Dick Erixon: Vad har borgarna att lära av presidentvalet i USA? Här underlag till anförande vid lördagsutbildning hos moderata ungdomsförbundet i Göteborg 27 november 2004.

Det är alltid kul att komma tillbaka till min gamla hemstad Göteborg. Det är här jag växte upp och gick på Hvitfeldtska gymnasiet för många år sedan. Här fick jag också, efter valet 1982, mitt första kommunala förtroendeuppdrag i sociala distriktsnämnden för Härlanda, som ju nu har en stadsdelsnämnd. Där representerade jag centerpartiet. Och mitt val av parti påminner en del om de förklaringar som ges till varför amerikanska folket valde om president Bush i USA tidigare denna månad. Vilket är sambandet? Det handlar om stil, perspektiv, språkbruk och identitet - lika mycket som ideologi. När jag var i er ålder blev kläder från Lacoste högsta mode. Liksom att vara med i MUF och att klistra SAF's symbol på portföljen. Denna stil signalerade överklass - något som är fullständigt främmande för mig, såväl sett till min bakgrund, som till hur jag ser på mig själv. Om man kom från enkla förhållanden men inte var socialist, så passade Thorbjörn Fälldins parti mycket bättre. Hans identitet låg så långt borta från etablissemang och överhet man kan komma. Som statsminister åkte han över helgerna hem till gården i Ångermanland, skötte fåren och jobbade i skogen. Och jag tror ju inte att det är en slump att han också är den ende borgerlige ledaren i svensk historia som blivit statsminister efter två val i rad. Man kan säga att president Bush vann eftersom han - på samma sätt som Fälldin - framstod som de vanliga, hårt arbetande medborgarnas företrädare, medan John Kerry framstod som eliternas och överhetens man. För många framstår det säkert som bakvänt att högern vinner bland löntagare och lägre utbildade, medan vänstern har starkt stöd bland välavlönade och högutbildade. Men det är ingen tillfällighet. Vi är inne i ett historiskt skifte i västerländsk politik som ligger till grund för det ”kulturella kriget” som striden har kommit att kallas i USA. Det handlar inte bara inte om abort och rätten att bära vapen, utan om medborgarnas rätt att bestämma över sig själva. Rätten att slippa underordna sig statligt förmynderi. Thomas Frank har beskrivit detta väl i boken What's the Matter with Kansas? How Conservatives Won the Heart of America. Kansas är ett mycket platt landskap mitt i mellanvästern. Amerikas glesbygd. Här är inkomsterna låga, liksom utbildningsnivån. Ändå har Bush såväl i detta som förra valet, fått över 60 procent av rösterna, mot bara drygt 30 procent för demokraterna. Vänsterpolitiker tycker att kansasborna röstar mot sitt egenintresse eftersom man anser att Kansas skulle må bra av mer bidrag, mer statlig aktivitet. Ändå har medborgarna röstat för sänkta skatter, privatisering och avreglering. Thomas Frank anser att Kansasborna är goda människor som har det tufft och som trots nobla avsikter gör fruktansvärt fel när de röstar på republikanerna. Det intressanta är att Thomas Frank, trots vänstersympatier, gör en vass analys om varför det har blivit så. Kansas har alltid varit emot etablissemang. I början av 1900-talet fanns en stark populistisk rörelse som krävde regleringar av arbetet i jordbruket, att järnvägarna skulle förstatligas, att inkomstskatt skulle införas och goda villkor för fackföreningarna. Detta gjorde att redaktören på en lokal tidning (under den rubrik som Frank sedan återanvänt som titel på sin bok) skrev att denna populism gav Kansas dåligt rykte i den företagarvärld som behövdes för att utveckla den lantliga delstaten. Republikanske presidenten William McKinley använde Kansas som avskräckande exempel. Idag är Kansas lika hårt emot etablissemangen. Men nu ser man vänstereliterna som den överhet man är emot. Politiker som vill ta ut mer skatt. Journalister, skådespelare och professorer som vill pracka på dem sin vänsterradikalism. Dagens amerikanska konservatism är en de små människornas revolt mot en mäktig vänsterradikal samhällselit som dominerar medierna och anser sig ha rätt att styra medborgarnas liv. I denna revolt spelar president Bush en viktig roll, eftersom människor tar hans parti i all den hatfyllda propaganda som han utsätts för, av exempelvis Michael Moore. Människor känner sig påhoppade och förföljda av dessa snobbiga eliter som anser sig veta bäst. Det är helt enkelt en folklig mot-revolt. Mot den starka staten som utvecklats de senaste halvseklet. Mot att ge makt till en överhet som inte vet någonting om vanliga människors liv, även om den råkar vara demokratiskt vald. Och Sverige? Kan detta på något sätt översättas till svenska förhållanden? Ja. Vi har en maktfullkomlig politisk överhet som stavas socialdemokrati. På ytan är det ju uppenbart: lägenhetsaffärerna, fusket, de generösa förmånerna på skattebetalarnas bekostnad och deras sätt att hålla varandra om rygger blir allt mer besvärande för svenska folket. Avståndet växer. Någon gräsrotsrörelse finns inte längre. Man engagerar sig i socialdemokratin för att göra egen karriär eller tjäna egna pengar. Solidaritet och jämlikhet är floskler för att få väljarna att känna igen sig. Och ord att använda för att skaffa staten och politiken mer makt över människors liv och inkomster. Under ytan finns ännu starkare krafter: i takt med att människor har högre utbildning och välstånd vill man bestämma mer över sitt eget liv. Vi blir alltmer vana att agera som kunder och ställa krav på produkter och tjänster. Vi vill inte ha EN standardiserad lösning, vi vill kunna skräddarsy enligt egna önskemål. Då är en offentlig sektor som ger dålig service inget självklart alternativ. Här står vi bara i början av utvecklingen. De klagomål som hörs om hur jobbigt det är att behöva välja, är ett tecken på att man ännu inte vant sig. När jag skaffade mig min första telefon fanns bara Televerkets statliga apparater att välja mellan. Att återgå till ett monopol är otänkbart. Likadant kommer det att bli med sjukvård, skola och omsorg. Människor vill ha enga lösningar, inte statens. När socialdemokratin med sina överhetsfasoner vill behålla makten, kommer svenska folket att protestera på samma sätt som kansasborna. Man kommer att ta avstånd från den politiska överheten. Under en förutsättning: att de borgerliga inte i lika hög grad agerar som politisk överhet. Så som de gjort hittills. De borgerliga har inte ställt sig på medborgarnas sida, utan uppfattats som ännu mer etablissemang än socialdemokraterna. Lacoste-tröjorna har för stora grupper hårt arbetande medborgare gjort avståndet till borgarna större än till socialdemokratin. Konflikten mellan arbete och kapital har ingen politisk betydelse längre. De anställda har blivit medarbetare. Många fler än förr äger aktier. Därför utgör den gamla kopplingen mellan framför allt moderaterna och arbetsgivarna inte samma grund för att se de borgerliga som den politiska överheten. De borgerliga måste ändra stil och attityd. Det är en skandal att socialdemokratin ännu tillåts utmåla sig som ett parti i opposition, ett parti för allmänheten. De borde naglas fast som de makthavare och den elit man är. Samtidigt borde de borgerliga se sig som de hårt arbetande och ansvarstagande medborgarnas ombud mot en stat som vill bestämma alltför mycket. Alltså mentalt kliva ur sin roll som statens företrädare. Det är en svår omställning. Om man gör det, och jag tycker mig i Fredrik Reinfeldts strategi se vissa tecken på det, kan man få många socialdemokratiska väljare som arbetar hårt och tar ansvar att byta parti. Att göra det tydligt att det är de borgerliga som är utmanarna mot maktarrogansen. Och visa att vår tids patroner och snobbiga överheter är socialdemokratin. Istället för att se de ansvarstagande medborgarna som statens mjölkkor, måste de borgerliga låta dem få behålla sin lön och bestämma över sin välfärd. Med en sådan omställning kan man inta den roll i samhället som republikanska partiet har i Kansas: som småfolkets parti mot en makthungrig vänsterelit.