George W Bush kan sänka skatterna just därför att han inte talade om dem i valrörelsen.

Oppositionens alternativ innehåller en rad skattesänkningar och dessutom ett antal förvaltningstekniska förändringar. "Skattetrycket ska inom ett par år sänkas till under 50 procent av bruttonationalprodukten", sa Fredrik Reinfeldt, moderaternas blivande partiledare.

Häftigt? Intressant? Nej, inte det minsta. Rena sömnpillret. Värvar man en enda röst på det här? Knappast. Snarare motsatsen.

Visst, det är klart att skattesänkningar och allt det där andra oppositionen föreslår är rätt i sak. Men det är inte klok politik i opposition.

Moderaternas tjat om skattesänkningar slår alla rekord. Det är monotont, mekaniskt och helt själlöst. Svenska folket är så trött på att höra moderater tala om "världens högsta skatter" att man hånskrattar framför TV:n så fort en moderat yttrar ordet "skatter". Moderaterna betraktas som en parodi på sig själva. Som ett skämt. Deras budskap på detta område saknar varje uns av trovärdighet och intresse hos fler än de redan till 100-procent övertygade. Alla andra stöts bort. Moderaternas kommunikation har drabbats av härdsmälta. Den är inte mer. Den är död.

Att det ska vara så svårt att inse!

Moderater, folkpartister, kristdemokrater och centerpartister borde läsa Dick Morris - mannen som låg bakom Bill Clintons omval 1996. I New York Post skriver han i dag en artikel med rubriken Dubya's tax-cut catch-22 for Dems. Där avslöjar han George W Bush' smarta strategi i skattepolitiken.

En mycket viktig förklaring till att Bush nu kan sänka skatterna är att han inte talade om skattesänkningar under valkampanjen. Efter att ha säkrat nomineringen inom det republikanska partiet på skattesänkningar, slutade han klokt nog att tala om dem för att i stället fokusera på utbildning och "medkännande konservatism". Dick Morris ser detta som självklart eftersom - lyssna noga nu - "väljarbasen för skattesänkningar alltid är begränsad. Bush har aldrig haft mycket till majoritet, om ens det, bakom sig i fråga om skattesänkning."

Morris menar att väljarna, även i USA (!), inte är särskilt heta på skattesänkningar. Däremot är de inte förtjusta i skattehöjningar. Det kloka är alltså att inte driva kampanj på skatter överhuvudtaget; varken för dem som vill sänka dem eller höja dem. I Sverige är det bara socialdemokraterna som tagit till sig detta budskap - de håller tyst om kommande höjningar. Och vem är det som vinner val i Sverige!?

Ska oppositionen ha en chans i valet 2006 måste de ta till sig de strategiska kunskaper som Morris representerar. I boken Power Play delar han generöst med sig av sina strategiska råd. Göran Persson har studerat dem noggrannare än något annat. Var så säker.

Ett påpekande: blanda inte ihop Morris strategiska överväganden i politiska frågor med det vi i Sverige normalt brukar förknippa med kampanjtaktik - alltså vilka kläder partiledaren bär, hur och var man ska annonsera och affischera. Dick Morris representerar politisk smartness, inte tarvliga kampanjknep. Kampanjtaktik kan man fortsätta att föraktfullt fnysa åt. Men inte åt valstrategi.

Om de borgerliga för första gången tänkte efter före valrörelsen, kanske de har en chans nästa gång.


DICK ERIXON