivit riksdagsledamöter efter det att de hamnat i regeringen, något av en omvänd karriär: Göran Persson, Lars Engqvist, Bosse Ringholm, Marita Ulvskog och Leif Pagrotsky.
Av dem som rekryterats från riksdagen finns de som allmänt brukar bedömas som de svagaste. De med svagast integritet. Det kan givetvis vara en förklaring till varför statsministern väljer att inte hämta folk från riksdagen - där finns helt enkelt inte personer med kompetens.
Ingen överraskning, egentligen. Mona Sahlin sa redan 1996 bestämt nej till att återgå till att bli "knapptryckare" när hon tvingades avgå efter Tobleroneaffären. Det gav i blixtbelysning tecken på vilken låg status riksdagen har bland karriärpolitiker.
Men det är ingenting annat än en djup kris för demokratin. Ett system som samlar politiker som är odugliga ministerämnen i riksdagen är felkonstruerat.
Vi borde lära av Storbritannien, den representativa demokratins vagga. Där kan ingen bli minister utan att också vara medlem av parlamentet. Och i Storbritannien väljs man i små enmansvalkretsar, så varje minister löper stor risk att i varje val åka ut - både från parlamentet och därmed också ur regeringen.
Även toppolitiker sitter löst! Ta till exempel Michael Portillo som var stark kandidat att efterträda John Major som premiärminister. Men i parlamentsvalet förlorade han sin valkrets och kunde inte bli varken partiledare eller premiärminister.
Det är självklart att om alla - inklusive partiledare och minstrar - hade en påtaglig risk att av folket sparkas ut i val, skulle relationen och dialogen mellan politiker och väljarna se helt annorlunda ut i Sverige än vad den idag gör. I dag finns ett mycket svagt band mellan väljarna och toppolitikerna. Politikerna är skyddade från demokratin. Så ska det givetvis inte vara.
DICK ERIXON
