Artikel 2 september 2004:

Michael Moore – ett tidens fenomen

av Dick Erixon, redaktionssekreterare i Smedjan

Michael Moore skäms inte för de många till lögn förvridna påståenden som framförs i hans filmer. Han är stolt över dem. Han bedriver ett korståg mot upplysningen, mot logiken och förnuftet. Genom att linda in sin mission i humor glider han undan ansvaret för vad han påstår och döljer sina avsikter. I denna förvirring vill han upphäva skillnaden mellan sanning och lögn.

De häpnadsväckande starka hyllningarna av Michael Moore beror knappast på hans konstnärliga förmåga, det kan var och en som sett hans senaste film Fahrenheit 9/11 lätt konstatera. Filmen håller kalkonnivå i vilket avseende man än bedömer den. Manus, foto och klippning är amatörmässiga, humorn är pinsamt låg och det mesta som sägs är behäftat med grova sakfel. Ändå vinner filmen pris efter pris och får enorm uppmärksamhet över hela världen.

Förklaringen är att Michael Moore egentligen gestaltar något annat, en ny opinionsyttring som kunnat ta form i en tid då den fria världen inte längre står under påtagligt kärnvapenhot från en kommunistisk supermakt. Vänsterns utopier ställs inte längre inför den obarmhärtiga rannsakan som jämförelser med verklighetens tvångsarbetsläger i Sovjetunionens gulagarkipelag innebar. Vänsterns utopier har återfått livskraften. Och bara kapitalismen och individualismen står i vägen för ett nytt samhälle där jämlikhet råder och alla är lyckliga.

Den här utopismen förstärks och får i globaliseringens tidevarv näring av kulturer som inte genomgått upplysningstiden och därför inte intar en kritisk hållning till påståenden och inte ser sanning eller fakta som särskilt relevanta. Upplysningens kunskapssyn sätter det mänskliga förnuftet över allt annat och därför är fakta desamma överallt, även om kunskapsuppbyggnaden under olika epoker kommit olika långt i olika kulturer.

Upplysningen eliminerade successivt vidskepelse och irrläror i väst. Men när nu övriga delar av världen kommit allt närmare tvingas Västerlandet åter möta medeltida kulturyttringar som inte drivs av kritiskt tänkande. Vilka argument som helst blir tillåtna, de behöver inte alls hänga ihop med andra argument. Debatter handlar inte om att utveckla deltagarnas förståelse eller öka kunskapen. Logik, fakta och mänskligt förnuft väger lätt. Att vinna debatten och dominera över andra är det viktiga. Ja, makt är det enda skälet till debatt. Att ha rätt är inget mål.

Relativism och maktkamp
Vänsterns utopism och medeltida kulturer kan hitta varandra, eftersom vi ser en renässans för relativismen, den filosofiska inriktning som menar det inte finns någon allmängiltig, objektiv kunskap, utan att all kunskap uppstår i ett begränsat perspektiv och därmed endast kan vara giltig i relation till detta perspektiv. Det finns, hävdar man, ingen universell måttstock med vars hjälp man kan avgöra vem som har rätt och vem som har fel, ingen objektiv sanning. Vad som är fel för den ene kan mycket väl vara rätt för den andre.

Relativismen strider mot den kunskapsuppfattning som upplysningen etablerade och som sedan dess varit den dominerande, inte bara inom naturvetenskap utan också på de flesta andra områden av mänskligt tänkande i väst. Genom upplysningen utvecklade Västerlandet humanismen och beredde vägen för individualism och ett sinnrikt ekonomiskt system som sätter de enskilda människorna i högsätet – marknadsekonomin.

Eftersom vänstern inte lyckats krossa kapitalismen och individualismen inom ramen för upplysningens krav på bevis och fakta, söker man sig nu utanför vår civilisations lärdomar för att finna metoder att sätta stopp för utvecklingen. Vänstern har funnit sin nya ammunition, sin nya energi, i relativismen. Nu behöver man inte längre vara logisk, empirisk och objektiv. Med relativismen kan man påstå vad som helst. Det man anser vara riktigt, är riktigt. Om det inte stämmer med verkligheten? Förvräng! Förneka! Förtig! Det är inte sanningshalten som avgör vem som vinner debatten. Det är uthålligheten.

Nyvänsterns överstepräst
Michael Moore skäms inte för de många till lögn förvridna påståenden som framförs i hans filmer. Han är stolt över dem. Han bedriver ett korståg mot upplysningen, mot logiken och förnuftet. Genom att linda in sin mission i humor glider han undan ansvaret för vad han påstår och döljer sina avsikter. I denna förvirring vill han upphäva skillnaden mellan sanning och lögn.

Det riktigt raffinerade är att han går på offensiven genom att anklaga andra för att ljuga, för att vilseleda, för att gå andra intressen till mötes än de rättfärdiga. Hur kan man bättre än så dölja att det är just det man själv håller på med?

Michael Moore är den förste som fulländat skildrar världen i nyvänsterns relativistiska perspektiv. Han fullbordar den globala alliansen mot upplysningen. Vänstern i Europa och Amerika förenas med andra kulturyttringars avsky för kapitalism, individualism och mångfald.

Utvecklingsekonomen Deepak Lal menar att ”mänskliga rättigheter” bara är naturligt för kristna kulturer, men inte för resten av världen. Motståndet mot USA i stora delar av världen, den opinionsyttring som Michael Moore rider på, är i grunden motstånd mot en västlig kultur byggd på mänskliga rättigheter. Jay Nordlinger skrev från World Economic Forum tidigare i år att makthavare från alla världens hörn gärna vill ha den rikedom som finns i väst, men de vill inte ta efter vår politik. Uppfattningen om att frihandel, kapitalism och demokrati är de effektivaste fattigdomsbekämpande maskinerna mänskligheten någonsin skapat, hördes inte ofta bland dessa företrädare.

Antikapitalism i ny tappning
Eftersom yttrandefriheten genom teknikens framsteg inte går att stoppa som förr i tiden, dominerar nyvänstern genom att sabotera debatter som syftar till att lyfta fram fakta och ge en objektiv bild av samhället – vi ser det i ”antidemonstrationer”, ockupationer och vandalism. Genom hotfulla aktioner ska motståndarna skrämmas till lydnad.

Eftersom nyvänstern inte bryr sig om motargument baserade på fakta, förvandlas det offentliga samtalet från en övning i att försöka finna den mest förnuftiga lösningen utifrån fakta och kunskap till ett slagfält och en kraftmätning om vem som är starkast. Den som hatar mest, den som visar störst aggressivitet, vinner. Inte den som har rätt.

Det allra viktigaste vapnet för nyvänstern är, vilket naturligtvis också är Michael Moores röda tråd, konspirationsteorier. Eftersom fakta inte avgör, väger raffinerade konspirationer blytungt. Den som går på offensiven och kastar ur sig grova anklagelser försätter motståndaren i försvarsläge, hur ogrundade dessa påståenden än är. Och att hamna i försvarsläge är lika med underläge.

Fahrenheit 9/11 väcker skådeprocessernas metodologi till liv igen. När filmen visas i Polen reagerar polacker med ogillande. Tidningen Rzeczpospolita skrev efter premiären: ”Folk är väldigt känsliga för aggressiv propaganda, speciellt när den låtsas vara en objektiv dokumentär eller konstnärligt arbete.” Polacker känner igen knepen. De var dagligen utsatt för sådan propaganda fram till murens fall.

Moore ställer president Bush inför rätta med en lång rad fabricerade och lögnaktiga budskap. En del är så raffinerade att Moores supportrar kan försvara honom genom att hävda att han aldrig rakt ut säger, exempelvis att Bush gav familjen bin Laden fri lejd ut ur USA, men ingen som sett filmen kan tveka om att det är den anklagelse som Moore riktar mot presidenten.

Det är därför filmen är besvärlig att debattera – den förhåller sig inte till fakta, utan syftar till att förmedla Moores budskap, och det budskapet är en väv av fakta och grundlösa konspirationsteorier. Att bemöta anklagelser som inte vilar på en förnuftsmässig grund med förnuftiga argument är vanskligt. Den som gör det upptäcker snart att man hamnar i försvarsläge. Moores anhängare går nämligen genast till attack mot de förnuftsgrundade invändningarna och hävdar att de är falska. Att slå tillbaka med samma argument blir slag i luften, för Moores anklagelser vilar på en annan och relativistisk grund där förnuftsargument inte biter.

I stället för en diskussion där fakta avgör, blir det en test och tävling i förtroende. Vem litar du på, när båda sidor menar att den andra sidan inte talar sanning? Skulle samhällsdebatten hamna där har nyvänstern vunnit en stor seger – man har i så fall från dagordningen lyckats föra bort all kunskap och erfarenhet om, och alla bevis för, kapitalismens och frihetens överlägsenhet i att skapa välstånd och utveckling.

Relativism mot förnuft
Det vi nu ser, och som Michael Moore gjort tydligare, är i grunden en kamp mellan upplysning, byggd på förnuftet, och relativism, närd av känslor styrda av konspirationer och vidskepelse.

Demokratier kräver öppen samhällsdebatt. Medborgare måste kunna mäta olika politiska riktningars argument, deras logik och fördelar mot varandra. En sådan debatt måste bygga på fakta, på riktiga återgivningar av verkligheten. Demokrati kräver att upplysningens framsteg inte rullas tillbaka. Om så sker, blir debatten bara en maktkamp, ett slagsmål med ord, där den uthållige vinner oavsett om han har rätt eller fel. Hur många vill ha en återgång till dessa primitiva förhållanden, egentligen?