I samband med att moderaterna presenterade sin budgetmotion i riksdagen blossade diskussionen upp om innebörden av partiets kursomläggning - som denna blogg i huvudsak stöder.
Axéns skäl för kursändring: moderata valarbetare blev överkörda i förra valrörelsen. De förmådde inte försvara plakatpolitiken om kraftigt sänkta skatter och avskaffad arbetsrätt. Därför måste moderaterna ”välja vilka strider man tar”.
Den nya strategin har fyra huvudpunkter: 1) tona ner skattesänkningarna och rikta dem till låginkomsttagare, 2) inte lika burdusa ändringar av AMS och arbetsrätten, 3) inga besparingar på kommunerna och 4) skära i bidragssystemen.
Till skillnad från partiledningen uppehöll sig Axén vid sista punkten. Av arbetsutbudsskäl är det väsentligt att få människor att gå från bidrag till arbete. Det är en ny form av omfördelningspolitik: från dem som inte arbetar till dem som gör det. En ”horisontell omfördelning” i syfte att trassla ur låginkomsttagarna från bidragsberoendet.
Också Gunnar Axén började med samma teknokratiska resonemang som retat gallfeber på liberala debattörer. Efter påpekande om detta, bl a från undertecknad, blev Axén tydligare också ideologiskt: varken Carl Bildt eller Bo Lundgren vågade skära i bidragen. De nöjde sig med att föreslå skattesänkningar, som därmed var ofinansierade. Fredrik Reinfeldt vågar ta itu med detta destruktiva beroende och visa en konstruktiv väg ut för dem som sitter fast i det, menade Axén inför den svårflirtade publiken.
Det här är rätt. Ska de borgerliga vinna måste man få gråsossar att våga rösta på de borgerliga och det kan man göra om man ser att de borgerliga gynnar arbete, även mindre väl avlönat, framför bidragsberoende. Också sosseväljare är förbannade på att så många går på bidrag.
Under kvällen hörde jag också den första riktigt relevanta och sakligt motiverade invändningen mot moderaternas nya taktiska vägval: Innebär inte den nya linjen att moderaterna ger sig på de arbetslösa som inte får jobb därför att arbetsrätten gör det omöjligt att anställa dem?
En befogad fråga. Och det första exempel som jag hört där den nya linjen verkligen bryter mot de ideologiska grundvärderingarna. Men fördelarna med strategin överväger tydligt denna hittills enda sakliga invändning mot kursändringen.
[Frontförkorta och triangulera handlar] om att ge offensiva svar på motståndarnas frågor och problemformuleringar. Men - och detta är viktigt - det handlar inte om att ge upp, vara defensiv eller om att ta efter motståndarens åsikter. Om man skall försöka sig på triangulering, då är det oerhört viktigt att man har sina principer klara för sig. I annat fall kan det sluta med att man säljer ut sin egen politik, ideologi och själ.
Och självfallet är risken för detta mycket stor. Men nu är tid att ta risker! Andra strategier har misslyckats - katastrofalt. Därför tycker jag det är rätt av moderatledningen att prova andra vägar. För även om man misslyckas kan det knappast, för den som vill förändring, bli sämre än i valet 2002. Kort sagt: för den som vill förändring finns helt enkelt inget att förlora.
I ekots
lördagsintervju med Fredrik Reinfeldt som just avslutats, framgår att värderingarna om mer makt till individen ligger fast, även om förslagen i sak är mindre långtgående. Om Reinfeldt klarar av balansgången mellan mjuk framtoning och frihetlig förnyelse är naturligtvis svårt att säga, men att han försöker, att han gör något nytt och att han tar risker, är för mig något positivt.
Misslyckas de borgerliga att ta makten 2006 kan dessa partier lägga ner, avveckla sig, upphöra att existera.
... det är olyckligt att moderaterna går längre än de skulle behöva göra och fortsätter från verklighetsförankring in i ren anpasslighet ... varför i all världen säga att svensk arbetsrätt är bra, eller att det är viktigt att LO fortsätter att vara starkt?
I sin blogg replikerar Johan Norberg mot mitt synsätt:
Det är inte några högtflygande planer att vilja ta ifrån facken ett skattefinansierat försäkringsmonopol eller att lägga ned en miljardslukande AMS-byråkrati som minskar de arbetslösas chans att få nya jobb.
Men är det så att moderaterna utesluter alla reformer i Las och Ams? Ska allt frysas vid det som gäller nu? Dessa repliker utgår från att det är så. Men jag finner inget belägg för det. I debattartikeln
4 okt skriver Reinfeldt:
Sverige behöver inte någon arbetsrättsrevolution. Däremot finns det skäl att göra justeringar i lagstiftningen för att komma till rätta med de problem som framför allt små företag upplever.
Detta sagt i en fråga som är laddad och där minsta lilla förändring av facket anses vara raserande av arbetsrätten. Moderaterna talar om förändring, men inte revolution. Varför är detta så farligt?
Det finns inte några starka belägg för att AMS-åtgärder skulle förbättra matchningen mellan arbetssökande och arbetstillfällen. Vissa typer av AMS-åtgärder har i stället betydande
undanträngningseffekter på reguljär sysselsättning. De åtgärder som kanske kritiseras hårdast är de som riktas till ungdomar.
Någon övertro på AMS finns inte, även om det naturligtvis är långt från ett löfte om omedelbar avveckling av AMS. Men skulle det vara möjligt politiskt, med tanke på att fp, c och kd (som vad jag vet inte omedelbart vill lägga ner AMS)? Är det inte så att moderaternas tidigare tuffa nedläggningskrav sågs som en garanti för att AMS åtminstone skulle reformeras, och när moderaternas tuffa krav nu inte ställs, skapas en gnagande oro om att AMS inte ens kommer att reformeras?
Jag har dröjt med att svara, för jag är fortfarande osäker på hur den känsloladdade kritiken mot moderaternas kursomläggning ska tolkas. Förmodligen är det intervjun i LO-tidningen som spökar och där man kan få intryck av att absolut ingenting i arbetsrätten behöver göras. Men den bilden stämmer inte med moderaternas egna dokument. Där förespråkas förändring, men inte av det storstilade slaget.
Jag tror också tonen och språket i de moderata dokumenten skrämmer förnyare och dem som inte varit partiaktiva. Budgetmotionen ger ett otrevligt teknokratiskt intryck. Men herregud, det är så svensk politik i arbete ser ut - och alltid sett ut. Svenska politiker är sprungna ur kungens tjänstemän, ur statsbyråkratin. Och formen är väl ändå inte det viktiga, utan viljestyrkan i att förändra. Om makt att förändra kräver byråkratprosa, ja men då är det väl ett litet pris att betala...?
Som jag
skrev tidigare i år har borgerliga partiledare nöjt sig med att rädda det egna lilla partiet - inte Sverige. Man har reducerat sin roll på ett sätt som gör att ingen har tagit ansvar för det samlade borgerliga alternativet. Ett undantag finns - Thorbjörn Fälldin, och det stod honom dyrt att han mer såg sig som borgerlig ledare än partiledare.
De som nu kritiserar moderaternas kursändring agerar som centerpartisterna (varav jag var en) under Fälldins ledarskap: man vägrade inse att en borgerlig statsminister måste stå för hela regeringsalternativet, inte agera djärv nytänkare i idéutvecklingens framkant. Det ansvaret måste andra ta på sig.
Ansvarsfördelning mellan dessa olika uppgifter försvåras av att svensk demokrati så stenhårt är kopplad till några hierarkiska partier. Det gör att antalet röster bara blir lika många som antalet partiledare. Alla andra har att inordna sig i ledet. I valsystem med personval finns en större ideologisk bredd i debatten, eftersom personvalda politiker kan ta ut svängarna och är inte helt beroende av partiledningens gunst. Personvalda politiker, exempelvis i
enmansvalkretsar, kan då ta på sig uppgiften som frihetens fyrbåkar och vara mer renläriga, mer vidsynta, mer frispråkiga, mer nytänkande.
Det Sverige behöver är denna sorts politiker, inte att en enda partiledare ska uppfylla alla uppgifter samtidigt.
Inget mandat? Jag förstår inte hur Norberg, Linder och Wolodarski kan komma till den slutsatsen. Visst. Varken debattartikeln
4 okt
eller budgetmotionen är några retoriska eller ideologiska mästerverk. Men högtflygande planer, stora visioner och storstilade systemskiften har visat sig skrämma bort väljarna och resulterat i en evig ökenvandring. Hur smart är det att fortsätta det upplägget en gång till, och i praktiken lämna walkover åt socialdemokratin i kampen om regeringsmakten?
Sverige är Sverige och där är trygghet överordnat allt annat. Trist? Javisst! Men nu är det så. Den som då vill förändra landet innan vi helt tappat förmågan att skapa välstånd, måste gilla läget. Trygghet måste komma först. Försiktighet i reformer behöver inte betyda inga reformer.
Inget mandat? Jamen man föreslår sänkta ersättningsnivåer i bidragssystemen och samtidigt sänkta skatterna för låginkomsttagarna. Visst! Det betyder inte att framgångsrika entreprenörer belönas som de borde. Men om vi vill få människor att lämna de kostsamma bidragssystemen för att istället jobba, är väl det en absolut central reform: att få dem som socialisterna vill droga ner i evigt bidragsberoende att slita sig loss från det vanmäktiga beroendet av bidrag.
Kanske beror mitt avvikande perspektiv på att jag ser annorlunda på moderaternas roll? Andra ser partiet som fyrbåk för frihetens idéer. Jag ser moderaterna som det ledande partiet i ett regeringsalternativ, och som därför måste ta ansvar för helheten, inte agera som en radikal falang inom det.
Jag har tillhört det enda parti (utom s) som vunnit statsministerposten två val i rad: centerpartiet under Thorbjörn Fälldin. Jag såg hur partiet inte förstod att han som statsminister måste se till hela regeringsalternativet, inte bara det egna partiets idéer. Moderaterna kan alltså inte agera som ett renodlat opinionsbildande parti - om en kommande regering ska bli framgångsrik.
Visst har den ideologiska debatten försvagats i moderaterna, liksom argumenten för frihetens principer är få. Men är det så säkert att ansvaret för frihetlig opinionsbildning ska ligga på partier i riksdagen? Det ansvaret borde andra ta! Svenskt Näringsliv och många andra borde vara de drivande krafterna för ett friare Sverige, medan de borgerliga partierna ges möjlighet att manövrera i mitten och övertyga uppemot 50 procent av folket att ställa upp på en försiktig kursändring. En kursändring! Vad mer kan man begära i ett land som så länge dominerats av socialdemokratin?!
Jag tycker detta är för hårda ord. Om man nu alls litar på Fredrik Reinfeldt. Andra mejl visar att en del liberaler inte gör det: ”Det är inte så att Reinfeldt är genomgående taktisk och lägger fram en konservativ budget nu för att bana vägen för en liberal budget. Killen är själv socialkonservativ och makthungrig utav helsike.”
Har man denna utgångspunkt hamnar moderaternas omläggning i ett annat läge. Då syftar den inte till att minska staten, utan enbart ändra de ideologiska utgångspunkterna för varför staten fortsätter lägga sig i och styra människors liv. Jag har inte funnit något som stöder den här analysen. Inget.
Onsdag 2004-10-06 / 10.19 MODERAT TAKTIK. Bloggaren
Mathias Sundin menar att DN's Peter Wolodarski och SVD's PJ Anders Linder är för hårda i omdömena om moderaternas nya ekonomiska politik och skriver:
”det [är] inte alls omöjligt att slipa av kanterna, samtidigt som man förespråkar en stor förändring i samhället. [A]tt börja sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare först är både bra och smart taktiskt.”
Widén var en av riksdagens mest respekterade ledamöter och talman i Andra kammaren 1914-17, detta trots att han var liberal vilde i riksdagen (tillhörde dock lantmannapartiet 1900-1905 och liberala samlingspartiet 1908-11). 1917 var han nära att bli statsminister i en samlingsregering. Widén låg till höger om Karl Staaff men till vänster om de konservativa.
Sedan liberalerna bildat partiorganisationen frisinnade landsföreningen 1902 kände också högern behov av att organisera partiarbetet utanför riksdagen. Widén uppvaktades i maj 1904 om en sådan partibildning:
"Maj 10 [1904], efter middagen, som jag ätit på riksdagskällaren, råkade jag i förstugan till klubben Per Persson", som var Blekingebonde i lantmannapartiet och vice talman. Han förklarade att ett antal personer hade planer "på en ny partiorganisation, till motverkande af den s k frisinnade landsföreningen och dess inflytande vid andrakammarvalet". Under en timme diskuterade Johan Widén och Per Persson på Hotel Östergötland ett "utkast till upprop och stadgar för 'Svenska nationalförbundet', uppgjordt af
G F Östberg [som idag räknas som moderaternas förste partiledare] … Jag förklarade att jag fann namnet och äfven, delvis, uppropet omöjliga. Framlade min ståndpunkt och att man mera borde lägga an på de moderata elementen, att man ej stötte dem bort; de mera åt höger finge man ändå, de hade icke något annat håll att gå till."
"Okt 17, gick det beramade mötet för bildande af en allmän högerförening … af stapeln på Runan kl 12. Det var ganska mycket folk, mest 1:a kammarledamöter … Först yttrade sig G F Östberg, hvilken väl är den, som arbetat ihop det hela. Striden stod om, huruvida i föreningens program skulle stå något om [valsystemet - fortsatt enmansvalkretsar eller övergång till proportionella val] … Jag uppträdde äfven och framhöll oklokheten af att i vissa speciella punkter nu fastslå ett bestämdt program"
Widén ville att den konservativa riksdagsgruppen i 2:a kammaren, alltså lantmannapartiet, skulle stå som avsändare för högerns valmaterial i 1905 års riksdagsval, så att godsägarna och adeln i första kammaren inte fick så framträdande roll. "Detta väckte ej något gehör, men jag trodde det ej heller; önskade det knappast; ty härigenom har jag full anledning hålla mig borta från denna förening, som smakar mer af 1:a kammaren och Nya Dagl.Allehanda-höger, än jag anser politiskt klokt af 2:a kammarens moderata parti att inlåta sig på."
"Okt 18, [Kapten Fredrik] Pettersson, själf ledamot af öfverstyrelsen [i det nybildade förbundet], frågade mig, hvarför jag ej ville däri ingå. Jag angaf … att jag ansåg föreningen vara litet olyckligt startad, om man afsåg valen år 1905 till 2:a kammaren. Härtill sade han intet; men förmälte, att han icke hade några stora förhoppningar på resultaten af föreningens verksamhet. Och jag undrar, om ej detta är tanken på flere håll … Emelletid utvisar listan på öfverstyrelsens ledamöter, att man tagit ad notam kloka råd att välja moderata namn."
"Okt 24, Besökte landshöfdingen [Filip Boström, bror till sittande statsminister
Gustaf Boström] … Vi språkade ock om den nya högerorganisationen. Landshöfdingen ansåg den som ett fiasko; och den meningen torde vara rätt allmän. Jag sade, att det ännu var för tidigt att döma, men att äfven för mig såg det så ut.
… Både redaktör Landgren och Landshöfdingen synes anse [friherre Ivan von] Knorring politiskt död [i Sörmland genom sitt engagemang i den nya högerföreningens styrelse i länet. Hans tid i riksdagen var över, men Knorring blev ordförande i landstinget 1917-24]."
Rätt lustigt att moderata samlingspartiet dömdes ut när det startade och de som gick in i partiet ansågs förstöra sin karriär. Att starta parti är tydligen alltid fel, oavsett om det sker 1904 eller på 2000-talet...
